tisdag, juni 26

Tidig morgon

Det är svårt att sova nätter som denna. Under de små timmarna kommer min gamla bekant, Paniken på besök. Med sig har han sina vänner, de är inte ett dugg trevliga de heller men det är svårt att hålla dem borta. De bjuder in sig själva, tar för sig och blir högljudda. Gör mig till sitt hem. Jag är för trött för att visa dem på porten.

Jag är inte beredd.
Jag vill inte veta.
Jag har inte förberett mig.
Fast jag borde.
Jag har ju varit med förr.
Jag är van.

Magen knyter sig, en iskall klump lägger sig bekvämt tillrätta. Breder ut sig så gott det bara går. Jag känner den väl. Den kommer följa mig idag, inte försvinna förrän på vägen hem. Oftast lämnar den plats åt något mycket värre… Oftast dyker mina nattliga bekanta upp igen, följer mig hem igen. Jag är för svag för att neka dem lift.


Solen är på väg upp.
Den lyser stor och klar.
Jag hoppas.
Det kanske är ett gott tecken?

4 kommentarer:

**XENA** sa...

Ställer mig och motar bort paniken så gott jag kan åt dig.
Önskar jag kunde göra mer det vet du.
Du har alltid stöttat mig och jag stöttar dig.. Det slutar jag inte med hur det än blir med allt.
Stor kram
XENA

annika sa...

Kan inte låta bli, trots semestern att gå in och läsa...Du har tuffa dagar (och nätter) ser jag. Tänker på dig, önskar att det kunde hjälpa rent konkret.
Å jag har det så bra just nu, önskar att det vore det för dig också!

Annelie sa...

Jag önskar jag på något sätt kunde lindra din smärta. Tyvärr är det din egen vånda och jag kan bara följa dig brevid och stötta så gott det kan. Men hopp Ella, det är alltid bra att ha...så länge det finns :-)
Ha det så fint du bara kan
(((kramar)))

maria sa...

Jag känner så igen mig i dina ord!

Om jag kunde ge dem lift och du mina men samtidigt så kunde vi få vila varannan...

Stora kramar med ork att ge dem på nöten!!!