En utmaning till

Maria utmanade mig (he he, på min egen utmaning), att berätta om ”då gjorde jag bort mig”.

Jag har faktiskt fått fundera på det där ett bra tag. Inte för att jag inte gör bort mig ganska regelbundet nuförtiden, utan för att jag av just den anledningen inte ville skriva om ett bortgörningstillfälle från livet efter. Så jag har alltså rannsakat mitt minne och försökt komma på något tillfälle då jag gjorde bort mig i livet före.

Jag vet inte om det beror på att jag var en alldeles perfekt människa i livet före och aldrig gjorde bort mig eller om det beror på att jag var/är så osäker på mig själv att jag förträngt varje tillfälle då jag känt mig bortgjord, men jag har faktiskt inte lyckats hitta något riktigt roligt att skriva om… För inte är det väl intressant att berätta om den där gången då jag inte kunde låta bli att skratta hejdlöst på en första date under en film när det absolut inte fanns något att skratta åt? Eller den där gången då jag blev uppvaktad av en herre som gott och väl kunde vara min far åldersmässigt och väl det utan att jag förstod att han just uppvaktade mig och inte bara ville vara en vän? Eller den där idiotdumma omkörningen som nästan blev en frontalkrock två veckor efter jag fått körkortet? Eller magplasket i simhallen mitt framför killen jag var dödskär i?

Nä, tänkte väl det. Inte kul alls…

Så jag berättar väl om dagens bortgörning… som inte är ett dugg roligare faktiskt.

Det är ju torsdag idag. Eller hur?
På torsdagar äter man pannkakor.
Hos oss är det jag som fixar pannkakor, specialpannkakor som innehåller både rivet äpple och kanel… Mums tycker C och mums tycker jag med.
Eller ja… oftast kanske man ska tillägga.

Idag gjorde jag som alla andra dagar när jag steker pannkakor. Fixade smeten, hällde i stekpannan, tog fram kanel och strödde över. Pysslade med annat en stund, gick tillbaka, vände på pannkakan… Och kände att det luktar hiiimla konstigt. Undrar om inte stekpannan är ren? Eller grillar grannen i regnet tro?

Stekte färdigt pannkakan… luktar fortfarande konstigt, provsmakar den, som jag alltid gör med den första pannkakan för den är liksom alltid godast… Alltid utom idag…

Jag kan ju berätta att pannkakor kryddade med grillkrydda absolut inte smakar ett dugg gott…

Jag vet, nu undrar du säkert varför jag inte luktade på kanelgrillkryddan innan jag hällde den över pannkakan eller varför jag inte kände doften genast… jo, för fru tankspridd var just tankspridd…

Jag tänker skicka vidare utmaningen men inte just nu för jag måste komma på ett bra ämne att be er skriva om. Efter jag hjälpt C med disken...


Förresten...
Det är fortfarande "lämna-en-kommentar-även-om-du-aldrig-gör-det-i-vanliga-fall-dag" här på bloggen. Behöver du instruktioner så finns de i inlägget nedan.

En lista

Jag hittade denna hos Isabelle:

Nämn något som gjorde dig glad igår: Barnen
Vad gjorde du kl 08 i morse? Läste
Vad gjorde du för 15 min sedan? Skrev
Det sista du sa högt? Ja tack
Det senaste någon sa till dig: Vill du ha ett glas vin?
Vad har du druckit idag? Kaffe, vatten och vin.
Vad var det senaste du köpte? Det är hemskt länge sedan jag var ute och handlade.
Vad är det för väder hos dig nu? Gråmulet, ca 17 grader
Godaste glassmaken? Jag är inte vansinnigt förtjust i glass men rum-russin är gott
Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Förälskelse ja. Det har jag upplevt. Det höll i fyra veckor.
Sover du tungt? Jag vaknar av en knappnål som faller… innan det slår i golvet.
Drömmer du mardrömmar? Alldeles för ofta
Trivs du med ditt jobb? Ja det gör jag. Absolut. Både med mitt nuvarande och mitt ordinarie, bara jag fick jobba lite oftare…
Favoritklädsel? Kjol, blus eller top, gärna kavaj eller en kofta.
Favoritlåt just nu? ”När vindarna vänder” heter den nog, Martin Stenmark och Suss…någonting. Danska.
Vad ser du om du tittar till höger? Bra fråga. Just nu är det bara en liten lampa tänd och den lyser bara upp datorn, resten av rummet är mörkt så… inget.
Vad gör dig glad just nu? Att barnen är här, min man.
Vad ska du göra härnäst? Lägga mig.
Humör just nu? Har varit bättre.
Favoritgodis? Jag är ingen godismänniska, hellre chokolad
Kläder just nu? Beiga linnebyxor med resor i midjan, rosa top.
Sommarplaner? Bli bra i knäet, sluta deppa.
Hur många kuddar sover du med? Just nu är det två i vanliga fall en.
Spelar du ngt instrument? Stereo, räknas det?
Vad är viktigast för dig? Att de jag älskar får vara friska. Att få dela mitt liv med med mannen jag älskar
Snarkar du? nepp
Stökigt el välstädat? Förr var jag väldigt stökig. Kreativ kallade jag det. Numera börjar jag, mot min vilja, inse att ordning och reda är att föredra.
Längtar du mest efter just nu? Om jag ska vara realist; bli bra i knäet så jag kan gå. Om jag inte måste vara realist… tja, lite bättre syn.

Nu utmanar jag alla som orkade läsa till slutet att göra listan själva.

Diskreta hissar och ett bekvämt liv

Det finns tusentals saker som man tar för givet. Små petitesser som bara fungerar utan att man behöver tänka på dem ens.

För de allra flesta.

Själv har jag inte kommit så långt att jag är förberedd på alla petitesser som plötsligt inte fungerar. Små detaljer som egentligen inte är så viktiga som förvandlas till små irritationsmoment, eller osäkerhetsmoment som påminner mig om att jag inte längre kan leva mitt liv så som jag är van att göra.

Påminner mig om att jag är beroende. Detta hemska ord som är lika fult varesig det används om droger eller om andra människors välvilja.

Jag kan inte ta för givet att de små detaljerna, som är så oviktiga när de fungerar också fungerar för mig. Jag kan inte längre slänga mig i bilen en halvtimme innan och åka till den Något Större Byhålan för att gå på ett möte utan att först fundera över hur jag ska komma dit. Och då hela vägen dit. Inte bara till porten eller parkeringsplatsen. Ibland händer det att jag glömmer av att planera varje detalj.

Jag glömmer att det inte räcker med att beställa en taxi i god tid och hoppas på att den faktiskt kommer när den ska. Resten ska också fungera. Till exempel behöver jag fundera ut hur jag ska ta mig in genom en port som är låst och där enda sättet att ta sig in är genom att slå en kod som är angiven någonstans på en tavla med små bokstäver. En helt vanlig, handikappanpassad hiss kan ställa till problem om man som jag inte orkat ta tag i detta med att lära sig läsa punktskrift.

Jag kunde förstås bett taxichauffören om hjälp, eller killen som släppte in mig i huset men jag är inte förutseende nog och tar alldeles för mycket för givet. Jag hade inte en tanke på att hissens knappar var av det moderna slaget, i fint blänkande rostfritt, på rostfritt bakgrund, med läckra gråa siffror som smälter in i det rostfria så att inte det diskreta intrycket ska störas. Varje knapp var visserligen nogsamt utmärkt med punktskrift och entréplanens knapp var något större än de andra men vad hjälper det när man är analfabet och inte kan läsa punkter? Vad hjälper den upphöjda knappen när det finns två knappar till vänster om den och ett antal till höger om den?

Det hjälper sällan att veta vart man skall om man inte vet vart man är. I det här fallet skulle jag till plan fyra. Jag kan räkna till fyra men som sagt, vet man inte vilken siffra man ska börja på så blir den kunskapen ganska meningslös. Noll? Ett? Två? Jag chansade och hoppades på att hissen skulle tala om det för mig men i den diskreta omgivningen hade en talande hiss givetvis förstört harmonin.

Jag borde helt klart lärt mig punktskriften lite bättre vid det här laget… eller åtminstone siffrorna. Men det är ju lätt att vara efterklok. Just då och där lovade jag mig själv att genast ta tag i det där…

Det var bara en liten detalj. Inget märkvärdigt. Efter två försök hittade jag rätt och dessutom till rätt person. Mötet gick bra och jag åkte därifrån med lite mindre självförtroende och en stor påminnelse om mitt dåliga samvete. Det dåliga samvete jag har över att jag sorgligt försummat och totalt struntat i lektionerna i punktskrift.


Jag skriver inte detta för att göra någon stor affär av det hela. Jag skriver inte detta för att gnälla, eller för att låta bitter, eller ens för att någon ska tycka synd om mig heller.

För alla er som tror att jag själv valt att vara sjuk, eller rättare sagt valt min synskada; mitt liv är fyllt av liknande detaljer. Inget märkvärdigt var och en för sig men när hela dagen är full av dessa detaljer så händer det att jag ibland önskar att jag inte hade valt att få den här sjukdomen.

Det finns en liten, avlägsen möjlighet att vi som är sjuka eller handikappade faktiskt inte valt att vara det. Det finns en möjlighet att de allra flesta som går hemma helt eller delvis med en sjukdom eller funktionsnedsättning eller skada faktiskt hellre skulle välja besväret av att arbeta än att vara hemma och leva ett bekvämt liv fyllt av dessa små små detaljer som inte bara påminner om ens egen oförmåga utan också gör det omöjligt att arbeta på samma sätt som man kunde förr. Kanske skulle det ändå vara trevligare att arbeta och tjäna 15 000 netto än att vara hemma och få 15 000 brutto.

Men vad vet jag? Jag har ju ingen anställd som får 15000 i netto som bidrag från staten. Å andra sidan är det nog ingen annan som har det heller.

En lagom lång lista

Jag hittade en lagom lång lista hos Isabelle igår. Den får bli dagens utmaning till alla som inte har annat att skriva om och känner för att göra den.

1. Kan du fixa en punktering och byta torkarblad själv?
Nej inte en punktering, det blir man smutsig av men torkarblad har jag bytt (eller var det så att jag bad killen på macken att byta?). Bra kvinna reder sig själv.

2. Hur äter du ett äpple?
Med skalet på för jag är för lat. Dessutom är skalet nyttigt läste jag nyligen.

3. Är du rädd för små svarta kryp med många ben?
Bara om de skulle krypa på mig, annars är det tveksamt om jag skulle märka dem.

4. Big Brother eller Sportnytt?
Slipper hemskt gärna båda delarna.

5. Rent spontant, om du får välja en present till dig själv, vad skulle det bli då?
Ha ha... kläder så klart.

6. Är du mörkrädd?
Jag tycker inte om mörkret. Ibland är det skrämmande.

7. Resmål som fascinerar?
Massor. Listan skulle kunna göras mycket lång.
Jag har just varit på en av de platser som stod överst på min lista, Rom. Nu återstår bland annat Las Vegas, Hawaii, Egypten... Äh, jag skulle kunna fortsätta i evigheter som sagt.

8. Ditt senaste telefonsamtal?
Mamma som ringde igår för att höra om vi skulle komma på lunch idag, vilket vi ska.

9. Om du får välja en artist som kommer och spelar för dig på din födelsedag, vem blir det?
Då får jag beslutsångest och kan inte välja alls. Kan inte ens komma på någon enda. Jag föredrar låtar framför artister. Kanske Robbie Williams?

10. Förrätt eller efterrätt?
Varför kan man inte få båda?

11. Bästa stunden på dagen?
Hmmm... måste nog vara på kvällen när jag får krypa intill min älskling och bara vara. Utan några sådana krav som dagarna ställer. Eller på morgnarna när jag vaknar och kryper tätt intill.

12. Tre saker du alltid har med dig?
Beror ju förstås lite på vart jag ska eller vart jag är men mobilen och handväskan är nästan alltid med och numera går jag nog ingenstans utan min hemska ovän, den vita. Bläää, jag hatar att erkanna det där.

3. E-post eller snigelpost?
E-post.

14. Den senaste komplimangen du fick?
Hm... Igår. Min man sa "Du är så läcker", fast då syftade han på mina omplåstrade knän så jag tror han var ironisk. Härom dagen skrev han däremot att jag är fantastisk. Det måste väl räknas som en riktigt fin komplimang?

15. Senaste gången någon skällde på dig?
Äh... i torsdags? Samma person som ovan men mer ska vi inte gå in på.

Dagens surtant

Idag hann jag faktiskt med att ha en dust till med växeltanten. Du vet den där trevliga, hjälpsamma varelsen som så gärna kopplade fram mina samtal när jag inte såg så mycket. Idag fick hon rycka in igen. Den här kommunen skulle kunna vara från stenåldern när det gäller vissa saker. Den har till exempel ingen digital internkatalog, vill man ringa någon måste man slå upp numret i en mapp som är allt annat än logiskt utformad och som dessutom, för att ha minsta möjliga format är förminskad till A5 vilket ger en punktstorlek på... kanske tio?

Lata lilla jag hade ingen som helst avsikt att börja slå i katalogen, möjligen för att det ändå inte skulle ge någon resultat (jag har inte fått någon förstoringsmanick än som funkar) så jag beslöt mig för att gå genom växeln alla tre gångerna som jag skulle ringa idag.

Samtal 1.
”Hej, kan du vara snäll och koppla mig till AA på NN?”
”Varsågod”


Samtal 2
”Hej igen, kan du vara snäll och koppla mig till AA på NN?”
”Du igen.” (Sk*tsurt)
”Japp, och jag kommer ringa igen”
”Du kan ta interkatalogen” (Sk*tsurare)
”Det lovar jag att göra, så snart den finns i digital version.”
”Vart skulle du?” (Sk*tsurast)
”Till AA på NN”
En smäll i luren.
Lång tystnad.
Slutligen ringsignal som går fram.

Samtal 3
”Hej, hej, nu är det jag igen. Tredje gången. Nu vill jag till CC på NN”
”Växeln är inte till för att koppla fram internsamtal, du kan ta internkatalogen.” (surare än en citron nu)
”Ja men…”
”Jag skickar en om du inte har någon, låna en kollegas så länge”.
”Ja gör gärna det, jag vill ha en med teckenstorlek extra large.”
”Du får en likadan som alla andra.”
En smäll i luren.
Linjen bröts.

Hm… där satt jag och stirrade på luren rätt länge kan jag tala om. Nog för att den här kvinnan har ett problem, det vet alla, eller snarare så är hon ett problem, och nog för att de inte sitter i våra byggnader utan långtbortibyn men ändå. Lite vanligt folkhyfs?

Jag behöver tyvärr hennes tjänster så det gäller att lösa problemet.

Tillvägagångssätt A: att ringa igen och förklara situationen – inte ett dugg lockande vid den tidpunkten på dagen (strax innan jag skulle gå hem).

Tillvägagångssätt B: ringa hennes chef, som jag känner mycket väl, och förklara för honom att det är dags att göra något åt damen i växeln – inte ett dugg lockande det heller.

Tillvägagångssätt C: fråga min chef vad han har för lösning – ett av de sämsta och fegaste alternativen…

Så vad gjorde jag? Jag använde alternativ D och gjorde inget. Imorgon ska jag fundera på vad jag ska göra.


Jag vet att detta är en petitess men det blev lite… smolk i bägaren eller vad jag ska kalla det. Det är inte kul att behöva en tjänst av någon som inte vill.
Det är absolut inte kul att förklara varför jag inte kan slå i telefonkatalogen för någon som är så sur och vresig jämnt.
Det är inte kul att be om hjälp när jag dessutom har känslan av att jag bara är lat som inte slår upp själv samtidigt som jag vet att jag inte kan.

Tjoff...

...sa det bara när helgen försvann. Märkligt att helger kan gå så fort trots att man tillbringat hela veckan hemma. Fast det är klart, den här helgen har definitivt inte givit utrymme för att ha tråkigt. Inte en sekund, trots påtvingad vila.

Igår packade vi på två ställen och flyttade bort några av mina kartonger också. Det kändes lite märkligt att se dem i hans hall. Ännu märkligare var det att packa upp sakerna och ställa in dem precis där jag ville. Konstigt hur svårt det är att få den där ”det här är mitt med nu”-känslan när man flyttar in till ett färdigt hem. Men efter en hel dags packande och körande fram och tillbaka kvittade det faktiskt vilken soffa jag lade mig i för att småslumra till tonerna av melodifestivalen och C:s bildtolkningar.

Idag har vi målat lite och så åkte vi till Coop för att storhandla. Man skulle ju kunna tro att det är relativt lugnt på byns stormarknad en solig söndag men icke. Vad är det för solskygga människor som bor i den här byhålan egentligen? Jag tyckte inte det var ett dugg trevligt att storhandla trots att C var med och det enda jag gjorde var att tala om vad vi ska ha och hålla i kundvagnen medan han sprang fram och tillbaka och hämtade sakerna. Jag tror att jag håller på att utveckla någon slags fobi mot kundvagnar och matvaruaffärer. C tyckte jag hade mig själv att skylla när jag nära på blivit omkullsprungen för andra gången och dessutom fått en ilsken kommentar om att jag skulle se mig för och inte stå mitt i vägen. Han tyckte jag skulle ta fram min käpp men… jag tycker att hans arm borde vara alldeles tillräcklig när vi går någonstans tillsammans… Märkligt nog tycker inte människor runt omkring detsamma och har ingen förståelse alls för att jag inte ser dem lika klart som de ser mig.

Hur som helst så skulle jag nog behöva ett par dagar på mig att vila upp mig efter den här helgen känns det som idag. Dessbättre så går inte det. Imorgon kommer nämligen någon från SC till jobbet och ska ha en diskussion med arbetsgivaren (C)och mig om min arbetsplats. Jag ser verkligen fram emot detta, och framför allt mot att få de hjälpmedel jag behöver så att jag verkligen kan börja jobba igen… även om det inte blir heltid med det samma. Lite nervös är jag så klart. Inte så mycket för att de kommer utan för allt runt omkring, med arbetskamrater och sådant. Ja, de verkar ju ha stor förståelse men ändå… Jag har nog inte kommit helt över att jag tycker det är pinsamt att behöva hjälp över huvudtaget. Okej… jag ska vara ärlig, den aspekten är inte liten, den är jättestor faktiskt.

Berget som blev en kulle

Nu ska jag berätta om dagens berg… som blev en kulle. En stor och brant kulle men bara en kulle. Lite som ”Mannen som gick upp för ett berg och kom ned för en kulle” (vad handlade den filmen om egentligen?). Jag vet inte om jag ska kalla dagens kulle för någon vidare prestation eller bara ska skämmas över den.

Jag skrev en stooor lapp, en hel A-4 fyllde jag utan problem.

Med tjock svart spritpenna och bokstäver på ca två cm.

Summa 13 varor att inhandla.

Jag räknade ut hur lång tid det skulle ta att gå och att handla de få saker jag skulle ha och beställde taxi för hemresan (inte för att jag är lat utan för att jag ”inte bör bära tunga saker”). Här måste man boka sin resa två timmar i förväg sedan beslutar någon osynlig makt om man bevärdigas få en taxi, om man nyttjar samhällsbetalda resor (jag kallar det så för det låter finare än färdtjänst). Jag blev i alla fall utlovad en sådan, och fick en tid att passa. Jag gick till affären, tog en vagn och bad en stilla bön att jag inte ska välta ner något (typ staplade kattmatsburkar) när jag kör på något och sedan tog jag itu med uppgiften. När jag väl kom till vara nummer tre på min välplanerade lista så insåg jag att med den här farten så skulle det förmodligen ta mig ytterligare två timmar, eller en halv dag, att bli klar och vid det laget skulle jag få gå hem för någon taxi lär inte vänta på mig. Jag började känna mig lite lätt desperat när en ängel talade till mig… eller ja, jag trodde det i alla fall till en början, innan jag såg att det var någon av butikspersonalen. Det är en bra butik detta, i alla fall om man bara ser suddigt och väldigt lite, för deras personal bär alla röda tröjor. Röda tröjor syns ganska bra till och med genom mitt sudd.

”Hej Ella, du heter väl Ella?”
”Äh ja?” (vad har jag kört på eller förstört undrade jag)
”Jag heter M och jobbar här, får jag hjälpa dig?”

Observera, hon frågade ”får jag hjälpa dig?”, inte vill du ha hjälp, behöver du hjälp? Det lät väldigt mycket trevligare kan jag meddela, så trevligt att jag genast tackade ja och kände mig evigt tacksam. Med hennes hjälp gick det riktigt snabbt att hitta allt jag skulle ha och allt var betalt och nedpackat precis lagom till att taxin dök upp utanför.

Som sagt, jag kan inte precis säga att jag är stolt för att jag klarade av att handla själv, för det gjorde jag ju inte, men jag vet inte ens om jag bryr mig just nu. Det känns faktiskt som att klara sig själv är aningens överskattat när man kommer hem och bara känner för att svimma av trötthet och huvudvärk i farstun för att man gått en promenad på 15-20 minuter, lagt tre varor i en kundvagn och tagit taxi hem. Jag får helt enkelt lära mig att handla själv en annan dag. Jag förmodar, tyvärr, att de dagarna kommer snart, hur det än går hos doktorn imorgon.

Dagens berg

Idag är C förmodligen ännu sämre än igår. Själv är jag oförskämt pigg, i alla fall om man jämför med honom. Jag har känt efter väldigt noga, i fall om att, men nej, ingen feber, inte det minsta ont någonstans. Bara det vanliga diset framför ögonen. Så detta innebär att jag fortsätter att agera sjuksyster och försöker se till att sjuklingen dricker mycket, äter och mår så gott han kan. Och håller sig borta från min blogg.

Trodde du förresten att han snällt fann sig i att stanna hemma idag? Inte då! När jag vaknade var han i full färd med att duscha. Jag kände honom på pannan och konstaterade att han har 40 graders feber och ska stanna hemma. ”nje men jag har…” säger han då varpå jag avbröt och sa; ”går du till jobbet så måste jag också gå, du är chefen och du sätter ribban, då kan du inte förvänta dig att jag ska sitta hemma och rulla tummarna”. Han gick och lade sig i sängen utan vidare diskussioner efter det. Inte för att jag tror att det spelade någon roll vad jag sa, snarare insåg han väl att han inte var i form för annat än sängläge.

Detta innebär däremot ett liiiitet problem… Eller snarare utmaning för mig. Igår tänkte inte jag på att han skulle vara utslagen idag med och att vi skulle stanna hemma båda två, och hemma hos honom till råga på allt. Alltså handlade jag inte och eftersom vi mest har bott hos mig den sista tiden (för att det är lättast för mig) så är inte kyl och frys överfullt här. Det innebär att vill vi ha lunch idag så måste jag åka och handla. Gå… eller något. Utmaningen ligger naturligtvis inte i själva promenaden eller att beställa taxi, snarare i att hitta rätt saker i affären… Jag har faktiskt inte handlat matvaror på egen hand sedan efter operationen, faktiskt inte ens innan på bra länge för C har funnits till hands så länge. Jag kan riktigt se mig själv stå med näsan tryckt mot toapappret och brödet… Tanken är inte alls lockade. Jag borde självklart tänkt på detta igår när jag hade två par ögon med, som visserligen motvilligt, men ändå ganska bra hjälpte mig att se rätt… välja rätt. Frågan är vad jag ska göra… eller hur snarare. Jag skulle kunna beställa pizza, eller ringa affären och be dem packa ihop det jag ska ha men å andra sidan, någon gång måste ju bli den första? Skrämmande...

Det lämpliga är väl att skriva en shoppinglista till att börja med gissar jag. Företrädelsevis en som jag kan läsa också. Klä på mig är en bra start... vilket påminner mig att jag måste åka hem och hämta mer kläder. Ännu en sak att lägga på "att göra listan" för dagen.

Alltså, tanken slog mig för någon dag sedan, det finns faktiskt en viss procent analfabeter i vårt samhälle, hur klarar de sig? Det måste vara ett fruktansvärt handikapp…