måndag, juni 18

Diskreta hissar och ett bekvämt liv

Det finns tusentals saker som man tar för givet. Små petitesser som bara fungerar utan att man behöver tänka på dem ens.

För de allra flesta.

Själv har jag inte kommit så långt att jag är förberedd på alla petitesser som plötsligt inte fungerar. Små detaljer som egentligen inte är så viktiga som förvandlas till små irritationsmoment, eller osäkerhetsmoment som påminner mig om att jag inte längre kan leva mitt liv så som jag är van att göra.

Påminner mig om att jag är beroende. Detta hemska ord som är lika fult varesig det används om droger eller om andra människors välvilja.

Jag kan inte ta för givet att de små detaljerna, som är så oviktiga när de fungerar också fungerar för mig. Jag kan inte längre slänga mig i bilen en halvtimme innan och åka till den Något Större Byhålan för att gå på ett möte utan att först fundera över hur jag ska komma dit. Och då hela vägen dit. Inte bara till porten eller parkeringsplatsen. Ibland händer det att jag glömmer av att planera varje detalj.

Jag glömmer att det inte räcker med att beställa en taxi i god tid och hoppas på att den faktiskt kommer när den ska. Resten ska också fungera. Till exempel behöver jag fundera ut hur jag ska ta mig in genom en port som är låst och där enda sättet att ta sig in är genom att slå en kod som är angiven någonstans på en tavla med små bokstäver. En helt vanlig, handikappanpassad hiss kan ställa till problem om man som jag inte orkat ta tag i detta med att lära sig läsa punktskrift.

Jag kunde förstås bett taxichauffören om hjälp, eller killen som släppte in mig i huset men jag är inte förutseende nog och tar alldeles för mycket för givet. Jag hade inte en tanke på att hissens knappar var av det moderna slaget, i fint blänkande rostfritt, på rostfritt bakgrund, med läckra gråa siffror som smälter in i det rostfria så att inte det diskreta intrycket ska störas. Varje knapp var visserligen nogsamt utmärkt med punktskrift och entréplanens knapp var något större än de andra men vad hjälper det när man är analfabet och inte kan läsa punkter? Vad hjälper den upphöjda knappen när det finns två knappar till vänster om den och ett antal till höger om den?

Det hjälper sällan att veta vart man skall om man inte vet vart man är. I det här fallet skulle jag till plan fyra. Jag kan räkna till fyra men som sagt, vet man inte vilken siffra man ska börja på så blir den kunskapen ganska meningslös. Noll? Ett? Två? Jag chansade och hoppades på att hissen skulle tala om det för mig men i den diskreta omgivningen hade en talande hiss givetvis förstört harmonin.

Jag borde helt klart lärt mig punktskriften lite bättre vid det här laget… eller åtminstone siffrorna. Men det är ju lätt att vara efterklok. Just då och där lovade jag mig själv att genast ta tag i det där…

Det var bara en liten detalj. Inget märkvärdigt. Efter två försök hittade jag rätt och dessutom till rätt person. Mötet gick bra och jag åkte därifrån med lite mindre självförtroende och en stor påminnelse om mitt dåliga samvete. Det dåliga samvete jag har över att jag sorgligt försummat och totalt struntat i lektionerna i punktskrift.


Jag skriver inte detta för att göra någon stor affär av det hela. Jag skriver inte detta för att gnälla, eller för att låta bitter, eller ens för att någon ska tycka synd om mig heller.

För alla er som tror att jag själv valt att vara sjuk, eller rättare sagt valt min synskada; mitt liv är fyllt av liknande detaljer. Inget märkvärdigt var och en för sig men när hela dagen är full av dessa detaljer så händer det att jag ibland önskar att jag inte hade valt att få den här sjukdomen.

Det finns en liten, avlägsen möjlighet att vi som är sjuka eller handikappade faktiskt inte valt att vara det. Det finns en möjlighet att de allra flesta som går hemma helt eller delvis med en sjukdom eller funktionsnedsättning eller skada faktiskt hellre skulle välja besväret av att arbeta än att vara hemma och leva ett bekvämt liv fyllt av dessa små små detaljer som inte bara påminner om ens egen oförmåga utan också gör det omöjligt att arbeta på samma sätt som man kunde förr. Kanske skulle det ändå vara trevligare att arbeta och tjäna 15 000 netto än att vara hemma och få 15 000 brutto.

Men vad vet jag? Jag har ju ingen anställd som får 15000 i netto som bidrag från staten. Å andra sidan är det nog ingen annan som har det heller.

6 kommentarer:

Anonym sa...

hihihi.... Ja, tänk vad man skulle kunna välja

M/som väntar på analysen

**XENA** sa...

Tittar in och lämnar en styrke kram innan jag far iväg med dottern.

Förstår att det är mer än marigt att tänka på allt som förrut bara funkade utan att du behövde tänka på det.
Med tiden kommer det gå smidigare även om det inte känns så just nu.
Ännu är ju hela situationen så ny för dig.
Tänk hur många år det tog för mig att acceptera Fibromyalgin.. Jisses.
Fibron är ju handikappande på ett sätt den också. Jag vet aldrig när den slår till. Måste alltid vara beredd på att avsluta saker mitt i hanteringen.
Plötsligt går det inte att lyfta en mjölk förpackning. Fingrarna händerna handlederna bara säger NEJ..
VET du en sak. En liter mjölk, den blir minst fem liter om den tappas på golvet. I allafall känns det så när man ska torka upp eländet.
Nu låter det som att JAG gnäller. Det gör jag inte. Detta är ju bara fakta. Sånt som jag fått lära mig leva med.
Jag kan gå på något evenemang och plötsligt slår värken till i armar rygg höfter eller ben så det bara är att åka hem.
Hoppas kroppen håller ikväll för speedway har jag saknat mycket.
Ha det bra vännen
Kram
XENA

Elisabeth sa...

Det är lite så jag försöker tänka.. Vad jag har mycket att vara tacksam för..! För mig kan det vara ett guldkorn att jag, med alla mina sinnen, kan använda något så självklart som en hiss... och för dig är det en guldklimp när DU fixar det!!

Finns det verkligen människor som är så ointelligenta i vårt land? Som tror att sjukdom är ett val man fått möjlighet att göra...! Vem väljer sjukdom framför att få vara frisk?

Kram till dig..

Filifjonkan sa...

Hej Ella Filifjonkan här igen.
Så bra du skrev om detta. Ja det är små retligheter som ställer till det för oss men som du själv sa punktskriften är en viktig bit här.Kan du inte ta och lära dig räknepunkterna och sånt till att börja med.
Skulle tro det finns nåt bra dataprogram du kan lära dig med så blir det roligare.Kan man inte skriva punktskriften med alfabetets prickar så kan vi lära oss från ett till tio allihop som läser din blogg. jag tror att vi alla har nytta av det. Vad säger du om det? Jag ställer upp på datan på din blogg på dina villkor räknesiffrorna. Man kan ju bli ögonskadad så vi alla behöver använda det,

Ella sa...

Anonym M
Mmm... fler val åt folket... Ett omval helst.

Xena
Ja du, jag vet det där om mjölken. Märkligt va?
Förstår att det måste vara hemskt att ha ont titt som tätt.

Elisabeth
Det verkar helt klart finnas människor till allt. ,)

Filifjonkan
Jag tog fram min bok igår och började träna. Jag vet inte varför jag inte gjort det förr, det är ju inte som att jag inte stött på samma bekymmer förr men det har ju alltid löst sig på annat vis liksom.
Men nu så. Nu ligger boken framme och retar mig. Minst tio minuter om dagen har jag bestämt.

Filifjonkan tittar in sa...

Godafton Ella. Filifjonkan inne i nattlinne och tofflor, Å så bra vad du är duktig som kört igång det ser inte svårt ut jag försöker med 1och 2 och a och b det skall sitta nu
.= 1 och a
:= 2 och b
Fnissar sen du kan vi skriva till varandra hemlisar i punktspråket bättre förstås när vi kan känna på dem men detta är ju bra att lära sig denna väg Så vi kör.