fredag, april 27

Till Chris

I do swear that I'll always be there
I'd give anything and everything and
I will always care
Through weakness and strength
Happiness and sorrow, for better, for worse
I will love you with every beat of my heart

From this moment life has begun
From this moment you are the one
Right beside you is where I belong
From this moment on

From this moment
I have been blessed
I live only for your happiness
And for your love I'd give my last breath

From this moment on
I give my hand to you with all my heart
Can't wait to live my life with you, can't wait to start
You and I will never be apart

My dreams came true because of you
From this moment as long as I live
I will love you, I promise you this
There is nothing I wouldn't give

From this moment on
You're the reason I believe in love
And you're the answer to my prayers from up above
All we need is just the two of us
My dreams came true because of you

From this moment as long as I live
I will love you, I promise you this
There is nothing I wouldn't give
From this moment on.
I will love you as long as I live
From this moment on

torsdag, april 26

Fler bekännelser

I natt sover jag ensam i vår stora säng, ensam i huset för första gången. C har just åkt hem till sina föräldrar. Själv har jag packat allt, kollat allt och dubbelkollat, både själv och med hjälp av C. Allt är klart. Det enda som återstår är att försöka somna, att jag vaknar i tid hyser jag inte minsta tvekan om.

Imorgon kl åtta kommer en taxi och hämtar mig och kör mig den korta vägen till min frissa. Hon ska göra mig vacker. Sminka mig, göra en håruppsättning och när allt är klart ska hon hjälpa mig att ta på mig klänningen.


Så fort jag såg den visste jag att den skulle bli min… min för en dag i alla fall. Jag önskar bara att den hade funnits i rosa ,)

Strax före elva kommer min far i Pärlan och hämtar mig för att köra mig till den lilla kyrkan. Den ligger strax utanför byhålan, på en liten höjd och med massor med skir grönska runt omkring. Ja, det har börjat grönska på allvar nu så till och med jag ser det, och de två japanska körsbärsträden vid ingången till kyrkan blommar i rosa. Det är gudomligt vackert till och med för mig. Trots att jag som sagt aldrig fantiserat speciellt mycket om ett eventuellt framtida bröllop så har nog en del av mig alltid tänkt på den här kyrkan som platsen där jag vill vigas. Varje vår när jag haft vägarna förbi har jag stannat till och bara beundrat hur vackert och romantiskt det är, så visst hade jag väl en dröm ändå kanske. Som snart går i uppfyllelse.

I kyrkan väntar C på mig (hoppas jag) tillsammans med min mamma, hans föräldrar, hans syster och hennes familj, hans barn (deras mor var så tillmötesgående att vi höll på att svimma av förvåning), mina två bästa väninnor, deras pojkvänner, min bästa vän K, och C:s två barndomsvänner med familj. Vi blir inte många, men de som vi verkligen vill ska vara med kommer att finnas där och dela vår dag.

Efter vigseln har vi bokat festvåningen på Stadshotellet, där väntar en trerätters lunch, tårta (en rosa) och en orkester på tre personer (vad kallar man sådant?) som ska spela musik för oss. Vi kommer precis hinna äta, dansa valsen, skära tårtan och sedan åka till flygplatsen för att fortsätta till Rom.

Det är morgondagens planer. Jag ville bara dela dem med dig.

Vi kommer tillbaka på tisdag.

Visst ja, jag höll på att glömma.
Någonting nytt: skorna (jag ska inte dansa hela kvällen så det går nog)
Någonting gammalt: halsbandet som jag ärvt av mormor
Någonting blått: strumpebandet, precis som det ska vara
Någonting lånat: klänningen (hyrd men det räknas väl?)

En analfabets bekännelser

Hela mitt liv har jag läst känns det som.
Den tid då jag inte kunde läsa, innan jag började skolan som sjuåring, tycks så avlägsen och liksom insvept i dimma. Jag kommer inte ihåg att jag hade ont av att inte kunna läsa, jag tror inte ens jag tänkte på det. Däremot vet jag hur många fullständigt lyckorusiga timmar jag tillbringat i stadens bibliotek, omgiven av böcker – mina allra bästa vänner.

Som niåring slutade jag gå till bibliotekets övervåning som inhyser barn och ungdomslitteraturen och tog steget ned till de stora bokhyllorna med riktiga böcker. Jag läste allt som var romantiskt, eller spännande, eller kusligt. Jag lånade dussintals böcker varje gång, och varje gång var jag lite orolig för att nu, nu har jag lånat för många vuxenböcker och skulle inte få ta med mig hem allt det där som jag valt ut. Det skulle varit en katastrof av världsklass för när jag valt det jag ville läsa kunde jag inte lägga tillbaka en endaste liten bok och skiljas från det spännande äventyr som fanns där i. Som jag skulle få fly in i, gömma mig i och njuta av.

Min tid på dagen räckte aldrig riktigt till för böckerna, det fanns läxor, vänner, mor och far som pockade på uppmärksamhet. Nätterna däremot, de var fulla av ändlösa timmar som bara slösades bort på att sova. Jag började läsa på nätterna, först i ljuset av en gatlykta som lämpligt nog stod placerad precis utanför mitt sovrumsfönster. Senare köpte jag en ficklampa. Jag vet inte om mina föräldrar någonsin kom på mina nattliga ”äventyr”. De sa aldrig något i alla fall.

Jag älskar böcker
Känslan av att hålla dem i handen, slå upp en sida i en helt ny bok, doften, prasslet av att vända blad… Förväntningen, de svarta bokstäverna på det vita pappret. Bara tanken på en bokhandel och bokrea kan få mig rusig av lycka. Jag vill äga alla de där böckerna, ta fram dem, bläddra i dem, läsa i dem. Läsa om dem… Läsa. Inte lyssna. Jag vill höra min egen röst berätta historien inte någon annans röst. Jag vet, det där är ett lyxproblem för det finns mängder av ljudböcker som är inlästa av helt underbara uppläsare...


Jag skulle ljuga om jag påstod att jag såg speciellt bra innan operationen i februari. Men jag såg tillräckligt klart för att både läsa och skriva. Då var det ungefär som att se genom en hushållsrulle med ett öga. Begränsat men tydligt och med anpassning och vana, ganska hanterbart. Sedan kom operationen och jag trodde ett tag att jag aldrig skulle se igen men synen kom tillbaka. I min glädje över att se något alls brydde jag mig inte om det suddiga i mitt lilla hål mot omvärlden, jag var säker på att det skulle gå över, bli bättre eller åtminstone gå att fixas med ett par vettiga glasögon. Det blev inte så. Det lilla hålet förblev suddigt och jag har försökt att inte klaga för mycket över det utan istället vara glad över det jag ser. Jag har verkligen försökt att inte gnälla och föra väsen istället har jag lagt energi på att lära mig kompensera det jag inte ser, både med hjälpmedel och med att se på ett annat sätt, koncentrera mig på färger och former istället för på detaljer till exempel.

Men…
Jag kan inte riktigt förlika mig med det faktum att jag nu är mer eller mindre analfabet.
På morgonen när C tar in DN frågar han alltid vilken del jag vill ha. Jag kan aldrig låta bli att bläddra i den trots att jag bara klarar att läsa de största och fetaste rubrikerna. Om ens det. Och inte speciellt många av dem heller för det blir för ansträngande till slut. Jag ser bilderna, vissa av dem tillräckligt klart för att veta vad de föreställer. Fast det här visste du ju…

När jag går till jobbet går jag förbi en ICA-butik. I fönstren står alla veckans erbjudanden. Märkligt nog ser jag ofta priset men inte vad det är för vara. Jag roar mig ibland med att gissa vad det är som kostar 27:90 just idag. Kanske oxfilén?

På jobbet hämtar jag min post. Den som kommer i brevfacket, för trots att jag ber att få allt digitalt så är det ändå mycket papper som hamnar där. De flesta har inte helt begripit hur suddigt jag ser, det är nog svårt att förstå att detaljerna inte längre finns men att helheten fortfarande räcker ganska långt. Många är vänliga och tar sig det extra besväret att kopiera upp papper i dubbla storleken åt mig. Jag kommer inte så långt med det heller. Istället går jag till min förstoringskamera och stoppar in allt där för att läsa på skärmen.

Jag går hem på lunchen och tömmer brevlådan. Vissa dagar är den fylld av reklam och märkligt nog är det just det jag tycks se bäst. De andra kuverten med fönster på kan jag aldrig avgöra var de kommer ifrån, varesig på utsidan eller insidan. Vissa dagar strejkar jag och lägger allt på köksbordet. Prydligt i en hög, utan att öppna något av det. Andra dagar går jag till min förstoringskamera, öppnar och läser allt. Sedan sätter jag ett märke på en del av breven i någon bestämd färg för då slipper jag leta igenom allt senare. Att läsa tar tid. Att leta tar än mer tid.

Idag gick jag till vårdcentralen. Det är inte ofta jag tänker, tänkt, på alla dessa skyltar av alla de slag som finns överallt. Det är gatuskyltar, reklam, namn på hus, ja till och med registreringsskyltar på bilar. Allt detta låter man sin blick svepa över, till slut har man läst namnet på stans butiker åttahundra gånger ändå gör man det en gång till när blicken råkar ta den vägen. I alla fall gjorde jag så förr. Jag gör det än idag men skillnaden är att jag varje gång kommer på mig själv att tänka ”visst ja, det är ingen idé”.

Att gå till vårdcentralen är ingen konst. Inte att gå någon annanstans i byhålan heller för den delen. Konsten blir när jag ska ta mig till platser jag inte känner till sedan förut eller vistas tillsammans med människor som inte bryr sig om att vara stilla. På vårdcentralen finns det också skyltar… som jag givetvis inte läser. Jag hittar ändå som sagt och det uppstår aldrig några problem, i alla fall inte så länge som saker och ting befinner sig på samma plats som jag är van vid. Registreringsluckan till exempel. Idag var den flyttad tillfälligt, informationen var klar och tydlig… om man kan läsa en lapp med text i punktstorlek 24.

På vägen tillbaka observerade jag ett antal affischer, alla likadana, alla lite för små för att jag skulle kunna se innehållet utan att gå fram och ställa mig på 20 cm avstånd, helst med förstoringsglaset i handen. Men jag gör inte det. Av någon märklig anledning har jag fortfarande svårt att använda de hjälpmedel jag har offentligt. Kanske är det därför folk inte riktigt förstår skillnaderna och nyanserna i mitt seende. Av någon anledning ligger det någon slags djupt rotad motvilja i mig att låta människor se tecken på min dåliga syn. Det räcker att de vet, de behöver inte veta exakt hur eller vad det innebär och framför allt behöver de inte se när jag måste använda hjälpmedel som normalt förknippas med gamla människor… eller ja… just det, synskadade… De där andra alltså…

Allt har sin tid sägs det. Jag kanske bara inte nått den tid än då jag klarar av att visa alla mina svagheter och behov.

Igår kom C hem med en bok om Rom som han gav till mig. Jag är inte helt övertygad om att ens han vet exakt hur mycket de fina detaljerna har försvunnit efter den sista operationen. Jag har inte direkt för vana att prata om det, jag vill helst vara själv när jag använder datorn och förstoringskameran och andra hjälpmedel. Jag skyller gärna på annat när saker blir fel och orsakerna ligger i min syn. Folk har ganska lätt att acceptera misstag när jag skrattar bort det och skyller på att jag är blond.

Jag skrev nyss att folk inte förstår exakt hur jag ser. Jag har ju inte berättat direkt så hur ska de veta? Var och en tycks göra upp en egen föreställning om vad det är jag ser och majoriteten av de föreställningarna är fel. Det är en viss gradskillnad på att läsa ett dokument med teckenstorlek 24 och att hjälpligt lyckas stava sig igenom ett med teckenstorlek 72. De flesta misstänker jag har någon slags föreställning om storlek 24… Och jag har som sagt mig själv att skylla för av allt jag berättat så är det kanske inte mycket som stämmer egentligen. Jag är ganska duktig på att försköna verkligheten och förtiga sanningen när det gäller min syn.

Så varför skriver jag detta?
För att jag behöver. För att jag inte orkar uttala detta högt.
Inte för att jag vill att du ska tycka synd om mig eller skriva medlidsamma kommentarer.
Så här är det bara. Och jag gissar att här har det nog aldrig varit någon större hemlighet.

Pasa nada… en parentes (men inte för mig så klart)

onsdag, april 25

Dagens (glada)Nyheter

Man lär så länge man lever... eller åtminstone så upptäcker man nya möjligheter varje dag.
Om man bryr sig om att se sig omkring och lägga märke till saker och ting. Ha ett öppet sinne...

Jag upptäckte nyss detta.
Och blev glad, för jag har grämt mig över den "riktiga" tidningen som kommer både hem i brevlådan och till jobbet, som praktiskt taget skrattar mig i ansiktet och får mig att känna mig som en riktig analfabet. Eller möjligen ger mig trycksvärta på näsan när nyfikenheten någon gång blir för stor.

Men nu är det slut med det!
Så det så! Nu ska Nisse få arbeta minsann.

Och det bästa, vet du vad det är? Jag slipper befatta mig med den där fåniga delen som ingen vill ha... den där som heter Sport eller något lika knepigt. Vad betyder det egentligen? Sport??? Vad har man det till? Går det att äta?

Tankar i repris

Nu när dagen börjar närma sig grips jag åter igen av tvivel och funderingar. Mer tvivel än jag vanligtvis har, för det går inte en dag då jag inte undrar. Varför? Kan det vara sant? Kan det verkligen vara så att jag, jag av alla har fått lyckan att hitta kärleken?

För vem är jag att tro att kärleken är till för mig?

Kärleken som är så svårfångad, svårgripbar och så lätt att förväxla, så svår att behålla.

Kärleken som många perfekta människor ägnar ett helt liv åt att söka efter. Människor som mer än väl har gjort sig förtjänta av att älska och bli älskade. Människor som har så mycket mer än jag att erbjuda i ett förhållande.

Och så kan jag inte låta bli att tänka tillbaka till de där dagarna innan…
När jag var ensam.
När inte Han fanns för att hjälpa mig att tänka klart, hjälpa mig att gå vidare, hjälpa mig att stå ut. H j ä l p a…

Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka och fundera på hur de här senaste månaderna hade tett sig utan honom. Hur hade jag då orkat gå vidare själv?

Jag lästen en bok en gång för länge sedan. Konstigt egentligen för den boken gjorde ett oerhört stort intryck på mig, jag minns den så tydligt fortfarande trots att det är åratal sedan jag läste den. Dean Koontz var författaren men titeln har visst flygit bort. I boken fanns en liten pojke som fick obotlig cancer och båda hans ögon fick opereras bort. Han hade dock en övermänsklig förmåga och klarade sig ganska bra ändå, ibland önskar jag att jag hade en liten del av hans förmågor... Märkligt att jag just kommer ihåg en sådan bok… men vad jag egentligen tänkte här och nu var en annan sak. I boken fick man i slutet veta att det för varje val man gör öppnas en parallell värld där det valet man inte gjorde genomförs och ligger till grund för det som händer därefter. Den tanken har fascinerat mig länge. Tänk en värld där de val vi inte gjorde gjordes… på gott och ont. Flera världar, värld efter värld med människor som är vi. En värld där avgörande händelser fick den motsatta vändningen. Märklig tanke…

Jag kan som sagt inte låta bli att tänka på hur livet skulle kännas just i detta nu om jag inte hade C. Om jag inte hade gått på den där femtioårsfesten, eller om jag inte läst min mail dagen efter. Eller om jag helt enkelt aldrig tagit jobbet på kommunen utan hoppat på fotoateljén.

Det där som hände då, på femtioårsfesten… jag vet inte, hur ofta händer sådant i en människas liv? Att man finner den rätta, precis i rätt ögonblick och den rätta är villig att ta risken att inleda ett förhållande trots urusla odds? Mot bättre vetande. Inte så ofta skulle jag tippa på. Jag har haft mer tur än de flesta har under en hel livstid.

Så är det konstigt att jag tvivlar? Att jag är rädd? Att jag innerst inne undrar varför han vill dela sitt liv med mig, just mig av alla när det finns så många andra, med bättre förutsättningar, att välja på… Är det så konstigt att jag undrar hur länge han ska stå ut? Eller att jag är rädd för framtiden. En framtid där det är jag som ständigt behöver, men aldrig kan ge? För så är det ju, vilka ord vi än klär verkligheten i så är det sanningen. Vårt förhållande kommer alltid vara ojämnlikt, vad som än händer med mina ögon kommer det alltid att finnas där, mellan oss, att ta hänsyn till, att ständigt styras av.

Prästen sa att kärlek handlar om ett ömsesidigt givande och tagande. Men för det krävs att båda kan ge och kan ta emot. Jag kan bara ta emot tycks det mig ibland. Hur mycket jag än försöker att ge så är mina behov större, de ställer allt på ända och styr våra liv.

I vigselakten lovar man varandra att älska i nöd och lust… I ett normalt förhållande finns säkert båda delarna men vad finns i vårt förhållande egentligen? Mer än kärlek. Men hur länge räcker den?


Jag har så många gånger själv sagt det och hört det, ”jag har tur som funnit honom trots allt”. Det ligger så mycket sanning i det uttrycket. ”Trots allt”. För det är ett mirakel att någon som jag trots allt funnit någon som vill älska mig.
Och det gör mig ledsen.
Det får mig att känna som om jag inte borde ha denna stora tur, som om min kärlek är lite på… nåder. Liksom som något jag inte gjort mig förtjänt av. Något jag borde vara mer tacksam över än andra är. Något som egentligen är ett misstag…

Hm… har jag skrivit detta förr tro?
Jo men på den här bloggen kör vi med recycling…
Så vi skippar kommentarerna på denna.

Vuxenpoäng

Jag hittade den här lilla listan hos Camilla och stal den helt utan att ens fråga men jag tyckte den var lite kul.

Jobb (1p) - Ja
Visitkort (1p) - Ja
Konferens (1p) - Ja
Bor hos föräldrar (-2p) - Nej
Vara sambo (1p) - ja
Vara förlovad (1p) - ja
Vara gift (2) - Snart kanske, blir det 1 p då?
Skild (3p) - nej
Äga villa (2p) - nej, men jag bor i en, 1 p på den med då?
Ha en bil (1p kombi + 1p) - jo, det har jag ju, men den är avställd så då blir det väl bara ett halvt poäng?
Hund (1p) - nej
Lån (1p) - ja, studielån
Gemensam ekonomi (1p) - ja, i den mån man kan räkna min inkomst den senaste tiden som ekonomi
Pensionsspara (1p) - ja
Storhandla (1p) - hrm... skulle jag?
ICA-kundkort (1p) - Hrm... finns i familjen kanske man kan svara?
Använda rabattkuponger (2p) - nepp
Äga hushållsassistent (1p) - ja
Äga diskmaskin (1p) - nja, det finns en men som sagt, jag bara bor här ,)
Dubbelsäng (2p) - ja, fast vi sover bara på den ena sidan *rodnar* halvt poäng här med?
Ha julgran på julen (2p) - Ja
Gråa hår (1p) - förmodligen
Celluliter (1p) - hrm....
Prenumerera på morgontidning (1p) - ja, fast det är ju inte jag som läser den, haltvt poäng då?
Lösa sudoko (1p) - nej
Välja att inte svara i telefon (2p) - ja
Putsa fönster (1p) - helst inte
Svampplockning (2p) - nej
Långfärdsskridskor (1p) - nej
Parmiddag (1p) - ja
Vinprovning (1p) - ja
Danskurs (1p) - Ja, nyss, på möhippan ,) Räknas det?
Partaja till gamla 70-talshits. (1p) - det har väl hänt.
Dricka konjak alt. calvados till kaffet (1p) - nej
Däcka före 23.00 dagligen (1p) - absolut
Föredra soffan hemma före krogen/puben med bästa kompisarna (1p) - Absolut
Spela Bingolotto (1p) - Absolut INTE!
Tycka att Ernst Kirchberger är en riktig pudding (1p) - Vem är det? (NUUU vet jag! Ja men han är väl rätt charmig? Halvt poäng då?)
Ha höftproblem (1p) - nej
Köa till Allsång på Skansen kl 7 på morgonen (2p) - nej
Bli förundrad över "ungdomen idag" (2p) - nä, men ålderdomen idag...

Och eftersom jag gillar att utmana mina vänner så skickar jag denna vidare till Isabelle, Lina, En liten tant, Emma, Solusfemina (bara för att du redan hade gjort den förra) och Maria.

Visst ja, skulle jag räkna mina poäng? 25 och ett halvt, på ett ungefär.
Är jag vuxen?

Fontana di Trevi

Idag kan man läsa i SvD om italienskan Roberta som ”gjorde en Anita”… nästan. Anita hade förstås kläder på sig när hon badade i Fontana di Trevi, men det missade Roberta. Nå ja, alla sätt är bra utom de dåliga för att få uppmärksamhet.

Undrar om det är så mysigt på botten av den där fontänen?
Undrar vad man får för straff om man skulle ge sig till att bada i den?
Är Italienska fängelser trevliga?

Bara undrar... om det är värt att testa... fast det är klart, jag tror inte jag vill hamna i några tidningar precis... eller klä av mig naken offentligt... Tror inte heller att någon (mer än C) är intresserad av att se mig... Eller rättare sagt, tror inte att han skulle uppskatta en offentlig uppvisning av min nakna kropp.


Wikipedia om Fontana di Trevi

De provade tipsen

Igår provade jag precis alla tips jag fick angående förkylningen och se, idag mår jag mycket bättre! Eller, ja, mycket är väl att ta i men bättre, åt rätt håll så jag kanske blir riktigt pigg på fredag. Till dess kanske näsan hinner återgå till sin normala storlek också.

Man kan ju alltid hoppas.

Men i förebyggande syfte stannar jag hemma idag med, fast lata mig hinner jag inte, det finns massor med saker att göra, både vad gäller jobb och resan så det är bara att sätta igång.

tisdag, april 24

Bröllopsplaner

Jag vet att det finns de som undrar, och jag måste faktiskt reda ut detta lite... Detta med bröllop alltså.

Det har varit ganska tyst om det här, för det har varit en historia som väckt både glädje och smärta märkligt nog. Det har varit många funderingar och tankar och det är först nu sedan några dagar som vi egentligen vet exakt hur det ska bli.

Men först ska jag gå tillbaka lite.

C friade till mig i januari och det var en av de bästa dagarna i mitt liv. Det var också en dag som vi var ganska medvetna om att tiden var begränsad. Operationen hängde över oss likt ett stort orosmoln även om vi försökte att förtränga det (lite som nu). Men sådant går ju inte att förtränga, någonstans finns det där, ständigt närvarande med alla tankar och oron. Då trodde vi att den kunde vänta ett tag, några månader åtminstone men så blev det ju inte som bekant. På vägen hem i bilen, efter att han hade friat, satt vi och gjorde upp en massa planer, funderade på datum och allt sådant man gör. Funderade på om vi bara skulle rymma eller om vi skulle ha stor fest med alla vi kände. På något sätt verkade alla alternativ vara beroende av ”Om”.

Om jag ser eller inte.

När jag fick veta att operationen skulle bli av så snart så funderade vi ett tag på att gifta oss redan samma vecka. För även om jag aldrig varit typen som redan som barn drömt om mitt bröllop så har tanken att jag inte skulle kunna se mig själv som brud aldrig föresvävat mig. Plötsligt blev min syn än mer någon slags kärnpunkt i hela bröllopsplanerna. Den där veckan innan operation gick vi iväg och jag provade klänningar, jag valde ut en och bokade den för helgen innan operationen, jag valde brudbukett och gjorde en halvdan beställning (på en av de där två jag visade dig) men när väl lördagen närmade sig och det skulle bli dags så insåg jag plötsligt att jag inte ville gifta mig för att jag var tvungen, utan för att jag ville. Jag ville inte i framtiden behöva fundera på om vi gifte oss så snabbt för min syns skull eller för att vi verkligen ville… Så det hela ställdes in. Men klänningen är fortfarande kvar och väntar på mig, något jag är oerhört glad för idag för nu vet jag hur den verkligen ser ut och behöver inte använda fantasin för att fylla i detaljerna. Det är samma sak med brudbuketten, jag har kvar en tydlig bild av den i motsats till de suddiga jag ser.

Efter operationen talades det inte om bröllop på länge. Så fort jag snuddade vid tanken började jag lipa, jag lipade vid många tankar då, men detta med bröllop tog lång tid, långt efter att jag började se igen, innan jag kunde tänka på utan tårar och bitterhet.

Det var inte förrän ganska nyligen, strax före påsk som jag åter igen hittade tillbaka till den första tanken och känslan jag hade, då när C friade till mig, efter det att jag äntligen förstått att han faktiskt ville ha mig, MIG!?!? av alla, med mina fel och brister, med mina ögon och allt annat skit som följer med.

Då, där ute i det vita vinterlandet visste jag nämligen att den här mannen ville jag dela mitt liv med, och han ville (till min obeskrivliga förvåning) dela sitt liv med mig. Det var inte bröllopet jag ville ha då, det är inte det som är målet, det är inte ens vägen till målet. Det är livet med honom som är målet och meningen och ett bröllop är egentligen bara ett bevis för världen att vi hör ihop. Trots allt.

Så nu, när jag äntligen hittat tillbaka till den känsla jag först hade inför ett bröllop så har vi också kunnat bestämma oss för hur och när och var. Vi vet, nå ja, C visste nog hela tiden misstänker jag, vad som är viktigt för oss, vilka vi vill dela den här dagen med och vart vi vill vara då. Och ja, visst hoppas jag kunna se mannen jag gifter mig med, och mig själv som brud, men om det inte blir av… ja, då kommer ändå dagen att finnas i mitt minne för alltid, lika ljus och vacker som om jag hade sett allt med en helt perfekt syn. Det är jag fullt och fast förvissad om. Nu.

Ledsamheter, bloggvänner och förkylning

Som alltid när jag berättar om något ledsamt (vilket jag gör ofta) så får jag detta fantastiska stöd av människor som jag inte egentligen känner mer än genom bloggen. Varje gång blir jag så rörd och tacksam och jag får nästan dåligt samvete för att alla ställer upp med uppmuntrande ord för mig medan jag själv är betydligt sämre på att ge samma sak tillbaka.

För mig betyder detta mycket, det känns som jag har vänner, sanna vänner som känner mina innersta tankar så som de är, som inte många andra får möjlighet till. För på ett sätt är väl bloggen och nätet mer genuint eftersom ingen av oss vet hur den andre ser ut på riktigt? På ett annat sätt finns det ju naturligtvis möjligheter att framställa sig själv så som man själv vill, kanske långt ifrån det som är verkligt. Man behöver inte ljuga för att bara berätta de positiva sidorna av sig själv till exempel… Om man nu skulle tycka det är kul.

Men… nu var det inte anonymt bloggande jag tänkte fördjupa mig i just nu.

I mitt förra inlägg var jag lite negativ, ledsen och deppig. Ja, jag kände mig så just då men nu ska jag ärligt säga att jag faktiskt inte går och deppar och fasar för operationen hela tiden. Just nu är huvudet fullt av en massa andra saker, betydligt trevligare saker så det är lätt att förtränga operationen och inte tänka på den alls.

Just nu är mitt största bekymmer detta fruktansvärda snorande som inte vill gå över. Det är snor överallt, speciellt i huvudet som förmodligen har blivit dubbelt så stort som det var från början. Det känns som det skulle explodera vilket ögonblick som helst. Idag har jag ingen feber åtminstone men jag har provat alla huskurer jag kan och ingen har hjälpt. Är det någon som har en mirakelkur så är det dags att dela med sig av den NU. Jag MÅSTE bli frisk till på fredag. Det är ett absolut tvång.

Så… goda råd emottages tacksamt.

måndag, april 23

Egentligen...

Eller... Japp nu är det kört igen.
För så kan man också uttrycka det - om man vill... Jag vill.
Inget nytt egentligen, inget jag inte egentligen anade redan vid förra kollen men varför blir det alltid så smärtsamt påtagligt när beskedet kommer?

Jag visste egentligen inom mig att det kommer bli en ny operation, men så länge det bara var en aning eller snarare vetskap inombords var den inte verklig nog för att förstöra en dag. Nu när doktorn bekräftade det i telefonen nyss, det jag vetat länge egentligen, så känns det…
D e p p i g t.
Med stora bokstäver. Trots att jag egentligen vetat ett tag. Innerst inne.

Men trots vetskapen var jag inte förberedd.
Trots att jag egentligen anat och förstått att det måste bli så… egentligen.

Hur förbereder man sig på besked man vet ska komma men som man inte vill höra eller vara med om? Kan man det?

Jag kommer att få en tid snabbt sa hon. Sist gick det alldeles för snabbt.
”Hur snabbt?”
”Jag kan boka in dig på torsdag redan, det vore kanske det bästa.”

Jag fegade. Jag har andra planer för torsdagen.
Så klart.
Så nu kommer det en tid med posten. Betydligt bättre… eller inte egentligen för jag känner mig själv. Nu kommer antal dagar då jag är skräckslagen för att gå förbi brevlådan, då jag hittar alla möjliga och omöjliga ursäkter och undanflykter för att inte ens titta på posten.

Hon tyckte inte jag hade någon anledning att fega. Eller dra ut på tiden.
”Detta är bara en liten operation, vi gör den dagligen, du har ingen anledning att oroa dig.”

Men inte på mina ögon… mitt öga, det enda jag ser med, det lilla jag ser. Jag påpekade det för henne. Orubbligt lugn, på gränsen till irriterad sa hon; ”just därför ska vi iaktta extra försiktighet. Vi ska sätta in antibiotika i förebyggande syfte, du kommer få ligga kvar över natten gärna två nätter faktiskt, och så får du behålla förbandet några dagar extra.”

Yippie… det gör mig verkligen lycklig.

Jag ska ta och slå några kullerbyttor nu.

Stulna bloggar

Ja ni har väl hört hur folk får sina bloggar stulna, kopierade rakt av och utlagda i syfte att förvilla och locka till diverse porrsiter? Det är många som skriver om det, bland annat bloggvärldsbloggen.

Det verkar som om ni som har bloggar på blogg.se är mer utsatta för hittills har jag bara sett och hört att sådana bloggar blivit kapade (vilket får mig vara ännu mer glad över att jag bytt till blogger fast ingen kan gå säker misstänker jag).

Anledningen till att jag skriver detta är att jag de senaste dagarna fått två spam-kommentarer där avsändaren bara lagt in en länk till en stulen blogg. Båda dessa bloggar har en adress med originalbloggens namn - blogg.blogspot.com.

I första fallet, när jag klickade på avsändaren kom jag till en blogger-profilsida och den användaren hade flera bloggar registrerade som liknade bloggar jag känner till med skillnaden att adressen var blogspot.com istället för blogg.se. Det där lilla bindesträcket fanns med i alla fall.

Har du en blogg på blogg.se kan det alltså vara idé att söka efter den genom att ange adressen så här:
http://dinblogg-blogg.blogspot.com/

Nu tycker jag det är lite otrevligt med dessa spaminlägg. Det är nästan så jag är orolig för att någon gör spaminlägg i mitt namn med konstiga sidhänvisningar.

Jag hoppas att ni som läser den här bloggen tar för vana att kolla adressen, finns det ett bindesträck på ovanstående sätt i den med både blogg och blogspot som adress så hoppas jag att ni kollar en extra gång så att ni hamnat rätt.

Ett tips om ni i likhet med mig får dessa spammar är att dels ta bort dem, dels meddela den verkliga bloggens ägare och sist men inte minst "flagga" blogspotbloggen så att blogger förhoppningsvis kan vidta åtgärder (flaggar gör man i översta fältet ovanför bloggen).

Utmanad igen

Lantluft utmanade mig och eftersom jag inte kan låta bli utmaningar så...

Fyra jobb jag haft:
1. Tidningsutdelare
2. Vårdbiträde
3. Handläggare
4. Administrativ chef

Fyra filmer jag kan se om och om igen:
1. Dirty Dancing
2. Grease
3. Gamla Bondfilmer
Gillar inte gamla repriser så jag har nog inga fler.

Fyra ställen jag bott på:
1. Lite större Byhåla
2. Stockholm
3. Byhålan
4. Byhålan

TV-program jag "älskar" att titta på:
1. Heminredningsprogram
2. ER
3. Grays Anatomy
4. CSI
Fast... frågan ska nog formuleras "älskar att somna ifrån". Jag är för trött på kvällarna nuförtiden.

Fyra platser jag har semestrat på:
1. Rhodos
2. Las Vegas
3. Södra Frankrike
4. Spanien

Webbsidor jag besöker dagligen:
1. Min blogg
2. Tidningar (Svd, AB, DN)
3. En himla massa bloggar
4. Yahoo.se

Fyra favorit-maträtter:
Jag är ingen matälskare, har ingen favoriträtt alls. Däremot gillar jag små onyttiga saker som
1. Choklad
2. Mögelostar
3. Nötter av alla de slag
4. Kommer inte på något mer.

Fyra ställen jag skulle kunna tänka mig att vara på just nu:
1. San Francisco
2. Spanien
3. Italien
4. I min älsklings armar.

O nu ska jag skicka denna vidare till:
M, Bisse och Anita

"Ont det gör ont..."

... en liten stund på natten... o på morgonen och nu och hela tiden.
I halsen. Och huvudet. Och snart näsan.

Jag som trodde att förkylningstiden var förbi...

söndag, april 22

Förresten…

Apropå mitt första inlägg för dagen. Jag ringde inte till någon, däremot skrev jag till alla, tackade för gårdagen, berättade hur kul jag haft, hur överraskad och glad jag blivit av att få träffa alla och så förklarade jag varför jag åkte hem så tidigt.

Pia ringde vid tre-tiden och hon var inte det minsta förvånad eller något annat över att jag hade åkt hem, hon sa tvärt om att det hade hon i princip räknat med och förvarnat de andra om så jag hade inte behövt bekymra mig. Jag har redan fått svar från några och alla sa ungefär som P, så det känns bra.

Nej, inte bra men bättre. Jag hade velat vara med och festa till sista dansen, jag hade velat dansa...

Taxi med mer

Jag kramade förmodligen alla åtminstone en gång igår kväll, innan jag satte mig i taxin. Eller snarare så var det de som kramade mig för det var mörkt och då ser jag inget. Alla var fnissiga efter för mycket vin och sprit, jag var fnissig fortfarande efter de tre glasen vin jag hade fått i mig. Taxin stod och väntade. Tålmodigt eller inte kan jag inte avgöra men det kan inte ha varit för stressigt eftersom han kom snabbt. P hjälpte mig in i bilen, det gick inte speciellt smidigt kan jag meddela, hon var för full och hade aldrig varit med förr och jag var för fnittrig för att vara riktigt vettig, det hela slutade med att vi liksom ramlade in i bilen, mot chauffören, och P landade över mig. Och vi fnissade som galningar. Jo då, jag kan fnissa även när huvudet håller på att explodera.

Det var egentligen först när jag väl satt mig till rätta och bilen rullade iväg som jag blev exakt medveten om hur jag mådde. Det är alltid så, när jag har möjlighet att slappna av lite som det värsta kommer och jag inser exakt hur spänd jag just varit. Så jag ringde C för jag insåg att om en halvtimme skulle jag förmodligen inte vara tillräckligt vettig för att klara ut betalning och dylikt i mörkret. Eller rättare sagt jag försökte ringa. Huvudet lägger helt enkelt av med att funka när jag mår sådär.

Nu är det så att jag röststyrning i telefonen som jag faktiskt använder, hälften av tiden funkar den inte men de gångerna den funkar är det fantastiskt smidigt. Igår kväll funkade den inte. Jag upprepade mig flera gånger och till slut undrade taxichauffören vad jag sysslade med. Möjligen hade han inte ens provat röststyrning eller hört talas om det, jag vet inte. Han frågade om jag tänkte slå numret som vanligt folk eller hoppas på tankeöverföring länge till. Så jag försökte slå numret, men det gick inte så bra det heller för jag var okoncentrerad och mina fingrar var lite skakiga efter kvällen. Jag kom fel, fick be om ursäkt och börja om. Jag hörde hur chauffören gav ifrån sig en ljudlig suck. Han var nog ganska trött på fulla kunder för han var inte speciellt trevlig och han var inte ett dugg road när jag bad honom stanna bilen och hjälpa mig ringa men han gjorde det faktiskt, nästan till min egen förvåning, men jag hörde honom muttra något jag helst inte vill återupprepa.

Sedan pratade jag med C och när han frågade hur jag mådde sa jag som det var att jag var spyfärdig. Han förstod varför men det gjorde inte taxichauffören

”Säg till innan du ska spy så stannar jag bilen.”
”Jag ska inte spy, jag är inte full. Bara trött.”
”Det är en biverkning av att dricka mer än man tål.”
”Jag är inte full, bara lite glad.”
”Okej, som du vill.”


Men det hördes ju att han inte trodde mig och av någon anledning kändes det ganska irriterande och förnedrande att han skulle tro att jag var plakat när jag inte var det. Jag Var lite full, men inte redlös som han trodde, visst hade jag varit fnissig när jag klev in, nej ramlade in i bilen, men hälften av fnissandet berodde på sällskapet och på att alla andra var fulla, jag aktar mig väldigt noga för att dricka för mycket, då klarar jag ju inget själv sedan. Så ja, det störde mig att han trodde jag var full, asplakat eller vad han nu kallade det. Men jag orkade inte käbbla emot så jag somnade. När jag vaknade hemma var C redan där men jag kunde inte låta bli att säga at jag inte var full en gång till. Vilket naturligtvis fick honom att bli än mer säker på sin sak.



Så varför bryr jag mig om att skriva om detta tro?

Jo, sanningen är den att jag ibland blir lite trött på hur snabbt människor bildar sin uppfattning om andra och placerar in främlingar i fack bara för att det är lättare att gå på sina erfarenheter än att bedöma varje situation utifrån individen. Bara för att en person står utanför en pub och är fnittrig så är hon automatiskt full. Råkar hon tappa balansen och snubbla till så är hon en regelrätt alkoholist, eller åtminstone plakat och förtjänar ingen större respekt. Hon kommer ändå bara somna i bilen och sedan när resan är slut kommer hon betala och stiga ur utan att komma ihåg dagen efter. För mig gör det inget, jag kan leva med detta för det var en engångsföreteelse men det finns ju andra sjukdomar som gör att man placeras in i fyllefacket regelbundet. Det finns över huvudtaget mängder med sjukdomar som för en utomstående får den drabbade att framstå på ett visst sätt och utifrån det blir den drabbade placerad i vissa fack, oftast inte speciellt smickrande fack.

Jag kan gå till mig själv. Jag gick in i glasväggen en gång på H&M för jag såg den inte, jag är övertygad om att hon som såg mig tog för givet att jag var lite… knäpp eller något. Vi är så snabba att döma av det yttre, utan att fråga vad som ligger bakom. Samma sak, fast omvänt kanske, är det med synliga funktionshinder, den som har ett handikapp blir genast ”hon den blinda” istället för att som tidigare, ”hon som jobbar på kommunen”. Vad värre är att man på något sätt förväntas vara på ett speciellt sätt för att man har ett funktionshinder. Man är inte sig själv längre, en person med olika egenskaper utan med en enda egenskap som är avgörande för hela personligheten. Jag är inte längre ”hon som sådant temperament” eller ”hon som är bra på att lyssna” utan bara ”hon som inte ser”. Punkt. Slut. Jag förväntas också att uppföra mig därefter och skulle jag säga eller göra något som avviker från det förväntade så heter det "å stackarn det kan inte vara lätt", eller "ja hon är väl bitter på sitt öde" när det i själva verket är något jag förmodligen hade gjort eller sagt även innan.

Vi utgår från det som är enkelt, det som syns, sedan tar vi vår sammanfattade kunskap om hur människor av den gruppen är och drar alla över en kam. Det är bara det att vår sammanfattade kunskap ofta inte ens baseras på verklig kunskap utan på våra egna förutfattade förväntningar. Vi tillskriver alla individer i en grupp samma egenskaper när det enda som egentligen är gemensamt för alla kanske just är själva funktionshindret om det nu är det vi pratar om. På ett sätt är det tryggt, i alla fall för den som gör generaliseringen men för den som blir generaliserad? Gillar du att bli kallad dum för att du är blond eller huligan bara för att du gillar ett visst fotbollslag?

Men vi gör ju inte detta bara med människor som har ett funktionshinder, vi gör det om andra nationaliteter, om barn, om pensionärer mm, mm. På något sätt förenklar vi världen för att den ska bli lättare att hantera men därmed tappar vi också alla nyanser. Taxichauffören tog för givet att jag var full. Hade jag inte somnat hade han kanske kunnat haft ett trevligt samtal med mig men han hade förmodligen aldrig ens försökt eftersom han redan från början hade tagit för givet att jag var full...

Vad jag också tycker är ganska ledsamt är att om allt detta hade hänt på måndag morgon, när jag beställer samma taxi som färdtjänst så hade han varit hjälpsamheten själv och jag hade förmodligen kunnat vara fyra gånger så full och ändå skulle tanken aldrig föresvävat honom. För han har redan sin blid av mig klar från början och för att ändra den krävs mer än vad många är villiga att göra.

Kan någon hjälpa mig?

Hur trackbackar man?

Om någon vet och kan förklara vore jag hemskt tacksam!

Orientalisk magdans

Någon som vill veta vad som hände igår?

Jag blev utsatt för en komplott… bortrövad, utklädd utskämd och allt det där. Och jag hade inte den minsta lilla misstanke. Inte ens när min bästa väninna dök upp och ville ha med mig på lunch och påstod att hon hade vägarna förbi, och sedan påstod att hon bara glömt plånboken hemma…

Jo jo… och väl hemma hos henne var alla fönster fördragna och det var mööörkt när vi kom in. Och jag som var helt tvärsäker på att ingen skulle ordna en möhippa för mig hade ingen misstanke fortfarande, när 12 tjejer plötsligt dök upp i mörkret och började skrika och fnittra var min första tanke att de måste vara tokiga som brutit sig in hos P. Fast sekunden efter begrep jag så klart.

Jag blev så förvånad. Eller, det är ju att uttrycka det milt. Helt chockad på riktigt. Alla dessa tjejer som bor över hela landet, som kommit för att fira mig. Vissa av dem har jag inte träffat på ett halvår eller mer. Det var helt otroligt att få träffa dem alla. Naturligtvis började jag böla. Så klart. Fast det var nog ingen som märkte för det var så mycket fnitter och flams så det var svårt att höra sig själv.

Vi började med lunch, alla hade tydligen haft med sig något, så det var flera olika rätter, jättegott och jättemycket. Efter lunchen skulle vi ha vinprovning, naturligtvis utan spottande. Vi blev ännu mer fnissiga och flamsiga och ljudnivån steg, tur att P bor i hus (det är förresten hon och hennes kille som var med och hjälpte till när jag flyttade). Efter vinprovningen skulle jag kläs ut. Jag hade fasat för det så fort jag insåg att det var en möhippa men vid det laget så brydde jag mig inte speciellt. Jag blev utklädd till någon slags blandning av orientalisk magdansös modell sexig… med tillhörande slöja. Hade jag varit nykter hade jag säkert känt mig fånig men efter tre glas vin var jag ganska flamsig (jag har inte druckit på bra länge).

När de började känna sig nöjda med mitt utseende så ringde det på dörren och ett ögonblick trodde jag nästan att det skulle dyka upp en manlig strippa men det var en liten knubbig kvinna som kom in. Svimma inte nu, men hon skulle lära oss alla att dansa magdans! När hon sa det så höll jag i alla fall på att få ont i magen av skrattattacken…

Magdansen gick väl sisådär, jag tror jag behöver 20 lektioner till eller så. Men det var himla kul för alla. Jag började nästan misstänka att jag skulle bli tvungen att dansa magdans för att tjäna ihop pengarna till taxin hem… Då skulle jag ha haft att göra. Men jag slapp som väl var.

Jag fattar inte vart eftermiddagen tog vägen för helt plötsligt var klockan sju och alla fick en väldig fart för nu skulle vi ut och äta och sedan dansa hela natten. Japp, så optimistiska är mina vänner, det föll dem inte in att jag som är som jag är skulle vara zombie vid sju efter en hel eftermiddag med flamsiga vänner och en himla massa fnitter. Men man kan ju knappast svimma på sin egen möhippa så det var bara att hitta ork och fortsätta att flamsa. Min underbara älskling ringde bara en enda gång på hela kvällen, vid ögondroppardags. Är han inte fantastisk? Jag hade glömt dem totalt och var tvärsäker på att jag inte ens hade dem men se, det hade han fixat och sett till att P fått med sig. Gulligt va? Det är inte utan hjärtat klappade lite extra och mitt i allt fnitter och skoj fick jag en himla hemlängtan till min underbara man.

Vi gick som sagt ut och åt på ett ställe som även har dans, både pub och disco, maten var god och miljön med (ljust), och ja… hela dagen var som sagt underbar. Jag hade så otroligt kul att jag inte kan minnas när jag hade det sist. Det enda tråkiga var att jag blev trött. Och då menar jag T R Ö T T, sådär så det kändes som om huvudet skulle splittras i tusen bitar redan före middagen. Sådär som det gör ibland när jag får koncentrera mig för hårt och för länge tillsammans med för många människor som glömmer av att jag inte ser dem så bra. Sådär som det gör efter jobbet varje dag, fast tusen gånger värre…

Tjejerna förväntade sig att jag skulle stanna och dansa, det var vårt favoritband som spelade i pubben, men jag var tvungen att göra dem besvikna. Jag försökte stanna så länge jag bara kunde men till slut måste ju till och med jag erkänna mig besegrad, även på en dag som denna. Hade jag stannat längre vet jag inte om jag skulle ha kunnat ta mig hem. Det är skitlöjligt, jag vet, för ett halvår sedan var det jag som gick hem sist, efter efterfesten, och nu orkar jag inte ens med min egen möhippa. Det är rent ut sagt för jävligt och jag var så ledsen och besviken på mig själv. Och förbannad för att en helt fantastisk dag ska behöva sluta med att jag gör alla besvikna. Jag vet att P förstod, men de andra? Fy sjutton så otacksamt det skulle ha känts om situationen varit den omvända, om jag varit med och lagt ned en massa tid och pengar på att ge någon en minnesvärd möhippa och hon sedan går efter halva kvällen, just när det roliga ska börja.

Men… om jag ska vara helt ärlig så skulle jag förmodligen inte klarat av att stanna ens om jag inte hade känt mig så trött och haft så ont i huvudet för… ja, belysningen är som den är på sådana ställen, min syn är som den är, människor är som de är när det är fulla så det hade ändå bara blivit jobbigt. Jag försöker intala mig detta för att det inte ska kännas fullt så pissigt att kvällen slutade som den gjorde.

Jag somnade i taxin hem, som tur var ringde jag C när jag åkte från restaurangen, han höll utkik och kom ut och mötte mig… eller rättare sagt väckte mig, såg till att chauffören fick betalt och jag kom in och svimmade i min egen säng.


Idag måste jag ringa P lite senare och försöka ta reda på hur sura de andra är på mig och sedan kanske försöka ringa upp dem och tacka och förklara. Jag hade en underbar eftermiddag igår men just nu känns eftersmaken ganska bitter om jag ska vara ärlig. Visst är jag otacksam?

lördag, april 21

Skumt

Det är något skumt i görningen här. Barnen uppför sig konstigt. Jag kan inte sätta fingret på det men… som om de hade planer på något. När jag frågar vad de håller på och smyger med fnissar de bara. Är det normalt?

C går omkring och ser konstig ut han med. Jag vaknade med huvudvärk men nu är den bättre, han har säkert frågat mig tusen gånger om jag verkligen mår bra. Nog för att jag var dödstrött igår men idag känner jag mig ganska pigg… Undrar om jag ser sjuk ut?

fredag, april 20

Anonyma bloggare

Idag råkade jag ramla in på Bloggvärldsbloggen, det råkar jag göra då och då. Jag hittade ett inlägg som handlade om någon slags debatt om anonyma bloggare, närmare bestämt Johan Larsson som tydligen är bloggvärldens mäktigaste man, men anonym. Jag är inte så väldigt intresserad av Johan Larsson men jag har funderat en del på detta med att blogga anonymt.

Det fanns en fråga i inlägget, ”varför bloggar du anonymt?”
Mitt svar är enkelt, och de flesta som läser vet. Detta är min säkerhetsventil, min trygga plats där jag kan älta allt som gör ont, om och om igen, utan att behöva försvara mig eller ta hand om människors känslor efteråt.

Men, kan man egentligen blogga anonymt?
Jag menar, från början var jag definitivt anonym, i mitt första inlägg var jag anonym. Någon, vem som helst, var som helst. Men nu?
Ingen vet visserligen exakt vad jag heter, exakt var jag bor men där slutar ju min anonymitet för resten har jag ganska frikostligt delat med mig av. Läser man min blogg känner man mig riktigt bra. På vissa punkter bättre än många av mina närmaste gör.

Med andra ord så kanske jag inte kan göra anspråk på att vara anonym? Möjligen om ingen läste min blogg, men jag vet i alla fall ett tiotal personer som gör det och som lämnar kommentarer regelbundet. Det är människor jag har någon slags ömsesidigt förhållande till och känner. Alltså är jag inte anonym längre??? Eller?

Dessutom tittar jag på statistiken. Jag vet, om den inte ljuger, att jag har ett antal fler besökare varje dag. Några hittar hit av misstag och går sin väg lika fort, det förstår jag med, men jag inbillar mig att några kommer tillbaka regelbundet, utan att någonsin ens säga hej.

Det är egentligen detta som känns… lite mysko… Det är inte jag som är anonym utan mina läsare. De som smyger hit, tar del av mina innersta tankar mer eller mindre regelbundet och som sedan smyger iväg igen. Utan att ens säga hej, hej då, eller tjenare. För sådana finns det är jag övertygad om. Egentligen vet jag inte om jag kanske tycker att det är ganska fräckt. Det är ungefär som att stå i fönstret och iaktta grannen med stjärnkikare. Det är som att spionera. Eller?

Nej förresten, kanske inte för jag har ju faktiskt valt själv att lägga ut mina tankar till allmänt beskådande. Men det är ändå märkligt. Om jag råkar se grannen i sin trädgård när jag går förbi så vinkar jag men om man medvetet går in och läser en annan människas blogg så kan man gå därifrån utan att lämna något spår. Det är inte utan att jag blir nyfiken på dem som gör så.

Å andra sidan hyser jag full respekt för att man inte lämnar spår. Man måste inte kommentera för kommenterandets skull, och jag föredrar de kommentarer jag får, de som visar att den som läst har tänkt, känt och kanske till och med engagerat sig.

Lunchrapport

Idag har jag ätit lunch med min chef. Och hans chef, aka KD:n eller Kommundirektören…
Ja, jag kan ju bara säga att det är en himla tur att det är en arbetslunch och inget annat för då hade jag nog fått hjärnblödning.

Jag insåg under lunchen att hur illa jag än tycker om det så är KD:n min chef också på den del av min tjänst som är på projektet. Jag kan ju meddela, om det möjligen undgått någon, att jag föredrar min vanliga chef. Han har betydligt fler chefstalanger än min nya dito har.

Idag vill jag inte jobba. Kan någon påminna mig hur det var när jag bara längtade till jobbet men inte kunde jobba???

Mera spamfilter

Japp, nu är jag där igen.
Aftonbladets bloggar... de är verkligen spamsäkra... om man räknar sådana som mig som spam...

För en normalbegåvad människa är det förmodligen busenkelt att se vad som står i rutan men är man hänvisad till att lyssna (på grund av dålig kontrast) är det svårare. Eller omöjligt. Jag förstår syftet med spam-filter, det är för att inte en dator automatiskt ska kunna skicka ut meddelanden till Gud och alla. MEN, om datorn inte kan läsa bilden eftersom informationen i bilden inte utgörs av för den läsbara tecken så kan det väl ändå inte spela någon roll om bilden är svår eller lätt att tyda för en människa???? Bilden är inte läsbar för datorn varesig den är läsbar eller inte för oss... Bara en fundering alltså... Anledningen till att jag retar mig på detta är att jag kommenterade på bloggvärldsbloggen idag och jag avskyr att skriva ett långt inlägg bara för att upptäcka att jag behöver hjälp för att få iväg det. Irriterande.

torsdag, april 19

Dagens val


















Vilken är din favorit?

(tillägg: detta lade jag bara ut för att jag aldrig lägger ut bilder och aldrig skriver något kul numera)

Dagens pinsamma

Vi har just fått en ny informatör i kommunen. Eller om hon är informationschef, jag vet inte. Vi har bara en informatör som arbetar centralt så hon är kanske informationschef då? Hur som helst är hon ny både på tjänsten och som funktion och alla sliter i henne… Utom vi som faktiskt har en informationsansvarig sedan några år tillbaka, på deltid. Vi har alltså inte så mycket att göra med den nya informatören, och jag har aldrig ens träffat henne… det kan i och försig bero på att hon bra arbetat fyra veckor eller så men ändå… (min åsikt är att hon ska arbeta strategiskt på ledningsnivå men alla håller inte med, men det är en annan historia).

Till den här historien hör också att jag för ett antal år gjorde ett fotojobb för kommunen, jag tog ett antal fotografier på Byhålan för att publiceras i diverse sammanhang. Snåla som vi är i denna kommun så återanvänds de bilderna flitigt än idag.

Ja du gissar resten själv va? Hon ringde, informatören alltså, och frågade om jag kunde ta några fler bilder till en ny broschyr hon tänkte ordna med. En broschyr som naturligtvis inte får kosta något och som borde varit klar för länge sedan, igår närmare bestämt. Hon förklarade att hon varit i kontakt med flera fotografer men ingen kunde ställa upp med så kort varsel…och för så lite pengar och nu undrade hon om jag möjligtvis kunde. Så klart. Kommunanställda brukar vara nöjda med svältlöner.

Först höll jag på att sätta i halsen. Hon var så artig och så snäll och bad så gulligt och jag har fortfarande väldigt svårt att enkelt och sakligt upplysa människor som inte vet hur det förhåller sig. Jag slingrade mig. ”Jag fotar inte så mycket nu längre” försökte jag men hon fortsatte att försöka övertala… "Jag hinner nog inte" men hon gav sig inte.. .det blev sååå pinsamt och än pinsammare blev det när jag till slut haspade ur mig varför jag inte kan fota.

Jag tyckte det var vidrigt, hemskt och pinsamt utan dess like (som alltid).

Hon ville nog bara slänga på luren och sjunka genom golvet… för när jag sa som det var så insåg ju hon givetvis att hon hört talas om mig. Att jag var den där… hon som det är så synd om… eller något, jag vet inte vad hon hört men jag förstår att hon visste en hel del.

Just då tyckte jag nog mest synd om henne…


Och jag som tänkte dra stor nytta av henne i mitt projekt…

Dagens tråkiga

Jag har varit på kontroll idag igen. Jag behöver väl inte ens säga hur det gick va? Inte så bra.

På måndag ska jag få äran att prata med min läkare i Sthlm per telefon.

Ovissheten fortsätter.

Utmanad

Jag blev utmanad av Maria och eftersom jag blir glad var gång någon tänker på mig så antog jag utmaningen.

Tio första
Första bästa kompis: Pia, vi skolades in samtidigt på dagis.
Första bil: Första egna var en gammal Golf.
Första kärlek: Hm… Kärlek är väl annat än förälskelse så då får jag väl säga C. Allt annat trodde jag var kärlek men nu inser jag hur fel jag hade.
Första husdjur: Katt
Första semester: Vi åkte ofta på bilsemester, ofta till Danmark så det måste varit det.
Första jobb: Hi hi… det var länge sedan. Jag delade ut tidningar som barn… hela en helg.
Första köpta skiva: Det kommer jag inte ihåg.
Första riktiga kärlek: Se ovan. Min sambo (jag ler fortfarande när jag skriver det för det känns fortfarande ovant).
Första piercing: Hål i öronen. Jag ville ha det som sexåring redan men jag kommer inte ihåg hur det gick till.
Första konsert: Minns inte

Nio senaste
Senaste alkoholdrycken: Gin och tonic
Senaste bilfärd: I morse till jobbet, hade ingen lust att gå i regnet, men jag körde inte ,).
Senaste filmen du såg: Såg och såg… Jag somnade ifrån någon Bonfilm i helgen. Räknas det?
Senaste ringda telefonsamtal: Det betyder att jag ringde upp? I så fall var det till en kollega för 10 minuter sedan… som sitter i rummet intill (lat va?)
Senaste bubbelbadet: I ett riktigt bubbelkar? Då var det när jag var på spa med mamma för ett tag sedan.
Senaste spelade cd: en ljudbok, Gåtornas Palats – Dan Brown
Senaste kyss: Hm… oj… det var ju länge sedan. I morse.
Senaste gången du grät: Hm… inte tillräckligt länge sedan.
Senaste måltiden: Frukost – kaffe, yoghurt, flingor, smörgås (och jag glömde säkert ställa in yoghurten efter mig).

Åtta har du nånsin
Dejtat en av dina bästa kompisar: Ja
Blivit arresterad: Nej
Blivit kär vid första ögonkastet: Ja
Fastnat med blicken i någons urringning: Häpp
Fått ditt hjärta krossat: Allt för ofta trodde jag det i alla fall men såkan det inte varit eftersom jag fortfarande har ett helt, fyllt av kärlek.
Sagt att du älskar någon utan att mena det: Nej
Haft ett one night stand: *rodnar* Bara en gång, men jag kände honom väl. Då räknas det väl inte?
Busringt till någon: Ja

Sex saker du gjort idag
1. bloggat
2. gjort någon generad
3. tagit ögondroppar
4. varit på vårdcentralen på kontroll
5. Googlat på ordet brudbukett
6. Sagt ”jag älskar dig” till min älskling


Fem favoritsaker utan rangordning
1. C
2. Pärlan
3. datorn
4. min förlovningsring (ja jag är ytlig, jag vet)
5. musik

Fyra personer du kan berätta allt för
C… men jag tror inte jag kan berätta allt ens för honom. Bloggen kanske?

Tre val
Blått eller rött? Rosa
Sommar eller vinter? Sommar… vår… höst… vinter… Alla årstider har sin speciella skönhet. Jag skulle vilja se dem alla igen.
Choklad eller chips? Choklad

Två saker att göra innan du dör
1. älska
2. lära mig att leva och acceptera

En sak du ångrar
Jag ångrar inget men jag önskar att jag hade haft vett att uppskatta saker jag tagit för givet när de gick att ta dem för givet.


Jag skickar denna utmaning vidare till Ankitankar, Micke, Blombergskan, Rospinglan, Solusfemina och Anne-Maj.

Märkligt

När jag får en kommentar här i bloggen får jag ett mail automatiskt om att det kommit in en kommentar (som alla andra gissar jag).

Men... de senaste dagarna har jag hittat kommentarer utan mail... Så jag tänkte bara nämna det, ifall jag missar att svara på en kommentar så vet du att jag inte gör det med vilje.

onsdag, april 18

Några frågor söker svar

Här ska ni få höra, jag har just gjort världens upptäckt. Ja det ska till en blondin för att upptäcka detta det lovar jag för jag gissar att detta inte är något nytt för dagen.

Så här är det.
Jag har så ofta retat mig på att när man ska kommentera på en blogger-blogg så försvinner inlägget man kommenterar. Jag är så senil att jag ibland vill gå tillbaka och läsa igen när jag skriver. Är det bara jag som vill det förresten?
Men det går ju inte… trodde jag!
Det går ju!
Det har säkert (?) gått hela tiden men jag har väl aldrig läst innantill. (Jag erkänner, jag läser aldrig instruktioner, jag är helt övertygad om att det finns två typer av människor, de som läser instruktioner och de som inte gör det. Jag är av INTE typen. )
Funktionen i fråga finns alltså överst på kommentarssidan: "Visa ursprungligt inlägg" - stort och fett och skarpt!

Tyvärr funkar det inte när kommentarrutan öppnas i nytt fönster, det är väl en inställning man gör i bloggen som ägare antar jag.
(Tillägg ett antal timmar senare: snilleblixten allan slog mig, har man kommentarerna i nytt fönster så ser man ju inlägget bakom. Att jag missat det beror inte på att jag är blond, detta skyller jag på Nisse o hans vänner).

Så nu till min första fråga.


  • Har alla upptäckt detta och det är jag som är hopplöst dum eller ÄR det en ny funktion

Nästa fråga är lite av klagomål faktiskt, som jag redan framfört till Dubbelörnen men bara för att vara rättvis tänker jag låta även er andra få ta del av det.

  • Har ni hemskt mycket spam på era bloggar???

För alltså, detta med spamfilter är ett himla otyg, i alla fall om vi pratar om Blogger. De där bilderna går inte att läsa och ska man använda sig av rullstolsfunktionen (varför är symbolen en rullstol när det handlar om att lyssna?) funkar det bara hälften av gångerna för mig. Jag kan inte påminna mig om att de där bilderna varit speciellt svårlästa förr så det beror självfallet på mig men ändå... Lite nyfiken är jag… Om ni har mycket spam alltså för jag har aldrig fått något (tar i trä).

Nu ska jag iof inte bara vara elak mot blogger för då har jag inte ens börjat reta mig på Blogsome, där finns det ju inte ens en lyssnafunktion vad jag upptäckt och hittills har jag visserligen lyckats gissa rätt på första försöket men… tja…

Med en trasig kamera

Ljudet som hörs när kameran knäpper en bild är det bästa ljud jag vet.
Känslan av kamerahuset i handen, tyngden av den, handen runt objektivet, autofocusens tysta pipande när man trycker ned utlösaren till hälften, ljudet av att inställningarna görs…

Mmmm… vilka minnen.
Vilken kontrast. För det är vad det är, en enorm kontrast.
Jag tittar in i sökaren och hör hur focus ställs in, bilden ska bli helt klar och tydlig, men inte för mig. Det är som att försöka ta kort med en trasig kamera som aldrig kan ställa skärpan, hur mycket man än vrider på objektivet eller trycker ner halvvägs…

Jag tror inte jag har berättat detta, för jag har gjort mitt bästa att inte komma ihåg, inte tänka på det för det gör för ont… men… I livet före, ganska långt före, stod jag i begrepp att bli delägare in en fotostudio. I livet före, inte alls särskilt långt före, ställde jag upp i tävlingar som jag vann då och då. Jag får fortfarande lite pengar ibland för bilder från livet före. I livet före var jag expert på Photoshop och satt i timmar för att få fram just den där speciella effekten på det speciella fotot. I livet före, i somras närmare bestämt, var jag bröllopsfotograf på två bröllop.

Men det var då. I livet efter får jag vara tacksam för ett oskarpt foto. I livet efter har jag bara en trasig kamera att fotografera med.

Perfektionisten i mig spyr. Fotografen i mig förstår inte att det ligger ett foto i min blogg till allmän beskådan som inte gått igenom en stenhård granskning av obarmhärtiga ögon som ratar allt som inte är fullkomligt knivskarpt, perfekt ljussatt och i exakt rätt nyans. Som inte är fullkomligt perfekt.

Fotoperfektionisten i mig kan inte förstå att jag faktiskt kände mig lite, lite glad och nöjd igår när jag tog fotot, lyckades ta mod till mig och öppna PS och redigera det.

Men sedan… i natt…
Då kom plötsligt alla minnen från andra dagar då jag hållit samma kamera i handen, hört samma pipande innan det där klickandet som jag älskar så… Minnen som jag längtar tillbaka till. Ett liv jag vill ha tillbaka.

_______________
Tillägg 1
Jag hoppas nu inte detta låter som skryt... gör det det? Jag insåg att det kunde tolkas så. Så var det inte menat.

tisdag, april 17

Växer och syns


Den här underbara tulipanen växer faktiskt i vår trädgård. Och, hör och häpna, jag har tagit kortet på den!

Jag har aldrig varit fantastiskt förtjust i tulipaner, i synnerhet inte i den här sorten och färgen men saker och ting förändras som bekant.

Den här är tillräckligt stor för att synas men inte för stor för att inte rymmas i mitt synfält när jag ser den så tydligt jag kan (hoppas den är tydlig på bilden). Färgen är tillräckligt skarp för att jag ska kunna skilja den från bakgrunden.

Tulipaner doftar. Den här gör det med. När man tar på dess kronblad så är det som att stryka fingret mot siden... fast mycket skörare.

Hur är det förresten man gör "alt" texter till bilder? Det där som man ser när man för pekaren över bilden så man vet vad bilden föreställer även om man inte ser den?

Hm... det var kul att fota! Och att PS:a... Riktigt kul. Synd bara att jag inte är säker på hur resultatet blev...

Tillägg
Maria, det var ditt jazzande på köksgolvet som inspirerade mig.

Tillägg två
Det finns en mening med de mörka kanterna runt blomman, det är ungefär så jag ser den fast förmodligen betydligt mer oskarpt förstås. Ifall du undrar...

Tillägg tre
Innan C kom hem hann jag leka lite till. Jag skrev bara dit tre små ord på snedden över alltiohopa och sedan printade jag ut det lilla fotoexperimentet. Jag lade det på köksbordet bland resten av breven (räkningarna). Han tog upp det, tittade, vände på det...
"det ser ut som tulipanerna i bak"
"kanske för att det är en av dem"
"vem har fotat?"
"om det inte var du så måste det varit jag"

Tystnad. Och efter det en stor kram och ett litet mummel - "äntligen".

Jag älskade att fota förr, men det är länge sedan sist nu Om man bortser från när vi var i Prag så är det över ett halvår. Kameran skrämmer mig men egentligen borde jag använda den jämt för ofta är det lättare att se bilderna än verkligehetn. C har sagt, många gånger, att jag inte borde ge upp förrän jag verkligen måste. Jag har svarat, många gånger, att jag inte vill kasta bort tid och känslor på att fotografera när jag inte kan avgöra om resultatet duger eller inte.

Att ta det här fotot, öppna det i PS, redigera det och lägga ut det var stort. Större än jag kan förklara. Det är inte helt enkelt att släppa kontrollen i det här fallet och lita på att bilden är okej, det är definitivt inte helt enkelt att visa upp något jag inte vet om det är perfekt ( säg nu inte att bilden är så perfekt så, för det kommer jag inte tro på).

Hur det borde kännas

Den som följt eller läst min blogg från början vet hur tiden sedan oktober förra året har sett ut för mig. Om man bortser från det underbara som inträffade när C tog det första steget så har livet pendlat mellan ovisshet, operationer, nya förutsättningar…

Så fort jag börjat vänja mig vid försämringarna och försökt att återgå till en vardag så har något nytt inträffat. Ny period av oro och rädsla, ny operation nya försämringar… Så har det hållit på, och spiralen har snurrat ganska snabbt, i alla fall snabbare än vad jag hunnit med. Tiden att anpassa sig har aldrig riktigt räckt till innan det blev nya bud, nya försämringar, nya känslor att bearbeta och lära sig att acceptera.

För varje gång är det som om mina krafter är mindre, de räcker inte till hela vägen, hopplösheten kommer snabbare, förtvivlan är djupare. Allt jag vill är att få vara ifred lite, lära mig att leva så som det är nu. Lära mig att acceptera. Men den tiden, den friden får jag aldrig.… samtidigt finns en del av mig som bara vill skaka av mig allt, rycka på axlarna och säga… here we go again, och le… säga att det gör inget, jag har varit med förr. Jag kan detta. Men jag undrar om man verkligen lär sig? Eller är det bara jag som inte kan lära mig?

Det är så det borde vara. Om jag vore sådär klok som alla andra verkar vara så skulle jag helt enkelt vända på kakan och utgå ifrån att varje dag kan bli den sista och att varje sekund varje liten ljusglimt som når mina ögon är en slags Gudagåva som jag borde vara tacksam över. Jag borde utgå ifrån att normaltillståndet för mig är ett totalt mörker och allt annat är en gåva, ett mirakel jag egentligen inte har rätt till, inte har förtjänat, inte ska ha.

Missförstå inte, jag är tacksam.

Men det hjälper inte att veta att man borde när känslorna inte hänger med riktigt.

Det är ungefär som…
Har du någonsin ställt upp i en tävling? Och kommit på andra plats? Du förstår med tanken att du gjort en bra prestation, du har slagit alla de där andra som kom in trea, fyra, femma och så vidare. Och då är glad. Men. Dina känslor säger att du borde ha blivit etta, för det är det som räknas, det är det som är vinsten…

Vad jag försöker säga är…
Det är lätt att bestämma sig för att man borde göra en sak, det är svårare att känna det.



Jag är oerhört tacksam för alla kommentarer. De får mig att tänka i banor jag inte alltid kan tänka i själv. De visar vägen och jag inbillar mig att jag hittar tillbaka lite lättare. Jag slutar aldrig att förundras och glädjas över att det finns människor som inte känner mig som bryr sig tillräckligt mycket för att lämna en kommentar, en kommentar som visar att de tänkt, känt och kanske till och med blivit berörda av det jag skrivit.

Jag vill inte vara utan kommentarerna.

Men...
Och nu vet jag att jag tar en risk i att skriva detta, och jag vill inte att någon tar åt sig för detta sitter förmodligen, i likhet med mycket annat, i mitt eget huvud. Men…
Ibland känns det, när jag läser det ni skriver, som om jag borde… borde ha större distans, vara mindre deppig, vara mer lycklig över livet… Som om jag borde ha accepterat och gått vidare för länge sedan. Så som alla andra tycks kunna göra. Det är nästan så att jag vill förklara och be om ursäkt för de tankar jag har för de är inte normala. Men för mig är de ju verkliga.

Jag hyser en sådan otrolig beundran för alla er som går igenom eller har gått igenom hemska saker, saker som är tusen gånger värre än det jag går igenom. Jag beundrar hur ni alla verkar ha sådan kontroll på tillvaron, känslorna, livet och allt. Hur ni kan rycka på axlarna och bara gå vidare. Istället för att tänka och fundera och känna… Och allt detta får mig att fundera på om mina egna känslor verkligen är normala… Jag borde ha kommit längre, jag borde kunna känna allt det där som är rätt och inte bara tänka rätt. Jag skulle vilja vara lite mer som några av er vars liv jag fått stifta bekantskap med genom era bloggar.

Och på sätt och vis är det ju en av de bästa sakerna med min blogg, att jag får perspektiv på mitt eget lidande och ojande när jag läser om hur andra har det.

måndag, april 16

Ovissheten fortsätter

Som du kanske vet så var det dags för en kontroll av trycket idag. Resultatet är inget att slå kullerbyttor över direkt. Lite högre än förra gången, men bara lite… Igen. Att det går uppåt är inget bra. Inget att glädjas över alls. Nu har det gått så långt att jag nästan längtar efter att få prata med läkaren igen och besluta dag för operation. Det känns vissa stunder lättare att veta något som inte är speciellt bra eller rolig med säkerhet istället för att gå i ovisshet.

Jag vet.
Den som läst min blogg ett tag tycker nog att jag vid det här laget borde ha vant mig vid att leva i ovisshet men jag tror inte det är en känsla man kan vänja sig vid. Man kan lära sig att hantera den. Det är en helt annan sak.

Framtiden för mig har varit oviss länge, eller kanske jag borde säga ovissare än för de flesta. Ska jag vara riktigt krass är det när jag blir blind som min syn, eller bristen på den, kommer bli riktigt pålitlig. Fram till dess är det bara för mig att försöka planera för det värsta men hoppas på det bästa. Det innebär att jag inte kan skjuta på stora beslut ”tills jag vet” för veta kommer jag tydligen som sagt inte göra förrän då. När det är kört.

Allt detta är givetvis lättare att skriva och bestämma sig för än att följa och leva efter så räkna med att jag kommer fortsätta att klaga över ovissheten… och alla andra känslor som fortfarande inte är i topp.

Men för ögonblicket har jag i alla fall bestämt mig för att hoppa på projektet...

Dagens lista

Listor tycks vara inne nuförtiden. Det finns listor på allt möjligt har jag sett.

Här kommer min lista på svenska språkets fulaste och svåraste att uttala ord.

  1. blind
  2. synskada/d/
  3. vit käpp
  4. hjälpmedel
  5. ögonsjukdom
  6. glaukom

Starka bubblare är:

  1. opereras
  2. sjukhus
  3. tryckmätning
  4. läkare

Speciellt svåra är de översta orden om de sätts i samband med fraser som ”jag är”, ”jag behöver” och ”jag har”.

De övriga är värst i samband med ”jag ska”, ”jag ska till”, ”jag ska på”…

Och med detta utmanar jag alla som vågar att skriva sin egen tio-i-topp eller tio-i-botten lista!

söndag, april 15

Latmask är mitt andra namn

Vi har varit lata nästan hela dagen. Solen har strålat från en klarblå himmel och i vår trädgård var det högsommar. C konstaterade att det behöver göras vår i trädgården men han rörde inte ett finger för att börja göra vår… hur man nu gör det. Undrar lite om han tror att jag vet? Är det något man vet per automatik bara för att man är kvinna och tycker om blommor?

Herregud, jag har inte ens haft en egen balkonglåda... ingen som överlevt en hel sommar i alla fall!

Jag misstänker att om våren måste göras i trädgården så lär den inte bli gjord hos oss. Inte om jag ska bidra med något annat än att följa order. Undrar om det finns någon snabbkurs... en som passar mig... Eller om asfalt är en bra lösning... eller naturmark eller vad det heter...

Men hur det än ser ut så är det rätt trevligt att ligga där och lata sig. Jag börjar faktiskt få lite färg sägs det. Lite svagt rosa är väl rätta benämningen skulle jag tippa på. C däremot ser ut som han just kommit från en fyra veckors semester i medelhavet. Kanske tar all sol på honom så det är därför jag bara rodnar lite…

Men som sagt, vi har bara nästan varit lata hela dagen. C åkte och veckohandlade i förmiddags. Ensam. Jag vet inte om det beror på att han börjar förstå att jag hyser en stark motvilja mot matvaruaffärer, eller på att jag bara är besvärlig att ha med. Jo då, jag vet att jag är besvärlig, sedan kan jag ju också erkänna att jag inte direkt gör mig till för att ställa till med mindre besvär när vi handlar för jag tycker verkligen inte om att handla. Har aldrig tyckt om det kommer aldrig att göra det heller. Jag föredrar att städa istället, om man nu nödvändigtvis ska välja mellan pest och kolera, vilket jag gjorde medan han var borta, städade alltså. Sedan fick jag i och för sig även packa upp maten han hade köpt men det är väl en ganska pedagogiskt riktig detalj. Dels vet jag vad han köpt och vart det ligger.

Ja städa och städa förresten…
Ibland är det bra att vara lite…hm... ”annorlunda”… man har alltid en bra ursäkt till varför saker och ting går långsamt. Ska jag vara helt ärlig så dammsög jag så fort jag kunde och sedan satt jag en god stund framför datorn medan C var ute och handlade. När C kom hem nämnde jag givetvis inte att jag sölat bort tiden med att skriva och läsa istället för att städa… så nu är det både odammat och omoppat på golvet. Himmel, vilken tur att ingen av våra föräldrar läser för de skulle nog tycka att jag är en riktig latmask (ännu ett minus för mig). Men vem vill städa när solen skiner ute?

Vad C säger när han läser detta? Jag skulle tro att han redan sett att dammet ligger kvar…
Wow.. .där hittade jag visst dagens andra fördel, jag slipper se det.


Jo då… jag är fortfarande deppig och nervös och allt det där men jag ska inte gå in på det nu. Imorgon ska jag på ny kontroll, så det blir gott om tid i natt att hetsa upp sig.

lördag, april 14

Minnenas dag

En bit utanför Byhålan finns en liten skogsväg som man kan åka in på. Den blir smalare och smalare hela tiden och till slut är den bara två hjulspår. På somrarna växer gräset så högt i mitten att man nästan inte vågar fortsätta att köra för man tror att bilen ska ta i underlaget. Det är inte många som vet vart det denna lilla väg leder till. Faktum är att under alla år jag åkt ner på den på vårarna har jag aldrig mött en enda människa.

Vid slutet av hjulspåren fortsätter en liten stig som leder in i skogen, och drygt en halv kilometer, eller så, längre bort öppnar sig en helt fantastisk glänta med en liten sjö i. Det här är en av de platser jag kan längta till. Bilden av hur det ser ut, hur det känns kan ibland dyka upp i mitt huvud helt utan förvarning. Mitt i vintern kan jag se framför mig hur solens strålar strilar ner genom lövverket. Eller hur den späda grönskan badar i det rosa ljuset av den neråtgående solen.

Det är inte ofta man tänker på det, många tror att soluppgång och solnedgång har samma typ av ljus men det är inte sant. Solnedgångens färger är mycket varmare, mer röda medan soluppgången är mer åt det blåa hållet… Det där var något jag upptäckte just där.

En riktigt varm sommardag för några år sedan sov jag faktiskt över där ute. Den lilla sjön är omgiven av stora flata stenar och även om de inte är så mjuka så är de ganska sköna och varma om somrarna. Jag sov på en av dem i en sovsäck under bar himmel. Helt ensam. Jag vet att det kanske låter tokigt men det kändes helt rätt. Det var en helt perfekt natt. Varför jag gjorde det? Dels för att jag var deppig efter något trassligt förhållande (igen) och dels för att jag hade bestämt mig för att ta ett foto i timmen på exakt samma plats. Det var då jag såg hur stor skillnaden är mellan morgon och kvällsljus… för att inte nämna det där helt fantastiska diset som låg som stora sjok över sjön på morgonen… Det var sanslöst vackert.

Det är bara ett av minnena jag har från den här platsen. En annan är en utflykt vi gjorde, jag och mina föräldrar, för ungefär ett år sedan. Vi gjorde som idag, tog med oss mat, metspö och satt i solen hela dagen. En tidig vårdag då skogen bakom oss var vit av vitsipporna som täckte marken under träden. Jag och mamma plockade ett enormt fång och bar med oss hem. Pappa fick faktiskt fisk som vi grillade på eftermiddagen hemma. En typisk dag som man inte egentligen uppskattar så mycket när man har huvudet fyllt av festen man ska hinna bli klart till på kvällen men så här efteråt kommer jag inte ihåg festen, bara dagen i skogen…

Idag var en sådan dag. En som skulle ha kunnat vara helt perfekt om inte mina minnen och annat smått och gott hade spelat mig ett antal spratt.

Vi köpte med oss potatissallad och rostbiff, nybakat bröd och bullar. Vi packade kaffetermos och vatten och ett gammalt enormt överkast att ligga på. Jag är inte i toppform än (vid närmare eftertanke har jag nog inte varit det på mycket länge), men jag bestämde mig att för en gång skull skulle jag inte tänka på något som ger mig anledning att vara ledsen. Jag hade bestämt mig för att ingen (läs C) skulle behöva märka att jag inte är riktigt glad, nöjd och lycklig… som jag borde vara en solig, varm vårdag med min älskling. Jag lyckades ganska bra. Och vi hade en underbar dag i solen.

Bortsett från minnena. Bortsett från att jag glömt hur förrädisk stigen fram till sjön är om man inte riktigt ser trädens rötter och annat som gör den ojämn. Bortsett från att jag snubblade och ramlade pladask, handlöst, och slog mig blodig både på knän och armbågar. Jag vet inte vilket som blev mest illa tilltygat, armbågen som jag landade på eller stoltheten.

Sjön var underbar, precis lika vacker som alltid, med en svart spegelblank yta. Fåglarna kvittrade och skogen doftade mylla. Precis som jag kom ihåg det från mina gamla minnen, från bilderna jag har i huvudet. Jag försökte verkligen att inte känna något när jag insåg att jag inte var säker och frågade C om vitsipporna blommade. Jag försökte verkligen att inte känna mig bitter när jag såg ut över sjön… som jag bara ser en begränsad del av, en suddig, oskarp begränsad del av. Jag försökte att inte tänka på träden vars grenar knoppas och snart börjar grönska men som jag inte kan uppfatta för att de flyter ihop till ett enda oskarpt töcken.

Jag blundade en stund och försökte vara tacksam över att det inte var som det skulle kunna vara… som det kanske kommer att bli snart.

Jag väntar...

...på att bli avstängd från Google.

Jag har inte blivit avstängd än kan jag meddela (ni vet ju att jag är dödligt nyfiken så visst har jag testat).

Fundelurar lite på hur det egentligen går till? Ska gå till? Hundratals svenska bloggar avstängda på en o samma gång. Går det över huvudtaget? Jag menar, ställer någon in googles makapärer så att de inte längre ska söka på våra stackars bloggar? Sker det med automatik? Typ, aha du där, din bloggare, nu har din blogg fått 98,2 länkar till sig, vid den 99:e stänger vi av dig.

Måste vara många stora siter som ryker på det viset... finns snart inte många sidor att söka på kvar för Google...

Och förresten... apropå att inte hoppa på eller hoppa av. Har man väl en gång blivit inbjuden så är man ju på varesig man vill eller inte för någon annan för vidare ens länk även om om man själv inte är vänlig nog att återgälda tjänsten.

Men som sagt. Jag respekterar alla, både de som hoppar på och de som hoppar av.

fredag, april 13

Länktåget en bluff???

Jag läste idag… okej, kanske igår när jag inte ens orkade bry mig, och det gör jag fortfarande inte, men den så kallade ”bloggosfären” tycks göra det…

Hm… vilken invecklad mening. Vad försökte skriva här var att jag läste igår att länktåget är en bluff. Så här står det i en blogg vars ägare tycks veta mer än vi andra:

”Dessa listor skapas av SEO-nördar (sökmotoroptimerare) och de är egentligen de anda personerna som vinner på det här då de får skitmånga länkar till sig som annars ingen skulle givit dem.SEO-nördarna åker snålskjuts på andra människors okunskap och det är synd att godhjärtade människor ska behöva bli avstängda från google pga av en sån grej.Enligt Google är såna spamlistor förbjudna eftersom man försöker lura systemet om att ens sida är mer värdefull (länkar ger poäng) än vad den egentligen är.”

(jag hittar inte originalinlägget i den citerade bloggen så jag kan ju bara hoppas på att inte detta citat är en bluff).

Som jag tolkar detta så verkar det vara så att länktåget anses, av någon cyniker eller möjligen missunnsam stackare som inte fick inbjudan till tåget eller inte kom på den briljanta idén själv, vara spam.

Om man nu begår det så kallade misstag att vara med på tåget så kan man bli avstängd från Google.

Himmel! Ve och fasa! Jag kan bli avstängd från Google!

Denna stackars lilla obetydliga, oansenliga och prestigelösa lilla blogg kan bli avstängd från Google och jag kommer nu att missa alla potentiella besökare som googlar på ”livet efter”. Dessa besökare flockas i mängder, det är jag fullständigt övertygad om för det är väl självklart att vill man hitta en personlig blogg där författaren/ägaren ägnar sina inlägg åt att tycka synd om sig själv så googlar man naturligtvis. Jag vet inte precis vad man googlar på men ändå... Det är ju inte så att man hittar sina favoritbloggar genom att följa de redan existerande favoritbloggarnas länkar eller inlägg…

Jag är nog högst onaturlig på denna punkt. För det är nämligen exakt vad jag gör och jag sk*ter högaktningsfullt i Google.

Jag måste bara säga att jag är lite lätt road av att läsa alla som skrattar sig lyckliga i sina bloggar över att de inte hoppat på länktåget (dvs inte blivit inbjudna). Jag kan i och för sig förstå denna inställning om man gör anspråk på eller har ambitionen att skriva en blogg som ska besökas av tusentals människor varje dag och läsas som nyhetsmedia men för en helt vanlig, ordinär bloggare??? Hur viktig är Google egentligen. Upplys mig du som vet.

Själv är jag bara glad för även om min stackars lilla oväsentliga meningslösa blogg och de tankar jag uttrycker i den nu inte får vara med på Google så har jag i alla fall hittat flera nya favoriter att glädjas åt, njuta av, bli berörd av. Och det var väl ändå det som var meningen???


Tillägg 1
-14 april-
Jag har faktiskt kollat statistiken. Visst är det några, försvinnande få, som hittar hit varje dag genom att googla på något av de ord jag har i mina rubriker, men jag är ganska övertygad om att de inte ville hit och går därför vidare ganska snabbt. De är kanske motsvarande 2% av besökarna.
Enligt min statistik hittar ca hälften hit direkt (har egna länkar bland favoriter) övriga hittar hit genom länkar från andra bloggar, från nyligen och liknande bloggportaler.

Bättre idag?

Jag har varit borta två dagar från jobbet. I onsdags var jag på läkarbesök, vilket de flesta vet. Igår... Ja igår, var igår.

Bland dagens kommentarer:

"Mår du bättre idag?"
"Å vad skönt att du är piggare nu"
"Vad bra att du är här, att det inte var något allvarligt."

Bättre än vad? tänker jag, men jag ler och nickar och låtsas stressad.
Piggare än när? men jag ler och nickar och låtsas stressad.
Allvarligt? Nej då. Iget allvarligt. Inget allvarligt alls. Inget som inte påverkar hela mitt liv.

Livet forsätter precis som förr. Som det alltid gör. Och som alltid är det lättast att låtsas som om inget hänt, händer, ska hända. Allt är som vanligt.

Fast piggare, bättre och mindre allvarligt.

torsdag, april 12

Imorgon

...är fredag.
...är en annan dag.

Imorgon ska jag rycka upp mig. Bli normal.

Fortsätta att trycka ned huvudet i sanden och inte tänka för mycket.

För...
Jag har faktiskt förlorat en hel dag genom att ligga och tycka synd om mig själv. Inte för att jag har mindre lust att tycka synd om mig själv för det men...

En patetisk dag

Jag stannade hemma hela dagen. Jag kanske ska skämmas. Nu när jag får och kan gå till jobbet så gjorde jag inte det. Inte för att jag inte kunde utan för att jag inte orkade. Stor skillnad. Ork, det har man bara man bestämmer sig. Att kunna däremot… en helt annan sak. Jag tror aldrig jag skolkat från jobbet för att jag inte orkat gå dit… såvida orken inte försvunnit på grund av influensa eller liknande. 40 graders feber. Helt tillåtet att känna sig orkeslös, men jag har inte 40 graders feber. Hela min kropp mår bra. Utom två små mindre detaljer. Skitsaker egentligen…

Men jag orkade helt enkelt inte.
Jag orkade inte ta på mig mitt ”jag bryr mig inte” ansikte. Jag orkade inte ta på mig mitt ”jag är inte ledsen, rädd förbannad, panikslagen och deprimerad” uttryck. Jag orkade helt enkelt inte gå dit och veta att jag var tvungen att låtsas känna något jag inte känner, låtsas vara något jag inte är. Jag orkade inte göra det jag gör varje dag för att jag är så rädd för att någon annan ska må dåligt eller tycka och tänka att jag blivit en bitter och självömkande patetisk människa. Jag spelar det spelet varje dag. Även hemma. Det är bara här masken ramlar av… och ibland hemma. Som igår.

Som idag.

Så jag stannade hemma. Ensam.
Jag klädde inte på mig, jag lagade ingen mat, jag drack kaffe och satt i solen på altanen och funderade. Kände. Tänkte tillbaka. Tänkte framåt.

Jag svarade inte i telefon trots att jag vet att C ringde. Jag lade mig i sängen och låtsades sova när han kom hem på lunch. Men han visste så klart att jag bara gömde mig.

Hela dagen har gått åt till patetiskt självömkande. Till tårar. Till ilska.
Känns det bättre?

Nej.

Jag har varit på en skrämmande resa tillbaka i tiden. Den tiden som var direkt efter operationen. Alla känslor, all frustration, vanmakt, rädsla… allt finns kvar inom mig. Ständigt under ytan. Jag behöver bara skrapa helt lätt med fingertoppen för att jag ska känna exakt som jag gjorde då.

Lägg ihop det med känslan som kommer av att inte veta hur lång tid jag har innan det kommer att vara likadant som då…

Ja, jag kanske håller på att bli lite mer tokig än jag är i vanliga fall. Kanske har det här bara helt enkelt blivit den sista droppen… den som får bägaren att rinna över… Kanske har jag bara tömt resurserna jag hade av ”bit ihop”, ”låtsas att allt är bra”, ”gå vidare”.


Men lugn. Jag tänker inte stanna här. Jag kommer att fortsätta att göra allt det där… snart. Så snart jag bara hittar orken


Herre Gud så patetiskt.
Dag efter dag, samma sak.

Varför läser du detta egentligen???

Han

Han lät mig ligga i soffan i drygt en timme.
Sedan sa han att han inte accepterar att jag ger upp. Ord som kan jämställas med skotten i Sarajevo. I alla fall om de sägs till mig. Igår kväll.

Jag gjorde allt för att vara så otrevlig och oälskvärd och oförskämd och allt möjligt annat som börjar på o. Sa saker som man inte säger, inte ens när man tror sig ha rätt att vara förbannad. Bad honom att helt enkelt dra åt… Talade om att han måste vara ett ärkepucko som inte ger upp, han måste ha en skruv lös som fortsätter att leva med mig.

”Inte fan tänker jag börja flytta och måla om igen” var hans svar och sedan gick han. Han satte sig vid datorn.

Jag blev än mer frustrerad och förbannad, för hur kunde han bara sätta sig helt lugnt och börja jobba??? Brydde han sig inte? Fattade han inte att jag ville ha någon att skrika åt?


Jag satte mig i soffan igen, kröp ner under min mysfilt, tillsammans med kudden och ett helt paket 10-pack näsdukar. Och grät. Grät tills tårarna tog slut. Och snytepappren med. Sedan låg jag där och funderade på en framtid som jag inte ville vara med om. Ett liv jag inte ville leva. En man jag äskar så mycket att det gör ont ibland. En man som inte förtjänar allt detta.

Mitt i mitt funderande kom han tillbaka. Satte sig bredvid mig, kröp ned under min filt. Sa; ”Du får vara förbannad, arg, du får gråta och du får säga elaka saker till mig. Men du får inte göra det ensam”.

Sedan satt vi där. Länge. Tillsammans. Jag grät, jag pratade, jag klagade, jag förbannade. När mina ord tog slut fortsatte han.

Det blev mörkt ute och inne med. Vi lugnade oss. Jag lugnade mig. Vi somnade nästan i soffan, tillsammans. Finns det något mer fantastiskt än att somna med huvudet mot sin älskling så man hör hans hjärtslag? Men vi väcktes. Snabbt. Av verkligheten. Min telefon som började pipa för att det var dags att ta droppar. Jag lät den pipa. C sa; ”Du får strunta i dem. Imorgon. Inte idag.”

Idag är det imorgon… jag struntade inte i dem i morses när telefonen pep.

onsdag, april 11

En meningslös dag

Sådär.
Då är det kväll igen och ännu en dag har gått till spillo med ett fullständigt meningslöst besök i vår kära huvudstad.

Meningslöst såvida man inte räknar alla minnen från senaste längre vistelsen som revs upp igen.

Meningslös såvida man inte räknar ”vi måste avvakta” som ett meningsfullt svar. Eller ”om det inte vänder inom två veckor måste vi operera.”

Ärligt talat så…

Jag orkar inte mer.
Jag vill inte vara med längre.
Jag vill göra slut.
Jag vill ha mitt gamla liv tillbaka.
Jag ställer inte upp längre.

Jag vill inte fortsätta. Jag vill inte pendla mellan hopp och förtvivlan tusen gånger under en enda minut, jag vill inte våndas över det som komma ska och undra när det ska komma. Jag vill helt enkelt inte vara med längre. Jag vill inte låtsas vara duktig, stark eller spela ett spel och se ut som om jag inte är orolig, ledsen, rädd, panikslagen. Jag vill inte få magknip varje gång jag försöker föreställa mig framtiden som sträcker ut sig tills livet tar slut, utan hopp om någon förbättring, bara ett tvärsäkert löfte om försämring. Jag orkar inte mer av de ständiga tankarna och känslorna som alltid finns där men som måste förträngas bara för att jag ska kunna gå vidare. Jag orkar inte med att behöva kämpa för att få minsta detalj i vardagen att fungera som det är redan nu. Och snart blir det ännu värre.

Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte.

Fatta?

Därför tänker jag lägga mig på soffan, äta chips och glass och dricka Coca Cola och önska att jag hade modet att supa mig riktigt full. Så full att jag skulle kunna glömma allt bara en enda natt. När allt är uppätet ska jag ligga där och vältra mig i självmedlidande resten av mitt liv. Jag tänker skita i allt, inklusive alla droppar och annat tjafs och bara tycka synd om mig själv. Jag tänker gråta tills alla tårar tar slut. Jag tänker ge upp.

Vem som än beslutar så har jag fått NOG!

tisdag, april 10

Paus för en dag

Idag blir det inget vanligt, jättelångt, jobbigt och snårigt inlägg.

Jag tar paus.

All min energi har gått åt till att skriva en projektplan och lämna den till KD och till att försöka hålla tankar och känslor under kontroll. Imorgon ska jag bestiga Mount Everest och alla andra stora berg i form av besöket i Stockholm. Jag måste stålsätta mig för alla gamla känslor som så gärna tar tillfället i akt och vill överfalla mig, minnen jag helst vill glömma. Jag måste också stålsätta mig mot alla nya känslor…

Vad blir domen den här gången?

Men…
En helt annan sak. Jag har just avslutat min bloggrunda och läst hos alla som skrivit något sedan före påsk. Jag har inte kommenterat av ovan nämnda anledning. Men jag har som sagt läst, och lett, och tänkt på alla.

måndag, april 9

Länktåget!

Jag har fått äran att vara med på länktåget! Det är Rospinglan som är så snäll att hon länkat till lilla mig.

Ett himla smart påhitt för att få fler besökare till sin egen blogg och samtidigt få berätta om sina egna favoriter. Nu får man tyvärr bra välja tre favoriter och jag som har betydligt fler får helt enkelt dra lott för rättvisans skull. Så ni som inte är med på listan ska veta att jag älskar era bloggar precis lika mycket. Men det vet ni väl?

Så här gör man:

Kopiera texten nedan.

  1. Klistra in texten i ett nytt blogginlägg. Precis innan den kopierade texten skriver du ett kort stycke där berättar om listan och länkar till den bloggaren som lade till dig på listan. Det här är viktigt eftersom det därmed inte skapas duplicerade inlägg. Eftersom någon också lade till dig på listan torde det inte var för mycket begärt att bjuda på en extra inlänk till den personen (obs, länka till inlägget och inte till bloggen för det inläggslänkarna som registreras på bloggportalen)
  2. Ta listan under ”Mina 3 tillägg” från bloggen som lade till dig och lägg till dem under rubriken ”Originallistan”. Känn dig fri att ändra länktexten till din egen blogg för att få varierade nyckelord i dina kommande inlänkar.
  3. Lägg själv till max 3 st bloggar under ”Mina 3 tillägg”
  4. Kontakta dem som du har lagt till och be dem göra samma sak

Mina 3 bloggar:
Under the boardwalk: en kreativ mamma som skriver om stort och smått
Lantluft: Tankar och funderingar från Karl-Johansgården
Amatankar: Vardagsbetraktelser på ett roligt sätt.

Orginallistan:
Livet efter; Skriver om livet före och efter hennes ögonsjukdom

beckfjall1; Föredetta missbrukare som skriver om sitt liv idag

Sussibussi; Fyrabarnsmor som skriver om sin vardag

Millans Bak : Mycket gott

Miss Sophie : En förvirrad Höna

Dolcevita : tjejsajt

Äta bör man : godmat

Cutwalk: frisyrblogg

Frisörguiden: frisyrer

Manligt Carolangel: blogg om allt möjligt

ANNELIE livet,familjen,humor,recept

CARINA : skriver om utbildning, pyssel-allt möjligt.

Sluta kopiera här.