Lunch

Idag när jag höll på att packa ihop på jobbet så dök en av mina bästa väninnor upp och skulle absolut ha med mig ut på lunch. Som bekant har jag en inte helt liten ångest för att äta offentligt så jag försökte verkligen hitta på en ursäkt att slippa, vilket gick ganska bra ända tills C dök upp och blåste bort alla argument.

Så jag följde med. Vi åt på en pizzeria och jag lyckades faktiskt få i mig maten på ett ganska civiliserat vis. I alla fall så tror jag det. Dessutom hade jag faktiskt, till min egen förvåning, riktigt roligt. Visst pratade vi om operationen men efter det så var det som om allt det där inte ens existerade och vi pratade precis som förr, fnissade, skrattade och viskade om folk vi känner.

Ibland när jag pratar med gamla vänner så är det liksom bara normalt på låtsas för hela tiden känns det som att något finns där, något som hindrar både dem och mig från att vara helt normala på riktigt. Som om det står ett osynligt spöke mellan oss och hindrar oss från att säga vissa saker… Och om vissa ord eller saker ändå kommer på tal så blir det pinsamt, besvärigt och jag riktigt känner hur de vill slippa ifrån samtalet så fort som möjligt. Men inte idag. Idag var det helt normalt och det kändes helt underbart just då. Det var nästan som om jag själv var helt normal, den gamla Ella, den som inte är handikappad och alltid behöver speciell omtanke. Fast det är alltid så med just den här väninnan… Hon har en sällsynt förmåga att ta det hela fullständigt naturligt.

Nu när jag tänker efter så är det faktiskt bara hon som vågat träffa mig sedan jag blev helt blind (såg du, jag skrev det där hemska ordet!). De andra har mest hört av sig pliktskyldigast via telefon. Det är nästan som om de trodde att jag smittar… Fast å andra sidan har det där pågått en längre tid egentligen.

När jag kom hem efter lunchen hände något som alltid händer efter ett sådant här tillfälle. Från att nästan ha känt mig helt normal, och nästan glömt bort det förbannade mörkret så är det som att vända på en hand när jag stänger dörren bakom mig. Det som förut var svart blir ännu mörkare, alla praktiska problem framstår oöverstigliga och mitt humör åker ner i skorna. Jag står där och funderar om jag ens ska våga röra mig för så skrämmande blir mörkret plötsligt. Det är som om jag psykiskt får betala tredubbelt för den korta tid då jag faktiskt mådde bra. Bättre. Det är verkligen ett litet myrsteg fram och flera mil bakåt. Kontrasten blir så otroligt stor… Och jag är aldrig förberedd på känslan. Det borde ju vara tvärt om, jag borde leva på minnet istället för att deppa ihop totalt.

Mail, blogg och bloggvänner

De senaste dagarna har jag fått ett par mail från bloggvänner som gjort mig både glad och rörd. Jag blir alltid lika rörd över all omtanke jag får genom bloggen, men när människor som bara känner mig via min blogg förmår att dela med sig av sin omtanke trots att de själva kanske har det svårt… ja då känner jag mig väldigt liten och väldigt förundrad.

Jag borde naturligtvis besvara mina mail och sanningen är att jag börjat göra det ett antal gånger men… så fort jag börjar skriva ens de enklaste ord så känns det… som om jag inte hittar orden helt plötsligt. Allt jag skriver blir konstigt. Jag vet inte varför. Samma fenomen inträffar när jag hälsar på hos mina bloggvänner och ska börja skriva något vettig… fast där ska jag kanske erkänna att jag oftast inte ens kommer så långt att jag orkar börja skriva.

Jag vet att det mesta jag själv skrivit i min egen blogg på sista tiden kanske inte går att kommentera. Jag förväntar mig inte att du ska kommentera, och om du gör det så räcker det med att skriva att du läst för jag vet att jag själv inte skulle kunna kommentera det jag skriver, så hur ska någon annan?

Men… egentligen så var det något annat jag ville skriva om. Jag vet bara inte hur jag ska börja.

Jag har aldrig haft ambitioner med min blogg, även om jag alltid är glad när någon läser och kommenterar. Jag skriver för min egen skull och har egentligen aldrig tänkt att det jag skriver kan göra nytta för någon annan än mig. Men idag när jag läste min kära kloka väns mail så insåg jag att jag kanske faktiskt har påverkat någon och att det kanske faktiskt har lett till en förbättring för någon annan. Det känns… ganska märkligt, på ett bra sätt.

Jag menar, själv tyckte jag, och tycker, att jag bara klagar över mörkret, både nu och tidigare när jag ständigt ältade hur besvärligt allt blir när belysningen är dålig. Jag klagar över allt annat som är besvärligt också och undrar ofta varför någon ens vill läsa… men tydligen har mitt klagande gjort liiite nytta. Den som skrev mailet berättade om hur vissa på hennes jobb gillar att släcka belysningen och tända ljus om vintrarna och ha mysigt, samtidigt som de har en synskadad kollega som med stor sannolikhet är minst lika besvärad av mörkret som jag… var. Eftersom jag klagat så högt och ljudligt i mon blogg har nu min kloka vän börjat uppfostra sina kolleger. Bra va? För jag antar att hennes synskadade kollega, i likhet med mig, ganska snabbt tröttnat på att be människor tända, och ständigt vara den som ställer krav. Om hon ens gjort det någonsin.

Så vad jag egentligen försöker säga är att jag är förvånad och glad för att min lilla egotrippade blogg faktiskt har gjort en liten skillnad, någonstans där jag aldrig ens varit. Tanken är egentligen ganska märklig, att jag kunnat påverka människor som jag inte känner.

Jag antar att det finns en del som anser att jag är ganska knäpp som delar med mig av mitt innersta till främlingar, som berättar detaljer som andra, inklusive mig själv, knappt skulle uttala högt. Jag antar att det finns en hel del människor som inte har minsta förstående för bloggandet som fenomen och som fortfarande anser att bloggare är ett märkligt släkte, och till viss del kan jag faktiskt förstå dem. Vad är det som gör att man vill dela med sig av sitt liv till främlingar egentligen? Vad är nyttan?

Samtidigt, när jag läste mailet idag, så insåg jag att hur märklig bloggen än är i allmänhet och jag i synnerhet så har jag ändå genom den påverkat någon. Om så bara en enda människa… så är det ju ändå en mer än vad jag någonsin trodde från början…

Igår och idag

Igår blev konstig. Allt känns i och för sig konstigt och kusligt nuförtiden och mina känslor åker alltid jojo och karusell men, igår blev det ännu mer av det.
Vi hade ju bestämt oss för att ha förfest som planerat och mina kolleger skulle dyka upp vid tvåtiden. C kom redan vid lunchtid och vi hjälptes åt att fixa med drinkar och tilltugg. Hm… när jag skriver hjälptes åt låter det precis som om jag faktiskt hjälpte till, eller att VI gjorde något tillsammans. I själva verket var min insats försvinnande liten. Jag bara… stod i vägen mest…

Jag gjorde mig i ordning så gott jag kunde, sminkade mig så gott jag kunde, satte upp håret och tog på mig klänningen C köpte åt mig i onsdags. Den där som gjorde oss så ledsna. Eller i alla fall mig. För att jag för första gången i mitt liv var tvungen att helt förlita mig på ord och känsla och tro att det vi köpte var något även jag skulle ha valt. C tyckte jag såg bra ut. Mina kolleger tyckte jag såg väldigt pigg ut och någon undrade var jag hade köpt klänningen för den var så ”läcker”. C gillade den kommentaren, det vet jag.

Klänningen förresten… Svart, kort och urringad. Känns ganska avklädd för den sitter inte åt någonstans mer än över brösten och känns liksom… glansig. Fast den är inte det säger C. Jag hatar glansigt. När vi valde den hade C först fastnat för något mönstrat men han kunde inte beskriva mönstret. Jag vägrar sätta på mig något som jag inte kan göra mig en bild av. Det kanske blir annorlunda längre fram men absolut inte just nu. Svart är lättare att göra sig en bild av.

Hur som helst så var förfesten trevlig. Alla var glada och avslappnade och såg fram emot kvällen och även om alla vet hur jag mår och så vidare så var det inget som kändes jobbigt. Det var liksom lagom mycket medlidande och förståelse för mig utan att lägga ”sordin” på festen så att säga. Det kändes behagligt. Tryggt. Trots att vi var några stycken. Så jag förstår inte varför jag hela tiden, samtidigt som jag trivdes med situationen, ändå kände att allra helst, om jag bara vågade, skulle jag vilja springa in i sovrummet och gömma mig under täcket. Jag gjorde inte det. Jag stannade och log och hade trevligt. Och efteråt när de gick så var det en liten, yttepytteliten del av mig som längtade efter att följa med. I en tusendels sekund, tills tankarna gick till middagen, alla människor och så jag… ensam i detta förbannade mörker.. Så vi gjorde som planerat, stannade kvar hemma, tog ett glas vin till, lagade mat (jag skalade potatis) och lyssnade på Lugna favoriter… jag börjar definitivt bli gammal. Lugna favoriter… Milda makter!

Idag har vi städat. Efter festen och i största allmänhet. Vi har städat bort ett par saker för gott dessutom (läs vi med en stor nypa salt). Saker som står i vägen för mig och bara utgör onödiga hinder. Som vi inte ens egentligen har reflekterat över och som egentligen inte ens passar in i resten av huset. Som till exempel ett gammalt sidobord C ärvt som ingen av oss tycker är snyggt men som bara stått kvar för att vi slutat lägga märke till det… ända tills jag slutade se det och började gå in i ett av hörnen… som är av det vassa slaget...

Jag har egentligen hyfsad koll på saker nu. Det går inte precis fort när jag förflyttar mig men just innan jag går på något brukar jag komma på att jag ska stanna och känna mig för. Men sedan är det vissa saker, från vissa håll som jag bara inte kan lära mig. Och märkligt nog är nästan alltid de tomma ytorna värst. Hur mycket jag än tränar… För jag börjar ju inse att det mesta handlar om träning. I alla fall i mina positiva stunder.

Imorgon är det traditionsenlig förstaadventsmiddag hos min mamma. Med tillhörande pepparkaksbak… tror jag. Hon har iof inte nämnt något om det i år, jag vet inte, hon kanske skippar allt för min skull? Det vore ganska dumt. Jag hoppas att hon inte gör det… Vi lär få veta imorgon…

Nu får jag önska er alla en riktigt skön helg. Jag önskar jag kunde gå runt och lämna ett meddelande till alla, för jag uppskattar och gläds åt alla kommentarer jag får, men det går ju som sagt inte. Hoppas att ni förlåter mig.

Tack igen.. och lite till

Inte på hela dagen har jag orkat ens starta datorn men nu när jag legat sömlös en god stund så drogs jag hit ändå.

Jag har inga ord heller… för att beskriva vad jag känner när jag läser era kommentarer, inklusive den i min gästbok.

Jag tror att ni alla förstår hur mycket det betyder för mig… att ni finns. Varendaste liten bokstav, varje ord, varje kommentar… får mig att känna mig… Jag vet inte. Förstådd. Mindre ensam i detta. För även om man inte kan förstå något sådant här förrän man befinner sig här så känns det ändå som… att ni alla ändå försöker, och förstår i viss mån mina känslor även om kanske ingen som inte är i samma situation kan förstå mina känslor för just själva mörkret i sig.

Jag ska nog inte försöka förklara mer. Jag tror att ni vet. Och jag hoppas att ni förstår att det här är det enda svar jag kan ge alla underbara kommentarer, för hur glad jag än är över alla tankar och känslor som kommentarerna förmedlar så… när jag försöker svara er personligen så… kan jag bara inte sluta gråta.

Jag måste vara självisk nu, skriva för min egen skull, eller inte skriva, ta till mig alla kommentarer och må lite bättre av dem utan att ge så mycket tillbaka. Bloggen får bli min spyhink. Just nu klarar jag nog inte mer. Just nu känns det som om världen, tillvaron balanserar på en tunn tråd ovanför ett bråddjup och det gäller att undvika allt som kan få tillvaron i minsta lilla rörelse för jag är inte säker på att det finns en väg tillbaka ur djupet.

Så… jag gör inget just nu. Jag undviker allt som får min fruktansvärda klump i magen att göra än mer ont, jag tillåter mig själv att… bara göra sådant som… inte gör saker värre. Att med alla medel försöka låta bli att tänka efter och känna efter, för gör jag det så faller jag. Även om det som idag innebär att jag ber C att bara köra, så långt bort han kan, för jag inbillar mig att det som gör så ont gör mindre on någon annan stans. Jag vet inte var vi var, för mig hade det kvittat om han kört runt och runt, timme efter timme i byhålans enda rondell… bara jag kände hjulen snurra. Bort. Bort från allt… precis som när man har riktigt ont någonstans i kroppen och tror att det ska hjälpa att byta ställning… men… det gick inte. Det hjälpte inte. Allt fanns kvar när vi kom hem. Det mörka huset, lamporna som C eller jag tänder, för jag gör det alltid, som en reflex. De tysta knäppen som låter som ett hån. Som… Satan som skrattar.

Ikväll är jag ensam

Ikväll är jag ensam. C har åkt på konferens och han kommer inte hem förrän på onsdag kväll.

Tre dagar utan honom, för även om han var på jobbet och sedan en sväng här hemma innan han åkte så känns det som tre dagar. Jag kan inte komma ihåg att vi någonsin varit borta från varandra så länge, såvida jag inte legat på sjukhus förstås. Men kanske inte ens då.

Det känns konstigt. Ensamt. Mörkt. Tyst.

Jag känner mig deppig och nere. Som om jag blivit övergiven på riktigt. För gott. Tusen tankar snurrar i huvudet och ingen är direkt trevlig. Alla mina normala tvivel som ständigt finns där och som jag alltid måste anstränga mig för att tränga bort och inte ge utlopp för känns liksom… större… verkligare. Mer realistiska.

Snart kommer en av mina väninnor, vi ska prata en massa strunt och äta gott, vi har beställt mat från Stadshotellet. Det är tur att hon kommer, annars skulle nog den här kvällen kännas allt annat än uppmuntrande.

Party

Igår kväll var vi bjudna på Halloweenfest. Jag är ofta fortfarande bjuden på fester men det är en evighet sedan jag faktiskt var på en. Sist tror jag var på min möhippa.

Jag vet inte om jag någonsin kommer att vänja mig vid detta mörker som på något sätt alltid känns så mycket mer begränsande på fester när många är samlade, alla är glada och de flesta lite överförfriskade. Då blir det liksom så mycket svårare att hänga med i samtalen för det verkar som så mycket mer av kommunikationen bygger på miner och gester... eller så är det bara helt enkelt stimmet som gör att det blir svårare.

Igår hade jag förberett mig, vilat och tagit det lugnt hela dagen för att jag skulle orka…. Fast jag vet att vila i förväg aldrig egentligen hjälper av någon märklig anledning.

Vi kom i alla fall iväg, jag var utklädd till djävulen själv i sexig röd blåsa, cape, horn och treudd. C var min stiliga lieman. Mycket snygg. Hur de andra såg ut vet jag inte men vi vann förstapriset för bästa kostym så de kan ju inte gjort sig så stort besvär. Det var ju inget stort pris men det var ganska kul ändå.

Det är märkligt… eller så är det egentligen inte men… igår insåg jag igen att det som inte syns inte finns. Jag hade ingen käpp med (tanken på en blind djävul kändes ganska… patetisk). På något sätt verkade det som en del av mina vänner med ens glömde bort att jag inte ser så bra och ständigt fick påminna sig själva... om de ens kom på det.

På sätt och vis var det en ganska skön känsla att få vara som alla andra. Smälta in liksom. Nu menar jag inte att jag känner mig utanför eller inte som alla andra men det finns ju ändå alltid där, något som gör att jag inte helt är som andra och som på något märkligt sätt smittar av sig på samtalet… förmodligen ligger allt i min inbillning men ändå… På något sätt var det annorlunda igår. Och det kändes både bra och ledsamt.

Jag menar nu naturligtvis inte att folk ständigt behandlar mig annorlunda eller något men däremot så är det ändå min synskada de märker först och alla har någon typ av reaktion även om de gör sitt bästa för att låtsas som om det inte är något som påverkar dem. När de inte påminns om min syn så… försvinner de där… hm… hämningarna? Hänsynen? Jag vet inte exakt vad det är , men igår försvann mycket av det.

Hur som helst så kvittar det egentligen för 99% av det hela finns bara i mitt huvud tror jag. Fast där är det å andra sidan väldigt verkligt.

Vi hade i alla fall en trevlig men ganska kort kväll. Vi hann dansa några danser innan jag kände att nu går det inte mer, men fram till dess var det trevligt. Jag hade inga förväntningar alls innan, tvärt om så var det som alltid, jag kände inte alls för att åka men väl där så var det kul. Även om det var kul på ett lite avslaget sätt… som om jag inte riktigt hörde hemma där, bland alla glada och skrattande vänner som fortfarande föredrar en förfest och dans på diskot före en fest som är helt privat som gårdagens, för på diskot eller pubben har de chans att flirta och ragga på andra än dem de redan ratat.

Helt ärligt var jag lite orolig för att C skulle tycka att det var fruktansvärt tråkigt och kanske känna sig utanför men han hade nog roligare än jag till och med. Han var uppe och dansade utan mig!!! Är inte det lite otrevligt? Bara lämna sin fru helt ensam och roa sig själv? Med andra kvinnor? Hrm…

Fast jag ska inte klaga, jag var inte själv, och jag kan förstå att han tröttnade på allt tjejsnack varvat med nostalgi.

En sak som däremot är ganska bra med att behöva sina sinnen klara och opåverkade är att man inte är bakfull dagen efter… som vissa andra i den här familjen är.

Rösta på mig

Mina kommentarer

Igår fick jag en kommentar i min gästbok från en person som jag inte känner men som verkar vara just precis en sådan underbar, äkta och vänlig människa som alla mina bloggvänner är. Varje dag förundras jag över att det finns så mycket omtanke, vänskap och godhet ute i cyberrymden som lilla jag får ta del av.

Jag ägnar större delen av min blogg åt att svära ve och förbannelse över min sjukdom och ömka mig själv och ändå har jag vänner som oförtröttligt stöttar och uppmuntrar. Ibland undrar jag hur jag någonsin ska kunna återgälda allt detta, och vad jag har gjort för att förtjäna allt jag får.

Det sorgliga är att den senaste tiden så har jag i princip ägnat mig åt att ta emot utan att ge så särskilt mycket. Jag har visserligen besökt mina bloggvänner men mina kommentarer har varit glesa. Jag tänker inte urskulda mig. Jag har ingen ursäkt, förutom de gånger som jag faktiskt inte ser spamskydden och inte heller har min älskling i närheten för att hjälpa.

Sanningen är den att jag blivit lat. Eller bekväm. Eller så… har jag bara förlorat tålamodet och orkar inte kämpa med att hitta kommentarsfunktionen, skriva en massa och sedan upptäcka att mina kommentarer ändå försvinner ut i cyberrymden för att jag missat något. Jag har nog förlorat orken både fysiskt och psykiskt för varje gång mina kommentarer försvinner eller jag misslyckas med att fylla i rätt tecken i spamskyddet så blir det en tagg i mitt självförtroende som inte är så stort från början. Det blir ytterligare en påminnelse på min egen oförmåga. På att jag är trasig, skadad... fel.

Ibland finns det andra orsaker till att jag lämnar mina bloggvänner utan att skriva en kommentar. Ibland gör det bara för ont, för nära, för känslomässigt. Att finna de rätta orden kräver för mycket styrka, en styrka som jag måste spara för att det ska räcka till för det som är absolut nödvändigt just nu.

När jag skriver detta så är det inte för att jag vill ha medlidande. Jag vill inte heller att du ska skriva att det inte är nödvändigt att kommentera eller något i den stilen, jag vill bara helt enkelt ge en ärlig förklaring till varför mina kommentarer blir färre och färre.

Kram till er alla, mina bloggvänner som är värda mer än ord kan säga!

Bloggpris!

Jag har fått ”Bloggpriset”!!!
En gång till! Det är inte utan att jag går med näsan i vädret lite, vilket är ganska svårt för jag ser liksom än mindre av omvärlden då.

Det är underbara Elisabeth som har givit mig denna fina utmärkelse och jag niger och tackar och rodnar och blir alldeles tårögd. Så här fint skrev hon:

”Du förmedlar ibland med ruskig insikt de rädslor, tankar och funderingar som jag också har, och du vågar sätta pennan på de tankar som jag tänker, men det är du som skriver! Med ärlighet och ödmjukhet så balanserar du livets sorger i din blogg, och samtidigt har du både omtanke och värme som du lämnar i dina kommentarer hos mig! Som bär mig vidare...”

För dig som inte är bekant med Elisabeth och hennes blogg kan jag berätta att det är en av de starkaste, varmaste och vackraste människorna jag känner. Det hon gör för sin älskade man och sin familj är långt långt mer än någon kan förstå. Hennes kärlek och tålamod är beundransvärd och jag fylls av en helt otrolig respekt för henne var gång jag läser om det hon just nu går igenom. Men inte nog med det. Hon lyckas dessutom alltid finna ord för att trösta och ge till andra bloggvänner och till mig. Så jag skulle vilja säga att hennes motivering säger mer om henne än om mig själv.

Tusen tack min vän!

Förra gången jag fick detta fina pris gav jag det till alla mina bloggvänner, för ni är alla värda så mycket mer för mig än ord kan uttrycka. Jag gör likadant igen, för jag vill inte riskera att missa någon om jag räknar upp alla.

Dagens lunch

Jag har just kommit tillbaka efter lunch med en barndomsväninna. De senaste åren har vi inte träffats speciellt ofta men ändå så har hon varit en av de där vännerna man alltid genast hittar tillbaka till. Våra sporadiska träffar har alltid varit mysiga och när vi skilts åt har det alltid varit en sådan där varm och skön känsla mellan oss som man bara har för riktigt gamla och uppriktiga vänner...

Det här med vänskap är svårt numera.

Jag har inbillat mig att mina riktiga vänner kommer att finnas kvar även när min syn inte finns längre. Jag har inbillat mig att de inte kommer låta en sådan sak spela roll... Jag har nog någonstans trott att de som inte kan acceptera mig som jag är aldrig varit riktiga vänner men... Jag kanske har fel...

Hon var en riktig vän, det var jag säker på och ändå... Det sista halvåret har våra träffar blivit mer och mer sällsynta och varje gång har det känts... Konstigt mellan oss... Som om det plötsligt finns en mur mellan oss som hindrar samtalet och sätter upp barriärer för vad som kan och får sägas.

Och jag vet exakt vad den muren utgörs av.

Jag vet med säkerhet att den här vännen var en riktig vän så min teori om riktiga vänner klarar av att hantera min sjukdom kanske inte stämmer. Det kanske mer handlar om att... Det finns människor, som hur gärna de än vill, inte klarar av att umgås med människor som... Förändrats... Som har andra förutsättningar och behov. Det kanske är så att hennes rädsla för det jag är, för mitt liv, är större än vår vänskap... Trots att hon verkligen gör sitt bästa för att det inte ska vara så och inte märkas.

Det är inte första gången jag känner så här efter jag träffat henne (och vissa andra vänner), de första gångerna kände jag mig dubbelt dum för att jag ens hade de här känslorna men nu... Nu är jag säker på att jag inte inbillar mig. Risken finns ju annars att jag gör det, speciellt nu när jag mår sämre än jag brukar.

Jag tycker om min barndomsväninna, men jag inser att de här lunchträffarna vi har... De är inte något som hon ser fram emot. Det är inget hon gör för att hon vill utan för att hon känner sig tvungen. Jag å andra sidan... Har inte behov av hennes eller någon annans tvångsmässiga medlidande. Då är det bättre att säga upp bekantskapen för den gagnar ingen av oss... Men... Det är smärtsamt att inse det.

Det här... Att erkänna och acceptera att det finns människor som inte längre vill veta av mig för att jag har en sjukdom, ett funktionshinder, gör mig ledsen. Det blir ännu en förlust. Ännu ett sätt för mig att inse att jag inte duger, att jag är skadad... Bortsorterad. Även om det bara är en känsla och alla kommer att skriva att det inte är så... Men till viss del är det ju just så... Den krassa verkligheten är att den som inte är hel, inte är stöpt i samma mall som alla andra är skadad, handikappad, funktionshindrad. Samhället och människorna i den ser skillnaderna och behoven, inte likheterna och möjligheterna... Och nu... Ska jag inte fortsätta på det här ämnet för det blir alldeles för långt. Det förtjänar ett eget kapitel...

Fantastiska människor!

Ja… Alltså…

Jag måste bara säga en sak.

Ni är helt otroliga! Underbara! Fantastiska!

Varendaste en av er som lämnar kommentarer.

Vad har jag gjort för att förtjäna så vackra människor som bloggvänner?


För ett tag sedan fick jag en utmärkelse av Annelie:

"The 'Power of Schmooze Award' is The Award for bloggers who effortlessly weave their way in and out of the blogosphere, leaving friendly trails and smiles, happily making new friends along the way. They don't limit their visits to only the rich and successful, but spend some time to say hello to new blogs as well. They are the ones who engage others in meaningful conversations, refusing to let it end at a mere hello - all the while fostering a sense of closeness and friendship".

Härmed (fuskar jag) och utnämner er alla till Schmooze, för ni som lämnar kommentarer, vare sig det är varje dag eller en gång i månaden, är alla en Schmoozie för mig och jag kan inte förstå vilken tur jag har som har er!

...och hur otroligt begåvad jag var som började blogga så att jag fick chansen att lära känna er... ,)

Jodå jag finns

Jag vet knappt var jag ska börja. Med det som är bra eller det som är dåligt?

Fast först... wow, jag har nog aldrig så länge jag bloggat fått 30 kommentarer på ett inlägg. Tusen tack för allt ni skrivit… jag har inga ord för hur det känns.

Sedan kanske jag ska fortsätta med fredagen för det måste jag nog. Min stora prövning. Jag var förberedd på det värsta hos doktorn, så långt man nu kan förbereda sig för dåliga nyheter. Jag tror inte jag kan det i alla fall för det kommer alltid som en chock även när jag räknar med det. Jag anade ju att hon skulle säga att jag fått grå starr på mitt ”friska” öga och att det innebär operation och jag hade ju nästan hoppats på att hon skulle säga det för det innebär åtminstone att det finns en liten vag avlägsen chans till en yttepytteliten förbättring, men när hon sa det så kändes det inte alls speciellt positivt, snarare tvärt om för allt jag kunde tänka på var ”inte en operation till!”… Jag vet helt ärligt inte hur jag ska klara det igen mentalt. Och det som följer efter…

Doktorn lovade att jag skulle få en tid snarast men jag försökte så klart med att det absolut inte är någon brådska för min del, fast då påpekade hon att jag säkert inte vill bli helt blind i väntan på operationen och med tanke på hur lite jag ser även under bästa omständigheter kan det gå snabbt. Naturligtvis har hon säkert som vanligt rätt men det betyder ju inte att jag inte kommer att göra allt för att undvika brevlådan den kommande veckan. Jag funderar starkt på att be C att inte tala om när jag får en tid, inte förrän samma dag som operationen ska vara. Å andra sidan skulle jag säkert inte våga lägga mig på kvällarna då.

Hur jag än hade förberett mig för det som doktorn skulle säga så var jag ändå i chocktillstånd så jag brydde mig inte så mycket om vart C körde, jag bara utgick ifrån att vi var på väg hem men jag blev lite förvånad när vi plötsligt stod stilla på en parkeringsplats som jag inte kände igen. Det är iof inte så konstigt, ska jag veta vart jag är behöver jag verkligen koncentrera mig på synintrycken och det gjorde jag inte just då för jag var ganska upptagen med att försöka låta bli att gråta. Jag hade ju stora planer på att jobba på eftermiddagen och det kan jag inte göra med rödgråtna ögon.

Först när vi stannade tänkte jag att C hade stannat för att trösta mig (det hade varit ett dåligt drag för hade jag börjat lipa i det läget hade det inte gått att få stopp på mig), men den mannen är inte riktigt så alldaglig och förutsägbar alls. Istället bad han mig att kliva ur bilen och när jag frågade varför så flinade han och sa bara att vi skulle ta en promenad för "du behöver lufta dina tankar". När han får för sig något sådant så går det inte att smita undan så jag gjorde som jag blev tillsagd. Jag var nog ganska förlamad och ologisk och det i kombination med min syn gjorde väl att det tog ett ganska långt tag innan jag märkte att vi skulle ta en promenad med en stor resväska i släp…

Min fantastiska älskling hade gått och bokat tågbiljetter och hotell och kidnappade mig till Göteborg! Nu kanske du inte alls tycker att Göteborg är speciellt märkvärdigt egentligen och det är det inte heller, men hotellet han hade bokat var helt fantastiskt, så fantastiskt att rummet hade eget spa! Dessutom så är jag ganska svag för Liseberg och som bekant blev det inget besök i somras som planerat…

Vi åkte till hotellet, checkade in, jag fick order om att byta om (till fotriktiga skor minsann!) och sedan bar det iväg igen. Naturligtvis ville han inte säga vart och taxichauffören fick bara en lapp med adressen så att jag inte skulle höra men du kan väl gissa vart vi åkte va?

Hmmm…. LISEBERG!!!

Men inte nog med det, på vägen dit fick min älskling flera mystiska samtal så jag började nästan bli lite nervös och undrade vad mer han kokat ihop. Det visade sig att min fantastiska man hade tagit kontakt med två av mina goda vänner som bor i Göteborg och som jag träffar allt för sällan och som han aldrig ens pratat med! De mötte upp oss utanför Liseberg, den ena med sin sambo och den andra med sin sambo och två månader gamla dotter (himmel så söt hon var den lilla och jag fick hålla henne!). Jag höll ju på att inte kunna sluta lipa!

Fast det var ju ganska genialt av mannen att dra dit mina vänner, på det viset blev det ganska många vuxna som kunde turas om att ta hand om barnen (mig och bebisen) och jag fick åka precis så mycket jag bara orkade.

Jag har kanske nämnt att jag är barnsligt förtjust i allt vad åkattraktioner heter?

Nu har jag ju inte varit på Liseberg på ett tag så först trodde jag nästan att allt skulle kännas otäckare på något sätt men faktum är att det var snarare tvärt om. Synintrycket är tydligen viktigt även för sådana upplevelser, men jag ska inte klaga för jag blev ganska snabbt snurrig bara av allt folk och alla intryck så det blev en förhållandevis kort Lisebergsvistelse.

Efteråt gick vi och åt och sedan var det dags att stupa i säng för mig trots att klockan knappt ens var tio men… ja, det är ju som det är med folksamlingar och annat som jag inte riktigt fixar så jag ska inte klaga den här gången.

Idag har vi varit lata, stannat på hotellet ganska länge och njutit av god frukost, bad och bara varit tillsammans. Vi har ätit gott och hunnit handla lite (japp, bland annat skooor! till mig, sådana som inte min kära moder tycker att jag ska ha, och en klänning som jag förmodligen aldrig kommer att våga visa mig i offentligt) och sedan åkte vi hem. Jag slocknade så fort tåget rullade ut från perrongen och vaknade bara till för att kliva av och sätta mig i bilen, sedan fortsatte jag med sovandet… trevligt resesällskap jag är va? Allt har sitt pris numera…

Min älskade man är fantastiskt eller hur? Kan man ens drömma om en mer fantastisk födelsedagspresent? Och dessutom har jag inte tänkt speciellt mycket på den där hemska operationen på hela tiden. Fast de tankarna kom givetvis tillbaka nu…

Tack min älskling! En jordenruntkryssning och allt guld i världen hade garanterat inte gjort mig mer glad en det här gjorde!

Bara en dag kvar

Ja, så känns det. Det första jag tänkte på när jag vaknade. Imorgon är det fredag. Och det är ingen fredag jag ser fram emot. Undrar varför jag alltid får tid på en fredag? För att de ser en chans att förstöra helgen för mig? Skulle inte förvåna mig i alla fall. Har jag nämnt att jag har lite panik över återbesöket? Jag vet ju att det blir operation igen men inte när…

Jag började dagen med att gråta en skvätt, åt alla vackra kommentarer jag fått till mina senaste inlägg. Varenda en är läst, flera gånger, av mig och helt säkert av C också. Men som jag skrev, jag orkar inte svara på alla för det finns måtta på tårar jag kan gråta.

Efter att jag torkat tårarna över mina kommentarer gick jag vidare till Elisabeth och där vreds de stora kranarna på när jag läste hennes inlägg. Jag tror att hon måste kännt som jag gjorde för ett år sedan och den känslan... Jag ska inte försöka beskriva den för det går inte.

Därefter, när jag läste kommentarerna på inlägget blev jag fly förbannad! Tänk att människor som absolut måste vara elaka aldrig vågar stå för sina elakheter utan måste gömma sig bakom anonymiteten! Men jag tröstar mig med att dessa människor sällan har en intelligenskvot som är högre än deras skostorlek eftersom de ännu inte listat ut att det inte är speciellt lätt att vara anonym på nätet. IP-nummer registreras alltid och kan alltid spåras ända ned till datorn man sitter vi...


Nu, när tårarna i alla fall är torkade och värsta ilskan gått över så vill jag önska alla vänner och alla andra en riktigt bra dag, trots regn och rusk.

Tankemönster och djupa samtal

I lördags var jag som bekant inte i form. Nattens övningar satte sig liksom och det blev svårt att tränga bort känslorna. Det är samma känslor som jag har varje dag, mer eller mindre, och varje dag måste jag aktivt tvinga bort mina tankar från den där paniken jag kände i morgondimman.

Efter ett tag blir det en vana, ett slags medveten omedveten tankemönster som jag inte ens tänker på att jag har... inte förrän något som lördagsmorgonens panikattack inträffar. Då blir det plötsligt svårt att hitta tillbaka till tankemönstret och minsta lilla tanke kan få känslorna i kaos långt efteråt.

I lördags åkte vi iväg till goda vänner till C, vänner som även jag tycker om och som inte tycker att min sjukdom är något märkvärdigt samtidigt som de visar hänsyn på ett sätt som aldrig känns onaturligt, tvunget eller nedlåtande. Vi åkte till deras stuga, den där stugan vi lånade ett par gånger i vintras. C tyckte inte vi skulle åka för han förstod att något inte var bra med mig, eller snarare var sämre än vanligt, även om jag just då inte kunde prata om det. Men jag ville åka, för jag ville inte förstöra en helg till, ville inte snärja in mig i en massa tankar som jag inte just då orkade sätta ord på. Och det var faktiskt bra att åka iväg, att tänka på annat, att umgås normalt med normala människor och låtsas att allt var normalt. Att få lite distans till paniken helt enkelt.

På natten när vi gick och lade oss (vi sov över i deras gäststuga) så sov vi däremot inte många timmar. Istället pratade vi... Om allt sådant som vi, eller rättare sagt jag, så sällan orkar prata om... om mina känslor, min panik, rädsla för framtiden, oro, ilska, frustration. Sorg... men också om C:s känslor. De känslor som han inte uttalar av rädsla för att jag inte vill eller orkar höra. Vi är egentligen ganska lustiga... eller kanske patetiska, som inte vågar klä känslor i ord inför varandra av omtanke om den andre.

Nu tror jag iochförsig inte att det skulle vara nyttigt för ett förhållande att ständigt klä svåra tankar och känslor i ord men kanske vore det nyttigt att göra det lite oftare än vi gör istället för att lita på det skrivna ordet.

Jag säger ofta att jag skriver för att kunna älta allt i lugn och ro, att det är bra för mig och det är det. Men hur bra det än är att skriva av sig så inser jag efter varje gång vi har ett av våra långa samtal att det ger så mycket mer att faktiskt prata. Att höra de jobbiga orden uttalas, både av mig själv och av honom som jag älskar och som älskar mig. Att lyssna på de känslor som orden och tonen avslöjar... Att helt enkelt få känna att det är tillåtet, och till och med välkommet... Att världen inte faller i bitar av mina tårar, och att jag inte är ensam om tårarna.

Så här efteråt inser jag återigen vilken lycka jag har. Vilket privilegium... att leva med en man som "älskar som jag".

Inte som tänkt

Det blev inte som jag tänkte igår kväll heller. Jag hann precis börja min lilla bloggrunda (och be C om hjälp några gånger), när två av mina vänner knackade på dörren. Istället för bloggvänner blev det en sen kväll bland myggen på altanen. Så väldigt trevligt men inte alls vad jag hade planerat.

Min mormor brukade säga, ”människan planerar, Gud beslutar”.

Jag har aldrig haft många nära vänner, många goda vänner ja, men inte sådana där som verkligen pratar om allt med och som man vet att man verkligen kan lita på till 100%. En del av mina vänner träffar jag väldigt mycket mer sällan nuförtiden än jag gjorde för ett år sedan. Till viss del beror det säkert på att jag inte har samma behov och intresse för att gå ut varje helg som då och på att jag nästan alltid säger nej till de få fester vi fortfarande blir inbjudna till, men en del av mig kan inte låta bli att tänka på att många av dem som jag inte längre träffar eller ens pratar med försvann i samma takt som min syn. Jag undrar om det är så eller om det är inbillning… Lite beskt känns det allt.

Å andra sidan så har jag istället börjat få nya vänner, både här i bloggen och i verkligheten, vänner som är gemensamma och som dessutom tar mina ögon på ett betydligt mer naturligt sätt än vissa av mina äldre vänner tycks göra…

Fast jag kan ändå inte låta bli att fundera ibland… på de där som svek. Varför?
Rädsla?
Okunskap?
För jobbigt?
Besvärligt?
Är jag pinsam?

Kvällen...

...blev lyckad.
För alla.

Och tvååringen överlevde.

Natti natti!

Ps
Snälla söta...

Surprise, surprise!

Det blev långlunch ute på altanen hemma. Jättemysigt var det, nästan som om vi fortsatte ha semester men vi insåg naturligtvis att vi var tvungna att gå tillbaka och jobba.

Jag hade väl suttit och jobbat några minuter när en man kliver in på mitt kontor och frågar om det är här man ska anmäla sig för at börja första klass. Jag undrade naturligtvis om det var något slags skämt men man kan ju inte utgå från det när man jobbar på en kommun så jag frågade honom vänligt om han inte menade Komvux och i så fall var det en trappa upp. "Är du helt säker på det Ella?" frågade han då och då började det kännas lite småt obehagligt. Vissa människor tror att det på något sätt underlättar om de visar att de uppfattat ens namn eller låtsas att de känner mig men jag blir lika irriterad varje gång, fast den här gången var det något som kändes lite konstigt samtidigt. En sådan där känsla man kan få ibland när man vet att man borde kunna placera en person men inte kan det. Jag visste att jag hade hört hans röst förut men jag kunde inte placera den, och resten av honom var helt enkelt för långt borta för att jag skulle kunna se tillräckligt klart.

Till slut skrattade han bara och sa; "jasså du tänker inte hjälpa xx (hans smeknamn som alla känner till) att få en utbildning?" Och då gick det givetvis upp för mig, äntligen, vem han var.

Det var en god vän som jag känt sedan gymnasiet och som jag faktiskt var ihop med under större delen av gymnasiet. Efteråt läste vi vidare på olika orter och förhållandet sprack men vi har förblivit goda vänner genom åren. Sådana vänner som inte behöver umgås varje dag för att genast hitta tillbaka till varandra när vi väl ses. Trots att vi inte träffats på två år så kändes det som om det var igår vi hade setts sist. Han flyttade till Oslo för ett antal år sedan, gifte sig och skaffade barn och vår kontakt har de senaste åren egentligen bara bestått av sporadiska mail men det verkade inte spela någon roll alls idag för så fort han klev innanför dörren på kontoret och gav mig en kram så var det nästan som om vi aldrig varit ifrån varandra.

Nästan... för i och med att vi bara har haft kontakt via mail den sista tiden så viste han givetvis inget om mina ögon. Jag har märkligt nog några sådana vänner, som fortfarande inte vet för de bor så långt härifrån och även om vi är goda vänner så sköts kontakten bara via mail och i ett mail är det ganska lätt att undvika sådant som jag ändå har svårt för att prata om. Jag har en tendens att skjuta upp vissa saker till "nästa mail" eller nästa samtal...

Att han inte visste kändes knepigt. Precis som den där gången på badhuset. Fast den här gången var det inte alls lika jobbigt för detta var ändå en person som jag känner väl och som jag har förtroende för. Det tog honom bara några minuter att upptäcka att något var annorlunda och han frågade nästan genast om min förstoringskamera som är ganska udda och väldigt synlig. Han är IT-geni så han har ett visst intresse för teknik men han hade aldrig sett något sådant. När jag förklarade (vilket var lika jobbigt som alltid) så visade det sig att han uppförde sig precis som jag skulle ha väntat mig av honom. Han hade massor med frågor, hur funkar det, vad gör du då, varför blev det så, när, vem, var, hur??? Han återkom flera gånger till ämnet och det är ganska typiskt honom.

Man skulle nästan kunna tro att alla frågor var jobbiga och det var de, på ett sätt, för det är alltid lika hemskt och jobbigt och skrämmande att svara på frågor om min syn men samtidigt så kändes hans frågor på något vis så ärligt nyfikna. Inte nyfiket på ett sätt som man bara blir ledsen av för man vet att den andre frågar för att gotta sig eller må bättre själv genom att kunna känna att "stackars den, vilken tur att det inte är så för mig" utan nyfiket på ett sätt som kanske egentligen mer är ett uppriktigt intresse och önskan att veta, lära sig om den andres verklighet. När det känns så så har jag absolut inget emot att besvara frågor. Tyvärr är det oftast så att det är den andra typen av nyfikna människor som ställer frågor medan de som vill veta för att de faktiskt bryr sig om svaret sällan vågar fråga av rädsla för att såra.

Vi satt och pratade om allt möjligt jättelänge, om människor vi känner, har känt, om familj, kärlek, barn, framtid, dåtid... allt. Och det var helt underbart. Det var jättekul att presentera C även om jag faktiskt tror att C är lite sotis. Men det kan ju vara önsketänkande förstås. Hur som helst så har jag bjudit hem S och hans fru och deras tvååring på middag ikväll så nu är det bråttom!

Vad äter tvååringar?

Hoppas denna inte är den sjövilda sorten så jag råkar knuffa omkull henne. Eller trampa på henne...

Förresten...

Jag vet att många av mina bloggvänner har en sjukdom eller ett funktionshinder som är relativt nytt. Har ni några vänner som ni inte berättat för om sjukdomen/funktionshindret? Varför? Hur fick alla era vänner och familj veta? Hur berättar man?

Jag är så tacksam och så rörd

Jag hade egentligen tänkt komma med en liten sammanfattning av dagens händelser, i brist på bättre, men sedan kom jag på att jag faktiskt har bättre att skriva om.

Jag måste helt enkelt skriva igen, för det kan inte skrivas nog många gånger, att jag är helt mållös, förvånad, förstummad, rörd till tårar över hur fantastiskt underbara bloggvänner jag har. Varenda en, ingen nämnd ingen glömd, förtjänar ett knippe rosor och en chokladkartong därtill för ni ger mig så mycket stöd och uppmuntran som jag aldrig ens vågat drömma om i mina vildaste drömmar. Jag är så innerligt tacksam för varenda kommentar, vart enda mail att det kan ingen förstå.

Jag blev så ledsen i förra veckan när jag insåg att jag inte kan kommentera mina vänner på blogg.se, för jag trodde att ni skulle sluta komma till mig och lämna meddelanden men det verkar inte ha hänt. Tvärt om så har ni alla varit så omtänksamma, frågat mig vad som funkar och vad som inte funkar. När jag får sådana frågor så får jag så dåligt samvete och känner mig så besvärlig för det sista jag vill är att någon ska tycka att hon eller han behöver ta någon slags extra hänsyn till mig. Jag vill inte ställa krav eller vara besvärlig… Jag SKA klara mig själv! Dessutom har jag ju trots allt en C som fortfarande tycker att det är bra för mig att blogga och som gärna hjälper till dessutom.

Jag tänker inte ens börja förklara hur det känns när jag får veta att två av mina kära bloggvänner har dubbelblogg för min skull för det kan jag inte. Tusen tack för att ni finns Anki och Annika. Tusen tack för att ni alla finns!

Jag vet att du vet…

… men jag säger det ändå.

När jag stänger av kommentarerna så finns det två andledningar.

Det första är att jag inte vill belasta mina bloggvänner med att de ska känna sig tvungna att kommentera något som jag förmodligen redan skrivit om cirka 800 gånger, eller som det inte egentligen finns något svar på. Jag vill skriva det för att det känna bra för mig att veta att någon lyssnar och läser, för att det känns bra att få skriva ned tankarna och sätta namn på känslorna, men jag vill inte att någon ska känna sig besvärad eller vara tvungen att ge en kommentar. Jag får redan så oerhört mycket av er som lämnar kommentarer, uppmuntrar och kommer med kloka råd. Vissa saker måste jag skriva, utan att få svar på.

Det finns en anledning till…
Jag vet inte hur jag ska formulera den bara utan att någon missuppfattar. Jag älskar att få kommentarer. Jag uppskattar varje ord, varje tanke som ligger bakom för det är ett tecken på att någon bryr sig. Det känns bra… oftast. Men ibland… dagar som igår och de senaste veckorna… så… Jag vet inte. Det känns lite som om all uppmuntran och alla goda råd och hejarop blir mer än vad jag riktigt kan ta till mig. Det får mig att känna mig än mer deppig och sorgsen och framför allt otillräcklig, för mina vänner borde inte behöva skriva allt det där stup i kvarten, jag borde vara så som de tycker att jag ska vara… Istället för att sitta och klaga. Förstår du?

Jag vet inte om detta låter begripligt, kanske är det bara en massa svammel från en alldeles uttröttad hjärna. Jag menar absolut inte att jag inte vill ha dina kommentarer!!!

Rörd...

... till tårar. Är jag nu.

Alla dessa fina kommentarer, och mail.

Och så finns det folk som påstår att bloggvänner inte är verkliga...

Trollformel sökes

Jag har gått runt bland mina bloggvänner och sett hur de mår. Tyvärr kan jag konstatera att det är nästan som om det ligger något i luften, något som gör att fler än jag känner sig nere eller har det jobbigt på annat sätt. Tänk om man bara kunde göra allt bra för alla? Finna de rätta orden eller än hellre den rätta trollformeln?

Varför finns det ingett universellt medel som kan ta bort allt tråkigt och trist som drabbar människor? Ungefär som ”Ta Bort” eller ”Wnaish”. Man sprayar lite ur en rosa flaska, stoppar i tvättmaskinen och vips så är fläcken borta… ibland nästan helt. Fast det är klart, det kanske blir lika jobbigt att vara i tvättmaskinen som att stå ut med fläcken…

Jag har smugit hos er alla. Jag har inte kommenterat hos er alla. Idag har jag svårt att hitta ord som känns rätt, för jag känner mig inte rätt (what else is new?). Det har varit många sådana dagar den sista tiden. Det har varit många små saker som blivit till en hel hög med motgångar. Jag försöker att sätta mig över dem, låtsas som de inte stör mig men…

Dessutom måste jag medge att de där spamfiltren känns mer och mer besvärliga och tar längre och längre tid att försöka knäcka. Men som sagt, jag har läst…

Kram till er alla.