Våfflor och annat

Så är det då dags för en summering av dagen (ha, jag som trodde jag skulle få abstinens och hålla mig borta i helgen – det gick ju bra).

• Promenad i solen = ont, det gör ont en ganska lång stund…
• Stora lådracet = till vinnare koras när tre lådor återstår, men med ointaglig ledning, lådorna som vann med knock out - vi är båda helt slut
• Våfflor = med grädde och fler kalorier än vi orkar räkna
• Snarkande man i soffan = läget just nu.

Och med tanke på det sistnämnda… är det så här det är att vara sambo tro? Hm... romantiken redan borta? Eller är han bara trött? Kanske gammal rent av? (han gillar inte när jag retas med hans ålder)

Flytthjälp, Cult Design och service

Det blir aldrig som man trott.
Idag till exempel trodde jag att jag skulle hjälpa till med att flytta. Okej, inte ens i fantasin föreställde jag mig att jag skulle få bära kartonger och möbler men i alla fall packa upp eller åtminstone stå i vägen för alla som skulle fram.

Så blev det dock inte.
Inte heller var det så att bara min pappa och C:s svåger dök upp för att hjälpa till, så som vi trodde, nej, istället dök två av mina bästa väninnor upp med sina killar. Man kan liksom aldrig få för mycket flytthjälp så jag hade faktiskt frågat alla mina vänner mailledes men inte räknat med att någon skulle dyka upp. Med andra ord blev jag förvånad när de kom redan kl nio i förmiddags. Än mer förvånad blev jag när de förklarade att de tänkte lämna sina pojkvänner (som aldrig ens träffat varesig C, min pappa eller svågern) för att hjälpa till medan vi skulle ut och shoppa heminredning ”för det behöver alla även de som flyttar till ett färdigt hem”. Däremot blev jag inte speciellt förvånad när varken pappa eller C eller någon annan opponerade sig mot att jag skulle försvinna från värsta jobbiga flyttröran. De var väl bara tacksamma att bli av med mig och skicka iväg mig med två kompetenta barnvakter.

Vi åkte till två ”stora” möbelvaruhus (i två olika ”städer” så klart) och jag handlade en hel del… eller i alla fall gjorde jag av med en hel del pengar. Två helt underbara krukor från Cult design (jag bara älskar deras flerdimensionella mönster, man kan både känna och se det - jag valde den här och den här), två jättekuddar till soffan och köksgardiner fick följa med hem. Det var tur att mina väninnor vad med och hjälpte till att välja för helt ärligt så är jag inte säker på att C och jag har samma smak när det gäller köksgardiner. Han ringde förresten flera gånger och oroade sig för hur jag mådde. Ibland är han bra sjåpig. Klart jag blev trött men det gick faktiskt bra, kanske mest för att det blev en hel del tid i bilen.

Vi hade en helt otroligt fnissig dag. Jag tror inte jag fnissat och flamsat så här mycket sedan i somras eller något liknande. Det var nästan så jag såg folk vända sig om efter oss när vi höll på som vi gjorde. Som fjortisar, minst sagt.

Men… numera finns det alltid ett men verkar det som. Så fort jag gör något som jag inte gjort på länge så kan jag inte låta bli att konstatera skillnader mellan då och nu. Och det här med att använda vit käpp är som bekant inte min grej än. Jag undviker det så gott det går men numera så känns det allt oftare som en extra säkerhet eller hur jag ska uttrycka det. Speciellt dagar som idag när jag är ute bland massor med människor med vänner som jag inte normalt är ute med. Men det är som sagt fortfarande en nyhet för mig så jag kan inte låta bli att förundras över de kommentarer eller reaktioner hos andra som jag lägger märke till.

Idag råkade jag höra en kommentar som inte var menad för mig. Men den var om mig och den fick mig att känna mig ganska illa till mods. Jag förstår att det finns människor som pratar om människor de ser runt omkring, jag vet att det är naturligt, men jag tycker kanske att man kan se till att inte de man pratar om hör vad man säger. Inte ens om det som i det här fallet inte är en elak kommentar. Men som bekant, även kommentarer som inte är elaka kan såra.

En annan märklig sak hände och jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka om det. Vi skulle äta, vi åt, på en ganska populär och lite finare restaurang. Man går in och möts i dörren och visas till sitt bord. Man får alltså inte välja själv. Vi kom in, blev mottagna av en servitris som talade om att det enda bordet de hade var mitt i lokalen och egentligen bara för två. Vi frågade om hon inte hade något ledigt bås eller fönsterbord men hon tyckte nog vi var tokiga som trodde att vi kunde komma in och välja och vraka, så vi sa okej till bordet och extrastolen och följde efter henne. När vi kom in hade jag min käpp i väskan men eftersom det var skumt i lokalen tog jag fram den medan vi gick. Framme vid bordet så insåg jag snabbt att det här kommer garanterat inte bli någon trevlig lunch, dålig belysning, massa folk, hög volym… inte mina favoritegenskaper hos en lokal, speciellt inte efter en hel dags shopping, så jag frågade lite försiktigt igen, ”Finns det verkligen inget fönsterbord? Några kanske är på väg att avsluta, vi kan vänta lite.” Först tänkte jag att nu kommer hon väl snäsa åt oss eller kasta ut oss för hon hade verkligen inte verkat speciellt serviceinriktad när vi kom men hör och häpna, hon bad oss att vänta, gick iväg, kom tillbaka efter en stund och talade om att vi kunde ta det reserverade fönsterbordet som var ledigt.

Äh… va? Tänkte jag. Men när vi väl satt vid bordet fick jag förklaringen från mina vänner och jag vet inte om jag gillar den som sagt var.

Hur som helst så var maten supergod och servicen riktigt bra och trevlig dessutom. Inte billig men men… det kvittar väl hur mycket mer ruinerad jag blev?

När vi kom hem vid halv fem så satt killarna i soffan och drack öl. Alla möbler stod på sin rätta plats så allt som är kvar är att packa upp alla kartonger, något som jag däremot lär bli tvungen att göra själv… med C:s hjälp så klart.

Nu flyttar jag

Jag hade tänkt hålla mig borta härifrån ikväll men så insåg jag att jag förmodligen inte kommer att ha varesig tid eller ork att skriva så mycket i helgen så var det lika bra att sätta sig en stund för att förebygga eventuell abstinens.

I helgen ska det flyttas!
Japp. Imorgon närmare bestämt är både flyttbil och flytthjälp beställd och allt mitt ska flytta till allt hans. Det positiva är att vi vet nästan exakt vart allt ska stå, det negativa är att det är en hel del bråte att ta hand om, både mitt och hans. Jag måste erkänna att jag är lite nervös. Omorgon kväll ska jag sova i mitt nya hem för första gången. Ja, alltså, det är ju inte så att jag inte sover där inatt, men imorgon är det liksom på riktigt. Då bor jag också där… här. Känns ganska märkligt får jag lov att säga, jag har ju varit singel hela mitt vuxna liv så det kanske kommer att ta lite tillvänjning innan jag ser mig själv som sambo. Eller… ja, vi har ju nästan bott ihop, än här och än där, sedan vi blev ihop i och för sig så det kanske kommer att gå bra.

Det kommer nog också ta lite tid innan jag kan se det här huset som mitt. Jag menar dels har han bott här rätt länge, både själv och innan dess med sin familj (hu… det Där är inte kul alls) dels så är det ett ganska stort hus för mig som är van vid två rum och kök. Nu får jag inte bara en massa rum extra utan dessutom en hel trädgård! Vad gör man med en sådan? Anlägger asfalt? Jag har faktiskt inte ens frågat C om han gillar trädgårdsskötsel eller om han tror att jag kommer att göra något vettigt där ute. Utöver att ligga i en solstol och lapa sol. Nå ja, det är ju inte vår än…

Dags för tvivel igen

Detta med att flytta ihop…
Det är inte helt självklart egentligen.
Nu när jag packat ner det mesta och mitt eget hem ser ut som ett bombnedslag så till den milda grad att jag knappt klarar av att ta mig från sovrummet till badrummet utan att snubbla över ett antal kartonger så börjar det smyga sig in vissa tankar i mitt medvetande som jag lyckats skicka tillbaka långt ned i undermedvetandet väldigt länge.

Det är inte det att jag inte är säker på att jag älskar C. Det är jag. Säker alltså.
Men, jag kan bara svara för mina egna känslor. Jag vet med säkerhet att de inte är någon lättare förälskelse som så småningom kommer att rinna ut i tomma intet. Jag vet för jag har varit förälskad förr men såhär har jag aldrig känt tidigare.

Jag kan däremot inte svara för hans känslor. Han säger att han älskar mig men att älska eller att vara förälskad är en milsvid skillnad i min värld. Blandar man ihop förälskelse med att älska någon så finns det enligt min erfarenhet ganska stora utsikter till att förhållandet ligger risigt till så snart förälskelsen passerar. I 90% av fallen, enligt min alldeles egen teori, så övergår förälskelsen nämligen inte i kärlek. Istället är man fast i ett förhållande som tråkar ut en, där partnerns varenda olat blir ett irritationsmoment så till den milda grad att man vill skrika och partnern tycks i det läget inte ha annat än olater. Om man känner så för en helt vanlig människa när förälskelsen tar slut, vad känner man då för en person som inte bara har en massa olater utan dessutom är i behov av en massa hjälp på alla möjliga plan ständigt och jämt?

Missuppfatta mig inte. Jag tror, i alla fall till ungefär 75%, att hans känslor inte är en enkel förälskelse. Jag vill inte tro att en liten förälskelse skulle klara av att gå igenom allt som vårt förhållande har fått gå igenom hittills. Om någon skulle sluta vara förälskad i någon så hade det perfekta tillfället varit direkt efter min operation när jag mådde som jag gjorde. Eller, egentligen långt innan vid vilken annan tidpunkt som helst eftersom inte ett enda ögonblick av det här förhållandet har hittills varit helt normalt. Men som sagt, jag är som jag är och jag kan inte låta bli att tvivla lite. För vem vid sina sinnens fulla bruk orkar stå ut med mig i längden? Nu, ja kanske, men om ett år eller två när det gått slentrian i förhållandet och mina brister inte längre är en nyhet utan något vi tvingas leva med varenda sekund? När romantiken bleknat och allt bara är vardag. Besvärlig vardag dessutom. Besvärigare än idag. Besvärligast för honom troligen.

Å, jag inser att känslor förändras. Att förhållanden förändras. Alldeles utan att den ena av parterna är… som jag. Ett förhållande kan ta slut även under bästa förutsättningar. Egentligen är det märkligt, vissa förhållanden består år efter år trots att alla dömt ut dem på förhand medan andra, ”perfekta” förhållanden tar slut. Jag vill inte att vårt förhållande ska förändras. Det är bra som det är. Men jag är rädd för att det kommer att förändras nu när vi ska bo ihop på heltid. Inte för att vi egentligen inte gör det redan nu men ändå. Det blir skillnad att dela ett hem fullt ut. Att leva tillsammans på riktigt. Jag är rädd för att han ska inse vilket misstag han gjort, att livet inte är en saga med mig. Även om sunda förnuftet samtidigt säger mig att det är något han borde insett för länge sedan.

Ibland händer det att jag försöker se oss tillsammans framför mig så som andra ser oss. Jag är ganska säker på att vi är ett rätt så fint par. Jag menar inte att någon av oss är speciellt vacker men vi passar ihop. Jag brukar tycka om den där föreställningen, bilden av oss som andra ser oss. Ända tills jag ser mig själv och inser att för främlingar så ser vi inte ut som det perfekta paret som kompletterar varandras motsatser utan som ett par där den ena är… underlägsen den andra, där den ena behöver hjälp och den andre hjälper. Ett förhållande som inte är jämlikt utan där den ena får dra det tunga lasset medan den andre… ja… tar emot. Jag kan höra kommentarerna ”han kan inte ha det lätt med henne, stackarn”, ”Det kan inte vara lätt att ha henne som flickvän”, "Det är ett tufft jobb han gör".

Ändå kan jag inse att det finns olika sätt att vara jämlika på i ett förhållande. Jag hade en kille en gång som jag var ihop med länge och nästan bodde ihop med. Jag strök hans skjortor, sydde i knappar och fixade med en matlåda till både honom och mig då och då. Han tvättade min bil, bytte däck och fixade med mycket annat som skulle anses som typiskt manligt. Inte för att jag inte kunde göra det själv utan för vi helt enkelt trivdes med den uppdelningen av tjänster och gentjänster. Vi gjorde det vi var bäst på och tyckte var roligast. Men det är just det, vad är jag bra på? Hur ska vårt förhållande bli jämlikt? Okej, visst, just nu funkar det ganska bra för jag kan faktiskt både stryka och laga mat om det behövs. Men sedan? Den tiden kommer allt för snart och vad händer då? Visst, jag ska lära mig men… alla saker som bara inte går? Jag inbillar mig, utifrån den erfarenhet jag har nu, att det kommer vara många saker som bara inte kommer att gå. Som han kommer att få göra. Hur får man ett jämlikt förhållande när den ene ger och den andre måste ta emot? Hur länge orkar den som ger?

Okej…
Jag ska sluta nu.
Detta blev alldeles för långt för att någon skulle orka läsa till slutet. Dessutom är det mesta av detta redan skrivet en eller ett par gånger i den här bloggen så jag tar absolut inte illa upp om du inte kommenterar. Tvärt om.

Tävling!!!

Jag har alltid samlat på böcker. Av diverse orsaker har jag beslutat mig för att de inte ska följa med mig till mitt nästa hem, en stor del av dem har redan åkt till Myrorna men några finns kvar, nedpackade och redo att åka.

Nu tänkte jag så här knasigt att man kanske skulle kunna ha en utlottning. Den som kan tala om titeln på filmen som låten jag citerade i ett tidigare inlägg kommer ifrån kan få bli ägare till en av mina favoritböcker (bland dem som finns kvar alltså). En liten varning dock, de senaste åren har jag inte köpt så många böcker och min smak har förändrats. De här böckerna är kvar från en ganska romantisk period av mitt liv. Men om någon har lust att ”tävla” så är det bara att skriva svaret i kommentaren.

Tusen tankar

Det blev inte så mycket skrivet här igår. Jag tror inte jag någonsin skrivit så lite på en dag trots att jag haft möjligheten. Och tankarna. Tusen tankar virvlade runt och väntade på att fångas och kläs i ord, skrivas ned och flyga ut i cyberrymden. Men de lät sig inte fångas. De sprang undan och gömde sig. Ville inte bli utsatta för allmän beskådan, inte ens halvallmän. Förmodligen första gången det hände sedan den här bloggen kom till... Eftersom syftet med den är just att fånga de mörkaste och mest undflyende tankar.

Jag gjorde annat istället.
Jag tränade (på att använda mitt nya program) och sjutton vet om inte det börjar ge resultat. Det kanske är inbillning men det känns liiiiite lättare, och aningen mindre långsamt. Men som sagt, jag har inte tagit tid på mig själv än.

Jag packade lite också. Det tar tid att packa och där hjälper det inte med träning, för hur beslutar man egentligen vad man ska ta med till sitt nya hem som ska delas med saker som redan finns på plats, och vad man lämnar kvar, eller snarare slänger bort? Jag menar, bara en sådan enkel sak som min vardagsservis som är väldigt fin och inte speciellt vardaglig. Jag fick den i födelsedagspresent för många år sedan av mina föräldrar. Jag tycker om den. Men jag gillar C:s servis också, som inte alls är så romantisk som min men mycket snygg. Vilken ska vi ha kvar? Vilken ska sparas i en låda? Eller ska någon slängas bort? Jo… vi skulle kunna ha båda, men varför? Jag har två andra utöver denna och C har en till… Hur mycket porslin behöver ett hem? Så här är det med varenda sak. Vi har dubbelt upp av allt, jag gillar hans smak för det mesta och jag gillar min smak alltid… Hans saker finns redan där. Jag skulle kunna slänga allt jag har utom mina kläder och flytta in.

Om jag är på det humöret så talar jag om för mig själv att det är just det jag borde göra. Det lär ju ändå bara bli en begränsad tid som jag kommer njuta av sakernas utseende medan han kommer att få gräma sig över min smak så länge vi bor ihop

Jag vilade också en hel del igår. Jag kände mig lite.. off. Lite som om jag håller på att få flunsan. Eller så var det bara humöret som gjorde en dipp. Eller så var det för att jag var nervös inför kvällen.