En bleknande värld

Idag är jag på ett konstigt humör. Det där humöret som jag oftast är på när jag skriver så… förmodligen blir det här inlägget bara ännu en repris.

Jag BORDE vara glad.

Läkarbesöket gick nämligen bra, eller ja, så bra man nu kan förvänta sig vilket innebär att jag inte blivit så mycket sämre än sist.

Min älskling var med, som alltid, och efteråt åt vi gott i en solig och varm huvudstad. Vi tog en promenad på Djurgården, höll varandra i handen, satt en stund på en parkbänk och pratade, tog en fika och åkte sedan hemåt.

En helt perfekt dag.

När vi kom hem hade det just kommit en liten regnskur och när vi steg ur bilen doftade det sådär underbart som det bara kan göra efter ett sommarregn. Fåglarna kvittrade och grannens nyponbuske står säkert i full blom för det doftade gudomligt av rosor från den. Vi tog en liten promenad bort till affären för att köpa en tidning och några andra småsaker. Det var fortfarande varmt i luften när vi gick. Sommarkvällar som denna… de är så vackra, stillsamma och… de doftar sommar.

På vägen till affären gick vi förbi ett antal hus med de mest fantastiska trädgårdar. Området där vi bor i är gammalt och alla trädgårdar har vuxit upp genom åren. I livet före åkte jag ofta inlines häråt på varma sommarkvällar, just för att jag aldrig riktigt kunde se mig mätt på alla vackra växter och färger. Jag kan riktigt komma ihåg känslan av att åka fram på den släta asfalten och njuta av solnedgången och hur färgerna förändrades i takt med att ljuset skiftade. Jag vet inte hur ofta jag hade med kameran och åkte ut på alla möjliga utflykter, i synnerhet under den där magiska timmen när solen just börjat gå ner. När allt får en sådan varm ton och ser nästan lite drömlikt ut.

Jag åkte givetvis inte bara hit till vårt område utan även till andra platser, ofta med bilen.

Kvällar… dagar… som denna… blir det så extra tydligt. Så smärtsamt. Jag vet att färgerna finns där. Jag kan känna doften av dem men när jag ser mig omkring så blir de allt svårare att urskilja. Nyanserna smälter ihop och suddas ut. Formerna blir otydliga och förvrängda. Allt som oftast undrar jag över vad det är för del av världen jag betraktar för det lilla hålet är så litet att jag går vilse med blicken. Min omgivning består mer och mer av dofter och ljud och inte av färger och former. En del av skönheten, den del jag alltid älskat och uppskattat mest, håller på att försvinna för gott.

Jag vet med säkerhet att jag kommer att kunna lära mig att leva så här. Att hantera vardagen och klara av det praktiska. Men… jag vet också med lika stor säkerhet att jag aldrig kommer att kunna lära mig att leva utan skönheten. Det finns inte en sekund på dagen då jag inte saknar och längtar efter allt det som är så vackert… som jag allt för länge tagit för givet.

Tanken på att det en dag… snart… kommer vara helt borta skrämmer mig. Jag vet inte vad jag är mest rädd för, för att det kommer att bli mörkt och tomt eller för att jag en dag glömmer… hur det såg ut. Hur vackert allt var. Att jag alltid kommer att komma ihåg hur fantastiskt mycket jag älskade det där solnedgångsljuset, men inte minnas hur det såg ut.

Redan nu bleknar detaljerna. Hur mycket jag än försöker hålla dem kvar. Sakta försvinner de. När jag inte längre ser något alls blir det än svårare att hålla kvar minnena. Skönheten… Den skönhet som alltid betytt mest för mig.

Längtar

Jag längtar ihjäl mig efter min man. Jag saknar honom. Har det undgått någon?
Men nu känns det bra.
Han är på väg hem.
Till mig...

Kan du fatta? Till mig... av alla.

Skrynkligt och jobbigt

Jag hade tid hos shrinken redan kl 9. Efter det kom jag hem och lade mig under täcket, drog det över huvudet och tänkte att jag aldrig vill komma ut. Det blev jag förstås tvungen till när näsdukarna tog slut.

Ska det kännas så här? Nog för att jag hört att ont ska med ont fördrivas men… jag vet inte. Ska det vara så här så är jag inte säker på att jag tror på det.

Imorgon har jag lovat att börja jobba. I förmiddags ringde kvinnan som ska bli min ”assistent” och lämnade ett väldigt gulligt meddelande på min telefonsvarare. Det lät som om hon verkligen ser fram emot att få börja ta tag i saker och vill ha arbetsuppgifter och jag kan faktiskt tänka mig ett antal genast som hon skulle kunna ta tag i. Det känns bra åtminstone.

Kruxet är så klart att jag behöver ta mig till jobbet och prata med henne, visa henne och se till att hon vet vad hon ska göra. Normalt sett skulle det inte vara något att tjafsa om, en promenad till jobbet, en massa skitsnack med arbetskamraterna, lite fika och så lite jobb och sedan har en hel förmiddag passerat utan att ens märkas… Kruxet är bara att jag inte känner mig normal. Jag är rädd för att min kropp ska reagera precis som den gjort de senaste veckorna vid minsta lilla förändring i det invanda och det har jag alls inte lust med. Även om jag lägger mig och vilar efteråt så tar det sådan tid innan jag blir… någotsånär normal igen… Jag hatar att känna mig som jag gör…Skröpplig. Gammal. Färdig att kasseras och slängas på tippen…

Å andra sidan, om jag inte går till jobbet så lär jag inte heller få veta… om jag orkar alltså… Dessutom vill jag jobba, vill träffa kollegerna och vill fika!

Nå ja, det löser sig. Idag ska jag i alla fall börja med att sortera upp saker och skriva en liten lista på vad jag ska gå igenom med henne. I värsta fall ber jag henne komma hit och gå igenom allt. Lite fräckt, jag vet men kanske bättre än alternativen.

Nu ska jag lägga mig på soffan, sätta på TV:n och zappa… det är lagom aktivitet för min nyskrynklade hjärna.

Tankar i repris

För ungefär ett år sedan, lite drygt kanske, i livet före, var jag en helt vanlig människa. Jag festade, umgicks med vänner, sökte efter Mr Right och fann alltid mr wrong. Jag var oftast glad, jag skötte mitt jobb och mina kolleger gillade mig. Jag hade en hobby, eller flera till och med. Jag kunde skapa. Jag kunde göra vad jag ville, när jag ville och ändå fanns det alltid något att klaga på.

Idag… känner jag inte igen mig själv längre. Jag vet inte när jag var på en fest sist eller när jag ens ville gå på en fest, mina så kallade vänner har drastiskt decimerats. Jag är sällan glad och nästan aldrig nöjd, mitt jobb kan jag inte längre sköta och även om mina kolleger kanske fortfarande gillar mig så föredrar de nog att jag inte är på jobbet och komplicerar tillvaron. Jag har ingen hobby och skapa något kommer jag aldrig att göra om man inte räknar skrivandet. Det är få saker jag kan göra när jag vill. Men ja, klagar gör jag fortfarande.

Däremot har jag funnit Mr Right.

Men… dagar som denna undrar jag mer än något hur länge han ska orka med mig. Hur länge jag ska vara mrs Right för honom? För… jag kan inte erbjuda något mer än min kärlek, allt annat är bara pest eller kolera i tillvaron. Det finns inget… jag kan ge som är ens halvvägs till normalt. Är jag inte akut sjuk så är jag sjuk i huvudet och inte ens en vanlig dag kan passera utan att jag behöver speciell omsorg eller om tanke och framför allt hjälp.

Hur länge står man ut med ett förhållande som aldrig ens varit i närheten av normalt? Hur länge klarar man av att visa hänsyn, ta hand om den andre, ställa hennes behöv före sina egna, ge och åter ge utan att få något tillbaka? Hur länge orkar man med att allt, både fysiskt och psykiskt, bara blir sämre och sämre utan att det någonsin blir bättre?

Jag ställer de här frågorna med jämna mellanrum och jag får alltid en massa uppmuntrande kommentarer eller så får jag veta att jag helt enkelt är dum men… Ärligt nu… säg inte att du inte skulle ställa samma frågor i min situation?

Vårt förhållande har aldrig varit normalt, vi gick rakt på nöd och hoppade över allt som heter lust. Det enda vi har haft har varit problem, MINA problem, och vad jag vet så kommer det inte ändras på länge… om någonsin, för även när jag klarar av att komma ur det här känslomässiga mörka hålet jag befinner mig i just nu så kommer jag ändå alltid ha en massa behov som… ingen annan har. Som gör livet med mig komplicerat.

Jag vet svaren på detta och jag vet vad C kommer att säga, eller kanske skriva också… men helt ärligt. Skulle du någonsin kunna ta allt för givet, din älskades kärlek, om du vore jag? Skulle du aldrig tvivla? Fundera på hur mycket enklare livet vore för den du älskar om… … … om… du inte fanns…?

Man kan aldrig ta kärlek för given, jag vet av erfarenhet, men… när man är där jag är så… känns det inte ens som om den är möjlig. För vem kan älska mig? Varför? Hur?

Fem i fem...

Det var då hon äntligen ringde. Hon med tiden. Man kan ju nästan undra om hon inte gjorde det för att jävlas med mig så att jag fick gå omkring med fjärilar och ont i magen så länge som möjligt.

Nu vet jag iof inte om jag fick mindre ont av att få veta att det redan blir på torsdag! Torsdag! Det är ju bara en dag kvar! Jag fattar inte hur jag ska överleva denna väntan och sedan operationen och sedan... Vem vet?

Jag vet att jag låter otacksam men ändå. Jag är rent ut sagt skiträdd för operationen. Efter alla jag varit med om vid det här laget och ingen enda som gått planenligt...

Hur är det egentligen tänkt att man ska orka med allt detta psykiskt? För varje gång blir det värre och den här gången, med allt detta innan… det känns helt ärligt som att flyga till månen i luftballong. Men jag antar att jag kommer att överleva… tyvvärr…

Ensam hemma

Idag har jag blivit vederbörligen uppvaktad. Om man får känna sig så här bortskämd och speciell efter en 33-årsdag så undrar jag vad som händer när man fyller jämnt. Vi hade med andra ord en rätt så trevlig dag. Det bästa är att ingen pratade om operation och dylikt, kanske mest för att jag hade bett C redan innan att inte berätta något för sin familj. Inte än.

Jag vet att jag lovade mig själv att inte tänka på det än utan invänta svar från doktorn också men det är betydligt svårare att göra än att lova. Hade någon nämnt något om det idag så hade jag förmodligen upplösts i tårar… tänk vad jag önskar att det uttrycket kunde vara bokstavligt…

Nu har dock gästerna åkt, C for iväg med barnen och är på väg hem och jag har hunnit tänka en hel del sedan han åkte. Han ville att jag skulle följa med men jag behövde lite ensamtid. Jag behöver det ibland. Inte för att jag inte älskar att vara tillsammans med honom, inte för att jag inte kan tänka när han sitter bredvid… det är nog mest för att jag levt ensam så länge att jag behöver få vara själv ibland…

Fast idag är det inte speciellt skönt att vara ensam. Jag gjorde ett dåligt val. Jag borde följt med. Jag tänkte på så mycket saker som jag inte borde tänka på… som till exempel hur ensamt det känns när man är omgiven av ett mörker som ingen annan än jag själv ser... Som finns där oavsett vad som än händer.

Å… nej…

Jag ska inte fortsätta. Jag ska bespara dig resten. Ingen orkar läsa och det är knappt så att jag orkar skriva…

Jag ska istället skriva om något helt annat. Fast jag tror jag gör det i ett helt eget inlägg.

Arbetserbjudandet

Jobberbjudandet är helt fantastiskt, jag kan fortfarande inte riktigt fatta det. De vill ha mig. Trots att de vet allt. Det är en helt otrolig kick för mitt självförtroende.

Jag har nog egentligen aldrig haft dåligt självförtroende förrän nu, i livet efter, men nu är det så dåligt så att det kompenserar allt självförtroende jag någonsin haft så att säga. Det är inte så att jag tror att jag gör ett dåligt jobb, det är bara det att jag… det känns som jag ständigt liksom måste bevisa att jag gör ett bra jobb, att det alltid ifrågasätts… Och så vet jag ju mina begränsningar. Allt tar längre tid, jag är beroende av andra i vissa fall och så vidare, jag är... inte hel och inte normal och alltid speciell med speciella behov och hänsyn som måste visas.

Det sista jag förväntat mig att någonsin få är ett jobberbjudande av ett privat företag. Som dessutom vet om mina begränsningar och köper det rätt av…

Tyvärr är det inget realistiskt jobberbjudande. Företaget i fråga har ett litet lokalkontor i Byhålan men arbetet skulle kräva att jag oftast jobbade på deras huvudkontor som ligger gissa var? Jo då, i Stockholm. Var annars.

Det är mängder med hinder för det. För det allra första skulle det innebära att jag skulle vara ifrån C för mycket och det klarar jag inte. Låt gå för att det är en begränsad tid men ändå… För det andra är det långa resor, nya miljöer, människor som inte vet och förstår… Jag vet, allt det där är sådant jag måste lära mig att hantera och det skulle jag säkert kunna med viss träning men det känns lite för snart och lite för mycket, som att hoppa helt utan skyddsnät. För det tredje så handlar det också om att det skulle innebära mer än heltid och när jag inte ens klarar av heltid här hemma där alla känner mig och där jag känner mig trygg så är det tveksamt om jag skulle klara det på en annan plats.

Dessutom, sist men inte minst. Jag har egentligen inte behov av att byta jobb, det jobb jag har är ju ganska nytt och tillräckligt omväxlande för att jag ska tycka att det är en utmaning. Jag har ingen önskan att sluta eller ens ta en paus från kommunen och jag vill absolut avsluta mitt projekt och bevisa att jag klarar av det så egentligen är ju det erbjudna jobbet inget alternativ.

MEN… det känns obeskrivligt häftigt att ha fått erbjudandet. Bara erbjudandet räcker gott, jag behöver inte, vill inte ta jobbet också om du förstår?

Bara en dag kvar

Ja, så känns det. Det första jag tänkte på när jag vaknade. Imorgon är det fredag. Och det är ingen fredag jag ser fram emot. Undrar varför jag alltid får tid på en fredag? För att de ser en chans att förstöra helgen för mig? Skulle inte förvåna mig i alla fall. Har jag nämnt att jag har lite panik över återbesöket? Jag vet ju att det blir operation igen men inte när…

Jag började dagen med att gråta en skvätt, åt alla vackra kommentarer jag fått till mina senaste inlägg. Varenda en är läst, flera gånger, av mig och helt säkert av C också. Men som jag skrev, jag orkar inte svara på alla för det finns måtta på tårar jag kan gråta.

Efter att jag torkat tårarna över mina kommentarer gick jag vidare till Elisabeth och där vreds de stora kranarna på när jag läste hennes inlägg. Jag tror att hon måste kännt som jag gjorde för ett år sedan och den känslan... Jag ska inte försöka beskriva den för det går inte.

Därefter, när jag läste kommentarerna på inlägget blev jag fly förbannad! Tänk att människor som absolut måste vara elaka aldrig vågar stå för sina elakheter utan måste gömma sig bakom anonymiteten! Men jag tröstar mig med att dessa människor sällan har en intelligenskvot som är högre än deras skostorlek eftersom de ännu inte listat ut att det inte är speciellt lätt att vara anonym på nätet. IP-nummer registreras alltid och kan alltid spåras ända ned till datorn man sitter vi...


Nu, när tårarna i alla fall är torkade och värsta ilskan gått över så vill jag önska alla vänner och alla andra en riktigt bra dag, trots regn och rusk.

Onsagens första

Dagens första inlägg ska man väl börja med att säga god morgon? Så jag gör det.
God morgon!

Jag hoppas att alla får en riktigt bra dag, speciellt Maria som fyller år. Grattis du goa vän!

Sedan måste jag fortsätta med att säga tack till alla som ändå kommenterade gårdagens sista inlägg både här och där. Jag har läst, och C har läst och tack snälla för er omtanke! Det värmer verkligen.

Jag måste tala om också att ingen av er som kommenterar behöver känna att ni sårat mig med era kommentarer. Hade det inträffat hade jag talat om det tror jag. Men jag vet ju att jag är lyckligt lottad, hittills har alla som skrivit till mig gjort det av välvilja så jag syftade inte på någon här med mitt inlägg. Däremot ska jag vara ärlig och erkänna att det händer att jag kan känna att vissa kommentarer… inte stämmer överens med mitt humör och att jag då kan bli ledsen snarare än glad och uppmuntrad, men det är ju inget som någon gör med flit.

Dessutom så måste jag också tala om att jag inte skrev gårdagens inlägg för att jag var deppig… deppigare än vanligt. Det var jag inte, även om augusti och hösten som är på väg gör det lättare för mig att rasa ner på djupaste botten och det nära förestående återbesöket inte direkt bidrar till några glada känslor…

Jag är som sagt glad och tacksam för alla kommentarer igår men jag kommer inte att besvara dem den här gången även om jag tycker att det är hemskt otacksamt, jag hoppas att ni har överseende med det den här gången. Jag orkar helt enkelt inte… inte för att jag är lat utan för att det skulle göra mig mer ledsen än vad jag kan bli just nu.

Men
Idag är en ny dag. Jag önskar er alla en riktigt bra dag!

Överlevt igen

Jag överlevde och jag uppförde mig. Helt utan att göra bort mig alls… vad jag vet ska jag kanske tillägga.

Jag tog med datorn, och hör och häpna, de hade skaffat en projektor, bara för min skull! Det betyder faktiskt ganska mycket även om det inte var någon stor föredragning jag gjorde. Fast det påminner mig om att jag genast ska skriva till min nya chef och begära att han skaffar mig en egen projektor… eller projektet…

När jag kom dit hade de just fikat och satt och väntade på mig. Det är fortfarande en märklig känsla att komma in i en lokal och veta att det sitter människor där som jag känner, som känner mig men som jag inte ser tillräckligt väl för att avgöra vem som är vem. Det är sådant som gör mig vansinnigt nervös. I bästa fall, med bra belysning (vilket innebär ljust men absolut ingen motljus) så brukar jag åtminstone kunna gissa grovt utifrån kläder, färger och former men i det här rummet är det alltid motljus eller om det är fördraget som idag, inte tillräckligt ljust, inte ens när taklamporna är tända vilket är märkligt egentligen... Det kändes minst sagt konstigt att gå in och veta att C var där men inte vart han var till exempel, inte förrän han sa något vilket han givetvis gjorde ganska snabbt… fast då blev jag nervös för det, för att jag visste att han var där… eller ja, det visste jag ju redan när jag gick dit, men då var det mer påtagligt liksom.

Sedan har jag alltid den där känslan av att folk iakttar oss på ett speciellt sätt när vi är på möten tillsammans eller på jobbet över huvud taget. Som om de… liksom spionerar, undrar hur vi har det egentligen, hur synd det är om C osv…

Jag har bara varit i en liknande situation en enda gång sedan vi blev ihop och i livet efter, den där gången när jag höll det där hemska föredraget, men då var han ju mest där för att hålla mig sällskap, inte i egenskap av ”åhörare”. Bara det är ju pinsamt, eller nervöst, att hålla ett officiellt föredrag inför den man lever ihop med. Känns väldigt märkligt. Väldigt pirrigt.

Men när all teknik väl funkade så flöt det hela på bra. Jag berättade hur långt vi kommit och vad som var på gång närmast, vad som funkat, inte funkat osv. De ställde en himla massa frågor efteråt, även C, och jag kunde svara på nästan alla. Datorn funkade, Nisse funkade. På det hela taget gick det som sagt bra. Även om jag efteråt var helt skakis. Är det fortfarande ska jag väl säga.

Jag har nog inte träffat de här cheferna sedan innan… i livet före kanske. Om ens då, i alla fall inte alla samlade på det här viset. En och en ja men inte i klump och jag vet inte ens om jag någonsin varit den som hållit i ett föredrag inför dem, men det har jag nog fast jag förträngt det. Jag tycker alltid det är mer skrämmande med folk i klump än var och en för sig. I början av mötet kändes det jättekonstigt. Jag inbillar ju mig alltid en massa saker om vad de som ser mig känner och tycker om mig. Jag måste erkänna att jag fortfarande, alltid och i synnerhet i lägen som detta, skäms för att jag inte ser dem, skäms för varje liten sak jag behöver hjälp med och skäms framför allt för varje synligt tecken på min synskada… sedan att jag idag bara behövde hjälp med sådant som vem som helst hade kunnat behöva hjälp med, som att koppla ihop datorn med projektorn, det spelar ingen som helst roll.

Samtidigt är det kul att de visade så stort intresse, frågade så mycket och att de vid slutet av mötet nästan kändes normala… hur ska jag förklara? I början var det min syn, jag och därefter min ”komepetens”. I den ordningen och med fördelning 90% 7% och 3%, i den ordningen… efteråt, när jag hade pratat klart och de började ställa frågorna så var det tvärt om, helt och hållet. Men… det är naturligtvis bara min känsla av det hela och kan vara ren inbillning. Jag var ju trots allt där en begränsad tid.

Nu är jag däremot ganska slak… som om energin runnit ur mig på något sätt. Kanske jag slutar lite tidigare idag.

Möjliga och omöjliga jämförelser

Jaha...
Så är jag är igen, i samma tankar som ett antal gånger förr. Ibland undrar jag om hjärnan fastnat i samma hjulspår eftersom jag har ett sådant behov av att ständigt återvända till vissa saker. Ibland, som nu beror det på att jag läser något eller hör någon säga något och genast är tankarna igång.

Jag möts förhållandevis ofta av kommentarer, mer eller mindre sagda i klarspråk, som går ut på att; "ja, jo, jag har ett litet handikapp eller sjukdom men det kan jag inte ens nämna inför dig för du har det så mycket värre".

Man kan aldrig jämföra handikapp eller sjukdomar (jag vet, det heter funktionshinder), jag försöker säga det om jag har möjlighet, jag försöker förklara att man har rätt att känna sig ledsen över hur lite eller hur stort som helst för det är bara ens egen sorg/smärta/förlust man faktiskt kan känna. Man kan inte jämföra med andra.

Att jämföra med andra för att känna sig mindre ledsen över sin egen begränsning eller frustration kanske funkar i den mån att man får lite distans till sig själv och kan tala om för sig själv att det kunde vara värre, men det gör inte begränsningen eller känslan mindre. Eller lättare.

Det är vad jag brukar säga och tänka.

Men nu har jag som sagt funderat mer på det hela. På VARFÖR jag egentligen tycker så. Varför jag är säker på att det är så. Jag brukar ju tycka om att analysera saker och företeelser, och det är det jag gjort.

Jag tror att när man drabbas av något svårt, som en sjukdom eller ett handikapp som innebär att man måste lära sig att leva på annat sätt än man gjort förut så finns det två delar i det hela.

Det ena är det rent praktiska.
Jag måste lära mig att klara av vardagens alla praktiska delar som blir mer och mer komplicerade. Jag måste hitta på knep och lära mig nya sätt och jag måste ibland till och med kanske erkänna att vissa saker kan jag inte hitta knep för utan behöver hjälp med.

I allt det praktiska kan man nog säkert jämföra sig med andra. Det är till och med ganska lätt. Det är krångligare för mig att klara saker som att sortera tvätt, hitta saker, läsa, skriva mm än för många andra. Så är det bara. Andra saker är lättare för mig än för andra med andra sjukdomar eller till och med samma sjukdom.

Den andra delen är det känslomässiga.
Det är det som gör varje jämförelse mellan olika sjukdomar, handikapp och andra irritationsmoment i tillvaron fullständigt bortkastade, för vi är ju alla individer och alla upplevelser är tolkade utifrån egna erfarenheter, drömmar, önskningar, hopp och känslor. Det är bara vi själva som kan säga vad vi känner.

I det avseendet kan jag inte ens jämföra mig med någon som har exakt samma sjukdom, exakt samma synskada för vi har inte samma tidigare erfarenheter och känslor.

Jag inbillar mig att någonstans blir det känslomässiga svårare att hantera ju mer känslor man har för det man förlorat. Jag kan bara ta mig själv som exempel. I många år åkte mina föräldrar världen runt för att de var som besatta av att se allt som är vackert, både i naturen och det människan skapat. Jag blev alltid tillfrågad om jag ville följa med men tackade alltid nej för för mig hade det vackra inte någon större betydelse, jag var upptagen av helt andra, mer ytliga saker. Det var inte förrän jag började fotografera som jag började se världen på ett helt annat sätt. Jag tror att om jag hamnat i samma situation jag är nu då, innan jag började inse hur mycket skönhet det finns i världen, så hade nog kanske min sorg och känsla av förlust inte varit så stor... bortsett från skapandet förstås...

Missuppfatta mig inte, jag vill inte förringa någon annans förlust eller sjukdom/handikapp, jag menar bara att kanske finns det en orsak till att vi upplever våra förluster så olika. Att det är jäkligt opraktiskt att ha ett handikapp/sjukdom är en sak, vad man känner för det är en helt annan... Och där med så måste jag också dra slutsatsen att alla kanske inte förstår varför jag är så vansinnigt upprörd över det jag håller på att förlora för det kanske inte är så betydelsefullt känslomässigt för alla som för mig.

Ähum... jag kanske kommer att få ta tillbaka en del av detta när jag läser eventuella kommentarer...

Tankemönster och djupa samtal

I lördags var jag som bekant inte i form. Nattens övningar satte sig liksom och det blev svårt att tränga bort känslorna. Det är samma känslor som jag har varje dag, mer eller mindre, och varje dag måste jag aktivt tvinga bort mina tankar från den där paniken jag kände i morgondimman.

Efter ett tag blir det en vana, ett slags medveten omedveten tankemönster som jag inte ens tänker på att jag har... inte förrän något som lördagsmorgonens panikattack inträffar. Då blir det plötsligt svårt att hitta tillbaka till tankemönstret och minsta lilla tanke kan få känslorna i kaos långt efteråt.

I lördags åkte vi iväg till goda vänner till C, vänner som även jag tycker om och som inte tycker att min sjukdom är något märkvärdigt samtidigt som de visar hänsyn på ett sätt som aldrig känns onaturligt, tvunget eller nedlåtande. Vi åkte till deras stuga, den där stugan vi lånade ett par gånger i vintras. C tyckte inte vi skulle åka för han förstod att något inte var bra med mig, eller snarare var sämre än vanligt, även om jag just då inte kunde prata om det. Men jag ville åka, för jag ville inte förstöra en helg till, ville inte snärja in mig i en massa tankar som jag inte just då orkade sätta ord på. Och det var faktiskt bra att åka iväg, att tänka på annat, att umgås normalt med normala människor och låtsas att allt var normalt. Att få lite distans till paniken helt enkelt.

På natten när vi gick och lade oss (vi sov över i deras gäststuga) så sov vi däremot inte många timmar. Istället pratade vi... Om allt sådant som vi, eller rättare sagt jag, så sällan orkar prata om... om mina känslor, min panik, rädsla för framtiden, oro, ilska, frustration. Sorg... men också om C:s känslor. De känslor som han inte uttalar av rädsla för att jag inte vill eller orkar höra. Vi är egentligen ganska lustiga... eller kanske patetiska, som inte vågar klä känslor i ord inför varandra av omtanke om den andre.

Nu tror jag iochförsig inte att det skulle vara nyttigt för ett förhållande att ständigt klä svåra tankar och känslor i ord men kanske vore det nyttigt att göra det lite oftare än vi gör istället för att lita på det skrivna ordet.

Jag säger ofta att jag skriver för att kunna älta allt i lugn och ro, att det är bra för mig och det är det. Men hur bra det än är att skriva av sig så inser jag efter varje gång vi har ett av våra långa samtal att det ger så mycket mer att faktiskt prata. Att höra de jobbiga orden uttalas, både av mig själv och av honom som jag älskar och som älskar mig. Att lyssna på de känslor som orden och tonen avslöjar... Att helt enkelt få känna att det är tillåtet, och till och med välkommet... Att världen inte faller i bitar av mina tårar, och att jag inte är ensam om tårarna.

Så här efteråt inser jag återigen vilken lycka jag har. Vilket privilegium... att leva med en man som "älskar som jag".

Olustig situation

Idag hamnade jag i en typiskt sådan situation som jag verkligen hatar och mår dåligt av. Vi var på det där äventyrsbadet som barnen tycker så mycket om. Eftersom mina föräldrar är bortresta så åkte jag inte till dem som jag gjorde sist utan satte mig utanför, i kafeterian. Jag hade tänkt ta en kopp kaffe, lyxa till det med lite gott fikabröd och så hade jag en bok på cd med som jag skulle lyssna på. Det var planen.

Jag måste erkänna att jag kände en lätt panik när de andra gick iväg och jag blev ensam kvar. Att sitta där kändes minst sagt olustigt, lite utsatt och oskyddat. Att varken se eller kunna röra sig obehindrat gör mig mer beroende av andra än vanligt och att plötsligt vara själv i en främmande lokal, omgiven av främlingar är ingen direkt hit. Men jag hade faktiskt förberett mig och försökt stålsätta mig, mentalt alltså. Jag var ju tvungen att pröva bara för att känna efter liksom. Man kan ju inte gärna säga att man inte vill något när man inte ens testat. Jag tänker alltid, eller försöker i alla fall, att det kanske inte är lika illa som jag föreställer mig och oftast har jag ju rätt... Så inte idag även om det inte berodde på att jag fick sitta ensam... vilket jag inte fick.

C och barnen hade knappt försvunnit iväg förrän någon kommer fram och säger: ”Visst heter du Ella?” jag kunde ju inte gärna förneka det även om jag hatar att erkänna det när jag själv inte vet vem jag pratar till. Och det hade jag inte den blekaste om just då, en kvinna, i min ålder kanske? Blond? Varken rösten eller resten sa mig något men hon var vänlig nog att upplysa mig när jag förmodligen såg totalförvirrad ut. Vi hade gått i samma klass i gymnasiet talade hon om. När hon sa sitt namn fick jag bara en vag bild av någon jag inte direkt hade umgåtts med varken då eller senare. Men jag kunde inte gärna säga nej när hon frågade om jag hade något emot om hon satte sig hos mig. Hennes man och barn hade gått in men hon kunde inte bada av någon anledning. Vi satt och pratade länge, om gamla tider, gamla bekanta, nya familjer, yrken kärlek och allt annat mellan himmel och jord. Hon var förvånansvärt trevlig och lättpratad... så det var inte det...

Men ändå...

Hela tiden fanns det där i bakhuvudet, det där med att hon inte med ett enda ord bekräftat att hon vet om min synskada. Okej för att vi inte träffats sedan gymnasiet och inte umgåtts i samma gäng men... För det första är staden liten som sagt, jag vet att vid det här laget vet alla i min ålder om vad som hänt, händer, för alla känner någon som känner någon som känner... Så är det bara i en liten stad och jag vet det av erfarenhet från hur jag själv fått veta saker om människor jag aldrig ens pratat med men ändå vet exakt vilka de är. Dessutom... hur gärna jag än önskar att det vore så... så är det inte så... att det inte syns... för det gör det. Men visst, jag kan förstå att man inte fäller kommentarer om sådant. Det skulle inte jag göra heller i första taget. Egentligen, om jag ska vara helt ärlig så skulle jag gärna ha mörka glasögon så att jag slapp skämmas, eller möjligen skrämmas... lite som Isabelle skrev just idag om att ha scarf på sig... Skillnaden är att det tyvärr inte funkar för mig, inte scarf utan mörka glasögon. Men det skulle utan tvekan kännas lite lättare, lite tryggare... tror jag... Och det säger jag som för några månader sedan hatade blotta tanken.

Nu kan det förstås vara så att hon faktiskt inte hade hört några rykten, hon kan ha missat det helt och det kan vara så att jag lägger alldeles för stor vikt vid min egen persons betydelse för de boende i min hemby. Det gör ändå inte situationen lättare för mig. För mig fanns känslan av osäkerhet där hela tiden, vet hon? Vet hon inte? Borde jag nämna något? Vad händer om jag behöver göra det eller det? Ska jag låtsas som det inte betyder något? Jag menar, jag antar att om tillräckligt många år kommer jag ta det hela för så naturligt så jag kommer ta för givet att alla vet eller helt enkelt inte tycka att det är speciellt viktigt att de vet eller vad de tänker och tycker. Vet kanske är fel ord förresten, det är ju svårt att missa en vit käpp (som jag ju inte kan använda just nu) Men hur som helst... Just nu är det helt enkelt fruktansvärt stressande att hamna i dessa situationer (med eller utan käpp), jag spänner mig, anstränger mig till det yttersta, försöker att låtsas något jag inte är...

Varför?
Jag vet inte. Jag vet inte hur jag ska aggera när jag hamnar i situationer som dessa. Vad jag ska säga, hur jag ska bete mig, för att bete sig naturligt är fullständigt omöjligt.

En lista till

Den här hittade jag hos Emma för ett tag sedan. Som vanligt är alla som läser precis lika utmanade.

Tre saker jag inte förstår mig på:
1. karlar (i allmänhet, C i synnerhet som älskar mig av alla)
2. mina ögon
3. läkare

Tre saker som finns på mitt skrivbord/bordet jag sitter vid:
Nu sitter jag faktiskt i soffan och skriver. Men på skrivbordet har jag oftast:
1. min dator
2. förstoringsapparaten
3. räkningar eller annat som måste läsas

Tre saker jag gör just nu:
1. Skriver
2. lyssnar på Nisse ibland
3. lyssnar på TV och en nyvaken familj.

Tre saker jag vill göra innan jag dör:
1. Lära mig att leva och uppskatta det jag har
2. dela mitt liv med dem jag älskar
3. okej, jag kan inte låta bli att dra till med en vild fantasi; SE. På riktigt, som jag gjorde förr.

Tre saker jag kan:
Detta är en svår fråga, det känns lite som jag kunde mycket förr men inte så värst mycket nu…
1. Skriva
2. Lyssna
3. Tänka

Tre saker jag inte kan:
Oj, den listan skulle kunna bli oändlig, frågan skulle kanske egentligen heta ”inte längre kan”.
1. Måla
2. Fotografera och redigera bilder
3. Tänka mig ett liv utan C (Det svaret tog jag från Emma och ändrade bokstaven bara, det stämde ju även på mig)

Tre saker jag tycker att du ska lyssna på:
1. dig själv och människorna i din närhet, dem du älskar
2. naturens alla ljud
3. tystnaden

Tre saker jag skulle vilja lära mig:
1. acceptera mitt handikapp och börja kalla det för just det.
2. ta emot det som ges och uppskatta det jag har
3. gnälla mindre och vara gladare

Tre favoriträtter:
Ytterligare en svår fråga. Jag är ingen matälskare direkt. Äter allt för äta måste man och tycker om det mesta utan att ha någon favorit men:
1. allt med lax i är en klar vinnare
2. grillad kyckling
3. frukt och bär

Jag vet att du vet…

… men jag säger det ändå.

När jag stänger av kommentarerna så finns det två andledningar.

Det första är att jag inte vill belasta mina bloggvänner med att de ska känna sig tvungna att kommentera något som jag förmodligen redan skrivit om cirka 800 gånger, eller som det inte egentligen finns något svar på. Jag vill skriva det för att det känna bra för mig att veta att någon lyssnar och läser, för att det känns bra att få skriva ned tankarna och sätta namn på känslorna, men jag vill inte att någon ska känna sig besvärad eller vara tvungen att ge en kommentar. Jag får redan så oerhört mycket av er som lämnar kommentarer, uppmuntrar och kommer med kloka råd. Vissa saker måste jag skriva, utan att få svar på.

Det finns en anledning till…
Jag vet inte hur jag ska formulera den bara utan att någon missuppfattar. Jag älskar att få kommentarer. Jag uppskattar varje ord, varje tanke som ligger bakom för det är ett tecken på att någon bryr sig. Det känns bra… oftast. Men ibland… dagar som igår och de senaste veckorna… så… Jag vet inte. Det känns lite som om all uppmuntran och alla goda råd och hejarop blir mer än vad jag riktigt kan ta till mig. Det får mig att känna mig än mer deppig och sorgsen och framför allt otillräcklig, för mina vänner borde inte behöva skriva allt det där stup i kvarten, jag borde vara så som de tycker att jag ska vara… Istället för att sitta och klaga. Förstår du?

Jag vet inte om detta låter begripligt, kanske är det bara en massa svammel från en alldeles uttröttad hjärna. Jag menar absolut inte att jag inte vill ha dina kommentarer!!!

Komplicerad semester

Knepiga drömmar hade jag i natt med. Den ena fick mig att bli så arg att jag var tvungen att gå upp en stund och den andra gjorde mig riktigt upprörd och ledsen. Inte blev det bättre av att det var mörkt i rummet när jag vaknade och lyckades jaga upp mig ordentligt innan C vaknade och hade det sunda förnuftet att tända ljuset genast.

Jag verkar vara inne i en riktig drömperiod. Det kanske inte är så konstigt med allt som händer just nu, med läkarbesöket som var, måndagens titthål och så semestern… Det stora frågetecknet i livet just nu. Nästa onsdag kommer barnen och de ska vara hos oss två och en halv veckor. Det ska bli så kul… bara jag kunde gå upp i rök och tillfälligt sluta existera så skulle nog de också kunna få riktigt roligt.

Vad vi än pratat om att göra kompliceras tillräckligt om jag är som jag är i vanliga fall, men nu... vissa saker är bara att glömma. Sådana saker som vi pratat om länge att göra med barnen på semestern. Som att åka till Liseberg, Kolmården, Skara sommarland…

Även i normala fall är det jobbiga platser för mig med tanke på alla människor men det är sådant jag gärna står ut med för det är så kul… Speciellt Liseberg som jag är tokförtjust i. De förutsätter dock att man kan röra sig lite mer obehindrat än vad jag kan just nu och vad C än säger så känner jag mig bara som ett enda stort besvär hur vi än gör. Följer jag med så blir det jobbigt, stannar jag hemma så blir inte det bra…

Tänk om man bara kunde försvinna ett litet tag, istället för att vara en belastning för alla?

Jag vet exakt vad ni tänker skriva nu. Självklart.

Jag vet med sunda förnuftet att är man en familj så får man anpassa sig till varandra och ta hänsyn till den som kanske för tillfället inte klarar av en viss sak. Det är bara så förbannat frustrerande att tre människor som så sällan får göra saker tillsammans ska behöva bli lidande för en fjärde. Den känslan finns där oavsett vad alla säger och tänker…

Meningen med bloggen

Jag säger ofta att min blogg är viktig för mig. Det märks nog dessutom ganska tydligt på antalet uppdateringar jag gör per dag och på det att jag till och med lyckats engagera älsklingen utan att han gormar och gnäller allt för mycket. Förmodligen inser han att det är enklast för alla i min omgivning att jag får skriva av mig här istället för att älta allt svårt och jobbigt i det oändliga i verkligheten.

För hur det än är så vet jag att det är svårt för människor att bemöta svåra känslor. Nästan alla blir lite förvirrade när de ställs inför någons känslor över en svår sjukdom eller ett handikapp. Att hitta något vettigt att säga eller ett bra sätt att trösta kan få den bästa av vänner ur balans, i alla fall om de skulle få höra alla de tankar som jag skriver ner här.

För mig är alltså bloggandet ett sätt att skydda mina nära och kära, göra det lättare för dem genom att låta dem slippa de värsta av mitt känslotumult. Dessutom är det ett sätt att bearbeta dalarna, komma upp igen. Bloggen är ett ställe för mig att få skrika på, rasa på, vara arg och förtvivlad utan att behöva censurera mig själv. Ibland känns det som om det skulle kunna vara ett sådant där rum som man har på dårhus, med madrasser överallt så att man inte kan göra sig illa. Detta är nog mitt madrasserade, ljudisolerade rum.

Det var i alla fall tanken från början.

Ju längre tiden går desto mer inser jag att även kommentarerna jag får är en viktig anledning till att jag skriver. De ger mig stöd, de peppar och försöker peka ut ljuset när jag inte kan se det själv. De betyder mer än jag kan förklara.

Att läsa andras bloggar, om andras liv som inte alltid är en dans på rosor ger mig perspektiv. Gång efter annan konstaterar jag att alla har vi våra kors att bära, att det finns människor som har det sämre än jag men har funnit sätt att leva ett bra liv ändå. De ger mig perspektiv på tillvaron och även om man inte ska jämföra så inser jag, allt som oftast, att jag har mycket att glädjas åt, just tack vare att andra delar med sig av sina liv.

I början, innan jag började skriva, var jag tveksam över vilken funktion en blogg fyller och om det kan ge något mer än just att få skriva av sig. Nu inser jag, för egen del, att jag får så mycket mer än bara en ventil genom bloggandet. Jag har fått vänner, fått ta del av andras liv och livsöden, fått tröst och stöd och framför allt möjlighet att se att det finns så mycket mer i världen än bara jag.

Dessutom, sist men inte minst. Jag får vara kreativ, något jag inte trodde att jag skulle känna att en blogg kunde ge känslan av.

Vad är dina tankar om en blogg? Varför bloggar du? Varför läser du andras bloggar? Min?

Jag vet, jag har varit inne på samma ämne förut så om du redan svarat så tar jag inte illa upp om du inte vill återupprepa det igen.

PS:
Glöm inte undersökningen till vänster!

En bra dag, en hemsk vecka på väg

Det blev ännu en bra dag. En lugn dag med lunch hos C:s föräldrar, god mat, gott vin och trevlig, avslappnad stämning. Lagom till solnedgången skingrades molnen och vi satt en lång stund ute på altanen här hemma och såg solen försvinna bakom trädtopparna. Nu har himlen färgats röd och det skimrande gula ljuset lyser upp vårt arbetsrum. Kvällar som denna blir som små glittrande pärlor av minnen som jag försöker bevara. Känslorna, men kanske framför allt ljuset.

Det är nästan lite kusligt, men när jag tänker tillbaka på liknande kvällar och liknande minnen eller på minnen över huvudtaget så ser jag tydligast bilderna framför mig. Det är dem jag mins mer än något annat. En solnedgång, en väns kläder, en bils interiör, en strand, en by, hus, gator, djur… De bilder jag såg då. Jag undrar vad min hjärna kommer att minnas de dagar när jag inte längre har bilderna.

Det är som alltid, jag blir lite mer ledsen och vemodig dagar som denna, eller snarare helger som denna. Den här gången har jag lyckats att tränga bort tankarna längre än vanligt men det är så lätt att göra jämförelser. Det är så lätt att falla i fällan och bara göra de negativa jämförelserna och glömma de positiva.

Fast det har varit en bra dag, som sagt. En bra kväll med. Vi har samlat krafter inför nästa vecka. En vecka som jag fasar för om jag ska vara helt ärlig. Det kommer nämligen inträffa två saker som jag helst vill slippa. Det ena är ett återbesök efter senaste operationen. Jag tror och hoppas att det inte kommer ge några negativa besked men hur många gånger har jag inte hoppats på det? Och hur många gånger har det blivit som jag hoppats? Så med andra ord, det gäller att stålsätta sig och finna mental styrka att ta emot slaget som kommer.

Det andra som jag fasar för är posten. Vilken dag som helst kan brevet från sjukhuset dimpa ned med tid för titthålsundersökningen. På ett sätt vore det skönt att få en tid snabbt och ha det gjort men samtidigt så vill jag självklart slippa att göra det alls. Just nu känns knäet nästan helt okej, inget svullet och jag kan röra det… fast helt okej är det bara tills jag försöker belasta förstås och vad ska jag med ett knä som inte går att använda till att gå?

Usch vilket deppigt inlägg detta blev. Fast jag hade alla planer på att skriva om min trevliga dag och inte om mina otrevliga rädslor och känslor…. Men… tja… Någonstans måste det väl bubbla ut även om jag gör mitt bästa för att lägga på locket och inte besvära andra med allt trams jag tänker.

Nu ska jag sluta tänka trams och hoppa i sängen.

God natt alla goda bloggvänner!

Allt är relativt?

Jag läser hos Dubbelörnen om hennes midsommar som är så annorlunda och sorglig. Om hur hennes väninna är döende och lämnar efter sig två små barn. Jag blir så gripen, och känner att jag måste ta fasta på hennes ord:
”Plötsligt så känns allt som var sjukdom, problem eller misslyckanden bara så fjuttigt och så simpelt...”

Jag kan bara önska att jag kunde ta fasta på de orden lite oftare. Att ställa sina egna problem mot andras är ganska nyttigt, det ger nya perspektiv på livet. Att se och försöka sätta sig in i andra människors situation, försöka känna efter hur det känns att leva så är ganska bra för att få en annan vinkling på tillvaron och kanske lyfta sig lite från allt som gör livet trist för en själv.

För ett tag sedan hade vi en diskussion både här och på bloggen ”Slottet i saknadens dalar” om andra människors bemötanden och hur andra så ofta säger att det kunde ha varit värre. Det ena ledde till det andra och jag hittade även en kommentar där någon var inne på just det här med att mäta sina egna problem mot andras.

”… men så ser jag min vän fastlåst i rullstol pga bruten nacke eller ungdomskamraten med MS som valde att avsluta det hela i Schweiz eller en katt som någon i Kina dragit skinnet av och då tänker jag att allting faktiskt är relativt och att det på det hela taget är ett bra liv jag lever.”

Jag är faktiskt lite kluven i denna fråga.

Å ena sidan fick jag en tankeställare om mina egna problem när jag läste hos Dubbelörnen. Jag fick dåligt samvete över att jag ens kan med att klaga över något över huvud taget för det jag går igenom är absolut ingenting i jämförelse med vad så många andra tvingas gå igenom. Jag borde faktiskt vara tacksam. Jag skäms lite.

Jag jämför ofta mig själv med andra, till exempel med Anne-Maj som inte bara håller på att mista synen utan också är döv. När jag går in på hennes blogg så känner jag både skräck, beundran och en oerhörd tacksamhet över att jag faktiskt fortfarande hör.

Jag läser ofta hos Maria som dagligen får yrselattacker som tvingar henne att ligga och vänta på att yrsel och illamående ska gå över och som om det inte vore nog är hennes hörsel också påverkad.

Jag läser hos Elisabeth hur livet är tillsammans med en älskad man som har Alzheimers.

Alla dessa underbara, starka och beundransvärda människor inger mig en stor respekt (och det finns så många fler!). Respekt inte bara för dem som människor utan för livet och människan som varelse som trots allt detta ändå tycks vara stark nog att gå vidare och hitta saker att glädjas åt. De ger mig perspektiv på mitt liv och jag inser gång efter annan att jag är ganska liten och ganska så lyckligt lottad. I jämförelse.

Tyvärr så är det ändå något som alltid blir fel när jag försöker jämföra mig för… Hur jag än försöker leva mig in i deras situation, hur väl jag än kan känna med dem så kan jag inte byta liv med dem och de kan inte leva mitt liv. Jag måste leva mitt eget liv själv, utan någon som helst ångervecka eller bytesrätt. Det är bara mitt eget ”lidande” som jag faktiskt kan känna som mitt eget och därmed blir jämförelser med andras bekymmer svåra, deras smärta kan jag bara känna med men aldrig till fullo känna som något verkligt.

Någon skrev till mig, eller om det var till Lars Anders, ungefär att om man jämför varandras lidanden och utgår från att andra har det värre så finns det till slut bara en människa kvar att tycka synd om i hela världen. Så är det givetvis inte. Alla har ju rätt till sina egna problem och bekymmer och alla måste väl ändå kunna känna sig ledsna över det som händer dem, även om det så bara är en lättare huvudvärk. Steget från det till att bli bitter och uppfylld av sitt eget lidande är ganska stor tycker jag.

Jag tror det är nyttigt att få perspektiv på tillvaron, att se att det finns människor som har större problem än jag men som ändå går vidare och gör sitt bästa av sitt liv. Allt är relativt. Frågan är bara om det finns något värde eller om det ens är möjligt att gradera och jämföra varandras bekymmer eller att tävla i vem som egentligen det är mest synd om. Jag är också tveksam till om det i långa loppet gör det lättare för mig att leva med mina bekymmer om jag ständigt jämför mig med andra. Kanske för ögonblicket men i längden är det tveksamt om andras bekymmer faktiskt gör mina egna mindre och lättare att bära. Mina bekymmer är ju ändå bara mina att bära. Ingen kan bära dem åt mig.

Vad tror du? Om du nu orkat läsa så här långt?

I natt har jag sovit...

... i säkert tre timmar.
Men jag är pigg och glad och hela mitt liv är underbart, till och med min hälsa. Nu ska jag springa in i duschen, sedan ska jag binda en krans och därefter fixa med mat. Sedan ska jag köra till festen så att C kan dricka. Allt på lätta ben utan minsta besvär och med en knivskarp blick...

Eller nåt.

Det är också möjligt att jag ligger kvar där jag ligger en god stund och hoppas på att värktabletten ska hjälpa, alternativt att blixten slår ner och jag får försvinna för gott. Sedan, om inte blixten gör som jag vill, så får jag väl stappla upp och försöka fixa frukost till oss. Idag är det nämligen jag som är mest pigg, i alla fall om man dömer av C:s röst som låter mest som en hes kråka. Jag är ganska säker på att han har lite feber också även om han påstår att han mår bra. Han är alltså dunderförkyld. Än så länge sover han så vi får se hur illa det är.

Det går visserligen en massa förkylningar häromkring men jag är helt övertygad om att det är jag som har slitit ut honom. Han har fått fixa och serva och ta hand om mig tills hans kropp inte orkade stå emot alla baciller. Vem ska nu ta hand om mig? Springa efter saker jag vill ha, laga mat, puffa kuddar, hämta piller och droppar, klia mig under foten, ta upp tappade saker och leta rätt på sådant jag inte hittar själv??? Inte undra på att han inte mår bra. Det är mitt fel hela alltihopa.

Japp, du ser, jag är ett helt vandrande katastrofområde vilket innebär att alla runt omkring mig också drabbas. Så är det i katastrofområden, hela befolkningar kan utplånas. Snart kommer det här äktenskapet att utplånas.



Okej… jag ska vara realistisk också och berätta vad jag verkligen känner och inte bara vara sarkastisk.

Det kanske inte är mitt fel att han åkt på världens dunderförkylning men lite spelar det säkert in, det är jag helt säker på. Däremot är jag ungefär lika frustrerad och förbannad som i tisdags för… Det är sällan jag får ge i det här förhållandet, det är alltid han som tar hand om mig. Nu när det är han som skulle behöva bli ompysslad och bortskämd så kan jag inte ens göra den enklaste sak. Det känns så fel, så orättvist. Så fullständigt idiotiskt. Det är inte mycket jag kan i vanliga fall heller men nu… Jag blir så arg och så ledsen och så förbaskat besviken på mig själv att jag inte finner ord för en gångs skull.