Slutet

Jag får erkänna helt ärligt att jag blir mindre och mindre nöjd med novellen, men nu har jag ju lagt ut den och även skrivit ett slut. Inte det bästa jag skrivit men, men... Det har fyllt sitt syfte så här kommer slutet. Ifall om att någon har lust att läsa...

De tidigare avsnitten:
Del ett
Del två
Del tre

----

Ett par dagar senare hade hon gjort fem saker.
Hon hade tagit mod till sig och efter en sömnlös natt fylld av ångest och tårar öppnat kuvertet från landstinget. Nu visste hon att den tid hon kunde planera för, den tid då livet fortfarande såg ut så som hon var van vid kanske var begränsad till knappa fyra veckor. Vad som skulle hända därefter visste bara Gud eller ödet, eller vad man nu valde att tro på.

Hon hade löst ut recepten på apoteket också och nu var hon på väg till sin chef med den vita stenen och ett brev som tagit större delen av dagen att författa i handen. Den vita stenen hade efter ett ögonblicks ingivelse fått ett lager med klarlack och nu glänste den som om vattnet just hade sköljt över den. Hon visste att han inte var på sitt kontor så hon gick in utan att knacka. Långsamt men utan att tveka gick hon fram till hans skrivbord som var överbelamrat med papper och pärmar som alltid och såg sig om efter en tom yta att lägga sitt brev och stenen på. När hon inte hittade någon plats lade hon det igenklistrade kuvertet på hans stol och placerade stenen ovanpå. Därefter vände hon sig om och gick mot dörren utan att tveka.

I handväskan hade hon en flygbiljett, värd en förmögenhet, i bilen väntade hennes resväska. Hon hade kanske knappt fyra veckor på sig att uppfylla åtminstone några av sina drömmar. Om livet skulle ge henne mer än de fyra veckorna visste hon inte, allt hon visste var att han hade haft rätt. Allt hon hade var här och nu. Idag. Inte imorgon.

Novellen - del tre

Efter mycket vånda tar jag mod till mig och lägger ut det näst sista avsnittet.

Skriv nu inget snällt bara för att du måste utan ge gärna konstruktiv kritik, för även om jag inte har några författarambitioner med detta så är det roligt att höra vad som kan förbättras.

Del ett finns här, och del två hittar du här.

****

Kanske var det en evighet som passerade medan hon satt där vid sjön och funderade, kanske var det bara några minuter. Hon visste inte, brydde sig inte. När ljudet av en gren som bröts långt bakom henne nådde henne blev hon först lika rädd som om ljudet av ett pistolskott hade väckt henne. Hon ryckte till och var på väg att resa sig upp för att ta till flykten när hon insåg att det hon hört säkert bara var ett djur som förirrat sig in i parken under nattens tystnad. Ett djur skulle inte skada henne tänkte hon men hon hann knappt färdigt tanken innan hon hörde stegen mot stenarna på stranden som skar sönder stillheten och den sköra frid hon hade funnit.

Det sista hon ville var att få sällskap. Det sista hon behövde var någon kollegas missriktade omtanke. Hon ville inte behöva bortförklara sig, låtsas, spela det spel hon spelat hela veckan. Hon vände sig inte om för att se efter vem som var på väg, istället försökte hon samla ihop sina sista krafter medan hon kände bryggan motvilligt gunga till och knarra under stegen som obönhörligen var på väg fram till henne. När stegen upphörde stålsatte hon sig för rösten som snart skulle skära sönder tystnaden, hur lågt och omtänksamt det än skulle vara. Men tystnaden förblev tyst. Istället kände hon hur en varm filt lades på hennes axlar och sedan ett sista gungande från bryggan.

Motvilligt vände hon sig mot den som nu satt bredvid henne. Hon hade trott sig veta vem det var redan när hon hörde stegen men när hon såg Hans ansikte fastnade orden hon hade tänkt säga i halsen. Hon hade väntat sig att se sin närmaste kollega, bästa vän och förtrogna. Inte Honom. Förvåningen blev en tyst fråga i hennes ögon.

”Jag ville inte att du skulle frysa ihjäl.” svarade han, så tyst att stillheten runt dem inte stördes. Hon sa inget, nickade bara och blicken som för några tusendels sekunder låstes fast i hans blev varm.

En lång stund satt de tysta, utan att veta vad de egentligen skulle säga, utan att veta om ord ens var nödvändiga eller om det räckte med att bara sitta där och dela stillheten och friden. En enorm apelsingul måne var sakta på väg upp över himmelen, snart skulle den vara det enda ljus i mörkret som blev allt tätare.

Hennes blick drogs mot hans händer som förstrött lekte med en slät sten som han måste ha plockat på stranden. Stenen var vit och perfekt oval till formen och på ett underligt sätt såg den nästan skör och ömtålig ut i hans starka händer.

”Pebbles” ordet lät mjukt och varmt, nästan som sockervadd, när han uttalade det.
”Pebbles?” frågade hon tyst likt ett eko i natten.
”Lustigt, jag måste missat den engelsklektionen i skolan för det var så sent som för några månader sedan jag lärde mig vad ordet betyder.” orden var lika tysta som förut. Det lät som om han inte ville störa vare sig henne eller stillheten.
”Jag tycker det låter vackert.” fortsatte han efter en liten paus. Hon svarade inte. Hon tittade ut över sjön, in i det ogenomträngliga mörker som trädens skugga bildade på andra sidan. Stora svarta, alltuppslukande hål tänkte hon.
”Stenarna är vackrast när de är våta, sedan tappar de sin glans… när de hamnar där de inte hör hemma”.
Tystnaden bredde ut sig mellan dem en lång stund. En tystnad som kändes behaglig, varm och gav närhet istället för distans som så ofta annars.

”Men stenarna hör hemma här, på stranden”. Sa hon efter en lång stund trots att hon kände på sig att samtalet de hade snart skulle sluta handla om oviktiga småstenar.
”Men det gör inte du, eller hur? Du är på väg… Bort… Du vill fly.” Hans röst var lika mjuk och stillsam som förut. Hon kunde inte avgöra om det var en fråga eller påstående.

Jag har ingenstans att ta vägen tänkte hon. Jag kan inte fly. Vart jag än går följer Det med mig. Hon visste att om hon öppnade munnen nu och svarade på hans fråga så skulle mer sägas än vad hon var redo att avslöja ens för sig själv. Därför ändrade hon ställning. Drog upp knäna till hakan, slog armarna om dem och tryckte ansiktet, munnen, mot armen så att inga ord skulle kunna komma över hennes läppar. Inga ord hon ännu inte var redo att höra.

Månens starka apelsingula färg började övergå till ljusare gult. Snart skulle den stå tillräckligt högt på himmelen för att bara vara ett vitt klot. Ingen av dem sa något på länge, ingen av dem såg på den andre. Hennes tidsuppfattning förvrängdes av nattens mörker, av trötthet, av känslostormen inombords och av det lilla vin hon druckit.

”Ibland måste man följa sitt hjärta… eller sin själ…även om det innebär att man avviker från den utstakade vägen för en stund”.

Den vägen finns inte längre, inte den vägen som leder till framtiden, tänkte hon tyst men fortfarande sa hon inget. Hennes hjärta slog fortare, hennes kinder färgades röda och hon var plötsligt oerhört tacksam över att mörkret blev tätare för varje sekund. Hur visste han? Vad visste han? Hur kunde han säga saker som… som träffade så hårt, så skoningslöst rakt på sak? Utan att hon var medveten om det själv svämmade hennes tårar över. Tårar som hon inte tillåtit sig själv att gråta. Nu var hon rädd för att hon inte skulle kunna hejda dem.

Hon skakade på huvudet. Kanske för att skaka bort känslorna och tårarna, kanske för att besvara hans ord. Hon kände hans blick på sig, utforskande, granskande i mörkret. Hon visste att han såg hennes tårar men han förblev tyst en lång stund, lät henne gråta och låtsades som om han inte såg. Respekterade hennes stolthet.

Slutligen tog han till orda. Tyst. Långsamt och tvekande, nästan som om han var rädd för att orden skulle skada henne, eller honom själv.

”För tre år sedan skulle min pappa fylla sjuttio. Min mamma var fyra år yngre. Jag vet inte hur länge de hade drömt om att få resa på en riktig Karibienkryssning. De hade alltid pratat och skämtat om att när de blir gamla så ska de åka, leva i lyx och göra av med hela arvet. Vi barn hade skrattat åt dem och talat om att de borde åkt för länge sedan.” Han tystnade och blickade ut över sjön där en svag dimma sakta bredde ut sig nu, snart skulle de inte se trädens svarta siluetter på andra sidan. Hon passade på att torka sina tårar.
”Vad hände?” viskade hon tyst, så tyst att han nästan inte hörde.
”De bokade sin kryssning och skulle fira pappas sjuttioårsdag på kryssningen.” sa han långsamt. Den här gången förblev hon tyst när han gjorde ett långt uppehåll, hon anade att fortsättningen inte var lätt för honom.
”Mamma fick en hjärtinfarkt tre dagar innan de skulle ha åkt. De kunde inte rädda henne.”
hans röst bröts, blev än tystare, men han fortsatte. ”ibland… ibland måste man följa sina drömmar. Idag. Inte imorgon, för imorgon kan det vara för sent.”

Långt senare, när natten började ljusna och dimman lösas upp i stora sjok som sakta svävade ut över det andlöst vackra landskapet, lade han den vita stenen i hennes hand, hjälpte henne upp från bryggan och följde henne tillbaka till huset på kullen.

Novellen - Del två

De glada skratten från huset på kullen avbröt kvällens tystnad då och då. Sällskapet, hennes kolleger, njöt av den behagligt svala sensommarkvällen, maten och vinet som gjort dem alla lite mindre behärskade och mer spontana. Efter en hel dags planeringssamtal, föreläsningar och grupparbeten hade alla sett fram emot kvällen och bestämt sig för att göra det bästa av den. Det hade varit även hennes tanke men någonstans hade samtalet kring bordet börjat kännas nästan som en besk medicin med en stark bismak av något som hon visste skulle göra henne illamående. Till en början hade orden bara stört henne lite grann och en smygande känsla av obehag hade sakta krupit upp bakom henne. Senare, när det glada samtalet fortsatte och skämten blev än mer ohämmade under vinets påverkan började hon känna en stark motvilja mot alla dem som satt runt omkring henne och kastade ur sig ord och meningar som kändes som knytnävsslag i magen. Skratten blev till hån och orden till vassa knivar.

”Men helt allvarligt, det är ju synd om ungen, hon kommer att bli skadad för livet…”
”Ja herregud, har barnet inte ärvt mammas dåliga syn så lär hon få det av alla dessa självlysande kläder hon tvingas bära…”
”Eller åtminstone önska att hon slapp se…”
”Men var får de tag på allt?...”
”Jag menar neongröna regnställ?”
”Och har ni sett husfärgen de valt? Gatubelysning är fullständigt onödigt att ha där.”

Hon orkade inte låtsas som om hon var road. Istället kom något över henne och hon öppnade munnen utan att tänka sig för. Inte ens direkt efteråt kunde hon komma ihåg vad hon hade sagt men det var definitivt inget som passade in bland de glada skratten och den skämtsamma stämningen. Det visste hon däremot helt säkert så hon reste sig upp, pressade fram en ursäkt och gick därifrån.

Bakom henne bredde sig tystnaden ut och lade sordin på de glada skratten för några ögonblick men snart hördes fniss och någon som roat konstaterade att hon hade fått i sig för mycket vin.

Hon visste inte vart hon var på väg, inte tillbaka till rummet, hon var tvungen att komma därifrån, följa sin impuls och fly. Det spelade ingen roll vart, bara hon slapp vara där hon var, den människa hon var.

Hennes ben förde henne till parkeringsplatsen, nästan omedvetet, bara för att där inse att bilen stod hemma i garaget. Hon hade åkt med någon annan till konferensen. Det fanns ingen möjlighet för henne att fly. Illamåendet som hon så ofta kände nuförtiden sköljde över henne i samma sekund som hon insåg att hon inte hade någonstans ta vägen och den här gången kunde hon inte svälja ned den. Under några hemska ögonblick undrade hon vad folk skulle säga om de såg henne nu, men sedan slog det henne att hon faktiskt inte brydde sig längre. Vad spelade människors åsikter för roll egentligen? Varför brydde hon sig alls när tiden kanske höll på att ta slut? När det fanns viktigare saker att fundera över?

Efteråt visste hon inte hur länge hon stått på parkeringsplatsen, liksom fastfrusen och kämpande emot ångestattacken. Så småningom tog hon sig samman och började gå mot den enda plats som hon visste skulle kunna ge henne ro. Den gamla dåliga bryggan vid sjön som hotellpersonalen vid upprepade tillfällen förbjudit dem att gå ut på. Precis som om det skulle behövas när bryggan var avspärrad med gula plastband och stora skyltar prydde den; ”Förbjudet att beträda!” och ”Farligt!”. Hon brydde sig föga om varningarna i den stunden. Om bryggan sjönk och hon med den så skulle det ändå inte betyda något. När hon väl satt på bryggans yttersta kant och den inte hade sjunkit, bara knarrat betänkligt under hennes steg, visste hon inte om hon skulle vara glad eller ledsen över det.

Hon satt där länge och försökte finna friden som det spegelblanka vattnet, den steniga stranden bakom henne och skogen på andra sidan sjön borde inge henne. Hon visste inte hur lång tid det tog för hennes kropp att sluta skaka av ångest eller när ljuden av skratt som ibland svävat över parken bakom henne tog slut och den totala tystnaden lade sig, en tystnad som bara bröts av nattdjurens läten. De andra hade vid det laget säkert gömt hennes kommentar och vad som utlöst den. Imorgon skulle ingen nämna hennes plötsliga utbrott. Hon däremot skulle aldrig glömma orden och samtalet som plötsligt fått all hennes sunda förnuft att ge vika för den panik som ständigt fanns på lur. Det hjälpte inte att tänka på moderns favoritordspråk ”ord kan inte skada dig” för det var just vad orden hade gjort. De hade stuckit hål i hennes sköra självbehärskning och fått hela världen att gunga till på bara några sekunder. Plötsligt hade hon känt sig naken, genomskådad och hånad. Nästan hudlös.

Så lätt det var att bli sårad…
-------------

Första delen hittar du här.

Jag ska bara skriva tre rader

Det har varit en lång dag och jag är helt slut. Både fysiskt och psykiskt.

Jag måste bara få skriva tre rader (mer får det inte bli för C nu för han tyckte jag borde lagt mig för en timme sedan istället för att sitta med datorn i knäet).

Första raden: Jag är så stolt över att jag blivit ”tagen” av både Maria och Anki. Nu kan jag ”ta” hela åtta bloggar! Hur jag nu ska välja ut dem… (får bli imorgon).

Andra raden: Tack snälla för alla snälla kommentarer om novellen! Jag blir ju alldeles rörd. Men jag måste säga, tanken har aldrig varit att den skulle bli mer än mina fantasier för byrålådan eller datorn. Anledningen att jag skriver den är helt personlig och privat och bara ännu ett sätt att bearbeta tankarna på ett annat vis än jag brukar. Visserligen är det en utmaning att skriva på det här sättet men främst är det för att jag behöver det för min egen sinnesro, inte för något annat. Därmed inte sagt att jag inte känner mig en smula högfärdig av alla gulliga kommentarer.

Tredje raden: Oj… jag hade visst inget mer att tillägga. Eller så har jag glömt vad det var jag hade att säga. Återkommer imorgon med en rapport från denna dag.

Natti natti till er alla. Speciellt till alla er underbara bloggvänner som brytt er om att kommentera och läsa.

Here goes nothing

...eller den så kallade novellen, del ett.

(Uppdaterat med en ny inledning, 27/7)

-------
Sommaren höll sakta på att dö. Trots de varma dagarna kunde man ana hösten som sakta närmade sig. Trädens grönska var inte så klar längre utan mer jordnära, himlens blåa färg lyste inte så starkt och till och med solens strålar kändes mer avlägsna, nästan som om de var på väg bort, till ett annat land.

Snart skulle träden på andra sidan sjön färgas i höstens tusen nyanser av rött, gult och brunt och trots de vackra färgerna skulle hon önska sig bort, det visste hon redan nu. Hösten var helt enkelt inte hennes årstid.

Hon hade aldrig älskat de vindpinade kvällarna då regnet vräkte ned utanför och människorna ständigt tycktes streta i motvind mot en varmare plats. Utan att egentligen se varandra. Ointresserade av allt annat än att komma innanför dörrarna till hemmets lugna vrå. Till de tända ljusen och till värmen. Till nära och kära.

Däremot hade hon alltid älskat att tända levande ljus och släcka alla lampor. Sitta på vardagsrumsgolvets mjuka, varma ekparkett, med de doftande ljusen runt omkring sig och meditera, eller ligga i badkaret och lyssna på musik och låta tankarna fara fritt i stearinljusens behagliga milda sken. Det var så hon hämtade nya krafter. Ny energi som hon alltid tycktes behöva extra mycket av inför hösten och vintern då allt var så mycket mer hektiskt på jobbet än vid någon annan period och då det ständiga mörkret gjorde henne deppig och medveten om den kärlek som hon så innerligt saknade i livet, den sommar som flytt och tiden som aldrig skulle komma åter. Eller, det var så det varit. I år tycktes ensamheten och de fria tankarna allt annat än lockande och det varma milda levande ljuset snarare skrämmande.

Den här hösten skulle bli annorlunda. Det visste hon redan nu. Kanske skulle den bli den sista hösten. Den sista vintern. Hade hon tur… ja då skulle hon få uppleva en sista vår. Kanske. Plötsligt tycktes tankarna på kärlek vara orimliga och ologiska, så små och oviktiga. Nästan som från ett annat liv. För en annan människa. Den människan hon hade varit men som hon aldrig skulle bli igen. Ytlig och bortskämd av livets goda och ändå ständigt missnöjd, på jakt efter mer, bättre och större.

Hon hejdade sina tankar och sköt dem ifrån sig. Det var att gå steget för långt. Läkaren hade ju trots allt lovat henne att det mest troliga skulle vara att inget skulle förändras. Allt skulle förbli sig likt.

Problemet var bara det att allt redan hade förändrats.

De smygande förändringarna hade blivit allt mer tydliga. De hade trängt sig på sakta, nästan omärkligt, nästan som en tjuv om natten vars närvaro man inte märker förrän när man vaknar och ska ta på sig sitt älskade armbandsur, eller de där små örhängena man fått ärva av sin för länge sedan bortgångna och ack så saknade farmor. Då när man står där och iakttar deras tomma platser inser man plötsligt att en tjuv smugit omkring under natten. Skändat ens skyddade hem, rört sig på de mest privata och heliga av platser och stulit de mest värdefulla och oersättliga ägodelarna. En tjuv som tagit inte det som är mest värdefullt i pengar räknat utan i känslor räknat. En tjuv som tagit klockan som visserligen går att ersätta med en ny som fyller sin funktion lika bra, men en som som för alltid kommer att sakna de känslor och den värme som blotta åsynen av den gamla hade framkallat.

Hon hade observerat de smygande förändringarna en längre tid nu men i sin iver att behålla allt som det var förr så hade hon avfärdat dem som inbillning, som en slags hypokondri eller möjligen den typ av självupptagenhet som ensamstående människor ofta drabbas av. Som så många andra hade hon avfärdat de allvarligaste symptomen och istället oroat sig för den lätta sommarsnuvan som inte ville gå över och tånageln som missfärgats. Nu visste hon dock sanningen och sanningen gjorde henne rädd.

Sanningen gjorde ont.

Hon ville fly.

Hennes första tanke hade varit att ta bilen och göra som i sången, se var alla vägar tar slut eller kanske resa bort till andra sidan jordklotet, även om båda alternativen lät som dåliga klichéer. Men sedan hade det sunda förnuftet vaknat och kommit till hennes räddning. Allt som oftast skrek det sunda förnuftet högre än paniken som låg och pyrde inuti.

Det sunda förnuftet lyckades överrösta de irrationella tankarna och tvinga dem tillbaka ner i djupet av hjärtat där de strängt förbjöds att komma upp till ytan.

Det sunda förnuftet sa åt henne att blunda för sanningen, gömma huvudet i sanden och fortsätta att leva precis som förut. Inte tänka, inte känna… bara helt enkelt låtsas att allt var precis som det borde vara.

Det sunda förnuftet hade tvingat henne att gå förbi Apoteket utan att lösa ut recepten som låg hopskrynklade kvar i väskan där hon hade slängt ned dem i ren hysteri.

Det sunda förnuftet hindrade henne från att öppna kuvertet som legat och väntat på henne på hallgolvet en eftermiddag, och vars framsida pryddes av Landstingets logotyp, en symbol som skulle ha kunnat vara självaste djävulens…

Det sunda förnuftet ville göra allt för att skydda henne och låta henne leva kvar i den säkra lilla bubbla som blivit hennes verklighet.

Och hon behövde sin bubbla…

Inte än men snart skulle hon finna styrkan och modet att gå ur bubblan, gå in på Apoteket, öppna kuvertet.

Oftast hade det sunda förnuftet kontroll över hennes tankar och handlingar… Oftast… men inte kvällar som denna.

---

Fortsättning följer...