torsdag, juni 21

Snälla människor

Jag är en riktigt hemsk människa. Alltid missnöjd och gnällig och trist och tråkig och jag fattar inte att ni står ut med mig?

Inte känner jag mig mer trevlig heller när jag upptäcker att människor runt omkring mig gör sitt bästa för att muntra upp mig fast jag inte förtjänat det. Alla här kommer med så snälla kommentarer och tycker att jag ska rycka upp mig och jag är riktigt dålig på att följa alla goda råd för det känns inget vidare inuti även om jag rent logiskt kan förstå att ni alla har rätt. Och så skäms jag ännu mer för alla glada tillrop gör mig lika ledsen som om ni skulle tycka synd om mig.

Idag har jag dessutom lipat en lång stund för all snällhet blev bara för mycket… Tänk att snälla människor kan göra mig lika upprörd som de som är otrevliga eller bara saknar förmåga till empati.

Idag gjorde mina jobbarkompisar något som jag inte hade trott att någon skulle göra för mig. Varje år har vi nästan lite av en tävling på den där traditionella midsommarfesten. Alla, till och med några av killarna, har blommor i håret och tävlingen är förstås att göra den vackraste kransen. Oftast är det jag eller min väninna L som vinner, för vi är nog de som tar det hela på störst allvar. Varje år diskuterar vi på jobbet om vad som händer på midsommarafton och efteråt får jag alltid visa kort på kransen. Den är liksom tradition, nästan lika mycket som jordgubbarna och grädden på fikat dagen innan midsommarafton.

Idag frågade de mig hur det ska gå med kransen, om jag tänkte skicka ut C att plocka blommor. Jag svarade lite skämtsamt att jag får väl växa upp någon gång och skippa kransen. Sedan gick jag hem och jobbade en stund. Och ja, surade också lite. Fast det fick jag skämmas över för när C kom hem hade han med sig världens största fång med midsommarblommor, alla möjliga sorter som växer vilt. Jag kan meddela att det inte var han som hade plockat dem, det var mina underbara kolleger som hade tagit sig tid på lunchen! Gissa om jag blev förvånad? Och om jag började lipa?

Jag vet, jag klagar ibland över människors bemötande för det finns verkligen alla sorter. Men… det här hade jag absolut inte räknat med. Faktum är att jag inte räknar med hjälpsamhet eller tjänster från någon och därför blir jag så rörd varje gång någon gör något för mig. Speciellt när någon gör något så här, utan att ens fråga först. Jag räknar inte heller med all uppmuntran och alla glada tillrop mina kära bloggvänner kommer med och även om jag ibland bara känner mig otillräcklig, sur och gnällig så blir jag ändå alltid lika tacksam.

Jag är ganska så lyckligt lottad egentligen, att vara omgiven av omtänksamma och snälla människor är nog inte alla förunnat.

5 kommentarer:

maria sa...

Du är lyckligt lottad!!! Ta emot det!!!!

Kram på dig och gör en hejdundrande midsommarkrans!!!

Magalös sa...

Sänder en STOR midsommarkram till er båda!

Annelie sa...

Fasiken, det var nästan så jag också fick en liten tår.Ha en riktigt fin midsommar nu/kram

Monica sa...

jag blev också rörd nu!
+ att du har veldigt snälla kollegor :-) *kramar om*
(dom skulle jag vilja ha )

Men du?
Vi kanske alla är hemska,
vi alla har varit där i bland , och då är det *tur* när någon rycker upp oss:-) som är där nere .


Nesta gång är nån annan där nere eller hemsk o du rycker upp den eller hur ,

DU ska inte skämas, just nu känner du så här! eller hur :-) kram o ha en bra kväll!

Ella sa...

Maria
Jag ska försöka göra det ,) Och ta ett foto också.

Magalös
Megastor midsommarkram till er med!

Annelie
Tack det samma vännen!

Monica
Ja visst är de fantastiska? jag ska nog bjuda på något gott på måndag tror jag.

Jo, du har nog rätt, alla är där nere någon gång. Kruxet är väl att jag är det väldigt ofta, i alla fall ger ga uttryck för det i bloggen ofta och det är ju lite synd om dem som läser.

Kram till dig med!