fredag, juni 22

Allt är relativt?

Jag läser hos Dubbelörnen om hennes midsommar som är så annorlunda och sorglig. Om hur hennes väninna är döende och lämnar efter sig två små barn. Jag blir så gripen, och känner att jag måste ta fasta på hennes ord:
”Plötsligt så känns allt som var sjukdom, problem eller misslyckanden bara så fjuttigt och så simpelt...”

Jag kan bara önska att jag kunde ta fasta på de orden lite oftare. Att ställa sina egna problem mot andras är ganska nyttigt, det ger nya perspektiv på livet. Att se och försöka sätta sig in i andra människors situation, försöka känna efter hur det känns att leva så är ganska bra för att få en annan vinkling på tillvaron och kanske lyfta sig lite från allt som gör livet trist för en själv.

För ett tag sedan hade vi en diskussion både här och på bloggen ”Slottet i saknadens dalar” om andra människors bemötanden och hur andra så ofta säger att det kunde ha varit värre. Det ena ledde till det andra och jag hittade även en kommentar där någon var inne på just det här med att mäta sina egna problem mot andras.


”… men så ser jag min vän fastlåst i rullstol pga bruten nacke eller ungdomskamraten med MS som valde att avsluta det hela i Schweiz eller en katt som någon i Kina dragit skinnet av och då tänker jag att allting faktiskt är relativt och att det på det hela taget är ett bra liv jag lever.”

Jag är faktiskt lite kluven i denna fråga.

Å ena sidan fick jag en tankeställare om mina egna problem när jag läste hos Dubbelörnen. Jag fick dåligt samvete över att jag ens kan med att klaga över något över huvud taget för det jag går igenom är absolut ingenting i jämförelse med vad så många andra tvingas gå igenom. Jag borde faktiskt vara tacksam. Jag skäms lite.

Jag jämför ofta mig själv med andra, till exempel med Anne-Maj som inte bara håller på att mista synen utan också är döv. När jag går in på hennes blogg så känner jag både skräck, beundran och en oerhörd tacksamhet över att jag faktiskt fortfarande hör.

Jag läser ofta hos Maria som dagligen får yrselattacker som tvingar henne att ligga och vänta på att yrsel och illamående ska gå över och som om det inte vore nog är hennes hörsel också påverkad.

Jag läser hos Elisabeth hur livet är tillsammans med en älskad man som har Alzheimers.

Alla dessa underbara, starka och beundransvärda människor inger mig en stor respekt (och det finns så många fler!). Respekt inte bara för dem som människor utan för livet och människan som varelse som trots allt detta ändå tycks vara stark nog att gå vidare och hitta saker att glädjas åt. De ger mig perspektiv på mitt liv och jag inser gång efter annan att jag är ganska liten och ganska så lyckligt lottad. I jämförelse.

Tyvärr så är det ändå något som alltid blir fel när jag försöker jämföra mig för… Hur jag än försöker leva mig in i deras situation, hur väl jag än kan känna med dem så kan jag inte byta liv med dem och de kan inte leva mitt liv. Jag måste leva mitt eget liv själv, utan någon som helst ångervecka eller bytesrätt. Det är bara mitt eget ”lidande” som jag faktiskt kan känna som mitt eget och därmed blir jämförelser med andras bekymmer svåra, deras smärta kan jag bara känna med men aldrig till fullo känna som något verkligt.

Någon skrev till mig, eller om det var till Lars Anders, ungefär att om man jämför varandras lidanden och utgår från att andra har det värre så finns det till slut bara en människa kvar att tycka synd om i hela världen. Så är det givetvis inte. Alla har ju rätt till sina egna problem och bekymmer och alla måste väl ändå kunna känna sig ledsna över det som händer dem, även om det så bara är en lättare huvudvärk. Steget från det till att bli bitter och uppfylld av sitt eget lidande är ganska stor tycker jag.

Jag tror det är nyttigt att få perspektiv på tillvaron, att se att det finns människor som har större problem än jag men som ändå går vidare och gör sitt bästa av sitt liv. Allt är relativt. Frågan är bara om det finns något värde eller om det ens är möjligt att gradera och jämföra varandras bekymmer eller att tävla i vem som egentligen det är mest synd om. Jag är också tveksam till om det i långa loppet gör det lättare för mig att leva med mina bekymmer om jag ständigt jämför mig med andra. Kanske för ögonblicket men i längden är det tveksamt om andras bekymmer faktiskt gör mina egna mindre och lättare att bära. Mina bekymmer är ju ändå bara mina att bära. Ingen kan bära dem åt mig.

Vad tror du? Om du nu orkat läsa så här långt?

15 kommentarer:

Elisabeth sa...

Nu har jag absolut inga bra ord att ta till - för jag hittar inga som verkligen beskriver hur tänkvärt och bra detta inlägg är!

Varje gång jag läser om någon som är allvarligt sjuk, har brutit tån eller kanske "bara" har ont i huvudet, så känner jag starkt med henne/honom.. Det är ju den människans verklighet - och min verklighet blir ju varken bättre eller sämre om jag känner empati med henne! Även om vi skulle ha samma elände så är vi ju individuella varelser, och följdaktligen så skulle vi hantera dem olika!

Jag håller med dig i ungefär allt du skriver - men DU skriver det så mycket bättre! Du har också helt rätt... dina problem blir varken mindre eller lättare att bära av andras problem - men däremot blir det lättare att gå med andras stöd och omtanke

Kram på dig..!

Monica sa...

va bra du skrev detta Ella!
jag har inget mer att tillägga ´*kram*

Magalös sa...

Ja, allt är relativt!
Så otroligt bra skrivet både av dig och elisabeth. Det man kan göra är att känna med någon, stort eller litet problem spelar ingen roll. Ett litet problem för mig kan ju vara ett stort problem för någon annan. Det är inte upp till mig att döma.
Alla har vi olika problem och var och en tacklar det på sitt eget vis. Med alla trevliga medbloggare görs livet lättare!

en liten tant sa...

Ja, visst är allting relativt. Så om vi tar vardagen i Irak som utgångspunkt/jämförelse torde knappt någon i Sverige kunna få hävda att de har problem.Inte ens de hemlösa - det faller åtminstone inte några bomber över dem på Stockholms gator." Det kunde vara värre - ni kunde ligga på Bagdads gator". Vem skulle säga nå't sån't?

Något som är viktigt men som kom bort i den diskussion som förts här och hos Slottet, är tidsaspekten. Det vill säga att den tid som gått från olyckan, insjuknandet och till det läge man befinner sig när man börjar hantera en ny vardag spelar roll. Krisbearbetning måste till innan man kan säga att man funnit nytt fotfäste med de nya förutsättningarna.

En mycket viktig del av krisbearbetningen är att få sätta ord på allt man känner och tänker.

Kriser följer samma förlopp för oss alla. De olika faserna kan vara olika långa men som helhet kan man säga att det tar ett år från händelsen (och om det då handlar om ett sjukdomsförlopp så blir ju den tidpunkten utdragen till en period, om du förstår) att gå igenom krisens alla fyra faser.

Därefter följer ett år av årsdagar som ska mötas och hanteras. Ett år efter besked, operation osv. Man kan få dippar i hur man mår i samband med sådana årsdagar en däremellan funka mycket bra.

När det året gått så man är inne på "andra årsdagen" och då är man ute ur krisperioden s.a.s. och har nyorienterat, hitta ett sätt att hantera sitt liv om man fått jobba med alla sina krisdelar.

Man måste ha respekt för att kriser tar tid och har sitt eget förlopp.

Det som du ibland kallar att du gnäller är alltså inte gnäll utan livsviktiga inslag i din krisbearbetning.

maria sa...

Jag tror Ella, att mina tankar kring detta vet du redan om...

Jag tror precis som du säger att det är nyttigt till en viss grad att se andra människors liv och öden, jämföra sitt liv med andras är verkningslöst då förutsättningarna är olika... Att däremot läsa hos och möta andra människors liv kan hjälpa en själv att få/ordna sina egna tankar, frågor, perspektiv på plats. Du kan aldrig byta din verklighet mot någon annans och det betyder aldrig att din verklighet är mindre eller större än någon annans, bara att det är just din...

Någon sa mig en gång att varje människas liv och levande är en egen roman, en egen tegelsten... Oavssett vart problemen ligger så är det dessa som är verkliga i dennes liv, kanske triviala för andra men kan aldrig någonsin jämföras med varandra i utgångspunkt att klassificera vem som har det värst...

Stor kram på dig Ella!!!

Ella sa...

Eliabeth
Jag tror som sagt det är viktigt att känna med andra. Att inte glömma världen för sitt eget lidande.
Kram själv!

Monica
*rodnar*
Kram själv!

Magalös
Jag håller med, alla bloggare gör det lättare, dels genom att dela med sig av sitt liv och dels genom kommentarerna.


En liten tant
Tack för de orden.
Jag känner mig gnällig, i alla fall här på bloggen, men precis som du säger, det är för att sätta ord på allt.

DU är lika klok som alltid, tänk vad jag har saknat dina kommentarer!


Maria
Ja vi verkar tycka ganska lika
Stor kram till dig med!

Christina sa...

Jag vill nog aldrig jämföra olika sorger. Jag tror inte på att göra det. Däremot vill jag förstå andras situationer, andras liv, andras sorg. Jag vill ha perspektiv. Jag behöver det.

Men det är mest för att jag intresserar mig för andra människor. Jag vill finnas till för andra, vill vara en medmänniska.

Och jag anser inte att jag någonsin kan förringa en människas sorg. Alla har rätt till sin egen.
Vad jag menade när jag skrev hos Slottet var just det. Att jag har svårt att förstå när människor inte kan respektera den andres sorg utan att klämma till med att "det finns andra som har det värre"
Det finns det. Och det är oerhört viktigt att få som ett perspektiv. Men det innebär inte att jag - i min ev sorg - mår bättre just därför.

När jag blev abrupt lämnad ensam med barnen var det min (då) bästa vän som klappade mig på axeln och sa "Jamen tänk på alla andra som har det värre, det kunde varit värre gumman!"

För mig blev hennes upprepningar om att det kunde varit värre outhärdliga. Jag var så långt ner jag visste att jag kunde komma. Och viktigast ... jag kände inte att hon lyssnade till MIN sorg och förtvivlan.

Jag pratar ofta med flickorna om det där. Att det är så oerhört viktigt att ge varje människa rätt till sin egen sorg. Aldrig värdera.
I denna underbara bloggvärld har jag fått så många perspektiv. Här finns människor som kämpar med sin egen situation, olika situationer. Här finns raka, brutala förklaringar till en annan människas lidande. Och på mig - som medmänniska - ankommer endast och enbart att förstå den andres perspektiv. Och bara finnas.

Ella sa...

Christina
Jag förstod att det var så du menade. Det du skriver är så fint. Jag får nästan tårar i ögonen.
DU har så rätt, alla har rätt till sin egen sorg och det är just att förringa den när man säger att andra har det värre. Sedan kan man mitt i sitt eget elende konstatera att andra har det värre.
Respekt handlar det om kanske.
Och du är verkligen en fantastisk medmänniska!

Monica sa...

tittar bara inn för att se hur du har det! kram :-)

annika sa...

Här kan man tanka klokheter både hos dig och dina läsare!
Hoppas du haft en bra helg!

Ella sa...

Monica
Jag har överlevt dagen ,)

Annika
Visst är mina läsare fantastiskt kloka? Precis som du.

Anne-Maj sa...

Bra tänkt och skrivet. Jag har inga mera ord, men det är bra att man påminns hur andra har det när man deppar eller gnäller över allting. Men människor som gnäller över någoting behöver hjälp att veta att det finns saker som är värre än deras tillvaro eller få dom vakna till. Bara vi har de rätta redskapen men vissa kanske inte går att få tänka om. Ja sitter här med proppmätt mage och massa jordgubbar i magen:-)

Ella sa...

Anne-Maj
Ja du har så rätt

Vi åt också en hel del jordgubbar i helgen. undrar om man kan få jordgubbsförgiftning?

Emma sa...

Hmm.. vad mycket tankar sådant här väcker hos mig. Jag läste det där inlägget hos LAJ, och även kommentarerna. Jag är inte mycket för att jämföra mitt eget lidande med andras - för det är ju som du säger bara jag som kan känna mitt. Men att hämta styrka från andra genom att se hur de hanterar svåra situationer DET tror jag oerhört mycket på. För mig handlar det om att vara realist. Inte att vältra sig i självmedlidande (även om jag tror att det också kan vara skönt och behövligt, en liten stund - men inte i längden naturligtvis) - men att vara realist. Att faktiskt SE den situation man är i och ta sig rätten att känna de känslor som det väcker. Vad det än är. Det är respekt tycker jag, både för en själv men också för andra. Men när man jämför sig, såsom han skrev att vissa tyckte - att han skulle känna sig tacksam att det inte var värre - det är ju så respektlöst. Både mot den det handlar om - för man gör sig inte besväret att SE den personen. Men även mot dem man jämför med - för vem har rätt att bedöma hur mycket någon annan lider. Det är ju så oerhört subjektivt, tänker jag. Jag vet att jag skrev hos dig någon gång om att "tycka synd om" är litet som att ta ifrån en person dess egen kraft. Och jag tror verkligen det är så. Ojoj, nu vet jag inte riktigt vad det är jag svarar på. Det blev visst som ett eget inlägg nästan ;-)

Ella sa...

Emma,
det blev ett jättebra inlägg. Precis så är det som du skriver. Så klokt och rätt skrivet.

Just detta med att vara realist och inte vältra sig i självmedlidande... Det är en svår gränsdragning och vem bedömer att man vältrar sig? Jag är faktiskt rädd för att bli en sådan som gör det.

Och visst har du rätt, vem har rätt att bedöma hur någon annan lider. Varesig det är i den situation som Lars Anders skrev om, att någon säger att det kunde vara värre, eller om det är som när jag själv säger till mig att det finns andra som har det värre... då har jag ju gjort en bedömning...