Igår när jag skrev, hade jag inte skrivit på flera månader. Jag var säker på att jag inte hade några bloggvänner kvar. Nyss läste jag kommentarerna och jag vet att det kanske är löjligt men jag blev så rörd att jag började lipa. Jag satt i vardagsrummet, med datorn i knäet i mörkret och lipade en lång stund. Inte bara över kommentarerna och själva orden utan kanske mest över den där känslan av att få något jag inte känner jag förtjänar.

När C vaknade och såg mig undrade han förskräckt vad som hade hänt. Jag sa till honom som det är… Att jag inte förstår…

Jag förstår inte hur jag gång efter gång kan mötas av så mycket omtanke och värme, både av människor som står mig närmast och av människor jag aldrig mött. Jag förstår inte att folk orkar med mig i längden… Fast det där sista sa jag inte, för den diskussionen ville jag inte hamna i igen.
Men jag är så oerhört tacksam.

Hej
Det är jag… Ella. Det var jag som brukade skriva i den här bloggen förut. Jag nästan bodde här ett tag... Kommer du ihåg mig?
Eller… jag kanske skriver för mig själv? För ingen tittar väl in här efter all denna tid, konstigt vore det ju annars.

Det känns inte som så länge sedan, dagarna har avlöst varandra utan att jag riktigt förstått hur många de varit. Jag läste alla kommentarer till det förra inlägget och skämdes.

Det var länge sedan jag skrev sist. Väldigt länge sedan. Du kanske undrar varför. Vad har hänt.

Egentligen har inget hänt och ändå allt. Strax efter jul gled marken undan och en avgrund öppnade sig. Jag föll. Längre och djupare än jag någonsin gjort. Alla de gånger jag trott att botten varit nådd, att det inte kan göra mer ont… har bara varit en föraning. En föraning som inte på långt när visade hur det kan vara. Jag hade inte ens varit i närheten av botten. Nu var jag det.

Jag vågade inte skriva för… risken fanns att jag skulle skriva om det som gjorde ont och det var svårt nog att klara av smärtan ändå. Jag vågade inte läsa kommentarerna för jag var rädd för vad jag skulle känna. All min kraft behövdes för att överleva dagen. Att gå vidare. För livet går vidare. Även om det gör ont.

Jag vet att detta egentligen inte säger något, jag lovar att berätta mer… kanske. Snart… kanske.

Tack för alla ord och tankar.

Ingen operation

Det blev ingen operation I fredags. Det var inte bara min hjärna som vägrade utan även min kropp. Den gick helt enkelt i strejk. Jag vaknade redan på natten av att jag frös så jag skakade, bad vårdpersonalen om en extra filt och tänkte inte mer på det, inte förrän de på morgonen tog min temp och konstaterade att jag hade 39,8 i feber. Jag vet inte om jag blev speciellt ledsen över att få åka hem. Inte just då. Tvärt om var det ganska skönt att få sätta sig i bilen, trots att jag hade feberfrossa hela vägen hem och trodde jag skulle frysa ihjäl, fast C försäkrade mig att värmen stod på 32 grader.

Jag sov bort hela fredagen och halva lördagen men redan på lördag kväll var det som om jag aldrig hade haft feber . Märkligt.. . Kanske var det min intensiva motvilja mot operationen eller bara ödets nyck, jag vet inte. Kanske kan man faktiskt bli sjuk på riktigt när ingen annan utväg finns.

Det var som sagt skönt att få åka hem i fredags. När man har närmare 40 grader i feber och frossa så är allt annat ganska ovidkommande för det enda man vill är att få sova tills det är över. Just då hade jag som sagt inte en tanke på vad den missade operationen har för konsekvenser, jag kom mig inte ens för att ställa en endaste av alla frågor jag har… vilket innebär att jag nu sitter här med samma ovisshet som tidigare, fast sju resor värre för nu kan jag dessutom, helt gratis och utan extra kostnad, få oroa mig över vad den där operationen som inte blev gjord innebär.

Det är inte så att den där ogenomträngliga dimman har lättat, den finns där lika mycket som i fredags. Jag vet inte om den kommer att försvinna, när och om det ens är någon idé att fortsätta att hoppas. Det värsta är att ingen av oss tänkte på att fråga, inte ens C som i vanliga fall är klar- och snabbtänkt.. Allt jag vet är att jag nu ska vänta på att läkaren, vilken vet jag inte, ska ringa mig och berätta. På torsdag. Innan dess vet vi inget.

Jag är rädd… för nu går tiden igen och med tanke på vad doktorn sa, om att det är bråttom med operationen, så känns det minst sagt olustigt att vänta till på torsdag med att ens få kontakt med en läkare. Ibland när jag ringer dit och ber att få bli uppringd så undrar jag om personen i andra änden ens lyssnar på det jag säger. Eller om hon bara låtsas för hon vet redan innan hon lyft luren vad hon ska svara. Andra gånger får man förstås ett helt annat bemötande, av någon som verkligen vill lyssna och se till att allt blir rätt… Kruxet är bara att den som svarar alltid tycks vara den motsatta till vad jag behöver just då. När det duger med ett standardsvar får jag den som vill hjälpa till, när jag behöver få tag på någon som vill hjälpa till så är det hon som ger standardsvaren som svarar.

Ja ja… det kanske ändå är så att det inte är så viktigt längre, jag menar, det kvittar väl om jag ser suddiga 10 grader eller en ogenomtränglig dimma.

Dimman är märklig… den är just som en dimma, skillnaden är att den är just ogenomtränglig, den lättar inte ju närmare jag kommer så som dimmor brukar göra, den förblir lika dimmig hela tiden. Oavsett var jag tittar… det är bara det att min hjärna konstant tycks tro att det räcker med att anstränga ögonen lite, titta lite närmare, ställa synskärpan eller kanske gnugga mig i ögonen, blinka… så försvinner dimman. Om jag anstränger mig hårdare, tittar på något jag vet ska finnas där så ska det nog snart framträda ur dimman.

Ibland lurar jag mig själv… jag önskar så mycket att jag nästan tror att jag ser. Färger, mönster, bokstäver, ansikten… det är bara det att så fort de framträder så försvinner de, och när sedan mina tankar hinner med så inser jag att just det jag nyss sett så klart och tydligt omöjligt kan finnas där. C:s ansikte kan inte titta mot mig när jag hör honom i ett annat rum, tapetmönstret i vardagsrummet finns inte på toaletten… Och framför allt, jag har aldrig sett det mönstret så klart och tydligt. Dessa bilder far framför ögonen på mig vid de mest oväntade tidpunkter, helt utan ansträngning. Och för en tusendels sekund lurar jag alltid mig själv. Jag tror att de är verkliga. En liten del av mig hoppar till och börjar glädjas… bara för att i ögonblicket efter inse att jag tillåtit mig själv att tro på mirakel. Igen. Jag är egentligen inte förvånad över att min hjärna fantiserar ihop dessa bilder, förra gången jag inte såg var det ständigt bokstäver som dansade framför mina ögon.

Min värsta fasa mitt i allt detta, näst efter att bli helt blind, är att inte längre minnas färgerna, ansiktena, bilderna… att glömma världen. Jag vet att jag redan har börjat glömma de detaljer jag inte längre ser. Ibland undrar jag om dessa… fantombilder… är ett sätt att påminna mig? Inte bara så att jag inte glömmer utan också på något sätt påminna om det jag är mest rädd för. Att glömma…

Jag antar att jag kommer sluta inbilla mig att jag ser saker… snart… och jag undrar egentligen vilket som är värst. Att glömma, eller att ständigt bli påmind om det som inte längre finns.

Samma gamla visa

Varje dag har jag plikttroget infunnit mig på vårdcentralen. Så tidigt det bara gått för att slippa ha det framför mig. Varje dag, precis lika plikttroget har sköterskan mätt trycket och konstaterat att det sjunkit lite. Men bara lite. Alldeles för lite.

Jag vet för jag har varit med alldeles för länge. Jag vet det av att jag den här gången faktiskt också känner det, jag har ont. Nästan hela tiden nu, lite lätt, lite dovt, utan att det egentligen stör men det finns där hela tiden. Och det har aldrig funnits tidigare.

Imorgon kommer doktorn ringa. Då har hon med största säkerhet sett mina värden och dragit slutsatser. Jag är på något märkligt sätt ganska säker på att jag inte är det minsta intresserad av att höra hennes slutsatser. Jag funderar allvarligt att lägga min telefon i C:s ficka. Så får han prata med henne. Eftersom han lyckats med konststycket att charma Apotekets griniga personal så kanske han lyckas med att charma henne. Så jag slipper träffa henne igen.

För övrigt har den här veckan varit märklig. Det har nästan varit som att leva två liv, i två värdar. Den ena är den värld där jag vill vara, på jobbet, tillsammans med C, stunder då alla mina tankar kan riktas åt och samma håll och den där oron och paniken inte är så påträngande. Då jag med någon slags stenhård koncentration lyckas med att inte tänka. Men de stunderna är korta för rätt vad det är så dyker tankarna upp och jag kastas tillbaka till den verklighet där jag faktiskt är. I något som nästan påminner om en skräckfilm. Man vet att något hemskt ska hända, men man vet inte exakt när. Det gör liksom konstant ont i magen och även när jag koncentrerar mig som bäst på att inte tänka så finns det någonting i bakhuvudet, som en mörk skugga över allt.

Men visst… livet går vidare och man får helt enkelt lära sig att leva med det. Det kan ju, som Christina skrev, faktiskt bli alldeles underbart… Hur ni ännu en operation eller att mista synen helt kan bli underbart i någon värld eller någon fantasi… Men ja, visst måste man bita ihop och gå vidare, även om det gör ont. För något annat alternativ finns inte.

Därmed inte sagt att jag inte då och då har ett alldeles oemotståndligt behov av att vältra mig i självmedlidande.

Fast igår… var faktiskt just en sådan där, alldeles underbar dag. En väldigt speciell dag…

50-årsfest

Femtioårsfest var det I helgen. Alla var där, hela C:s släkt och en massa folk inte ens han kände. Barnen var med. Hans föräldrar, hans syster… kort sagt alla. De flesta hade jag aldrig träffat. Festen var som fester brukar vara, mörk, stimmig, överförfriskad i många fall. Själv var jag nykter, det är jobbigt nog att hitta damtoan utan att vara full.

Det finns alltid fördelar med att vara nykter, man slipper till exempel baksmälla dagen efter. Ens sinnen är betydligt skarpare i nyktert tillstånd, i alla fall de som fungerar. Jag vet inte men ibland undrar jag om jag inte hör mer saker nu än jag någonsin gjort förut. Ibland känns det som jag hör alldeles för mycket . Saker som inte är avsedda att höras av mina öron. Saker som gör ont att höra även om jag själv vet att de är sanna och riktiga. Saker som alldeles säkert inte ska föras vidare… och ändå gör jag det just nu för ibland när jag skriver här så känns det som en del av det som gör ont liksom landar i datorn och stannar där. Ett tag i alla fall.

Nej, den här femtioårsfesten vill jag bara glömma. Jag kommer betydligt hellre ihåg en annan femtioårsfest, den då allt började. Både det goda och det mindre goda. När min älskling först sa något kryptiskt och vagt som gjorde att allt förändrades. Tänk… om… tänk om han inte fanns i mitt liv. Då hade jag visserligen inte varit på helgens femtioårsfest och fått sanningar jag hellre blundar för kastade i ansiktet, men jag hade inte heller haft den största glädjen i mitt liv. Honom.

Och han hade inte haft mig. Vilket hade varit betydligt bättre för honom förmodligen. Han hade kanske haft en normal fru, en som han kunde vara stolt över. En som hans släktingar inte diskuterade bakom ryggen på honom… och henne. En som de slapp tycka synd om honom för…

Hoppsan… här blev det riktigt muntert visst. Eller hur? Och jag ska till doktorn imorgon. Inte gör det saken bättre. Tvärt om faktiskt. Jag vet att det är inbillning men den här gången känns det värre än vanligt, som något riktigt dåligt kommer att hända… Ibland har jag ett sjätte… nej femte, sinne för det där. När något dåligt ska hända. Jag vågar knappt tänka på det. Och så är det fradag. Fredagsläkarbesök bådar aldrig gott...

Ett lyckligt slut

Allt har ett lyckligt slut, och är det inte lyckligt så är det inte slut.

Jag hörde det på radion häromdagen. Visst borde det vara så? Vem vill inte ha ett lyckligt slut? Å andra sidan är ju frågan vad man menar med slut...

Sommarrapport

Det har gått ett tag sedan mitt senaste inlägg här och ändå var det så att jag bestämde mig för att skriva tätare sist jag skrev. Nu har en hel sommar och två årsdagar passerat utan ett enda inlägg och hösten är nästan här.

Sommaren var underbar, men kort. Var tog den vägen? Varför är underbart alltid så kort?

VI fick tag på en restresa och tog med barnen till värmen i två hela veckor. Hotellet var nog det sämsta vi någonsin bott på men det bekymrade inte de andra och jag valde att inte se. Vilket ju är ganska enkelt .

Jag kan fortfarande förundras över barnen, varje gång jag träffar dem. Deras sätt att umgås med mig är så annorlunda mot de flesta vuxnas att skillnader som jag numera inte fäster mig vid oftast blir uppenbara. Vuxna, de som jag inte träffar varje dag, som inte känner mig väl, har en tendens att behandla mig på ett av två sätt. Antingen genom att anstränga sig till det yttersta med att låtsas som inget och göra det så mycket att det blir pinsamt och jobbigt för oss båda, eller genom att göra så stor affär av mina begränsningar och behov att det blir jobbigt. Den gyllene medelvägen, den där mitt handikapp inte är tabu men inte heller det enda viktiga tycks vara svår för de flesta. Och jag kan inte klandra dem. Jag vet ju hur det är själv, saker jag inte är van vid är helt enkelt nya och behöver vänjas in.

Barnen däremot…
På ett sätt så kanske det är mer naturligt för dem att jag är som jag är. De har ju egentligen inte känt mig på riktigt innan jag började se dåligt. De har, liksom C, varit med hela tiden. Och de har inte vuxnas hämningar och inlärda… ”jag får inte…”. De ställer frågor, de är nyfikna och vill veta hur jag ser saker, upplever det vi gör. Därmed inte sagt att de inte då och då upplever mig som jobbig, men på något sätt är det precis som alla barn upplever vuxna fast av andra orsaker, om du förstår hur jag menar? Deras favorituttryck, eller snarare mitt favorituttryck från dem i sommar var ”men nu är hon blind igen”. Något de kunde kläcka ur sig i exakt rätt tidpunkt, inte när jag faktiskt behövde hjälp eller kände mig utanför utan när jag själv satte upp hinder som egentligen inte fanns där. Utan tvekan har de precis samma förmåga att tro på mig och tänja mina gränser som deras far har.

Uttrycket och sättet att säga det på var så underbart på något sätt, i det ligger ju också ett antagande att jag inte alltid är blind. Eller uppfattas som sådan. Många gånger tenderar människor att se mitt funktionshinder först, Begränsningarna och det jag inte längre kan är jag, inte jag själv som person och det är omöjligt att se bortanför det.

Efter resan hyrde jag och C en stuga vid en liten badsjö, vi hade en osannolik tur med vädret för det var precis samtidigt som värmen kom. Det var dagar som var helt fantastiska. Som det var precis i början av vårt förhållande när vi lånade hans vänners stuga. Inte jag kan klaga på vårt förhållande, han är fortfarande den man jag förälskade mig i, full av kärlek, omtanke och styrka, men ändå… Vardagen är vardag och det har varit ganska många vardagar på sista tiden.

Två årsdagar nämnde jag också inledningsvis. Som några av mina kära bloggvänner kom ihåg var den ena min födelsedag. Jag har blivit ännu ett år äldre.

Det andra var årsdagen av mitt första läkarbesök. Två hela år har passerat sedan dess. Jag kan inte direkt påstå att jag accepterat det som händer men jag gick tillbaka till mina gamla inlägg i början av bloggen och jag inser att jag kommit en del på väg. Alla dagar är inte fyllda av panik och de bra dagarna kommer faktiskt lite mer ofta nu även om det fortfarande är på de dåliga dagarna jag skriver. Jag försöker vänja mig vid att leva med det jag hatar. Jag kommer aldrig acceptera, sluta sörja, sluta hata eller ens sluta förbanna det som händer, men jag inser att livet går vidare. Så som det nu blivit. Med krossade drömmar. Och jag kan ibland faktiskt tro på framtiden. Så visst har jag kommit långt. Eller åtminstone en bit…

Dagens svammel

Tiden går så fort och livet är så fullt just nu att jag inte hunnit skriva, trots att jag tänkt och velat.

Sommaren är här.

Visst är det fantastiskt?

Nyss var det vår och nu är det sommar.

Jag upphör aldrig att förvånas över hur annorlunda dofterna är, hur de förändras med årstiden. Man känner det bäst tidiga morgnar när naturen fortfarande är stilla och folk inte hunnit röra upp stillheten än. I början av våren är det som en doft av förväntan inför sommaren och nu är det som en förväntan av vad dagen ska ha med sig. Det är nästan så att man kan höra barnens skratt och vågornas skvalpande bara genom att dra in doften, känna värmen och se ljuset.

Visst är jag svamlig? Jag kan nog inte riktigt förklara vad jag menar… mer än att… jag älskar doften av våren som sakta håller på att övergå i sommar. Jag älskar ljuset och den skira grönskan, fågelsången och syrendoften.

Tänk om man ändå kunde fånga nuet, med alla dofter, ljuset och färgerna och stoppa det i en gammal skokartong, ställa in det överst i garderoben så att man när som helst kan ta fram det senare i livet och återuppleva allt. Inte bara syn-, hörsel- och doftintryck utan även känslorna. Den där märkliga känslan som kan fylla mig varje morgon på min morgonpromenad, en blandning av tacksamhet, förväntan, glädje… som vissa morgnar nästan helt kan tysta känslan av besvikelse, bitterhet och rädsla…

Vissa dagar… när solen strålar, dofterna omger mig och färgerna är så där härligt skarpa och glittrande…när det är varmt ute som nu och jag vet att snart är det sommar… ja då är livet nästan som förr.

Det är märkligt… i livet före hade jag tagit min kamera och knäppt tusen bilder, redigerat dem och fått dem printade så att jag för alltid skulle kunna spara minnet av försommarens skönhet. Jag skulle ha tänkt att det blir perfekt att ta fram fotoalbumet till vintern och återuppleva naturens skönhet.

Så självklart det hade varit…

I livet före var det bilderna som bar minnena. Så självklart och aldrig ifrågasatt... Nu är det dofterna. Så underligt egentligen. Och så fullständigt naturligt.

Svammel

Det blev en ganska deppig avslutning på förra veckan och jag kände mig långt ifrån som en solros. Alla dagar ska ju inte vara en dans på rosor men av någon anledning tycker att det kan räcka med trista dagar för ett tag.

Orsaken till detta jämmer och elände är så klart vår lilla utflykt till den kungliga huvudstaden. Jag undrar om jag sagt det förr men jag verkligen hatar Stockholm. Om jag aldrig behövde åka dit så vore det för snart. Doktorn hade inget glatt och upplyftande att säga, i vanlig ordning. Sämre, dåligt, illa… Japp. Precis som jag trodde.

Jag var förberedd på vad hon skulle säga, jag hade till och med gått igenom det ett antal gånger i huvudet och försökt liksom stålsätta mig mot besvikelsen, inte känna fullt så starkt. Men när man väl sitter där och får fakta upprabblade så hjälper det inte. Det finns ingen förberedelse som kan hindra mig från att få panik. Likadant varje gång. Samma känsla av hopplöshet och ”jag vill inte vara med längre, ta bort mig härifrån”.

Precis innan jag får träffa doktorn så är jag så nervös att det känns som en öken i munnen och skulle inte C vara med så skulle jag aldrig ens gå dit… för vem vill få bekräftat sina värsta farhågor och det värsta man kan tänka sig när man ändå vet innerst inne?

Det är ungefär som när man var barn och visste att man gjort dåligt ifrån sig på provet, man ville ju inte höra läraren tala om det också.

Ibland… eller ganska ofta känns det som om… det här är mitt fel. Jag har misslyckats. Jag har varit stygg och inte gjort mina läxor.

Gud vilket svammel…

Jag måste bara säga...

En av anledningarna till att jag tog en bloggpaus var att jag kände att jag bara skrev om ledsamheter och deppigheter. Det blev en ”tyck synd om stackars mig blogg”.

Jag ville inte ha en sådan blogg. Från början ville jag ju bara skriva av mig det värsta för att fungera någotsånär i verkligheten. Men tyvärr sammanföll ju avskrivandet med tyck-synd-om-mig-nu. Jag har alltid haft dåligt samvete för alla tråkigheter jag ständigt och jämt ältade på bloggen, och jag har alltid försökt att balansera upp det med något litet roligt även om det inte fungerade särskilt bra, eller kändes särskillt upplivande. Men hur det än var så blev det till slut lite för mycket tankar runt vad mina bloggvänner vill läsa och vad jag själv har ett behov av att skriva. Därför fortsatte jag att skriva men jag slutade att publicera i bloggen.

Tiden gick och även om jag fortsatte att skriva så blev det aldrig samma sak som att blogga. Att skriva av sig i datorn är just att skriva av sig men att blogga är mer som att prata, för det finns alltid någon som svarar. Något jag är oerhört tacksam för.

Nu undrar du förstås vart jag vill komma med detta…

Jag skrev i mitt förra inlägg att det finns bra dagar och dåliga dagar. Jag har upptäckt att det är på de dåliga dagarna jag har störst behov av att skriva och just därför så är det nog dessvärre så att den här bloggen även i framtiden kommer att handla om de dåliga dagarna.

Jag har kommit fram till att om jag ska fortsätta att blogga så måste jag göra det för min skull, för att det får MIG att må bättre. Om det innebär att jag ältar och är negativ så får det göra det för när allt kommer omkring så är det ju faktiskt inte så att jag tvingar någon att läsa och kommentera. Även om jag just nu är barnsligt lycklig över alla kommentarer jag läst ikapp. Vad jag menar är… visst hoppas jag att någon vill läsa och visst är jag glad om statistiken visar höga siffror men… nu är jag tillbaka där jag började när jag började blogga, nämligen för att skriva för mig själv i första hand och för mina läsare i andra hand.

Jag hoppas att någon står ut med det?

Strålande solsken

Idag har vi en helt underbar morgon här. Solen skiner från en klarblå himmel, fåglarna kvittrar och det är verkligen vår i luften. Lite orolig kan jag bli för egentligen skulle det vara mer normalt med en halv meter snö och sju minusgrader men vem vill inte ha vår?

Jag gick till jobbet. Ensam. Det är ofrånkomligt att tankarna flyger omkring medan jag går och under de ca 20 minuterna det tar att gå hinner jag tänka en hel del. Den sista tiden har det mest varit jobbtankar men inte idag.

Jag kan inte låta bli att förundras över känslan av att kunna gå. Själv. Ensam. Utan att vara beroende av någon annan. Jag vet att jag skrivit det redan ett antal gånger men den känslan är så stark, speciellt nu när jag har det fruktansvärda mörkret i färskt minne och den känsla av frustration, hjälplöshet och vanmakt den framkallade. Motsatsen är enorm. Obeskrivlig. Att ensam kunna gå till jobbet, utan att behöva vänta på någon, be om hjälp, vara tacksam över att någon är vänlig nog att hjälpa, ständigt vara utsatt och utan makt över sitt eget liv…

Självständigheten har varit en självklarhet för mig hela livet. Ända tills nu när den självständigheten blir mindre och mindre för varje dag nästan. Att vara självständig är något som de allra flesta tar för givet. Man funderar inte ens över att det skulle kunna vara på ett annat sätt. Inte förrän man en dag befinner sig i en situation där man behöver hjälp med det mest grundläggande. Är det då något tillfälligt så är det ganska lätt att acceptera och överleva men när det är något som man vet inte kommer att bli bättre… Det blir en helt annan sak.

Idag, när jag gick till jobbet, blev jag uppfylld av en sådan oerhörd tacksamhet över att kunna gå själv. Att kunna uppskatta ljuset, solen, den blåa himmelen för som sagt, jag vet ju hur det skulle kunna vara. Hur jag trodde att det skulle förbli. Jag är... eller försöker vara tacksam för varje dag, för längre än så vågar jag inte tänka...

Och ändå… samtidigt… trots denna tacksamhet finns ändå någonstans, en fruktansvärd bitterhet. Samtidigt som jag kände glädje över att se så pass som jag gör, över att jag kan vara självständig åtminstone när det gäller min morgonpromenad till jobbet, så kände jag ändå en sådan sorg och bitterhet. Jag kan inte förstå hur man kan känna så. Återigen. Två så starka känslor som är varandras motsats inför samma sak. Och lite skäms jag för någonstans borde jag ju BARA vara tacksam. Jag vet ju hur det skulle kunna vara... Men det är just det. Jag vet hur det SKULLE KUNNA vara. Hur det har varit. Både när jag såg allt och när jag inte såg alls. Och jag kan inte låta bli att bli ledsen över jämförelsen dagar som denna. För det är på något sätt lättare för hjärnan att jämföra med det som var bättre än att jämföra med det som var sämre.

Egenskap eller vana?

Jag gnatar på med min rapport. Den känns mer och mer trist ju längre jag håller på. Nu är den snart klar men det är det där lilla sista kvar, en sammanfattning, en innehållsförteckning och lite finslip av formuleringarna. Något som jag skulle kunna hålla på med hur länge som helst.

En sak som känns minst sagt trist i sammanhanget (jag ska inte gå in på hur trist exakt) är att inte har så stor kontroll över layouten som jag brukade ha. Visst har vi en färdig mall, med bestämda teckensnitt och storlekar och allt, men… när det gäller sådana här rapporter brukar det finnas plats för viss egen kreativitet inom de givna ramarna. En kreativitet som jag förr alltid utnyttjade och som alltid brukade uppskattas.

Visst kommer jag att göra det nu med… men det blir inte riktigt samma sak när det blir mer eller mindre på känn, eller i alla fall i stor utsträckning på gissa och tro.

Livet skulle nog vara bra mycket enklare om jag inte vore en sådan perfektionist ner i minsta detalj. Eller om jag inte alls hade någon som helst sinne för vad jag tycker är snyggt. Om jag i likhet med många andra inte ens brydde mig utan bara kunde strunta i allt som har med estetik att göra. Undrar hur man vänjer sig av med sådant egentligen? Det borde väl gå? Som att sluta röka kanske?

Fast… mitt sinne för form och färg är kanske inte inlärt utan något medfött. Går det att vänja sig av med en medfödd egenskap? Eller är det ungefär som att vänja sig av med att ha fräknar? Jo… vid närmare eftertanke… det gör det nog, går att vänja sig av. Eller i alla fall undertrycka en egenskap tills det inte längre märks, fast det kanske krävs en viss strategi och envishet skulle jag tro. Just nu är jag nog för upptagen med att sakna möjligheten och förbanna livet för att jag ens måste tänka tanken för att kunna hitta en lämplig strategi för hur jag ska vänja mig av med något jag alltid älskat…

Nå ja… innehållet i rapporten kommer i alla fall ingen klaga på. I alla fall hoppas jag på det.

Tack

Dagens svammel, för det kommer att bli svammel, ska jag inleda med ett enormt, stort, jättetack för alla era kommentarer till gårdagens inlägg. Jag insåg, när jag läste dem att jag faktiskt inte kan leva utan mina kära bloggvänner som är så snälla att de både läser och tycker till om mina virriga tankar… så därför… så kommer nog mitt skrivande här fortsätta. Mer eller mindre ostrukturerat. Som alltid ,)

När jag läste kommentarerna förstod jag med ens varför jag skriver. Och jo, jag är fullständigt egoistisk, jag skriver för min egen skull och enda anledningen till att det sker offentligt är att jag behöver dina tankar, behöver höra att det finns andra som förstår eller inte förstår mina knäppa funderingar, jag behöver helt enkelt höra mina tankar med någon annans ord. Låter det begripligt?

Så med andra ord har jag insett att jag inte bara har behov av att skriva av mig utan av att bli läst och framför allt av att få höra kommentarerna om det jag skriver. Märkligt? Kanske. Ja säkert märkligt. En dag ska jag sätta mig och fundera allvarligt över detta märkliga behov men just nu har jag ingen färdig analys.

Jag måste också erkänna, fast jag rodnar från topp till tå, att jag tycker det är trevligt att tro att det är så som en del av er skriver, att min lilla blogg kanske kan ge någon annan något värdefullt.


Allt nog, nu ska jag inte spåna mer om detta för egentligen håller jag på och stressar ihjäl mig med en rapport som måste vara klar på måndag så jag hinner inte skriva men jag måste ändå berätta… En riktigt otäck sak hände alldeles nyss. Det värsta är att det inte är första gången men jag lyckades skrämma upp mig lika mycket den här gången med.

I ”morse” när jag gick till jobbet var det ett helt fantastiskt väder, strålande solsken och fågelkvitter. Som jag sa har jag en hel del att stressa med så jag har suttit koncentrerad på mitt jobb och inte tittat ut förrän för en liten stund sedan och då höll jag på att dö… Inget solsken, inget ljus, bara en jämngrå dimma. För en bråkdel av en sekund trodde jag att min lilla syn slutat att fungera helt plötsligt, den bråkdelssekunden räckte för att jag skulle få ont i magen kan jag meddela och få hjärtklappning och akut ångest. Det var helt enkelt fruktansvärt och… ganska ologiskt egentligen men det är konstigt hur snabbt logiken kan flyga sin kos när det gäller det mina ögon ser. Eller inte ser.

Jag antar att det kanske egentligen inte är så konstigt vid närmare eftertanke… jag lever ju fortfarande i någon slags ständig skräck för att varje sekund ska vara den sista när det gäller min syn, då kanske det inte är så konstigt att min inbillning spelar mig spratt. På ett sätt är det bra för jag glömmer inte att vara tacksam, på ett sätt så är det bra att mitt hjärta inte är speciellt skröpligt för annars hade jag fått hjärtinfarkt.

Och nu ska jag önska alla en skön dag. Nu MÅSTE jag jobba!

Lite av varje i känsloväg

Jo då jag lever. Och mår ganska bra.
Men att jobba ganska jobbigt, och inte alls den dans på rosor jag hade trott att det skulle bli nu när jag ser igen. På något märkligt sätt blev det betydligt mer tröttsamt än tidigare och orken tog slut lika snabbt som förr, med skillnaden att jag vägrade inse det förrän igår.

Det är ändå märkligt att det är psykiskt mer tröttsamt nu än det var när jag inte såg alls. Det är nästan som om mörkret på ett sätt var mer vilsamt, nästan kravlöst, jag behövde ju inte ständigt anstränga hjärnan med att försöka plocka ihop bitarna av verkligheten, urskilja bilden jag såg och tolka den, istället var det liksom bara att acceptera och lita på att människor runt omkring tog något slags ansvar för det jag själv inte kunde ha kontroll över och inte se.

Jag är ju en kontrollmänniska så nu när jag ser igen vill jag kontrollera allt och se allt men det är ju långt ifrån möjligt och det är kanske det som blir så jobbigt och tröttsamt? Eller så var jag bara i en chockfas hela tiden när jag var blind och kunde inte känna efter på ett normalt sätt… Inte vet jag…

Jag är oförklarbart glad över att jag ser det jag ser, missförstå mig inte men jag är också en aning besviken över att allt automatiskt blev som förut, med alla praktiska problem och denna ständiga trötthet. Jag tror jag valde att tänka bort alla detaljer när jag var blind och bara komma ihåg hur fantastiskt det var att se även det lilla jag såg. Så, med andra ord, de här sista dagarna har varit både upp och ned känslomässigt. Både glädje och besvikelse. Jag kan inte riktigt fatta hur man kan känna två så olika känslor för samma sak…

Jag är frisk!

Ja!! Äntligen. Vi var på återbesök idag och doktorn var nöjd. Till och med mycket nöjd!

Imorgon ska jag börja jobba. Yippie!

Jag upphör aldrig att förvånas över den här läkaren. Hur kan man på en och samma gång vara både missnöjd och nöjd? Hon har en säregen förmåga att utstråla både hopp och förtvivlan samtidigt så att tolkningen av allt hon säger blir helt och hållet upp till mig. Beroende på mitt eget humör nästan…

Å ena sidan gick operationen bra och jag ser nästan lika mycket (eller snarare litet) som innan. Å andra sidan så kan trycket öka, något annat inträffa och den lilla syn jag har försvinna på nolltid.

Ska man skratta eller gråta?

Eller ska man gå en kurs i att leva i en enda sekund, utan att någonsin tänka på framtiden, eller planera för den?

Eller ska jag helt enkelt försöka leva som jag intalar mig att jag gör? Vara tacksam för varenda sekund jag ser ens det minsta lilla och vara medveten om att varje sekund som detta håller i sig är en gåva som jag egentligen inte har rätt till… Att det verkliga egentligen är mörkret…

Det är svårt att påminna sig själv om att man har något man inte har rätt till när det känns som en självklarhet att ha det. För på något sätt, även om jag säkert redan för ett år sedan började inse att jag inte kommer att få behålla min syn så är ju min… referensram eller vad jag ska kalla det, fortfarande att se. Och göra det perfekt. Det är normaltillståndet och allt annat är avvikande, fast det i själva verket förhåller sig tvärt om numera.

Egentligen lever jag på lånad tid och när man gör det, och försöker vara medveten om att man gör det för att kunna till fullo uppskatta det man lånat… blir livet lite märkligt. Som att leva på yttersta gränsen av ett avgrund. Som att vara på väg mot en katastrof som man vet ska komma men inte när. Och som man inte kan fly ifrån. Som om framtiden inte existerar på något sätt…

Ibland känns det som om jag var en av invånarna i någon av alla de där domedagskatastroffilmerna, du vet de där som handlar om meteoriter som ska ramla ned på jorden eller vulkaner som får utbrott. Samtidigt som jag är en del av filmen är jag också åskådaren som sitter och tittar på, som vet att katastrofen kommer, vet att stora delar av världen kommer att utplånas… Som skulle vilja varna henne i filmen, säga "Men ser du inte, det är på väg, där borta!"

Onyttig idag

Idag har jag nog inte gjort något nyttigt alls. Däremot raka motsatsen, gjort av med en himla massa pengar som jag egentligen inte har.

Jag har inte varit på jobbet, det är inte meningen att jag ska jobba förrän efter återbesöket i nästa vecka, jag har inte varit på vårdcentralen eller syncentralen, inte för att jag brukar gå dit dagligen men ganska ofta. Jag har faktiskt inte ens lagat mat till min älskling och hans barn. Visst är jag hemsk?

Istället roade jag mig med att shoppa hela förmiddagen tillsammans med en väninna (och sova halva eftermiddagen av ren utmattning). Det kanske är onödigt att skriva att jag köpte en hel del mer än vad jag borde köpt? Och för betydligt mer pengar… men, när jag stod där och skulle betala och funderade på vilka plagg jag skulle hänga tillbaka så kom jag att tänka på sist när jag var ute och shoppade. När jag bara hade haft C:s beskrivning att gå på, och då tänkte jag att jag faktiskt gjort mig förtjänt av att äntligen få välja själv. Sedan att man egentligen inte förtjänar något när man inte har några pengar är väl en annan femma… Hm… tur att jag har en man.

Att välja själv är kanske en överdrift. Jag hade en hel del hjälp av min väninna. Mitt färgsinne är inte vad det varit och inte heller är det speciellt lätt att urskilja mönster. Eller se om det ser bra ut på som helhet och passar min kropp. Men det var ändå nästan och jag får vara nöjd med nästan.

Det är egentigen konstigt hur man kan känna två känslor, samtidigt, som är varandras raka motsats, inför en och samma sak. På ett sätt var jag helt salig idag, att få gå och handla, välja själv, se färgerna, se det jag KAN se… Det var helt underbar och jag har verkligen saknat det. Sist, med C före jul… var ju ingen höjdare direkt.

Och samtidigt kändes det så vemodigt, ledsamt, sorgligt. För jag var ju inte själv, och det fanns så mycket som jag inte kunde se, som jag sett tidigare… Förr i världen älskade jag att handla kläder. Själv. Bara att gå in i en butik, ta i kläderna, titta på dem, prova dem… det var helt underbart. Jag kunde njuta nästan lika mycket av att bara fönstershoppa som av att faktiskt handla kläderna. Att prova hur de såg ut på mig var något jag aldrig tröttnade på. Och nu… nu är jag beroende av andra för att vara något så när säker på att det jag tror jag ser stämmer överens med verkligheten. Det känns… bittert. Orättvist.

Fast livet är ju inte rättvist. Och jag hade faktiskt jättekul idag. Inte bara med shoppingen utan med min väninna. Massa fniss och skitsnack. Och C hade inte det minsta emot att jag gjort slut på hans pengar…

Och nu ska jag önska alla en trevlig helg. Den här helgen är barnen här vilket med största sannolikhet innebär att den kommer att bli trevlig och krävande.

Platt fall

Den här dagen har inte varit bland de bättre. Platt fall i verkligheten skulle man kunna säga att det var, både bildlikt och bokstavligt. Jag tror jag ska strunta i att skriva mer än så för jag skulle förmodligen låta både bitter och otacksam och det känns inte som om jag har rätt att vara just otacksam när jag ändå trots allt lika väl skulle kunna falla fritt fortfarande, som i fredags.

Därför önskar jag bara alla en riktigt god natt.

Nej...

...jag har inte lust att krama HELA världen just nu.
Inte chefen, inte de för*nnade möblerna som ställde sig i vägen och definitivt inte halkan utanför kommunhuset...

Dessutom blev jag så trött i huvudet av alla människor att jag känner mig alldeles snurrig nu. Men jag klagar egentligen inte. Jag såg ju en del av dem jag mötte... vilket är mer än jag gjorde för en vecka sedan.

Jag kan bara inte komma över skillnaden... och likheterna... Jag går omkring och tänker hela tiden på hur det HAR varit, hur stor skillnaden är... och ibland hur liten skillnaden. Och, hör och häpna, vid några tillfällen idag (nu när jag inte haft C:s vakande och skyddande öga över mig) har jag till och med faktiskt kunnat känna att de här två månaderna av mörker var till nytta. Jag har på något märkligt sätt ”lärt” mig att anpassa mig till att inte se och nu när jag ser men ändå inte på ett pålitligt sätt (om det nu går att förstå den beskrivningen) så har jag liksom hjälp av hur det var tidigare… Grovt förenklat kanske det är så att jag i vissa situationer funnit sätt att lösa saker utan att vara helt beroende av synen. Vilket är bra för det är ju inte alltid saker är som de ser ut att vara.

Och ja! Jag är glad. Fortfarande, för även om det praktiska inte som genom ett trollslag blivit enkelt och smidigt som en dans så är ändå skillnaden enorm… nästan lika enorm som att se perfekt och se som jag gör.

Hm… Referensramarna har förändrats lite… i alla fall för ögonblicket.

Snööööööö!

Som om någon gått och pudrat allt med fluorsocker, så tycker jag att det ser ut. Lagom vitt för att lysa upp men inte för vitt så att det gör för ont. Perfekt faktiskt.

Ungefär för ett år sedan satt jag här och önskade mig snö, massor med snö och jag kan meddela att det var just vad jag fick, ganska exakt för ett år sedan. Egentligen ganska lustigt hur vädret har upprepat sig. Fast som sagt, inte riktigt lika mycket som i fjol.

Men jag är nöjd. Å andra sidan skulle jag nog vara nöjd med grådask och regnrusk med. Jag är fortfarande i den där enorma tacksamhetsfasen så jag är lycklig för allt just nu. Som ett exempel kan jag berätta att varje gång jag lyckas lämna en kommentar hos någon som bloggar på blogg.se känner jag för att hjula av lycka!

Tänk så kriterierna för lycka förändrats ändå. För tre månader sedan svor jag ve och förbannelse över hur många gånger jag måste försöka med spamkoderna innan de blir rätt… För någon minut sedan blev jag riktigt glad över att jag ens kunde våga mig på att gissa och att jag gissade rätt efter tre fyra gånger!

Men det finns gränser för mitt tålamod, så nu ska jag istället för spamfilter försöka fånga dagen. Min älskling kommer hem vid lunch och hämtar mig. Jag ska följa med mina kolleger och äta lunch, sedan har jag ett litet möte med min chef… vilket jag iof inte kallar att fånga dagen, men å andra sidan längtar jag efter att börja jobba lite mer på allvar igen.

Jag känner förresten fortfarande för att krama hela världen… Undrar om den känslan kommer att kvarstå i eftermiddag.

Mera känslor

Nu är det snart bara en vecka kvar och mina känslor varierar nästan med minuternas växlingar. Ena stunden kan jag knappt bärga mig och nästa stund vågar jag inte ens tänka tanken på att åka till Stockholm och sjukhuset.

Det märkliga är att jag inte bara pendlar mellan förväntan och panik… utan även mellan VILL INTE! Idag har det faktiskt funnit stunder då jag på fullt allvar tänk, åtminstone några sekunder åt gången, att jag helt enkelt inte vill. Att det räcker nu. Jag vill inte vara deras försökskanin längre, jag vill inte vara med i den här ständiga berg-och-dal-banan. Det är lika bra att det är över så att jag kan fortsätta mitt liv.

Kruxet är bara att när jag kommer så långt i tankarna så inser jag med skrämmande tydlighet hur det livet kommer att bli och då… Då är jag tillbaka i paniken för att hela allt ska misslyckas…

Jag vet inte hur många gånger det senaste dryga året jag önskat att känslor skulle vara logiska men de är så långt ifrån sunt förnuft och logik man kan komma. Jag har fortfarande inte vant mig vid att jag, som är hyfsat begåvad och alltid lyckats tänka mig ur alla knipor, helt plötsligt inte ens kan tänka en enda vettig tanke. Bara känna…

Finns det någon där ute, som läser detta, som vet hur man stänger av sina känslor och har förmågan att göra ett logiskt och rimligt val?

Å andra sidan… om jag kunde stänga av känslorna och gjorde ett logiskt val… hur skulle det valet kännas att leva med när sedan känslorna kommer tillbaka?

Oj… förlåt. Inte ens jag begriper mitt svammel längre…