onsdag, juni 13

Det kunde ha varit värre

Av en ren händelse snubblade jag idag in på en blogg jag ibland läser. Där hittade jag ett inlägg som skulle kunna ha varit skrivet av mig, jag vet inte hur ofta jag själv varit inne på samma ämne här men kanske aldrig lyckats uttrycka mig så väl som den här manen kan.

Det handlar om människors reaktioner, eller, jag skulle kanske snarare säga de reaktioner som jag upplever dem ha gentemot mig och min sjukdom (vet inte när jag ska börja kalla det för vad det är, ett handikapp).

Som jag skrev för inte så länge sedan så finns människor av alla de slag. Det finns de ”…som snarast tycker att det är lite osmakligt av en att komma och påminna dem om deras egen bräcklighet genom att ha den stora fräckheten att vara skadad.”. Eller de som tycker att ”det kunde vara värre”.

Jag själv kan inte låta bli att ibland mästra mig och påminna mig om att jag borde vara tacksam för det skulle kunna vara värre. Ändå är det kanske inget jag vill höra från någon annan för: ” Detta faktum, att det kunnat sluta ännu värre än vad det gjorde, ger emellertid inte den oskadda omgivningen rätt att trivialisera skadan genom att kräva att man ska känna tacksamhet för att det "bara" blev som det blev. Den tacksamheten förtar nämligen på intet sätt de våndor som den reella skadan faktiskt innebär. Den tacksamheten är dessutom någonting personligt som den förment inkännande omgivningen inte har med att göra.”

Just de orden, att tacksamheten inte förtar de våndor man faktiskt känner… Mitt i prick. Tack för dem! Dem ska jag ta fram ibland när jag har dåligt samvete över att jag retar mig över saker som faktiskt kunde vara värre.

Jag läste givetvis hela inlägget ett antal gånger och även de kommentarer som kommit in hittills. En av dem är skriven av någon som förmodligen inte vågar stå för sin åsikt och kallar sig för Inkognito:

”Om inte den oskadda omgivningen har rätt att trivialisera skadan så borde - med samma logik - inte den skadade ha rätt att diktera den oskaddes sätt att hantera situationen.
Du får det att låta som att alla oskadda har en plikt att särbehandla och skadade. Var inte så konflikträdd och säg till nästa gång du tar illa upp så folk vet hur de ska behandla dig. Detta istället för att på prosa skriva upp regler om hur folk ska behandlas rent allmänt. Ursäkta min direkthet.”

Han har givetvis rätt. Jag har ingen som helst rätt att kräva något av min omgivning, jag kan inte berätta för människor hur de ska reagera på min synskada. Det enda jag kan hoppas på är att människor visar någon slags hänsyn. Till hänsyn hör att inte trivialisera den kanske största tragedi en person någonsin upplevt vilket självklart inte innebär att man istället ska erbjuda en aldrig sinande ström av medlidande som ingen egentligen har behov av. Medlidande och medkänsla är inte samma sak...

Jag begär inte att bli särbehandlad, jag tvivlar på att Lars Anders, författaren till ovan citerade blogg, vill bli det heller. Men när människor helt enkelt tycker att ens handikapp, skada eller sjukdom inte ens är värd att erkänna existensen av så blir det också en form av särbehandling. En särbehandling där mina behov inte är berättigade och är mindre värda än andras bara för att mina behov uppstått till följd av en sjukdom medan andras finns där av naturen och delas av större delen av befolkningen. Det är också en form av särbehandling när människor anser att man borde vara tacksam för det man har för att det kunde vara värre. Ingen kräver att du ska vara tacksam för att du har huvudvärk men skulle du ha varit med om en bilolycka så anser de flesta att du ska vara glad för att du bara har ont i huvudet… För det kunde ju ha varit värre.

13 kommentarer:

maria sa...

Jag förstår dig!!! och han!!!

Ska läsa det sen.

Hur less är jag inte på att höra att: Ja, men du den där tumören verkar ju vara av en ofarlig typ... Sen läser man om hjärntumörer och där skriver man bland annat att man väljer att kalla alla typer av tumörer i hjärnan för hjärntumörer även de godartade då det i hjärnan råder viss brist på växyta och att det är ett så känsligt ställe att operera på.

Att jag inte har några symtom idag! Ja, jag vet inte om jag ska känna tacksamhet över det eller ej men oron, rädslan kan ge många symtom de med.

När det gäller min sjukdom, menieres så, tja, jag står ju upp då och då, vissa vill ha det till att jag skulle kunna påverka min sjukdom genom att ta tag i mig själv etc... Inte för att jag vet hur de menar, du brukar ju ofta påpeka att jag tycks ha ett bra tag om mig själv...

Jag försöker att se på dessa som okunniga, både gällande sjukdom och funktionshinder samt i empatiskt bemötande.

Kram på dig

Ella sa...

Ha!
Just det, om du bara försöker så går det nog. Om du bara anstränger dig lite? Äh? Just exakt så, man kan påverka sin sjukdom. Helt klart. Man VILL ju så gärna vara sjuk, eller åtminstone sämre än man är. Eller hur?

Och oron... ja den verkar liksom bara vara ett ord för många. Ingen förståelse alls för vad den gör med en.

Hoppas du står upp idag Maria. Själv sitter jag mest ,)

Annelie sa...

Jag förstår precis hur du menar och håller med. Samtidigt kan det för vissa människor vara svårt att visa de rätta känslorna. Detta kan ju bero på olika orsaker såsom rädsla att som i ditt fall kanske titta dig i ögonen, eller inte titta dig i ögonen. Våga fråga vad du kan och vad du inte klarar av osv. Jag vet att jag är en person som ofta uttrycker mig på detta sätt, som du tycker är lite nedlåtande...det kunde vara värre.Men jag personligen menar inte det som något negaivt, utan det är mitt sätt att försöka tänka i positiva tankar.Jag har ju en del i mitt eget bagage om man säger så. Sen inte sagt att man överhuvudtaget ska behöva acceptera sitt eget "handikapp".
Ytterligare något jag brukar säga är att man kan bara utgå från sig själv, om vad som är bra eller dåligt/jobbigt.
Ahhh nu svamlar jag på som vanligt.Du förstår nog vad jag menar/kram till dig

Isabelle sa...

OJ! Det var många kloka ord på en gång. Både av dig och från bloggen du citerar. Känner igen...

Filifjonkan sa...

Åhh ja du ett stort ämne.Man har råkat ut för ett och annat. Men det gäller att våga ta den plats som till dig tillhör. Liksom andra bara brer ut sig. Tycker att vi som är handikappade skall föra mer väsen så vi får lite mer plats.En dörr på bilbesiktningen jättetung klarar inte att få upp ordentligt Har ringt och sagt till 2 år i följd gör nåt åt dörren. Icke! Men det kunde varit värre den kunde varit låst,,,ungefär, Nu har jag retat upp mig faktiskt igen bra att du tog upp det. Meddelas här då att Bilbesektningen i Oskarshamn inte är handikappanpassad vi kommer inte ens in genom dörren till automaten för tiden. Skall ringa och bråka hoppar på deras kommun nu.Ta plats..

Ella sa...

Annelie
Jag har nog alldrig upplevt det nedlåtande när det kommer från dig och då är det ändå lättare att missförstå det som är skrivet än det som är sagt. I viss mån hadlar det om god vilja också hos många. Det är jag övertygad om. Man vill så gärna att det ska vara bättre än det är.

Jag ler lite... ja, ibland, mest förr när jag såg tydligare, märkte jag hur folk liksom inte vågade se mig i ögonen, eller andra som liksom inte kunde låta bli fast de verkligen försökte på ett lite... inspekterande sätt. Syns det? syns det inte? ungefär.

Isabelle
Klokt eller inte, så känner jag. Verkar inte som jag är ensam. Tyvärr.

Filifjonkan
Ja vi kanske skulle börja med det, föra mer väsen.
Jag tycker att du ska skriva insändare!

Annika sa...

Jag tycker det är skönt när den skadade/handikappade själv kommit över en "tröskel" så det finns utrymme för att våga fråga, ta emot "hjälp" när så behövs, när den inser att jag bryr mig inte om handikappet utan att vi får komplettera varandra - jag hjälper dig och du mig, fast med olika saker för vi har olika behov.
Ibland behöver min hörselskadade kompis hjälp med saker som hennes hörselnedsättning komplicerar till i tillvaron, ibland behöver jag hennes hjälp med att lyssna på min trötta själ. Å ibland behöver vi bara få flamsa tillsammans och då flamsar vi även om våra "brister".

Ella sa...

Annika
Men det är sådant man kan göra med vänner. Vänner inser snabbt att det inte är fel att fråga, i alla fall de som är verkliga vänner och som bryr sig om en tillräckligt mycket för att våga.

annika sa...

Ja, så är det med vänner, helt rätt. Med dem som inte är vänner är det svårare att se när de klivit över tröskeln och törs låta andra följa med och ställa alla dumma frågor innan man får bitarna på plats. Å ibland så klampar man in för fort och ställer frågorna för fort och då är det lätt att släta över med en massa knäppa plattityder. Å har man ont i själen då är det inte det att det kunde varit värre utan då sägs "ryck upp dig" i olika formuleringar.
Varför kan vi inte vara raka - Jag ser att du inte mår bra, jag fattar inte varför men jag ska gärna lyssna om du vill berätta. Eller: jag märker att du har problem med synen - har du lust att berätta varför?
Eller: Mitt livs katastrof är här och nu och jag vill inte prata om den.
Å jag är så trött att det susar i öronen men som sagt;"det kunde ha varit värre" :)

Elisabeth sa...

Usch, vad jag blir arg... på dumma inlägg...! Han som skrev...! Ja, man får tycka vad man vill - men ibland undrar man över nivån...!

Handikapp! Vad är det? Var går gränsen för att säga att man är handikappad? Kan jag t ex säga att jag är handikappad för att min syn är deformerad p g a hål på "gula fläcken"? Jag ser rätt konstigt på min omgivning ibland...!
Jag har lite nedsatt hörsel - är det att betrakta som ett handikapp?
Det är ju "fisar i världsrymden" om man tänker efter..! Men visst är det ett handikapp - när jag inte kan fokusera eller höra ordentligt!
Så måste det vara ett så negativt laddat ord!

Man får ju tycka vad man vill - och då tycker jag att du verkar så modig på dina första steg på DIN resa!

Kram på dig..

Christina sa...

Om vi slog i huvudet på de som inte mår bra (och det behöver inte vara en skada) att "det kunde varit värre" ... då borde det - rent logiskt - till slut bara finnas en enda person på jorden som "har rätt" till omtanke för sitt lidande.
Var och en har rätt till sin sorg, sitt lidande utan att få detta smällt i skallen. Jag är så FRUKTANSVÄRT trött på denna klyscha.
Var och en har sin egen sorg som kan vara stor i den själen men för en annan mikroskopisk. Det är då inte upp till "den andre" att värdera. Bara att finnas till ... om det är en omtänksam och lyhörd medmänniska.
Jag fick höra detta upprepade gånger en tid. Och jag hade lust att slå ner folk som inte gav mig rätten till egen sorg. Det fanns alltid någon som hade det värre.
Oj vad jag blev upprörd.
Nu ska jag in till ErsLarik och läsa allt.

Ella sa...

Annika
Ja, du har en poäng. Varför kan vi inte alla vara raka? Är det uppfostran? Sociala normer? Det vore ju bra mycket enklare för alla om alla sa vad de menade.

Elisabeth
Jag vet inte varför det ordet är negativt laddat. Funktionshindrad är inte mycket bättre heller och det heter det visst numera.
För mig är det väl bara att det låter så... slutgiltigt. En sjukdom är bättre för att den låter åtminstone som något övergående.

Modig? Vad är mod? Att man gör det man måste för att man inte har något annat alternativ ;)
Du är också modig. Och stark.

Christina
Ha ha... ja men så kanske det vora bäst? Tänk så mycket pengar sjukvården kunde spara tex...

Ja visst blir man trött på att höra att det finns de som har det värre, precis som om det vore någon slags tävling. Fast som sagt, jag brukar ju försöka att trösta mig med det själv ibland. Försöka tänka mig in hur det skulle kunna vara eller hur andra har det.

Lars Anders Johansson sa...

Jag tog mig friheten att citera ditt kloka inlägg tillbaka!