Helgen, Nisse och bilder

Den här helgen har varit helt underbar, perfekt… ja en sådan som jag kommer leva på länge. Eftersom det var så vackert väder så bestämde vi oss på fredagen att packa en resväska och lite badgrejer och bara sätta oss i bilen och se vart vi hamnar.

Vi åkte mot Västkusten på småvägar och stannade till när vi kände för det. Vi (eller snarare C) hittade en helt underbar badplats vid någon insjö där vi badade och vattnet var faktiskt varmt! Jag kan inte komma ihåg sist jag badade i början av juni här i Sverige. Det är ganska ovanligt för jag är en riktig badkruka om inte vattnet är ordentligt varmt. Dessutom har jag aldrig gillat att bada i främmande vatten där jag inte vet hur botten ser ut…

Vi bodde på hotell två nätter, två olika, solade, promenerade på stranden och bara njöt. Det var helt underbart. I söndags när jag vaknade hade jag lite samma pirr i magen som jag hade alldeles i början när C och jag hade blivit ihop. Det är ju egentligen märkligt hur just den där känslan liksom försvunnit, eller kanske inte är fullt så märkbar längre. Inte så att jag älskar honom mindre, tvärt om, men det går ju inte att komma ifrån att den där nya känslan som man har vid en nyförälskelse har gått över lite. Jag tror egentligen inte att det handlar om att jag är mindre förälskad, utan mer om att det känns… tryggt. När man är nykär är det ju alltid lite oroligt, man oroar sig för allt i princip. När man levt ihop ett tag så vet man vad man känner och förhoppningsvis även vad han känner… Även om jag fortfarande allt som oftast undrar varför han känner som han gör…

Hur som helst var helgen underbar. Det är nog så, att alldeles oavsett hur mycket man älskar varandra, så behöver man göra sådana här saker för att det inte ska bli alldeles för mycket slentrian och vardag. Jag höll nästan på att skriva ”så man inte tar varandra för given”, men det där gäller nog inte i det här fallet. Det går inte en dag då jag inte förundras över att jag har honom…

Jag är så kär…


Och så till lite mer världsliga saker.
Anna ställde några frågor till mitt förra inlägg och eftersom jag brukar få frågorna tänkte jag köra med återanvändning men nu hittar jag ju självklart inte de inläggen...

Första frågan var om Nisse, hur han fungerar.
"Han" heter egentligen Supernova faktiskt. Vackert va? Man kan ladda ner en testversion om man är nyfiken, men i korthet så kan han alltså läsa upp den text jag väljer eller förstora den eller båda delarna. Jag kör med båda delarna och växlar efter humör och ork. Man kan också välja färger så att skärmen alltid visar tex vit text på svart botten. Sedan kan jag ju berätta att Nisse numera har bytt kön och egentligen heter Alva. I början var det en ganska trist mansröst men Alva är riktigt trevlig. Fast hon får fortsätta att heta Nisse här hos mig.

Andra frågan var om man kan göra något med sina blogg- och webbilder för att även de som inte ser bilderna ska kunna få behållning av bilden. Ett tips, om man har en blogg och vill ha minsta möjliga besvär, är att man helt enkelt under bilden skriver en text i stil med "bilden ovan föreställer...".

Alternativet är en "alt-text". De flesta webbprogram (typ Dreamweaver) har en alt. funktion. När man lägger in en bild får man upp en ruta där man kan skriva en beskrivande text och den texten syns sedan när man för musen över bilden eller som i mitt fall, läses upp av Nisse. Den här funktionen använder många siter, men inte alla tyvärr.

Har man en blogg så får man manuellt lägga till den texten i html-koden vid bilden (om inte blogger har ändrat på det nu) och just nu vet jag inte exakt hur den ser ut men någon av mina läsare kanske kan hjälpa till?

Var detta svaret på frågorna Anna?

Helt sjukt

Förresten, mitt i städningen och matlagningen måste jag bara berätta för jag kan inte få det ur tankarna...

Det hände en väldigt märklig sak på Liseberg i fredags.

Jag hade ingen handväska med, det enda jag hade i händerna var min käpp som jag fällde ihop när jag skulle åka (och helst dess emellan med för att inte fälla krokben på folk), gick det så lämnade jag den där man lägger ifrån sig prylar vid varje attraktion för det är bekvämare att ha händerna fria att hålla sig i med som bekant.

Detta är helt otroligt osannolikt men jag blev av med den! Jag lovar, och det kan de andra intyga med, att jag inte glömde den någonstans! Jag vet att man annars skulle kunna tro det så mycket som jag hatar den där vidriga saken, men jag har faktiskt insett att den är fantastiskt praktisk och i synnerhet när det är mycket folk runt mig.

Alltså, är inte det helt sjukt? Att gå iväg med en vit käpp som inte tillhör dig och som du definitivt inte behöver? För någon som behöver den hade aldrig tagit den. Jag kan inte begripa vad det är för en märklig person som gör något sådant. Jag menar, för det första, jag fattar inte varför man skulle vilja ha en sådan grej när man inte behöver den, fasen så mycket jag avskyr att behöva använda den, jag skulle aldrig frivilligt använda den ens på skämt!

För det andra, tänk om jag vore helt beroende av den? Alltså… Okej… Det är jag väl fast bara nästan…

Men vad ska någon med den till???? Jag bara kan inte begripa det… Efter det var det lika bra att åka därifrån för jag höll ju på att bli hispig av alla människor som trängdes och plötsligt inte alls brydde sig om att flytta sig för mig, som väl var så var vi ändå ganska mätta på Liseberg men ändå… Sedan att jag naturligtvis inte har någon i reserv är en helt annan historia…

Överlevt igen

Jag överlevde och jag uppförde mig. Helt utan att göra bort mig alls… vad jag vet ska jag kanske tillägga.

Jag tog med datorn, och hör och häpna, de hade skaffat en projektor, bara för min skull! Det betyder faktiskt ganska mycket även om det inte var någon stor föredragning jag gjorde. Fast det påminner mig om att jag genast ska skriva till min nya chef och begära att han skaffar mig en egen projektor… eller projektet…

När jag kom dit hade de just fikat och satt och väntade på mig. Det är fortfarande en märklig känsla att komma in i en lokal och veta att det sitter människor där som jag känner, som känner mig men som jag inte ser tillräckligt väl för att avgöra vem som är vem. Det är sådant som gör mig vansinnigt nervös. I bästa fall, med bra belysning (vilket innebär ljust men absolut ingen motljus) så brukar jag åtminstone kunna gissa grovt utifrån kläder, färger och former men i det här rummet är det alltid motljus eller om det är fördraget som idag, inte tillräckligt ljust, inte ens när taklamporna är tända vilket är märkligt egentligen... Det kändes minst sagt konstigt att gå in och veta att C var där men inte vart han var till exempel, inte förrän han sa något vilket han givetvis gjorde ganska snabbt… fast då blev jag nervös för det, för att jag visste att han var där… eller ja, det visste jag ju redan när jag gick dit, men då var det mer påtagligt liksom.

Sedan har jag alltid den där känslan av att folk iakttar oss på ett speciellt sätt när vi är på möten tillsammans eller på jobbet över huvud taget. Som om de… liksom spionerar, undrar hur vi har det egentligen, hur synd det är om C osv…

Jag har bara varit i en liknande situation en enda gång sedan vi blev ihop och i livet efter, den där gången när jag höll det där hemska föredraget, men då var han ju mest där för att hålla mig sällskap, inte i egenskap av ”åhörare”. Bara det är ju pinsamt, eller nervöst, att hålla ett officiellt föredrag inför den man lever ihop med. Känns väldigt märkligt. Väldigt pirrigt.

Men när all teknik väl funkade så flöt det hela på bra. Jag berättade hur långt vi kommit och vad som var på gång närmast, vad som funkat, inte funkat osv. De ställde en himla massa frågor efteråt, även C, och jag kunde svara på nästan alla. Datorn funkade, Nisse funkade. På det hela taget gick det som sagt bra. Även om jag efteråt var helt skakis. Är det fortfarande ska jag väl säga.

Jag har nog inte träffat de här cheferna sedan innan… i livet före kanske. Om ens då, i alla fall inte alla samlade på det här viset. En och en ja men inte i klump och jag vet inte ens om jag någonsin varit den som hållit i ett föredrag inför dem, men det har jag nog fast jag förträngt det. Jag tycker alltid det är mer skrämmande med folk i klump än var och en för sig. I början av mötet kändes det jättekonstigt. Jag inbillar ju mig alltid en massa saker om vad de som ser mig känner och tycker om mig. Jag måste erkänna att jag fortfarande, alltid och i synnerhet i lägen som detta, skäms för att jag inte ser dem, skäms för varje liten sak jag behöver hjälp med och skäms framför allt för varje synligt tecken på min synskada… sedan att jag idag bara behövde hjälp med sådant som vem som helst hade kunnat behöva hjälp med, som att koppla ihop datorn med projektorn, det spelar ingen som helst roll.

Samtidigt är det kul att de visade så stort intresse, frågade så mycket och att de vid slutet av mötet nästan kändes normala… hur ska jag förklara? I början var det min syn, jag och därefter min ”komepetens”. I den ordningen och med fördelning 90% 7% och 3%, i den ordningen… efteråt, när jag hade pratat klart och de började ställa frågorna så var det tvärt om, helt och hållet. Men… det är naturligtvis bara min känsla av det hela och kan vara ren inbillning. Jag var ju trots allt där en begränsad tid.

Nu är jag däremot ganska slak… som om energin runnit ur mig på något sätt. Kanske jag slutar lite tidigare idag.

Vilken morgon!

Phu vilken morgon jag har haft!
Allt som kan gå snett har gått snett.

Jag försov mig inte, men det är nog också det enda som funkat. Datorn blev knäpp och Nisse gick i strejk!!! Fatta min ångest. Jag kunde inte gå min morgonrunda bland bloggvännerna, kom bara halvvägs!

C vägrade gå upp, kan det bero på att jag hållit honom vaken med min panikattack? Okej, jag överdriver lite men tanken på att jag ska på återbesök redan i nästa vecka är aningens skrämmande och minst sagt ovälkommen. Men å andra sidan har jag ju själv bett om det så jag ska skylla mig själv. Dessutom vet jag ju vad som kommer hända i princip… tror jag. Jag borde alltså vara lugn. Är jag det? Nej, nej, nej!

Nu tappade jag visst tråden, jag skulle ju berätta om den knäppa morgonen jag haft.

Den blev ju liksom inte bättre av att jag var på dåligt humör för att Nisse hade gått i strejk, tvärt om. Jag är inte som kvinnor i allmänhet med utmärkt simultanförmåga, tvärt om jag klarar visst inte att göra två saker samtidigt, vara sur och hälla upp kaffe till exempel. Funkar inte alls. Inte heller är jag bra på att leta efter bortsprungna kläder när jag är på det humöret, toppen jag skulle ha till byxorna fanns ingenstans. Behöver jag säga att den bara gömt sig för mig och inte C? Man kan ju förstås undra varför jag över huvudtaget behövde leta efter den på morgonen och inte hade ordnat det redan igår kväll...

Eftersom jag ändå var på dåligt humör (eller för att datorn strulade hemma) bestämde jag mig för att åka med C till jobbet. Väl här så var det lika bra att börja jobba och starta med e-posten medan det fortfarande var lite lugnt. Det skulle jag inte gjort för på mindre än tre minuter var jag hyperstressad. Min nya chef har beordrat (han tror att han är kvar i försvaret, han ber aldrig, bara ger order) mig att infinna mig på högkvarteret (så kallar vi hans kontor fast det vet inte han) kl tio prick! Då ska jag ge en "kortfattad" redovisning av projektet så här långt för honom och de andra i ledningsgruppen! Kommunens ledningsgrupp alltså... De är inte så många i ledningsgruppen men de är inte heller mina favoritpersonligheter, om man bortser från en person förstås... vars namn börjar på C ,)

Nu är jag inte orolig för att sammanfatta projektet för jag har som vana att alltid ha en presentation klar över hur långt vi kommit, det är ganska bra när nya personer ska bli inblandade, plus att jag är beroende av att allt är överorganiserat så att jag kan göra saker spontant om det skulle behövas.

Däremot är inte kommundirektörens kontor det bästa av ställen att sitta på för mig, varken ljusmässigt eller utrustningsmässigt, speciellt inte när de andra är där med, och det gillar jag inte för det är nervöst nog ändå… Men men, han beordrar mig en timme innan jag ska vara där, då kan han inte förvänta sig något som är helt proffsigt! Och jag kommer faktiskt tala om det för de andra att det var så kort varsel...

Med andra ord, måste jag rusa nu!

Jag hoppas att mina kära bloggvänner och de jag inte känner haft en bättre start på dagen?

Äh… nu gnällde jag igen! Förlåt!

Blogg.se och andra kommentarer

Det här inlägget hör inte till de glada och sväva-på-molnen-efter-semestern som jag egentligen borde skriva idag. Det är faktiskt ett lite ledset inlägg från en lite deppig Ella. Inte från en lat en, så som jag trodde i morses, eller ens från en vars hjärna fortfarande är på semester… För det skulle man annars kunna tro är orsaken till alla försvunna kommentarer och otydbara spamskydd…

Jag har ju skrivit om det förut, att de där spamskydden som blogg.se har ger mig vissa problem. Det är inget nytt antar jag för någon som regelbundet besöker mig. Hittills har jag dock lyckats klura ut vad det står efter några gissningar. Tyvärr har jag i kväll tvingats inse att det är slut med det nu.

Det känns ganska trist. Jag vet att det har varit på väg länge men jag hade hoppats på att det inte skulle hända än. Kanske har det med det där orosmolnet doktorn berättade om sist att göra, i så fall kan det bli bättre igen så småningom…om jag har tur. Kanske är det bara ännu ett naturligt steg i utvecklingen av min sjukdom. Hur det än är så är det tråkigt. Och lite skrämmande att det har förändrats så mycket på drygt en vecka som jag varit borta från bloggen.

Jag vill i alla fall att ni ska veta att jag kommer att fortsätta att läsa alla er som bloggar på blogg.se, men jag kommer inte att kommentera speciellt ofta. Jag vet att jag kan be C om hjälp, han ställer gärna upp och gormar aldrig. Tvärt om… men… jag behöver hans och andras hjälp ofta nog och det gör inga mirakel direkt för självförtroendet som det är…

Bloggagratis.se och de andra som inte har lyssna-funktion eller ”alt-text” är inte helt enkla heller numera. Det är förmodligen därför mina kommentarer försvinner då och då.

Tänk om alla mina bloggvänner kunde blogga på blogger.com… eller om de andra verktygen kunde anamma bloggers lösning för spanskydd…


Ska jag vara helt ärlig så retar detta mig på fler än ett sätt. Dels är det som sagt ytterligare en milstolpe som passeras så att säga och ännu en orsak till oro… (och jag har inget sagt till C ens).

Dels så blir jag lite irriterad över att bli utestängd från att göra sådant som jag borde kunna göra, som det finns tekniska lösningar för. Jag uppskattar inte alls att få samma status som ett spam och det gör mig lite lätt förbannad faktiskt. Det känns lite… orättvist. Ju mer jag tänker på det desto argare blir jag.

Nyshoppad

Nu har jag shoppat... utan att göra slut på en endaste krona eller ens flytta mig från soffan...

Nå ja, det är inte riktigt sant. Jag har, med hjälp av C som faktiskt har ganska sunda åsikter och vet nästan lika bra som jag själv vad jag behöver, skrivit en önskelista på saker jag kanske inte egentligen behöver men som vore ganska praktiska att ha.
Som till exempel de här:

Tror vi. Kan du gissa vad de är? (fuska inte genom att titta på Iris)

Men allra helst det här:

Jag har dessutom sett en ny sorts Nisse, en som får plats på ett USB-minne, hur praktiskt vore inte det när man åker bort? Då kan man blogga (hyfsat i alla fall) från en helt främmande dator... Wow säger jag bara.... (wow för något som var självklart för bara ett halvår sedan...)

Det är en lustig butik det där egentligen, av beskrivningen på sakerna så framgår det inte precis om de är bra eller inte och bilderna är inte speciellt bra om man ser dåligt men det är där Syncentralen kommer in. Jag ska ta upp mina önskemål med dem…

Jag kan inte fatta att allt ska behöva kosta så mycket, det är himla tur att man inte behöver stå för alla kostnader själv.

Uppdatering
Okej, jag ska berätta vad det är för saker.

Plastgrejerna överst är precis som Monica gissade, till strumpor. Man kanske kan använda dem att baka med också, som Angel föreslog, men det vore kanske synd… Jag har alltid varit en hopplös slarvmaja när det gäller strumpor så de där har jag faktiskt redan beställt. Egentligen tycker jag nog att de borde ingå i grundutrustningen för ett helt normalt hem, för jag behövde inte se speciellt dåligt för att gå i omaka sockar nästan jämnt… Vad tycker du?

Den lilla runda saken är precis vad den ser ut att vara, en ficklampa som ska kunna hängas på en nyckelknippa. Jag tänker att det kan vara behändigt att ha till vintern när jag ska hitta nyckelhålet.

Trean uppifrån är en smart liten grej som ska kunna skilja äggulan från äggvitan är det tänkt. Också en sådan sak som alla borde ha. Inte för att man så ofta ägnar sig åt att skilja gulor från vitor men när man gör det så, eller jag gör det... Jag kan inte påstå att jag någonsin varit duktig på det, jag vet att jag alltid gjort av med fler ägg än nödvändigt när jag ska dela upp dem sådär så det är väl också en smart sak för alla?

Nederst är min favorit. Kan inte fatta att jag inte hört talas om den förr. En scanner, precis som Scottlandsresenären Anki förslog, som ska kunna läsa upp texten med bara en knapptryckning. Väldigt smart. Hittills har jag scannat, laddat in i datorn och omvandlat med ett annat program. Inte alls speciellt smidigt även om det givetvis också funkar. Jag har nämligen blivit mer och mer lat på sista tiden, det är sällan jag lägger energi på att läsa själv, istället låter jag Nisse göra det. Jag har upptäckt att det ger mig betydligt mindre huvudvärk. Men det var en omställning och det är högst motvilligt jag erkänner att det är så…

Diskreta hissar och ett bekvämt liv

Det finns tusentals saker som man tar för givet. Små petitesser som bara fungerar utan att man behöver tänka på dem ens.

För de allra flesta.

Själv har jag inte kommit så långt att jag är förberedd på alla petitesser som plötsligt inte fungerar. Små detaljer som egentligen inte är så viktiga som förvandlas till små irritationsmoment, eller osäkerhetsmoment som påminner mig om att jag inte längre kan leva mitt liv så som jag är van att göra.

Påminner mig om att jag är beroende. Detta hemska ord som är lika fult varesig det används om droger eller om andra människors välvilja.

Jag kan inte ta för givet att de små detaljerna, som är så oviktiga när de fungerar också fungerar för mig. Jag kan inte längre slänga mig i bilen en halvtimme innan och åka till den Något Större Byhålan för att gå på ett möte utan att först fundera över hur jag ska komma dit. Och då hela vägen dit. Inte bara till porten eller parkeringsplatsen. Ibland händer det att jag glömmer av att planera varje detalj.

Jag glömmer att det inte räcker med att beställa en taxi i god tid och hoppas på att den faktiskt kommer när den ska. Resten ska också fungera. Till exempel behöver jag fundera ut hur jag ska ta mig in genom en port som är låst och där enda sättet att ta sig in är genom att slå en kod som är angiven någonstans på en tavla med små bokstäver. En helt vanlig, handikappanpassad hiss kan ställa till problem om man som jag inte orkat ta tag i detta med att lära sig läsa punktskrift.

Jag kunde förstås bett taxichauffören om hjälp, eller killen som släppte in mig i huset men jag är inte förutseende nog och tar alldeles för mycket för givet. Jag hade inte en tanke på att hissens knappar var av det moderna slaget, i fint blänkande rostfritt, på rostfritt bakgrund, med läckra gråa siffror som smälter in i det rostfria så att inte det diskreta intrycket ska störas. Varje knapp var visserligen nogsamt utmärkt med punktskrift och entréplanens knapp var något större än de andra men vad hjälper det när man är analfabet och inte kan läsa punkter? Vad hjälper den upphöjda knappen när det finns två knappar till vänster om den och ett antal till höger om den?

Det hjälper sällan att veta vart man skall om man inte vet vart man är. I det här fallet skulle jag till plan fyra. Jag kan räkna till fyra men som sagt, vet man inte vilken siffra man ska börja på så blir den kunskapen ganska meningslös. Noll? Ett? Två? Jag chansade och hoppades på att hissen skulle tala om det för mig men i den diskreta omgivningen hade en talande hiss givetvis förstört harmonin.

Jag borde helt klart lärt mig punktskriften lite bättre vid det här laget… eller åtminstone siffrorna. Men det är ju lätt att vara efterklok. Just då och där lovade jag mig själv att genast ta tag i det där…

Det var bara en liten detalj. Inget märkvärdigt. Efter två försök hittade jag rätt och dessutom till rätt person. Mötet gick bra och jag åkte därifrån med lite mindre självförtroende och en stor påminnelse om mitt dåliga samvete. Det dåliga samvete jag har över att jag sorgligt försummat och totalt struntat i lektionerna i punktskrift.


Jag skriver inte detta för att göra någon stor affär av det hela. Jag skriver inte detta för att gnälla, eller för att låta bitter, eller ens för att någon ska tycka synd om mig heller.

För alla er som tror att jag själv valt att vara sjuk, eller rättare sagt valt min synskada; mitt liv är fyllt av liknande detaljer. Inget märkvärdigt var och en för sig men när hela dagen är full av dessa detaljer så händer det att jag ibland önskar att jag inte hade valt att få den här sjukdomen.

Det finns en liten, avlägsen möjlighet att vi som är sjuka eller handikappade faktiskt inte valt att vara det. Det finns en möjlighet att de allra flesta som går hemma helt eller delvis med en sjukdom eller funktionsnedsättning eller skada faktiskt hellre skulle välja besväret av att arbeta än att vara hemma och leva ett bekvämt liv fyllt av dessa små små detaljer som inte bara påminner om ens egen oförmåga utan också gör det omöjligt att arbeta på samma sätt som man kunde förr. Kanske skulle det ändå vara trevligare att arbeta och tjäna 15 000 netto än att vara hemma och få 15 000 brutto.

Men vad vet jag? Jag har ju ingen anställd som får 15000 i netto som bidrag från staten. Å andra sidan är det nog ingen annan som har det heller.

Tummen ner för Aftonbladets blogg

Jag måste bara le lite åt de enorma mängder med missnöjda bloggare som har sina bloggar på Aftonbladets bloggtjänst och som ger uttryck för sitt missnöje i Bloggvärldsbloggen och på sina egna bloggar. Tydligen har Aftonbladet tagit fram nya funktioner för bloggarna, bland annat en tumme upp som kan användas av läsarna för att betygsätta inläggen eller är det rekommendera? Hur det än är, det inlägg som får flest tummar får visst sina 15 minutes of fame på någon sida hos Aftonbladet. Fy sjutton vad jag skulle bli sur över något sådant, jag vill inte att människor ska betygsätta mina tankar!

Tydligen har man i alla fall lagt ned mycket tid och möda med att lägga till nya funktioner, men någon anpassning av till exempel spamfiltret för att även personer med funktionshinder ska kunna kommentera inlägg har inte gjorts. Självklart!

Jag blir lite förvånad faktiskt.. eller lite irriterad, eller kanske ledsen… Inte för att jag inte kan kommentera de bloggarna för det kan kvitta. Och inte på Aftonbladet i synnerhet. Utan mer i allmänhet då jag inser att än idag så är det förvånansvärt få stora siter och verktyg som tar hänsyn till folk som mig. Varför blogger gör det, eller försöker göra det, vet jag inte. Kanske har de andra lagar i USA?

Dagen i korthet eller a day from hell:

Huvudvärk, möten, jobb, jobblunch, huvudvärk, trött, möten, massa e-post, teknikstrul, huvudvärk, trött, trött, trött, mera strul, närkontakt med ytterdörr, tröttare, mer huvudvärk, och till slut... ett litet gräl… icke att förakta.

Vissa dagar borde man ha blivit kvar i sängen.

Imorgon är förhoppningsvis en annan dag.

God natt

Apropå spamfilter - Aftonbladet och blogg.se

Jag har ju klagat en del på spamfiltren som du vet men nu har jag tröttnat. Jag tröttnade igår för att vara exakt och tog kontakt med både Blogg.se och med Aftonbladets bloggtjänst. Jag frågade lite försynt om de inte kunde tänka sig att införa lyssnafunktion till sina spamfilter eller åtminstone ”alt”-text.

Gissa vilken av dessa två som svarat?

Så här svarade gulliga Ann-Louise på mitt första mail:

” Vi ska utveckla det här framöver så det ska finnas en ”lyssnafunktion” eller något liknande. Det kommer dock att dröja ett tag till.”

På mitt andra mail där jag påpekade att en ”alt”-text också vore till hjälp skrev hon så här, och det svaret kom inom en timme eller så:

”Tyvärr går det inte med en ”alt-text”. Det är nämligen så att ”alt”-informationen läses av och in kommer spammet i alla fall. Det som vi diskuterat och skulle fungera är en ljudfil. Det går inte heller att göra bilden tydligare. Det ultimata vore om det var stora svarta bokstäver/siffror mot en vit bakgrund. Men systemen är så smarta att de läser av den informationen också.

Kvar blir då att ha en bakgrund som kan tyckas smälta ihop med bokstäverna. Det här för att informationen inte ska gå att läsas av.

Ja nu vet du hur det ligger till och att vi diskuterar alla möjligheter som finns.”

DET kallar jag god service.

Vill ni veta vad Aftonbladet svarade?

Jo detta:





Å… ser du inget där? Näpp, det är för att de inte har svarat.

Finns det något jag stör mig på så är det företag och privatpersoner som inte bryr sig om att svara på sina mail. Det kan göra mig riktigt sur…. Liksom bloggare som slänger ut en fråga och när man ger ett svar så bryr de sig inte ens om att besvara kommentaren. Det kallar jag också för dålig stil, men missförstå mig inte, man behöver inte besvara kommentaren hos sig, många väljer att istället besöka den som skrivit kommentaren, det ett gott nog svar tycker jag, men när man inte svarar alls... då bryr jag mig inte om att skriva fler kommentarer eller besöka den personen igen.

Äh… nu ska jag sluta reta mig på oartiga företag, tjänster, privatpersoner och bloggare. Ska nog ta och gå tillbaka till jobbet och terrorrisera sura tanten i växeln som numera är riktigt trevlig.

Teknikens under

Apropå att lyssna så lyssnade jag faktiskt på det här som jag hittade på DN (webbtv).

”En talande GPS som guidar synskadade genom storstadsmyllret. Alex Jonsson, forskare i medieteknik på KTH berättar om ny teknik som kan få användning även som uppdaterade guider för turister.”

Vad häftigt tycker jag! Undrar om det verkligen funkar, för det måste väl ändå betyda att någon fysisk, verklig person, sitter och rapporterar in att fiket på Hornsgatan har ställt ut sina stolar???
Hur det än är så blir jag lite imponerad av att någon faktiskt tänkt på en relativt liten kundgrupp, som synskadade trots allt måste utgöra, och lagt ned en massa arbete på att utveckla en teknik som kanske kan bli till en hel del hjälp i framtiden. Jättespännande tycker jag…

Varje liten sak i stil med detta som jag upptäcker eller hör talas om gör att det faktiskt känns lite lättare att tänka på framtiden. I alla fall för ögonblicket. Tyvärr är de ögonblicken inte allt för långa för sedan kommer samma tanke som jag alltid har när det gäller framtiden. Nämligen den att jag är ganska säker på att jag kommer klara mig, rent praktiskt alltså, även om allt givetvis kommer bli ännu mer krångligt, omständligt, tidskrävande och besvärligt än vad det redan är. Däremot är det ingen teknik, inget hjälpmedel som någonsin kan ersätta upplevelserna. Dem som jag redan börjat gå miste om. Åsynen av en vitsippsbacke, maskrosorna som blommar och som jag aldrig förr uppskattat så mycket som i år just för att de är en av få blommor jag fortfarande upplever med synen tillräckligt tydligt för att faktiskt veta vad det är jag ser. Alla de små detaljerna som försvinner mer och mer och som jag egentligen aldrig ägnat så många tankar som nu. När de är borta för gott, och jag inte ens kan gissa mig till dem, annat än med hjälp av andra sinnen, då finns det ingen teknik i världen som kan ersätta det. Och just den tanken gör mig samtidigt så oerhört ledsen…

Hm… jag som var glad när jag började skriva detta inlägg… nu låter jag visst inte så positiv som jag borde, som jag var nyss…

Yes, nu SER jag!

Äntligen! Nu har min läkare varit här. Jag har inte bara blivit grundligt undersökt utan även fått ett låångt samtal med henne och den här gången förstår jag faktiskt vad både hon och gårdagens läkare menade. Jag är fortfarande inte lugn för trycket är inte som det borde vara men hon försäkrade mig flera gånger att det inte är onormalt så här snart efter operationen.

Men, det bästa av allt, i alla fall för ögonblicket, är att nu vet jag att jag fortfarande ser… precis lika dåligt som innan operationen visserligen men ändå. Jag tror inte jag kan förklara hur skönt det är att slippa det där kompakta mörkret. Vad som helst är bättre, bara att veta att det är ljust ute är ett stort steg, och lite bättre än så är det ju nu.

Avigsidan är att doktorn tycker att jag ska stanna kvar här tills imorgon åtminstone och tycker hon det så är det inte troligt att C kommer och hämtar mig idag. Han tycker alltid att vi ska göra som hon säger… Och han har väl rätt… antar jag.

Nå ja, jag ska trösta mig med att jag nu åtminstone slipper sitta i mörkret. Nu kan jag äntligen svara på alla kommentarer och läsa lite och jobba lite och… Okej, jag ska vila också… men det är sååå skönt att inte behöva gissa sig fram på skärmen för även om det gick hyfsat så insåg jag att det är en hel del träning kvar innan jag kan styra datorn med bara tangentbordskommandon och se skärmen bara genom att lyssna. Det är ju bara det att jag inte direkt sitter och tränar på sådant om jag inte är absolut tvungen och oftast vill jag ju slippa tänka tanken ens...

Nya arbetssätt

”I genomsnitt har vi har åtta fönster öppna samtidigt på våra datorer och blir avbrutna var tredje minut.”

Har du läst artikeln i Svd om ”informationsstress”?

Känner du igen dig?

”Uppmärksamheten studsar från det ena till det andra. En amerikansk psykiater har kallat fenomenet för ett slags vuxen-ADHD med koncent­rationssvårigheter som främsta symptom.”

Jag funderade ett tag på den här artikeln och kände igen mig. Från förr. Jag hade också en massa fönster öppna, telefon som ringde, sms, mobil, mail, allt skulle göras på en och samma gång för ingen och inget kan vänta till senare, när jag är klar med det jag just höll på. Vid dagens slut, när jag släckte ner alla fönstren hittade jag alltid några som jag glömt, där det fanns jobb kvar att avsluta. Om jag hade tur förstås för vissa dagar hade jag så många saker på gång att datorn till slut tröttnade och kraschade.

Det var då det. Men när jag läste artikeln insåg jag faktiskt att jag nästan omedvetet lagt om sättet att jobba på de senaste månaderna. Det kanske inte är så konstigt för det går helt enkelt inte att hålla reda på allt det där och dessutom ständigt hålla koncentrationen för att se det som måste ses. Ytterligare en anpassning jag gjort av ren självbevarelsedrift. Jag har faktiskt börjat med att be folk att återkomma senare, jag har slutat ha mailen öppen hela tiden och kollar istället av den när jag är klar med en arbetsuppgift och mobilen är avstängd när jag är på kontoret. Märkligt nog tycker jag att det funkar. Jag får faktiskt mer gjort, snabbare, än när jag försökte jobba på det gamla sättet. Märkligt va?

Snabbare är förstås en sanning med modifikation. Inget går snabbare än förr, möjligen kan jag ibland tycka att det går nästan lika snabbt. Däremot så har jag ju bevisligen funnit nya sätt att göra saker på och anpassat mig efter situationen. Det trodde jag nog aldrig jag skulle sitta och skriva och erkänna.

Livet går vidare…

Dagens (glada)Nyheter

Man lär så länge man lever... eller åtminstone så upptäcker man nya möjligheter varje dag.
Om man bryr sig om att se sig omkring och lägga märke till saker och ting. Ha ett öppet sinne...

Jag upptäckte nyss detta.
Och blev glad, för jag har grämt mig över den "riktiga" tidningen som kommer både hem i brevlådan och till jobbet, som praktiskt taget skrattar mig i ansiktet och får mig att känna mig som en riktig analfabet. Eller möjligen ger mig trycksvärta på näsan när nyfikenheten någon gång blir för stor.

Men nu är det slut med det!
Så det så! Nu ska Nisse få arbeta minsann.

Och det bästa, vet du vad det är? Jag slipper befatta mig med den där fåniga delen som ingen vill ha... den där som heter Sport eller något lika knepigt. Vad betyder det egentligen? Sport??? Vad har man det till? Går det att äta?

Påskägg

Påsken lider mot sitt slut.

Det börjar verkligen kännas som om vi kan detta med att äta ägg, leta efter ägg, måla ägg… Varav jag visserligen bara lyckas riktigt bra med det ena men det är ju en annan historia. Barnen gillade att leta ägg i alla fall, även om man skulle kunna tro att de är för gamla för sådant. Fast å andra sidan, blir man någonsin för gammal för påskharar och jultomtar?

Själv fick jag faktiskt också en finfin present av påskharen. Eller av C snarare som gav mig det största ägget jag någonsin sett, fyllt med ingenting. Den vägde absolut inget. Tomt tänkte jag. Det lät till och med tomt. Men inuti, i botten på den låg det ett litet papper fastklistrat och på det stod det något med pyttesmå bokstäver. Som jag givetvis inte kunde tyda. Nu var ju detta på påskaftonens morgon, och även om jag höll på att avlida av nyfikenhet kunde jag inte gå upp för samtidigt med ägget kom också frukost på sängen (jag måste gå upp och in i arbetsrummet där jag har min förstoringskamera för att kunna läsa). Frukost på sängen får man givetvis inte springa ifrån hur som helst. Frukost på sängen innebär en stor bricka på knäna som effektivt hindrar en från att lämna sin plats. Frukost på sängen tar givetvis en evighet att äta. Och C vägrade läsa för mig. Givetvis.

Men till slut så… just när jag trodde att jag skulle spricka av nyfikenhet så fick jag äntligen springa in i arbetsrummet. Och där kunde jag läsa följande:

”Kolla din e-post”

Ha ha. Jättekul. Ungefär som en påskäggsjakt fast ändå inte. Och jag höll på att avlida av nyfikenhet. Eller har jag nämnt det? Har jag nämnt att det tar åtta år för datorn att starta? Och att det tog ännu längre tid att hitta mitt mail? Och i det fanns det bara en länk.

En fin länk, visserligen, en klickbar länk, visserligen.

Den här länken:

http://www.resfeber.se/se/product/cgi-bin/update_ocs_prices.cgi?template=/campaign/pg/rom_offers.html

Gissa om jag blev glad? Jag har alltid längtat efter att få se Rom… Nu får jag äntligen åka dit och se det lite i alla fall… Och nynna på ”Vi mötte våren i Rom”. Visst var det Glennmark som sjöng den? Fast den var väl lite ledsam?

Och apropå ledsamt…
Det sparade jag till sist för jag har bara inte orkat tänka på det. Eller jag har försökt att inte tänka på det och lyckats ganska bra. Mot förmodan kan man väl säga. Jag börjar nästan lära mig att inte tänka på saker, att skjuta undan dem till ett senare tillfälle, när jag liksom tror att jag orkar. Oftast inträffar aldrig det tillfället så ibland kommer tankarna tillbaka opåkallade och nästan slår omkull mig…

Men hur som helst så var vi på sjukhuset igår och trycket låg kvar på samma nivå som i torsdags. Lite lite högre till och med, men bara så ytterst lite att det är osäkert om det inte bara beror på hur mätningen görs. Men ändå. Det borde ha gått tillbaka ner för jag har fått nya droppar som jag tar oftare nu. De borde ha gjort effekt. Tror jag. Men jag vet inte. Egentligen vet vi inget, bara att dropparna inte hjälper. Eller bara hjälper lika mycket som de andra gjorde.

Det känns lite som… limbo. Jag vet inte om jag ska vara rädd, panikslagen, orolig eller om jag kan rycka på axlarna och säga att det bara är en liten skillnad. Det kanske inte betyder något.

Ovisshet är ett av de fulaste orden i svenska språket. Att inte veta. Så fort man inte vet, står dörren öppen för alla andra känslor, de där som gnager och förtär, de där som är så svåra att leva med. Som skräck och panik. Goda vänner till mig som gärna kommer på besök. Trots låsta dörrar och släckta ljus…

Nu får jag alltså vänta.

Imorgon ska vi tillbaka till sjukhuset och kolla igen. På onsdag har jag fått (hör och häpna) en tid hos den läkare som opererade mig. Det är väl hon som fäller domen… alternativen vet jag inte ens.

Jag? Duktig?

Den här dagen har gått åt till möten. Från klockan åtta på morgonen till klockan halv fem på eftermiddagen. Det är helt otroligt vad alla kände för att ha möten, obokade möten, akuta möten… Möten av alla sorter som jag bara inte kunde säga nej till. Jag är annars rätt så bra på att säga nej men det finns alltid saker man bara inte kan säga nej till… Inte ens jag.

Det är nackdelen med att jobba fler timmar, alla tar för givet att jag jobbar heltid och att deras minsta önskning är min lag. Alla tar för givet att jag ska kunna, vilja, orka och ha lust att ställa upp på allt utan minsta förvarning. Och visst. De har rätt, till viss del ingår det i mitt jobb att vara tillgänglig med kort varsel. Och visst. Om jag arbetar så ska jag också klara av arbetsuppgifterna, folk ska inte behöva fundera på om jag orkar. Folk ska inte behöva ta hänsyn… men kanske lite hänsyn till att jag inte jobbar heltid? Men det verkar som om alla tar för givet att just den uppgiften som just de vill att jag ska hjälpa till med ska och bör ingå i den tid jag arbetar. Alla andra uppgifter kan vänta.

Det är en märklig grej detta med att vara sjuk på deltid, det är en märklig grej att helt plötsligt vara på jobbet med ett funktionshinder (urgh, jag hatar det ordet) som helt plötsligt syns och som alla är medvetna om. Människor, eller deras reaktioner, verkar kunna delas upp i två kategorier (och nu menar jag inte dem jag träffar varje dag, för de verkar ha dragit sina slutsatser redan och kommit fram till precis vad jag hoppats på, med lagom omtanke, hänsyn och krav).

Den ena kategorin skulle kunna kallas för: ”jag låtsas som det inte existerar”.
Den andra kategorin skulle kunna kallas för ”jag vågar inte kräva något för det kan bara inte funka”.

Sedan finns det givetvis folk mitt i mellan och vid sidan om men det är de här två kategorierna som märks.

Den första gruppen tar för givet att allt är precis som vanligt, naturligtvis är inget förändrat, jag är samma Ella som förut och kan göra allt precis som förut. Min hjärna har inte påverkats, jag kan och vill och ska göra precis allt som förut. Exakt i samma takt. Exakt i samma omfattning. Jag blir alltid lika lycklig när folk har den inställningen men jag måste ändå konstatera att det finns några få som verkligen är livrädda för att ens snudda vid tanken att jag faktiskt kan ha problem med något. Eller behöva lite mer tid. Eller lite hänsyn. Dessa några få tycks tro att om de helt ignorerar att förutsättningarna har förändrats, så försvinner mitt funktionshinder och kan inte störa dem längre i deras perfekta lilla värld. Om de vägrar att se de yttre tecknen så finns det inte. Allt är som tidigare. Ingen förändring. Inget funktionshinder att ta hänsyn till, kommentera eller på annat sätt visa förståelse för. Det blir en märklig känsla som får mig att må riktigt illa när jag umgås med dessa några få. Plötsligt är det som om… jag får skämmas för mina hjälpmedel, för att be om hjälp och så vidare. Som idag.

Jag skulle vara med i ett arbetsmöte med en grupp människor. Han som ledde mötet, som hade kallat dit mig med fem minuters varsel, hörde till de sistnämnda några få. Han hade förberett sig. De andra hade förberett sig men jag blev ditkallad med noll varsel. Jag hade inte fått någon dagordning, inget material via datorn. Jag skulle bara delta ändå. Han hade som sagt förberett sig och dragit ut allt material på papper. Jag hade min dator med och frågade om han tänkt på att maila ut det till oss.

”Ja de andra har fått den.”
”Men inte jag?”
”Nej, vi kom just på att det vore bra om du kunde vara med eftersom du kan detta. Du kan väl ögna igenom pappren nu?”
”Tyvärr inte, det var därför jag bad dig att maila materialet.”
”Å… men jag trodde att du mår bra nu?”
Pinsam tystnad.

Hm… japp… Självklart. Och jag kan inte ursäkta den här personen med okunskap för han vet lika väl som de andra, han har fått samma info som alla andra (jag mailade till alla när jag började jobba och förklarade). Jag var verkligen tydlig med att berätta om mina begränsningar, påpekade klartext att de måste skicka allt material elektroniskt. Jag förstår inte varför han envisades med att ta för givet att jag helt plötsligt, utan att nämna det för någon, råkat ut för något slags mirakel.

Sedan har vi den andra gruppen. De som nästan ber om ursäkt för att de med sin blotta existens stör mig i mitt hemska tragiska tillstånd. De som inte vågar be mig göra en arbetsuppgift jag kan göra med lillfingret av rädsla för att ställa för höga krav. De som sedan klappar en på huvudet och tycker att man är duktig för att man klarat av att sitta på sin stol själv.

Som i förra veckan när jag blev ombedd, med många krusiduller och ursäkter, att läsa ett dokument och lämna synpunkter. Tio sidor allt som allt. Det tog mig 30 minuter att läsa och lämna synpunkter och sedan skicka tillbaka till avsändaren. Det tog ytterligare fem minuter innan ett svarsmail kom:

”Å tack snälla, vad duktig du är.”

Duktig? Jag är övertygad om att jag inte hade kallat henne för duktig om hon gjort samma sak för mig. Jag är övertygad om att ingen skulle kallat mig duktig efter samma uppgift för sex månader sedan.

Faktum är att människor ständigt tycks ha ett behov av att säga att jag är duktig. Eller stark när jag helt enkelt bara gör mitt bästa utifrån de förutsättningar jag har. Jag är inte duktig. Jag gör bara så gott jag kan och ibland, eller ofta, räcker inte det. Resultatet blir inte ens halvbra. Jag är inte stark, jag gör bara det jag måste för vad skulle jag göra om jag inte vore stark? Ta livet av mig? Gå hem och lägga mig i sängen och ligga kvar där resten av livet? Jag har inte valt detta, men jag måste stå ut med det, leva med det. Vare sig jag vill eller inte, för det finns inget alternativ.

Men…
Anledningen till att jag började fundera på detta är Anne-Majs inlägg idag där hon skriver: ”…sen kan jag inte låta bli fundera om dom tror att personer med dövblindhet inte har någon slags artificiell intelligent. Jag märker det själv ibland, när jag ska göra något eller berättar om något jag varit med om eller sysslar med då utbrister dom alltid: Oj vad duktigt av dig, Anne-Maj! Jag undrar vad är värst att få klapp på huvudet eller i rumpan?”

När jag läste det så kom jag på att jag själv allt som oftast tycker att hon är just duktig. Jag är inte speciellt förtjust i att folk ömkar mig, eller säger att jag är duktig, eller stark, ändå säger jag just samma sak om Anne-Maj.

Vad är det egentligen som får oss människor att tycka så om andra som har en livssituation som vi inte kan tänka oss att klara av, eller som i det här fallet skrämmer ihjäl mig?

Är det så att det helt enkelt bara är naturligt att man tycker att andra som gör något som man inte tror att man skulle klara av själv är duktig? Är det kanske inte alls nedlåtande? Är det kanske bara ett dåligt formulerat uttryck för beundran? Rädsla? Uppmuntran? Eller är det själva ordet duktig som fått ett dåligt klang?

Att säga att en person som har ett funktionshinder är duktig för att hon klarar av att göra saker trots funktionshindret kanske inte är värre än att säga att en web-designer är duktig som klarar av att göra en läcker hemsida?

Skillnader och teknikens under

Idag har jag arbetat från 8 till 16!!! Med två timmars lunch visserligen men det är faktiskt sex timmar. Och jag lever… Nätt och jämt men jag lever. Jag vaknade med huvudvärk idag med men skam den som ger sig, jag hade bestämt mig för att prova att jobba fler timmar och det gjorde jag också. Det är inte utan att jag känner mig lite stolt över min egen envishet… även om huvudet kanske inte är lika stolt över värken men det går väl över?

En sisådär dag har det varit annars. Ansträngande och med flera…. obehagliga insikter, men dem ska jag inte gå in på här.

Det har varit en sådan där dag då jag inte kunnat låta bli att hela tiden förvirra mig bort i gamla minnen, eller snarare jämförelser mellan förr och nu. Skillnader till exempel. Det finns många sådana som bekant. En sak som slog mig som kanske inte har så mycket med mina egna skillnader utan världen som sådan är att jag ska nog vara ganska tacksam över att detta med mina ögon händer nu och inte för 15-20 år sedan. Inte bara för att jag hunnit uppleva så mycket mer, se så mycket mer utan kanske ännu mer för att det finns så mycket teknik som gör det betydligt lättare att vara synskadad idag än då. I alla fall är jag övertygad om att det är så även om jag inte har någon personlig erfarenhet och egentlig möjlighet att jämföra.

Ta bara en så enkel och självklar sak som tidningarna på jobbet. Vi har DN och Svd. Vid fikat sitter alla och läser tidningarna och de är visserligen snälla för det händer titt som tätt att artiklar och rubriker läses högt men det är ju inte riktigt samma sak som att läsa själv. Och läst själv har jag inte gjort på den senaste tiden för det krävs en alldeles för stor ansträngning för att jag riktigt ska orka. Men tack vare Internet och tidningarnas ofta generösa nätupplaga kan jag faktiskt hänga med själv och läsa det som intresserar mig, när jag själv vill… Okej, tack vare Nisse också ska väl tilläggas. Det är rätt fantastiskt egentligen… Dessutom är det gratis. Naturligtvis är nätupplagan sällan lika omfattande och djup som den vanliga tidningen men vem är jag att klaga?

Skillnaden mellan tidningarnas nyhetsrapportering är också ganska fantastisk om man tänker efter. Jag menar, ställ Expressen och Aftonbladet mot DN och Svd. Oseriös kontra seriös. I alla fall enligt min mening. Men gissa vilka av dessa som hade en artikel om sälungarna som drunknar för att isflaken smälter på grund av klimatförändringen?

Är det skandaljournalistik eller seriös journalistik tro?

Hm… hur kom jag in på det ämnet tro?

Jag kanske börjar bli seriös???

Hemska tanke.

Jag är inte bra på att vara seriös men visst är bilderna gripande, det ser till och med jag...

En helt vanlig dag på IKEA

Vi har länge planerat att ta en sväng till IKEA och inhandla en byrå, ett nytt och större skrivbord till mig och en ny kontorsstol till C. Som de tokiga, solskygga personer vi är valde vi just denna lördag av alla att göra detta på. Vi hade en baktanke, att det kanske skulle vara mindre folk idag eftersom alla givetvis sitter ute och lapar sol. Hur fel hade vi? På en skala? 110.

Men jag ska inte skriva så mycket om IKEA som sådant idag. Däremot ska jag återigen skriva om samma sak som jag så ofta gör men funderingarna tycks aldrig ta slut och idag var en bra påminnelse. Igen. Så om du är trött på mitt ältande så är det bara att scrolla vidare…

Jag är för alltid och evigt en optimist. Eller önsketänkare. Jag inbillar mig, ibland så bra att jag tror mig själv, att om jag inte tar fram mitt stora plakat som skyltar att jag ser dåligt så är det ingen som märker det. Eller rättare sagt, så länge ingen vet så är det inte så illa. Då ser jag bara lite dåligt. Tar jag fram skylten, dvs den vita käppen, så ser jag inte längre lite dåligt, då är jag redan blind. Jag blir uttittad och pekad på. Jag blir den blinda, inte den blonda eller den smala eller hon i brun kappa. Jag blir inte Ella, en i mängden utan en som avviker. Jag vill inte avvika. Jag vill inte skylta med mina brister. Jag vill inte att folk genast ska se och förstå.
Jag vill helt enkelt vara en helt vanlig medelsvensson. Som alla andra.

Så jag stoppar ner käppen i väskan, den går inte ner helt, den sticker upp lite men det syns inte för jag döljer den under armen. Jag tänker att jag kan hålla C i handen ifall jag skulle behöva, men jag behöver inte, jag klarar mig. Och det gör jag ofta, men inte när det är mängder med människor, små barn, lösa föremål, rulltrappor, motljus, skumt ljus mm, mm. Allt det där som är utmärkande för IKEA. Så jag tar C:s armbåge. Han säger inget, bara ruskar på huvudet. Det där är en ny taktik han har, att inte säga något. Förmodligen för att jag beklagade mig över hans tjat en gång för ofta. Jag vet inte vilket som är värst, när han tjatar eller när han bara håller tyst och låter mig hållas. Vi går in på IKEA och jag lyckas bara med nöd och näppe att inte landa på alla fyra i rulltrappan, trots att jag håller krampaktigt i C. Nåja, i ärlighetens namn har rulltrappor aldrig roat mig, vi har bara en rulltrappa här i Byhålan och den levererades hit när H&M öppnade för 6 år sedan, så vanan sitter liksom inte i ryggmärgen även om jag nu förmodligen låter som jag kommer från världens ände. Inte ens helt vanliga trappor roar mig numera om jag ska vara ärlig. Vi kommer upp i alla fall, och börjar gå runt. Jag går så nära C som möjligt för att inte riskera att slå omkull en liten varelse eller snubbla över något annat men det tar bara ungefär noll sekunder för mig att bli nästan helt hysterisk över alla människor, trängsel och annat smått och gott. Jag gör som vanligt, nu börjar jag till och med märka när jag gör det – spänner mig. Alla muskler är liksom i försvarsställning, redo för att springa därifrån. C märker det naturligtvis men han låtsas fortfarande som inget.

Det är inte det att jag faktiskt krockar med någon eller snubblar över något, det ser ju C till att jag inte gör. Det är det där med att vara på helspänn hela tiden, att ständigt söka av omgivningen, att det hela tiden dyker upp saker och personer på platser där jag just för en sekund sedan inte sett något. Det är det som gör att det blir så oerhört jobbigt. Naturligtvis händer det ju betydligt mer frekvent på en fullpackad IKEA än ute på en skogspromenad. Dessutom är sakerna och personerna inte alltid tillräckligt tydliga för att jag genast ska veta om der är just saker eller personer. Det är en fördel att veta sådant, för sakerna flyttar sig inte i lika stor utsträckning som människorna gör.

Slutligen, när jag spänt mig alldeles tillräckligt så gör jag det jag inte vill. Tar fram den förbannade käppen… och märkligt nog kan jag slappna av lite. Och ändå inte för nu känner jag mig inte bara stressad av alla människor utan obehaglig och obekväm… som om jag tagit på mig fel kläder. Uttittad.

Det sitter givetvis i mitt eget huvud. Folk tittar förmodligen inte mer på mig nu än de gjorde förut. Men känslan sitter där. Obehaget finns kvar och blir ännu större när vi ställer oss och ska välja mellan två byråer som vi redan från början funderat på. ”Den vita eller den betsade?” frågar C och jag säger ”Den vita ser bättre ut i verkligheten än på bild tycker jag”. När jag sagt det får jag hålla tillbaka en impuls att se mig omkring ifall någon hört vårt samtal för vad säger de då om mig? Att jag låtsas något jag inte är. Vad ska jag med en vit käpp till. Jag känner mig som en bedragare. Igen.

Min syn är helt klart inte konsekvent. Ibland ser jag vissa saker medan andra går mig totalt förbi. Ibland är det lättare att se byrån på bild, helst i datorn, men i verkligheten blir det svårare, samtidigt som jag ser detaljerna bättre i verkligheten. Dessutom kan jag känna på materialet… jag kan inte ens för mig själv med ord beskriva skillnaderna och nyanserna så hur ska andra förstå?

Och vad ska jag egentligen använda käppen till?
I början kändes den bara som en reklampelare för något jag inte vill skylta med. Mer till för andra än för mig själv. Inte ett hjälpmedel.

De sista veckorna har jag mer och mer ofta faktiskt använt den som den är tänkt att användas. Eller i alla fall har jag haft känslan av att jag gjort det och det kanske bara ligger i mitt huvud det med, men fortfarande; Varför måste jag signalera mina brister? Den som har dåliga tänder behöver inte ha en skylt på sig… Å andra sidan är jag inte så naiv eller dum att jag inte inser att det har sina fördelar att folk vet att jag inte ser. Jag behöver inte hålla lika stor uppsikt över vad andra gör och kan koncentrera mig på det jag gör. Men det är lätt att tänka logiskt. Det är betydligt svårare att känna logiskt. För mig är käppen en… symbol för allt jag tar avstånd ifrån, allt jag hatar, allt jag inte vill vara. Den placerar in mig i ett fack som jag inte kan känna att jag hör hemma i.

En dag… snart hoppas jag, så ska det hela kännas annorlunda, kanske helt naturligt, men just idag gör det inte det.

Vi handlar färdigt ganska snabbt, vi går inte och tittar på allt så som jag hade gjort för ett halvår sedan, istället skyndar vi oss för även om vi inte säger något så vet vi båda hur en sådan här utflykt påverkar mig. Ytterligare en sak jag hatar, allt detta daltande och hänsynstagande till min bristande ork. Tänk den som finge vara normal en halv dag ändå… Och återigen ställer sig samma fråga i mitt huvud; hur länge ska detta pågå? Hur länge ska han orka med? Och snälla, bry dig inte om att kommentera den frågan. Det hjälper inte.

Flytthjälp, Cult Design och service

Det blir aldrig som man trott.
Idag till exempel trodde jag att jag skulle hjälpa till med att flytta. Okej, inte ens i fantasin föreställde jag mig att jag skulle få bära kartonger och möbler men i alla fall packa upp eller åtminstone stå i vägen för alla som skulle fram.

Så blev det dock inte.
Inte heller var det så att bara min pappa och C:s svåger dök upp för att hjälpa till, så som vi trodde, nej, istället dök två av mina bästa väninnor upp med sina killar. Man kan liksom aldrig få för mycket flytthjälp så jag hade faktiskt frågat alla mina vänner mailledes men inte räknat med att någon skulle dyka upp. Med andra ord blev jag förvånad när de kom redan kl nio i förmiddags. Än mer förvånad blev jag när de förklarade att de tänkte lämna sina pojkvänner (som aldrig ens träffat varesig C, min pappa eller svågern) för att hjälpa till medan vi skulle ut och shoppa heminredning ”för det behöver alla även de som flyttar till ett färdigt hem”. Däremot blev jag inte speciellt förvånad när varken pappa eller C eller någon annan opponerade sig mot att jag skulle försvinna från värsta jobbiga flyttröran. De var väl bara tacksamma att bli av med mig och skicka iväg mig med två kompetenta barnvakter.

Vi åkte till två ”stora” möbelvaruhus (i två olika ”städer” så klart) och jag handlade en hel del… eller i alla fall gjorde jag av med en hel del pengar. Två helt underbara krukor från Cult design (jag bara älskar deras flerdimensionella mönster, man kan både känna och se det - jag valde den här och den här), två jättekuddar till soffan och köksgardiner fick följa med hem. Det var tur att mina väninnor vad med och hjälpte till att välja för helt ärligt så är jag inte säker på att C och jag har samma smak när det gäller köksgardiner. Han ringde förresten flera gånger och oroade sig för hur jag mådde. Ibland är han bra sjåpig. Klart jag blev trött men det gick faktiskt bra, kanske mest för att det blev en hel del tid i bilen.

Vi hade en helt otroligt fnissig dag. Jag tror inte jag fnissat och flamsat så här mycket sedan i somras eller något liknande. Det var nästan så jag såg folk vända sig om efter oss när vi höll på som vi gjorde. Som fjortisar, minst sagt.

Men… numera finns det alltid ett men verkar det som. Så fort jag gör något som jag inte gjort på länge så kan jag inte låta bli att konstatera skillnader mellan då och nu. Och det här med att använda vit käpp är som bekant inte min grej än. Jag undviker det så gott det går men numera så känns det allt oftare som en extra säkerhet eller hur jag ska uttrycka det. Speciellt dagar som idag när jag är ute bland massor med människor med vänner som jag inte normalt är ute med. Men det är som sagt fortfarande en nyhet för mig så jag kan inte låta bli att förundras över de kommentarer eller reaktioner hos andra som jag lägger märke till.

Idag råkade jag höra en kommentar som inte var menad för mig. Men den var om mig och den fick mig att känna mig ganska illa till mods. Jag förstår att det finns människor som pratar om människor de ser runt omkring, jag vet att det är naturligt, men jag tycker kanske att man kan se till att inte de man pratar om hör vad man säger. Inte ens om det som i det här fallet inte är en elak kommentar. Men som bekant, även kommentarer som inte är elaka kan såra.

En annan märklig sak hände och jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka om det. Vi skulle äta, vi åt, på en ganska populär och lite finare restaurang. Man går in och möts i dörren och visas till sitt bord. Man får alltså inte välja själv. Vi kom in, blev mottagna av en servitris som talade om att det enda bordet de hade var mitt i lokalen och egentligen bara för två. Vi frågade om hon inte hade något ledigt bås eller fönsterbord men hon tyckte nog vi var tokiga som trodde att vi kunde komma in och välja och vraka, så vi sa okej till bordet och extrastolen och följde efter henne. När vi kom in hade jag min käpp i väskan men eftersom det var skumt i lokalen tog jag fram den medan vi gick. Framme vid bordet så insåg jag snabbt att det här kommer garanterat inte bli någon trevlig lunch, dålig belysning, massa folk, hög volym… inte mina favoritegenskaper hos en lokal, speciellt inte efter en hel dags shopping, så jag frågade lite försiktigt igen, ”Finns det verkligen inget fönsterbord? Några kanske är på väg att avsluta, vi kan vänta lite.” Först tänkte jag att nu kommer hon väl snäsa åt oss eller kasta ut oss för hon hade verkligen inte verkat speciellt serviceinriktad när vi kom men hör och häpna, hon bad oss att vänta, gick iväg, kom tillbaka efter en stund och talade om att vi kunde ta det reserverade fönsterbordet som var ledigt.

Äh… va? Tänkte jag. Men när vi väl satt vid bordet fick jag förklaringen från mina vänner och jag vet inte om jag gillar den som sagt var.

Hur som helst så var maten supergod och servicen riktigt bra och trevlig dessutom. Inte billig men men… det kvittar väl hur mycket mer ruinerad jag blev?

När vi kom hem vid halv fem så satt killarna i soffan och drack öl. Alla möbler stod på sin rätta plats så allt som är kvar är att packa upp alla kartonger, något som jag däremot lär bli tvungen att göra själv… med C:s hjälp så klart.

Dagens surtant

Idag hann jag faktiskt med att ha en dust till med växeltanten. Du vet den där trevliga, hjälpsamma varelsen som så gärna kopplade fram mina samtal när jag inte såg så mycket. Idag fick hon rycka in igen. Den här kommunen skulle kunna vara från stenåldern när det gäller vissa saker. Den har till exempel ingen digital internkatalog, vill man ringa någon måste man slå upp numret i en mapp som är allt annat än logiskt utformad och som dessutom, för att ha minsta möjliga format är förminskad till A5 vilket ger en punktstorlek på... kanske tio?

Lata lilla jag hade ingen som helst avsikt att börja slå i katalogen, möjligen för att det ändå inte skulle ge någon resultat (jag har inte fått någon förstoringsmanick än som funkar) så jag beslöt mig för att gå genom växeln alla tre gångerna som jag skulle ringa idag.

Samtal 1.
”Hej, kan du vara snäll och koppla mig till AA på NN?”
”Varsågod”


Samtal 2
”Hej igen, kan du vara snäll och koppla mig till AA på NN?”
”Du igen.” (Sk*tsurt)
”Japp, och jag kommer ringa igen”
”Du kan ta interkatalogen” (Sk*tsurare)
”Det lovar jag att göra, så snart den finns i digital version.”
”Vart skulle du?” (Sk*tsurast)
”Till AA på NN”
En smäll i luren.
Lång tystnad.
Slutligen ringsignal som går fram.

Samtal 3
”Hej, hej, nu är det jag igen. Tredje gången. Nu vill jag till CC på NN”
”Växeln är inte till för att koppla fram internsamtal, du kan ta internkatalogen.” (surare än en citron nu)
”Ja men…”
”Jag skickar en om du inte har någon, låna en kollegas så länge”.
”Ja gör gärna det, jag vill ha en med teckenstorlek extra large.”
”Du får en likadan som alla andra.”
En smäll i luren.
Linjen bröts.

Hm… där satt jag och stirrade på luren rätt länge kan jag tala om. Nog för att den här kvinnan har ett problem, det vet alla, eller snarare så är hon ett problem, och nog för att de inte sitter i våra byggnader utan långtbortibyn men ändå. Lite vanligt folkhyfs?

Jag behöver tyvärr hennes tjänster så det gäller att lösa problemet.

Tillvägagångssätt A: att ringa igen och förklara situationen – inte ett dugg lockande vid den tidpunkten på dagen (strax innan jag skulle gå hem).

Tillvägagångssätt B: ringa hennes chef, som jag känner mycket väl, och förklara för honom att det är dags att göra något åt damen i växeln – inte ett dugg lockande det heller.

Tillvägagångssätt C: fråga min chef vad han har för lösning – ett av de sämsta och fegaste alternativen…

Så vad gjorde jag? Jag använde alternativ D och gjorde inget. Imorgon ska jag fundera på vad jag ska göra.


Jag vet att detta är en petitess men det blev lite… smolk i bägaren eller vad jag ska kalla det. Det är inte kul att behöva en tjänst av någon som inte vill.
Det är absolut inte kul att förklara varför jag inte kan slå i telefonkatalogen för någon som är så sur och vresig jämnt.
Det är inte kul att be om hjälp när jag dessutom har känslan av att jag bara är lat som inte slår upp själv samtidigt som jag vet att jag inte kan.