fredag, juni 15

Ännu än dörr som stängts bakom mig

Det är snart ett år sedan jag påbörjade denna resa. En resa som jag, som sagt, inte valt själv men som jag måste fortsätta vare sig jag vill eller inte, vare sig jag är stark eller svag, modig eller feg. Livet fortsätter, och ibland har man helt enkelt inget val. Man måste följa med. Gå på den väg som är den enda man har att gå på.

Ibland känns det som om jag går på en liten stig omgiven av ett bråddjup på båda sidor, helt utan skyddsnät eller staket. En slingrande stig som med jämna mellanrum kommer fram till vägskäl där jag varje gång tvingas att välja den smalare stigen, den som är än mer slingrande, än mer ojämn, mörk och gropig och som är omgiven av än djupare avgrunder. Vid varje vägskäl tvingas jag stänga dörrar bakom mig som aldrig kan öppnas igen och lämna delar av mig, det jag älskar och uppskattar i livet, med vetskapen om att jag aldrig mer kommer att återse dem. Vid varje vägskäl förändras livet och ett nytt kapitel läggs till historien. Känslan av avslut är så stark att den förtar alla tankar som ens påminner om att varje slut samtidigt är en början på något nytt.

Idag nådde jag slutet på ett kapitel och stängde en dörr bakom mig. Jag lämnade en dröm, en förhoppning och en framtidsvision som jag inte är säker på att jag någonsin kan få tillbaka. För även om jag valt själv, och även om alla säger att den här dörren bara stängts tillfälligt så vet jag att chanserna till att någonsin återvända är små, i alla fall om jag ser tillbaka till det knappa år som gått, på tidigare vägskäl som passerats och dörrar som lämnats på glänt bara för att upptäcka att när jag väl vänder mig om så är de låsta och nycklarna försvunna för alltid.

En del av mig vet att den här dörren är annorlunda men tanken och tron är svår att fånga och ta fasta på. Vissa dagar är hoppet så långt borta att man inte ens kan skymta spåret efter det. Jag vill tro och jag vill hoppas men det är svårt dagar som denna.

8 kommentarer:

Annelie sa...

Du vet väl att drömmarna och hoppet är det sista som lämnar en...så upp med hakan, kanske det inte är så/kram

Ella sa...

JAg ska rycka upp mig. Snart. ,)

annika sa...

Oops, vad är det som händer? Jag balanserar mig igenom din beskrivning av stigen med bråddjup
Jag lider med dig för varje vägskäl, varje dörr du måste stänga. Å detta för att du skriver så bra! Fast jag är inte riktigt med på vad det är för kapitel du nått slutet på idag - antar att det har med jobbet att göra.
Å mitt i alltihop hoppas jag att du kan njuta av helgen, önskar dig en lagomt varm och lagomt solig helg med noll trädgårdsjobb!

Ella sa...

Annika
Jo då, det är jobbet jag tänkte på idag. Sista fredagslunchen.

Tack, och tack det samma.

Kanalisera sa...

Det är läskigt när livet blir irreversibelt och definitivt, men ibland måste det vara så.

Christina sa...

Allt du beskriver känner jag igen ... att inte kunna välja själv. Att tvingas av omständigheter som kallas livet. Och det är tungt. Men det blir bättre. Glöm inte att på din väg som slingrar smalt kommer du att öppna nya dörrar.

Elisabeth sa...

Det är konstigt det här med stängda dörrar, tycker jag! En stängd dörr är ofta detsamma som en förutfattad mening, tror jag.. Vi har bestämt att så eller så kommer det att bli - vi stänger själva igen den dörr som innan bara var halvstängd..!

När jag var 25 år dog den käraste människan för mig: min mormor.. Det var så så svårt, jag hade varit mycket hos henne som barn.. dörren slog igen när jag tänkte: aldrig mer kan jag gå in på "Gärdesvägen 26", och den dörrsmällen... aldrig mer... den var svår....
Likafullt stod jag några år senare som ägare till det gamla huset... vilken lycka det var..!
Det är en händelse i mitt liv som jag brukar plocka fram när en dörr smäller igen framför näsan på mig! Och det gör de ju allt oftare här nu... aldrig mer... nej, det vet jag ju faktiskt inte...!

Sen är det ju så att somligt sker för sista gången - men det är de sura orättvisa äppelbitarna som följer med livet... ! Man får försöka bita i det också..!

Kram på dig du modiga.. (tycker jag iallafall..!)

Ha det så gott..

Kram

maria sa...

Jag förstår dig Ella!

Tänk att vi har gått i vårt elände i snart ett år båda två, du i ditt och jag i mitt...

Jag kände den där dörren stängas och reglas inifrån runt julas, det var då jag kom till insikt om att jag kan inte gå omkring o hoppas på nästa vecka och nästa månad, att jag var tvungen att lära mig att befinna mig här och nu. Annars skulle jag inte ha något liv alls kvar och det har jag för många som är i behov av att jag har...

Stor kramar till dig