söndag, juni 10

Jobb och framtid

Igår var en konstig dag. För första gången var det konstigt mellan oss.
Eller så inbillade jag mig för att jag själv var så uppfylld av diverse funderingar.
Det kändes som om C var liksom extra uppmärksam, extra kärleksfull, extra allt… Kanske var han bara som vanligt. Vi pratade en massa, medan vi drog upp ogräs (i alla fall hoppas jag att det är vad jag gjorde), medan vi åkte till badstranden, medan vi var där… Men inte ett ord blev sagt om jobbet. Som genom en tyst överenskommelse sa ingen av oss något om det vi diskuterade igår. Det enda var en kommentar i bloggen, från ”chefen”. Ändå funderade i alla fall jag en hel del på det som hände i fredags, vad det innebär och varför jag tog så illa vid mig. Jag tror inte jag tänkte på annat på hela dagen faktiskt.

Ja, han har helt rätt.
Ja, det borde ha blivit gjort redan från början när jag hoppade på projektet.
Ja, han gjorde helt rätt, talade om för mig innan han tog kontakt med min tilltänkta vikarie, frågade mig om mina åsikter...

Allt är helt rätt och riktigt men ändå känner jag mig sårad och framför allt rädd för framtiden tror jag. Det är nog mest där mina upprörda känslor har sin grund.

Jag inser ju någonstans att det är länge sedan jag skötte mitt ordinarie jobb på ett bra sätt. Det går inte att ha en adm chef i en organisation om hon hela tiden är borta, helt utan förvarning dessutom. Det funkar inte för dem som är beroende av det arbete jag gör.

Det må så vara att man har rätt att vara sjuk och att arbetsgivaren inte kan få sparka en för att man är det men i slutänden måste ju arbetet också fungera, alldeles oavsett vilka rättigheter man än tror sig ha. Om jag inte kan utföra mitt arbete på grund av sjukdom har arbetsgivaren rätt att erbjuda mig omplacering. I princip skulle min chef kunna säga att detta inte funkar, du får göra något annat, något mindre ansvarsfullt. Visst är det väl så??? Jag vet förvånansvärt lite om sådant här trots att jag borde av flera orsaker.

Jag inser också att det jobb jag gör nu för projektet visserligen är jättekul och spännande på alla vis men det är inte lika kvalificerat som mitt ordinarie jobb. Det känns som om jag borde kunna klara det parallellt med åtminstone en del av mitt ordinarie jobb.

Jag är nog helt enkelt rädd att när jag väl släpper alla mina ordinarie arbetsuppgifter så finns det ingen väg tillbaka. För låt oss inse fakta. Jag kommer inte att bli bättre den närmaste framtiden. Allt talar för att det blir tvärt om. Jag kommer kanske aldrig kunna jobba heltid, vad vet jag? Vad jag däremot vet är att kommer det en vikarie och tar över allt så kommer alla att bli själalyckliga över att det äntligen fungerar som det ska. När sedan mitt projekt är klart kommer ingen vilja ha tillbaka mig för de vet att det kommer att bli lika hattigt och snärjigt som förut.

Dessutom, om jag nu med en enorm klump i magen och med fruktansvärd motvilja funderar på hur det kan vara för mig vid nyår, och leka lite med den tanken… ja då inser jag också att det är betydligt enklare för alla i min omgivning att ha en seende person på mitt jobb än att ha mig. Även om jag inte längre behöver pendla fram och tillbaka mellan sjukskrivning och jobb utan ”bara” är… som jag är…

Så visst är jag rädd… Jag gillar nämligen mitt jobb, jag har fått slita hårt och offra massor med tid och energi för att komma dit där jag var innan den här skiten hände. Jag vill inte bli erbjuden omplacering. Jag vill inte bli någons sekreterare eller assistent. Jag hade faktiskt hoppats på att få utvecklas, kanske komma längre… Nu verkar det ganska kört… och det är ju iof inte någon ny nyhet. Jag har ju haft mina funderingar länge….

15 kommentarer:

Elisabeth sa...

Det är viktigt det du skriver... jobbet och förhållningssättet gentemot det! Jag tror att i vissa lägen så kämpar man med näbbar och klor för att hålla kvar.. jobbet har ju s a s varit en del av ens identitet, medan man i andra lägen släpper direkt! Det gjorde jag... Mitt nya spännande heltidsjobb som arkivarie .... när allt det här hände, och jag blev sjukskriven, så lade de helt enkelt ner min tjänst, och flyttade verksamheten till annan ort! Visst kunde jag ha försökt? Visst kunde jag ha bråkat? Till vilken nytta då..? Slösa på MIN energi... den jag så väl behövde för att orka detta nya och svåra...!
Insåg i en ögonblicksbild att min framtid och mina drömmar om utveckling som arkivarie - den fick skjutas på framtiden!
Men vet du.... idag kan jag säga: Gud, vad jag är glad att jag insåg detta då.... för jag hade aldrig orkat! Denna tid, min tid tillsammans med min familj, är mer värdefull än några jobb i hela universum! Kanske kommer jag inte att ha någon framtid kvar, när allt det här är över - ingen vill väl ha en gammal arkivarie som har varit borta 1000 år? Men då får jag väl göra något annat då! Den dagen - den möjligheten!! Det är bara nu jag har...!

Så känner jag det lite...

Kram på dig..

Christina sa...

Nu tar du ut allt i racerfart. Hoppar över idag (jag ville höra hur skönt du hade det i solen ..?) hoppar över morgondagen och alla dagar efter den. Rakt in i det mest negativa. Ta en sak i sänder. En dag i taget. Och gör ditt bästa imorgon, och nästa dag, och nästa dag. Men bara lite i taget. Du har ingen aning om vad som händer framöver och det behöver absolut inte vara målat i svart. Kram!!

Anonym sa...

Jag har funderat hela dagen på vad jag skulle skriva här men jag vet fortfarande inte hur jag ska bemöta allt dumt och korkat du går och inbillar dig. Christina har rätt, du har hoppat över en hel massa dagar och målat allt i svart. Precis som du brukar.

Det vore oerhört inkompetent av en chef att kasta bort värdefulla personella resurser och låta kompetent personal utföra okvalificerade uppgifter. Jag vill tro att jag inte blivit chef på grund av min egen inkompetens, eller någon annan heller för den delen i kommunen. Naturligtvis finns ditt arbete kvar och är ditt. Därmed inte sagt att dina arbetsuppgifter inte eventuellt behöver ses över så att de inte är för många i för hållande till den tid du kommer att arbeta.

Som din chef är jag självisk. Jag vill att du arbetar heltid och struntar fullständigt i hur du mår efteråt.

Som din man däremot har jag självfallet en helt annan åsikt.

annika sa...

Ja, så bra, nu har det jag tänker men inte lyckas formulera kommit fram från övriga.

Ella sa...

Elisabeth
Jag kan inte säga emot dig, visst är familjen det självklara valet. Fast jag vill ju inte behöva välja.

Christina
Nä... jag följer min vana *rodnar*. Jag gillar nog att ta ut det värsta i förskott, då kommer det inte som en överaskning sedan. ,)

Anonym
Jasså? Jag är dum o korkad nu också?

Annika
Jaha ja.. så du bara tänker hålla med?

annika sa...

Hörru du, han sa faktiskt inte att DU är dum och korkad utan att du går och i n b i l l a r dig dumma och korkade saker!
Fast det kanske är bra att ta ut allt i racerfart - kör man tillräckligt fort behöver man kännas vid något av allt det som pågår precis här och nu, varse det är positivt eller negativt, då kan man kan alltid vara någon annanstans i tanken, i känslan bara inte i nuet!
Släpp bloggen en stund och sätt dig ner och prata med C innan det blir alltför snurrigt!

Monika sa...

Ja jag måste instämma med Annika.

Anonym sa...

Tack Annika och Monika!
/C

Ella sa...

Annika, Monika, Anonym
Ja ja... jag skämtade bara.

maria sa...

Det är viktigt det du skriver om..

Jag är fortfarande anställd som chef med personalansvar och brukaransvar samt verksamhetsekonomin.

Jag klarar inte av att sköta mitt nuvarande arbete eller något annat heller just nu. Min energi behövs till att klara av att leva!

Ja, du har rätt, din chef har rätt att erbjuda dig arbetsuppgifter som inte andra är så beroende av att du är där hela tiden. Detta brukar dock inte göras förrän det är klart att du inte kommer att kunna sköta dina nuvarande arbetsuppgifter längre.

Att det sätts in en vikarie betyder inte att jobbet inte längre är ditt, Ella! Det betyder att din chef tar sitt ansvar både mot dig och verksamheten. Hur länge tror du att du klarar av att gå omkring och känna att du kanske inte riktigt klarar av dina arbetsuppgifter, oavsett om du gör det eller ej?

Din chef försöker undvika att du ska fara än mer illa samt att verksamheten ska flyta på.

Jag har oxå kämpat mig igenom en fyra år lång universitetsutbildning, fick barn under utbildningen och hade tre sedan tidigare. Jag har samlat på mig den erfarenhet jag behöver och äntligen fann jag jobbet som jag uppfattade passade mig som handen i handsken.

Idag så har jag släppt alla tankar kring jobb! I början tänkte jag hela tiden att nästa vecka, då mår jag nog bättre igen osv.

Jag har släppt det nu, det är som det är och jag kan inte påverka det. Jag är sjuk helt enkelt! Det som kan påverka mig negativt är stress att komma tillbaka till jobbet. Jag måste ta den lilla energi och lägga den på mig själv, min man och mina barn.

Jag förstår dina tankar, det är som en separat sorg i det hela...

Stora kramar på dig

maria sa...

Efter att ha läst alla kommentarer så måste jag tillägga...

Elisabeth: Håller med dig fullkomligt, vi verkar vara på samma linje.

Christina: Ibland tar man ut allt i racerfart som en slags förberedelse på vad som kan komma. Ibland är det bra, ibland sämre.

Anonym: Som verkar ha en privat relation till Ella. Om du som chef är självisk och struntar fullkomligt i hur dina medarbetare mår efter en heltidsdag så har jag en hel del kurser i chefsskap (som jag själv läst) jag kan rekomendera. En chef har faktiskt ansvar för att anställda mäktar med och det gör de inte om de inte har en värdefull fritid att fylla på med...

Bli inte stött nu, men jag måste få reagera över kollegers synsätt, även om jag är sjukskriven och förmodligen kommer att vara så, hur länge? Vem vet! Kanske resten av mitt liv!? Vem vet om jag ens lever om ett år!!!

Sen, självklart behövs vikarier, herre min je, de är guld värda. Skulle inte ha orkat leva med vetskapen om att min sjukdom drabbade mina anställda och mina verksamheter.

Oj, Jag blev visst lite i gasen där!!! Men det var skönt att känna igen sig lite.

Stora kramar Ella

Ella sa...

Maria
Vad ska jag svar? Du har ju rätt i nästan allt.

Jag önskar jag kunde tänka som du, för om jag ska vara helt ärlig, så ärlig som jag helst inte vill vara så mår jag självklart bättre av att ha ett lite lugnare jobb. I alla fall just nu, för jag inbillar mig fortfarande att det kommer att bli bättre när jag vant mig och lärt mig allt. Så egentligen är det ju ganska bra att det blir som det blir, jag kanske till och med kommer ha mer energi kvar på kvällarna nu.

Vad skönt att du kunnat släppa det här med jobb ändå! Jag önskar jag kunde vara lika klok som du för jag skulle förmodligen må bättre men som du skriver, det är en sorg i sig, en förlust till.

Ella sa...

Maria igen
Hm... jag sitter här och ler lite....

Fast, jag måste faktiskt försvara min chef lite...
Han är inte så bra på att uttrycka sig i skrift, i verkligeheten är han faktiskt väldigt omtänksam om allas väl och ve så jag förstår inte riktigt vad han fått det där ifrån. Nu när jag läser det igen (för säkert åttonde gången) så låter det faktiskt ganska uppblåst.

Hm... ytterligare en sak att ta upp till diskussion.

Chris sa...

Till Maria:
Du har helt rätt. Jag yttryckte mig lite knepigt.


Ella:
Jasså, jag är dålig på att uttrycka mig i skrift???

maria sa...

Chris:

Tack, jag hoppades det *ler*