fredag, juni 1

Människor av alla slag

Den här helgen är barnen hos oss så jag sitter här och nästan väntar på att det ska bli lunch så vi kan åka och hämta dem. Jag ser alltid fram emot helgerna med dem men också mot att få åka. Det tar några timmar och det är så fridfullt på något sätt att bara sitta bredvid C och höra motorljuder, lyssna på radion och prata om ditt och datt. Vi brukar stanna och fika på ett ställe som är riktigt trevligt och har farligt goda bakelser.

Väl framme så hämtar vi barnen direkt från skolan oftast men vissa dagar, som idag så är de hemma hos sin mamma. Jag har nog nämnt att jag har lite komplex och ångest inför henne? Hon är en typisk sådan kvinna som kan få alla andra att känna sig lite mindre och lite mer värdelösa än vad de är. Hon är lång och slank och välfrisserad, välsminkad och formligen utstrålar ”jag är perfekt”, ”jag är framgångsrik” och ”du är inget”.

Vissa människor har en sådan märklig förmåga att få andra i sin omgivning att känna på ett visst sätt. Hennes förmåga är inte ett dugg trevlig men jag gissar att den kan vara nyttig i hennes yrke. För egen del får hon mig alltid att känna mig som… så mycket mer handikappad än vad jag är, som någon det är väldigt synd om och som någon C aldrig skulle befatta sig med om det inte vore för att han kände ett oerhört medlidande för mig. Vissa gånger är jag beredd att hålla med henne och då känns det extra jobbigt att träffa människan, även om våra träffar som väl är inskränker sig till max fem minuter åt gången. Idag tänker jag inte ens kliva ur bilen.

Jag vet inte hur det är men ibland undrar jag om jag inte blivit extra känslig för människors utstrålning och sätt på senaste tiden. Det tar inte lång stund för mig att läsa av en människa numera. Jag märker redan från första början vilken inställning de har mot mig och vilka förutfattade åsikter de har. På dem jag träffar ofta vet jag ju från början…

De allra allra flesta är snälla och omtänksamma och vill göra sitt bästa för att underlätta för mig. De allra flesta visar hänsyn och gör sitt bästa för att vara naturliga och… som förut… även om det ibland tar en liten stund innan de kan vara naturliga.

Men det finns ju alltid undantag.

Det finns de, som tyvärr är som mina föräldrar. Mina föräldrar gör sitt bästa, de låtsas att allt är bra och de vill verkligen få mig att må bra men hela tiden finns det någon slags… jag vet inte hur jag ska skriva det på ett bättre sätt än att det är som en enorm vägg av sorg, förtvivlan och besvikelse hos dem som de aldrig kan rasera eller se igenom. De utstrålar medlidande på ett sätt som får mig att må dåligt för det är ju jag som får dem att känna sådär. De får mig att känna mig hjälplös… Det finns människor, och jag vet inte om det är en generationshistoria eller vad det är, men det finns de som verka ha en slags grundinställning till människor med sjukdomar eller funktionsnedsättningar som bygger på medlidande. Är man handikappad så är ens liv hopplöst, eländigt, nattsvart, tråkigt och saknar mening. De ska ömkas och tyckas synd om och framför allt daltas med. Tyvärr är mina föräldrar lite grann åt det hållet även om det smärtar mig att erkänna att det…

Kanske har det med deras ålder att göra? Jag antar att blinda eller synskadade inte alls hade samma möjligheter till ett aktivt liv förr, när mina föräldrar växte upp. Kanske har det med den saken att göra? Kanske är det bara det att de älskar mig, att de vill mig väl…

Sedan finns det människor som är som C:s mamma som så enkelt och självklart konstaterar att det är för jävligt att detta händer mig men det betyder inte att jag är speciell på något sätt och kan förvänta mig någon form av särbehandling. Hon säger det inte i ord, hon gör det.

Därmed inte sagt att hon gör som vissa som så innerligt gärna vill att allt ska vara som förut, som inte kan hantera att jag blivit annorlunda och har andra behov ibland, som helt enkelt låtsas som om min synskada inte existerar. De människorna sårar mer än de vet om för genom att förringa och bagatellisera så visar de att det jag känner inte är värt att känna… Därmed inte sagt att jag önskar att alla ska kommentera eller tycka synd om mig, det vill jag absolut inte… det finns en hårfin gräns mellan att ignorera och bekräfta att man vet utan att låta vetskapen överskugga allt annat… för sådana finns det också… Och jag vet inte vilket som är värst…

Sedan finns… C
Som förstår exakt vad jag behöver och när. Som aldrig faller ner till botten, som alltid ser ljuset i mörkret, men som alltid vet exakt hur mycket av det där jag kan och orkar ta emot. C, som vet exakt när han kan visa sin egen oro utan att släcka mitt hopp, och som alltid vet vilka ord och handlingar som kan få mig upp igen…

Det finns bara en C. En enda person som kan göra allt det där… göra mig stark. En enda person som förstår utan förklarningar, en enda person som nästan verkar känna det jag själv känner. Behöver jag mer?

14 kommentarer:

Dubbelörn sa...

Nääää.... *ler*
Jag har en sådan här hemma också o det räcker så gott för mig. Han är den enda som verkligen känner mig utan o innan. En otrolig känsla av lycka, harmoni o trygghet... trots 18 år tillsammans *fniss*

Kram o ha en skön helg m barnen

Anonym sa...

Jag kan förstå att du känner så mot Chris ex. men det ska du aldrig i livet på något sätt visa. Vad gäller dina föräldrar så tror jag enbart det handlar om att "varför i helskotta hände detta vår lilla dotter",en vanmakt, därav sorgen. Det är vad jag tror.Visst är det synd om dig på ett sätt och underbart härligt på ett annat sätt, då tänker jag på att du bland annat träffat Chris, att du trots sjukdomen ändå har syn, om än väldigt dålig.
Du ska aldrig i hela livet känna dig mindre värd, tro att du är sämre än någon. Det är vad jag skulle säga till vilken människa som helst.
Jag har genom din blogg,fått nosa lite i ditt liv. Det jag ser är en ung stark kvinna, med huvudet på skaft. Visst tusan är det åt skogen med att du drabbades av detta. Det har jag sagt förut och du om någon har all rätt att känna vad du än må känna(vanmakt, sorg,ilska,frustration osv)Men det är som det är, och nu står du här mitt i livet, nygift, ett bra jobb. Utgå från det.
Om tio år vill jag fortfarande höra dina ord om dina funderingar/kram och ha en underbar helg tillsammans med din make och dina ... ja styvbarn, eller som jag föredrar att kalla det bonusbarn.

Anonym sa...

Ber om ursäkt för mina grymt långa inlägg. Du vet att jag fippa rut ibland;-)Kram

Ella sa...

Dubbelörnen
Wow... 18 år. DET tycker jag är fantastiskt.

Annelie
Nä, jag försöker att inte visa det, eller rättare sagt, jag försöker att udvika henne så gott det går. Därmed inte sagt att tankarna försvinner...

Vad gäller mina föräldrar... ja du kanske har rätt, du har ju barn så du kanske kan bedöma det bättre. Men hur som helst så är det inte speciellt kul eller vad man ska kalla det.

Mindre värd... jag vet inte om det är så att jag känner mig mindre värd, det är mer som... att inte räcka till, inte ha så mycket att erbjuda osv... Inte vara lika "duktig" och duglig som andra.

Hihi... om tio år? Det blir nog tjatigt i längden tror du inte???


Annelie (igen)
Långa kommentarer älskar jag att få. Speciellt dina.
Kram vännen, och ha en riktigt skön helg!

Anonym sa...

Du kommer alltid att räcka till fullt tillräckligt. Snälla lilla rara Ella, det är inte ögonen som avgör personen, färgen har du ju kvar, det är dom man brukar se..eller hur?
Tio år är väl ingen tid.Herregud jag vill höra om alla barn, era bröllopsdagar, tjafs om möbler hit och dit, färger, växter utomhus;-) Sena nätter när ungarna kanske är ute och rumlar.
så det så...ha det strålande (((kramar om)))

Anonym sa...

C:s ex kan jag på din beskrivning precis se framför mig. När jag träffar på sådana människor känner jag mig själv som en liten lort bara. Hemskt!
Ha det gott, vännen!
Kram!

Ella sa...

Annelie
Hm.... det låter så bra när du skriver det ,)

Ha ha... tjafs har vi faktiskt redan nu då och då ,)


Anki
Visst är det hemskt att vissa har förmågan att liksom reducera en till inget? Fast de verkar så trevliga på ytan...

Ha det gott du med
Kram

mintid sa...

Du låter så förnuftig och jag hoppas du inser vilken tillgång DU är för C,s barn. Att dom har en kvinna till som tycker så mycket om dom.
LÅter så härligt att läsa att du längtar efter dom och gärna åker dessa mil för att "få hem" dom.

Trevlig helg!

Anonym sa...

Hoppar bara in för att önska dig och de dina en riktigt fin lördag.Jag är så lycklig solen lyser så stark här hemma idag =)
Kram till dig

Anonym sa...

När du beskrev ex:et kom barndomsminnen upp i minnet. När jag var cika 12 år, umgick med mina kompisar hemma under helger, eftersom jag gick dövskolan i Härnösand. Mina hörande kompisar alltså. Ena hade rika föräldrar och jag var alltid skiträdd eller fick stora komplex när jag var hos henne. Hon hade allting och så vidare.. Jag kände mig ful och löjlig vidare..

Idag ser jag dessa människorna och tycker synd om dom. Att dom måste göra sig fin hela tiden och har dålig självkänsla. Mycket ytliga och så. När jag insåg detta, minns jag inte. Det är fantatiskt att man kommer på det och kan gå vidare.

Ibland känner jag det du som beskriver, att ha förutfattade meningar om folk när man ser. Men numera hinner jag inte se eller har svårt att avläsa. Måste tänka på kommunikationen i första hand. Nu blev kommentaren för lång:-)

Ella sa...

Mintid
Tack för den fina kommentaren. Jag vet inte om jag inser just det men men ;)

Trevlig helg önskar jag dig med... i alla fall det som återstår.

Annelie
Det har varit soligt här med men lite småkallt och blåsigt tycker jag...

Anne-Maj
Ja det är många som är väldigt ytliga och har väldigt ytliga prioriteringar i livet. Jag tycker också synd om dem.

Jag tror nog iof att jag är mest känslig för hur folk ser på mig, och det är ju egentligen konstigt för det är inte alltid jag utläser det av deras ansiktsuttryck.

Jag förstår att det är svårare för dig, du har ju inte hörseln. För mig är det otroligt svårt att begripa hur det ändå kan funka för dig som det bevisligen gör.

Anonym sa...

Jag har i ytterkanten av min bekantskapskrets haft en "sån" människa. Alltid "finare" än mig, jobbade ju på bank! Jag är ju kort men i h*n´s närhet blev jag ännu kortare. Vet att fler har samma känsla kring h*n. För några år sen berättade h*n att h*n haft ett förhållande med en kollega. Det slutade med skillsmässa och att h*n nu bor på annan ort. Har ingen kontakt med barnen, de vill inte ha någon kontakt. Så "bra" var den personen. Jag vet att jag har ett mycket bättre liv än h*n, det var garanterat ingen person att se upp till, vilket jag tack och lov insåg långt tidigare.
En kusin till mig gifter sig för andra gången i sommar. Det "roliga/märkliga" är att hans första sambo, första frun och blivande fru har i stort sett samma namn och de är väldigt lika varandra till utseendet. Det gäller att tänka på vilket namn man säger, det är lätt att säga fel (får bara inte hända).
Vad jag kan tänka mig har inte C valt en kopia av sitt ex när han valde dig. Han har insett att hon inte var rätt för honom, att han behövde någon helt annan. Större frågetecken för min kusin... Känns som misstagen upprepar sig (hoppas dock att det blir tredje gången gillt).
Ang. dina föräldrar tror jag att det blir bättre bara tiden får ha sin gång. De är nog också i en chockfas än så länge. Det kanske tar lite längre tid för dom också eftersom du inte bor hemma längre och dom inte har det med i sin vardag. Har själv haft liknande problem, men det har blivit något bättre under åren som gått. Om det kommer att bli som innan vet jag inte, men vi får försöka hitta ett sätt som fungerar för stunden.
Oj så rörig kommentar igen. Hoppas du kan läsa mellan raderna vad jag menar.
Stor kram till er båda från "känd" anonym.

Ella sa...

Anonym (som är känd)
Ja där ser man, det hjälper inte att vara "förmer" och sätta andra på plats när man inte har koll på sig själv...

Det där om din kusin som du skriver... Jag har också tänkt en del på att vi faktiskt är väldigt olika jag och hans ex, iof är vi båda blonda och vi har nog lika bra jobb båda två, även om hon försöker få sitt att framstå bättre än mitt, men där slutar likheten. Så han har verkligen valt en person som är helt olik henne och jag vet ju att många människor dras till samma typ i förhållanden.

Ella sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.