Alla mina tokiga semesterkänslor

Det är märkligt detta med semester. På något sätt förväntar jag mig alltid att när jag åker så… byts hela livet ut och allt blir annorlunda, inte bara omgivningarna.

På sätt och vis stämmer det lite grann. Allt blir annorlunda på ett underligt sätt. De där vardagliga problemen blir på något sätt mindre… eller kanske bara annorlunda. Det kanske är naturligt, på ett hotellrum är det ju trots allt begränsat med prylar, ägodelar och framför allt hushållssysslor. Man behöver inte ens bekymra sig om att koka kaffe för det är någon annan som gör det åt en.

Å andra sidan uppstår nya och annorlunda problem… eller snarare utmaningar. Det gör det alltid numera när jag inte är i en miljö som jag känner mig bekant i men när jag är utomlands så blir det andra saker som blir annorlunda. Ta bara en enkel sak som att korsa en gata själv. Det är inget stort bekymmer någonstans än så länge men… det blir anorlunda utomlands. Trottoarkanterna är så mycket högre än de jag är van vid, de gröna gubbarna låter inte som de brukar, sitter på en annan höjd och trafiken har en helt annan rytm än hemma i byhålan. Allt detta i kombination blir ett extra osäkerhetsmoment. Inte för att jag så särskilt ofta var ute på egen hand utan C men ändå… även med C blev det annorlunda.



Innan vi åkte trodde jag någonstans att allt det där som gör så ont mentalt just nu skulle kunna stanna hemma och kanske bara helt enkelt försvinna tills vi kom hem.

I viss mån så blev det så. Jag hade betydligt färre tillfällen att fundera över mina sorger när vi var där, samtidigt som vi hade fler tillfällen att tala om dem.

Det är så underligt men… på något sätt gjorde det inte fullt så ont inuti medan vi var där. Kanske för att jag hela tiden fylldes av nya intryck som jag tidigare inte upplevt, i alla fall inte just där och med C, och som jag därför inte kunde jämföra med upplevelser från livet före. Att ta en promenad i skymningen och känna dofter och höra ljuden blev på något sätt den första upplevelsen utan jämförelser med andra promenader på samma ställe när synintrycken var tydliga fortfarande. Jag vet inte om det går att förstå vad jag menar? Jag menar… jag hade helt enkelt inget att jämföra med och känna vemod över…

Samtidigt som det hela tiden fanns just ett slags… vemod… över hur jag hade kunnat uppleva den här semestern och hur jag kommer att uppleva kommande semestrar. Och en slags sorg varje gång jag upptäckte att jag planerade för något som… inte var verkligt… Som när C föreslog att vi skulle hyra bil och åka runt på ön och upp bland bergen så blev jag genast glad och tänkte på allt vackert vi skulle se och hur många fina fototillfällen det skulle bli, bara för att sedan inse att… det vackra jag ser nu inte alls är det vackra jag hade föreställt mig. Och kameran… ja den hade jag ju inte ens med mig…



En annan sak som slog mig, som också kändes underligt var mötena med människorna runt omkring oss. Detta är bara inbillning från min sida, men det är en så klar och tydlig känsla att jag inte kan strunta i den trots att jag vet att det handlar om mig själv och inte om andra… Det kändes som… Jag vet knappt hur jag ska förklara…

Här hemma så känns det ibland, eller ganska ofta, som om jag spelar ett spel. Att jag låtsas vara någon jag inte är, någon som är som den jag var innan, som är glad och nöjd och som inte alls är ledsen för det förväntas av mig att jag ska vara ”välanpassad” efter så här lång tid. Om jag inte är det (som nu när jag trots allt är sjukskriven) så är jag inte socialt accepterad… Det känns som om jag behöver vara en annan än mig själv för att omgivningen förväntar sig det av mig för de har kännt mig i mitt tidagare liv. Jag vet det låter knasigt men det är den känslan jag har…
Nu när vi var på semester så… försvann den känslan. Istället så… märkligt och ologiskt nog så kändes det som om det inte spelade någon roll hur och vem jag varit innan. Istället så var jag den jag är nu, för de som såg mig och träffade mig hade bara den bilden av mig… som kvinnan med den vita käppen och inte som partytjejen, spralliga kollegan eller vem jag nu varit… Och hur mycket jag än hatar att bli betraktad som ”hon den där stackars blinda tjejen” och placerad i ett fack så var det en ganska behaglig känsla att veta att jag inte hade en historia bakom mig som alla kände till och relaterade mitt nuvarende liv till. En bild som jag måste leva upp till…

Ja, jag VET att detta är knäppt och bara finns i mitt huvud, men känslor finns ju bara i en persons innersta och är bara relaterade till hennes egen erfarenhet… Så det hjälper inte att tala om att jag har fel… Och är dum… För det vet jag att jag har och är.

Semesterveckan

Den här dagen har varit helt hysterisk. Jag har knappt hunnit dra andan mellan uppackning, tvätthögar och telefonsamtal. Det verkar som om vi varit saknade. Mitt i alltihopa dök dessutom C:s föräldrar upp med söndagsmiddag vilket i och för sig var trevligt för vi slapp laga mat, men kanske lite stressande eftersom det kändes som jag hade tusen andra saker jag hellre behövde och ville göra än att sitta och vara social med dem. Som tex att läsa ikapp hos mina bloggvänner…

Vi hade hur som helst en helt underbar semester i det stora hela, om man bortser från några missöden. Det första var hotellet vi hamnade på som visade sig vara under all kritik. Där sov vi en enda natt och sedan gick det en halv dag till att byta hotell men det var det definitivt värt besväret för efter bytet hamnade vi på ett helt underbart litet hotell med jättetrevlig personal, stort rum, jättestor altan och trevligt poolområde. Eftersom det var ett ganska litet hotell så var inte poolområdet överbefolkat heller vilket var ganska skönt.

Ska jag vara helt ärlig så gjorde vi inte speciellt mycket under den här veckan. Lata dagar i solen vore nog det uttryck som stämmer bäst in på oss. Långsamma morgnar, några soltimmar, lite bad, en hel del promenader, god mat och långa kvällar på altanen med ett glas vin, en filt om ryggen och långa samtal om både det ena och det andra. Vi hyrde bil ett par dagar och åkte runt på ön, både utmed kustvägarna och upp i bergen. Det var ganska mysigt det med. Förutom när vi åkte vilse och bensinen höll på att ta slut...

Det blev med andra ord helt och hållet det avbrott vi så väl behövde från vardagen. Synd bara att en så stor del av vardagen följde med oss och att allt fanns kvar när vi kom hem... Men man kan ju inte få allt, eller hur?

Det är märkligt med semestrar. Jag kan förstå att när jag var singel och åkte på semester så kom jag hem tröttare än när jag åkte men hur kommer det sig att jag är helt slut efter en hel veckas fullständig avkoppling? Nog för att vi var ute en och annan kväll och dansade men inte alls så länge och med den frekvens som jag brukade ha förr i mitt singelliv och ändå känns det som jag kommer att behöva ett antal dagar att ta igen mig på. Mycket konstigt faktiskt. Kanske ett tecken på ålderdom?

Men hur det än är så känner jag mig fortfarande lite… svävande, som om jag inte riktigt landat än… som om jag vill hålla kvar den sköna känslan av… vardagens frånvaro… av sol… lättja… vågornas brus, vindens milda värme. Allt…

Bara en liten stund till.

Trevligt och otrevligt

Den här dagen har bjudit på både trevliga och mindre trevliga händelser.

Det mindre trevliga var att jag gav efter för C:s tjat och gick till doktorn. Det var iof svårt att inte lyda när han hade bokat tid… Jag har ju haft lite problem med magen ett tag och C hade tröttnat på mitt tjat vilket inte alls förvånar mig. Inte heller blev jag förvånad av att jag haft rätt hela tiden angående orsaken till problemet. Det är inget fel på min mage, det är i huvudet alla mina problem sitter.

Det tråkiga var bara att doktorn nödvändigtvis var tvungen att ställa en massa obehagliga frågor som jag helst ville slippa svara på, sa saker jag helst inte ville höra och föreslog åtgärder jag inte vill vara med om men… med C där som en vakande hök så… var de i majoritet på något sätt så jag finner mig i behandlingen vilket bland annat innebär lite mer sjuskrivning och besök hos en hjärnskrynklare… Kul!

Nu känner jag mig verkligen som en fuskare, jag menar det är ju inget fysiskt fel på mig… eller… okej, lite då kanske, och å andra sidan så… har jag försökt på alla sätt att komma ur den här svackan och det verkar inte som om jag klarar det med min metod. Alltså är det kanske bäst att ge doktorns behandlig en chans.

Vi får väl se… För jag VILL jobba och om man verkligen vill något så kan det väl inte vara skadligt?

Men, jag skrev inledningsvis att jag har varit med om trevliga händelser också idag. Eller snarare en händelse, som snart ska leda till en hel veckas trevlighet förhoppningsvis. Vi har nämligen bokat en restresa till solen i nästa vecka! Det känns verkligen otroligt lyxigt och jag är bara såååå glad över att ha detta att se fram emot! Det känns som det kan behövas.

Jag vet att somliga kanske kan tycka att jag minsann får mer än min beskärda del av ”komma bort ifrån vardagen” men jag tänker inte urskulda mig alls. Tvärt om. Däremot kan jag ju berätta att jag inte åker på min sjukskrivning utan på semesterdagar jag har sparade.

Jodå jag finns

Jag vet knappt var jag ska börja. Med det som är bra eller det som är dåligt?

Fast först... wow, jag har nog aldrig så länge jag bloggat fått 30 kommentarer på ett inlägg. Tusen tack för allt ni skrivit… jag har inga ord för hur det känns.

Sedan kanske jag ska fortsätta med fredagen för det måste jag nog. Min stora prövning. Jag var förberedd på det värsta hos doktorn, så långt man nu kan förbereda sig för dåliga nyheter. Jag tror inte jag kan det i alla fall för det kommer alltid som en chock även när jag räknar med det. Jag anade ju att hon skulle säga att jag fått grå starr på mitt ”friska” öga och att det innebär operation och jag hade ju nästan hoppats på att hon skulle säga det för det innebär åtminstone att det finns en liten vag avlägsen chans till en yttepytteliten förbättring, men när hon sa det så kändes det inte alls speciellt positivt, snarare tvärt om för allt jag kunde tänka på var ”inte en operation till!”… Jag vet helt ärligt inte hur jag ska klara det igen mentalt. Och det som följer efter…

Doktorn lovade att jag skulle få en tid snarast men jag försökte så klart med att det absolut inte är någon brådska för min del, fast då påpekade hon att jag säkert inte vill bli helt blind i väntan på operationen och med tanke på hur lite jag ser även under bästa omständigheter kan det gå snabbt. Naturligtvis har hon säkert som vanligt rätt men det betyder ju inte att jag inte kommer att göra allt för att undvika brevlådan den kommande veckan. Jag funderar starkt på att be C att inte tala om när jag får en tid, inte förrän samma dag som operationen ska vara. Å andra sidan skulle jag säkert inte våga lägga mig på kvällarna då.

Hur jag än hade förberett mig för det som doktorn skulle säga så var jag ändå i chocktillstånd så jag brydde mig inte så mycket om vart C körde, jag bara utgick ifrån att vi var på väg hem men jag blev lite förvånad när vi plötsligt stod stilla på en parkeringsplats som jag inte kände igen. Det är iof inte så konstigt, ska jag veta vart jag är behöver jag verkligen koncentrera mig på synintrycken och det gjorde jag inte just då för jag var ganska upptagen med att försöka låta bli att gråta. Jag hade ju stora planer på att jobba på eftermiddagen och det kan jag inte göra med rödgråtna ögon.

Först när vi stannade tänkte jag att C hade stannat för att trösta mig (det hade varit ett dåligt drag för hade jag börjat lipa i det läget hade det inte gått att få stopp på mig), men den mannen är inte riktigt så alldaglig och förutsägbar alls. Istället bad han mig att kliva ur bilen och när jag frågade varför så flinade han och sa bara att vi skulle ta en promenad för "du behöver lufta dina tankar". När han får för sig något sådant så går det inte att smita undan så jag gjorde som jag blev tillsagd. Jag var nog ganska förlamad och ologisk och det i kombination med min syn gjorde väl att det tog ett ganska långt tag innan jag märkte att vi skulle ta en promenad med en stor resväska i släp…

Min fantastiska älskling hade gått och bokat tågbiljetter och hotell och kidnappade mig till Göteborg! Nu kanske du inte alls tycker att Göteborg är speciellt märkvärdigt egentligen och det är det inte heller, men hotellet han hade bokat var helt fantastiskt, så fantastiskt att rummet hade eget spa! Dessutom så är jag ganska svag för Liseberg och som bekant blev det inget besök i somras som planerat…

Vi åkte till hotellet, checkade in, jag fick order om att byta om (till fotriktiga skor minsann!) och sedan bar det iväg igen. Naturligtvis ville han inte säga vart och taxichauffören fick bara en lapp med adressen så att jag inte skulle höra men du kan väl gissa vart vi åkte va?

Hmmm…. LISEBERG!!!

Men inte nog med det, på vägen dit fick min älskling flera mystiska samtal så jag började nästan bli lite nervös och undrade vad mer han kokat ihop. Det visade sig att min fantastiska man hade tagit kontakt med två av mina goda vänner som bor i Göteborg och som jag träffar allt för sällan och som han aldrig ens pratat med! De mötte upp oss utanför Liseberg, den ena med sin sambo och den andra med sin sambo och två månader gamla dotter (himmel så söt hon var den lilla och jag fick hålla henne!). Jag höll ju på att inte kunna sluta lipa!

Fast det var ju ganska genialt av mannen att dra dit mina vänner, på det viset blev det ganska många vuxna som kunde turas om att ta hand om barnen (mig och bebisen) och jag fick åka precis så mycket jag bara orkade.

Jag har kanske nämnt att jag är barnsligt förtjust i allt vad åkattraktioner heter?

Nu har jag ju inte varit på Liseberg på ett tag så först trodde jag nästan att allt skulle kännas otäckare på något sätt men faktum är att det var snarare tvärt om. Synintrycket är tydligen viktigt även för sådana upplevelser, men jag ska inte klaga för jag blev ganska snabbt snurrig bara av allt folk och alla intryck så det blev en förhållandevis kort Lisebergsvistelse.

Efteråt gick vi och åt och sedan var det dags att stupa i säng för mig trots att klockan knappt ens var tio men… ja, det är ju som det är med folksamlingar och annat som jag inte riktigt fixar så jag ska inte klaga den här gången.

Idag har vi varit lata, stannat på hotellet ganska länge och njutit av god frukost, bad och bara varit tillsammans. Vi har ätit gott och hunnit handla lite (japp, bland annat skooor! till mig, sådana som inte min kära moder tycker att jag ska ha, och en klänning som jag förmodligen aldrig kommer att våga visa mig i offentligt) och sedan åkte vi hem. Jag slocknade så fort tåget rullade ut från perrongen och vaknade bara till för att kliva av och sätta mig i bilen, sedan fortsatte jag med sovandet… trevligt resesällskap jag är va? Allt har sitt pris numera…

Min älskade man är fantastiskt eller hur? Kan man ens drömma om en mer fantastisk födelsedagspresent? Och dessutom har jag inte tänkt speciellt mycket på den där hemska operationen på hela tiden. Fast de tankarna kom givetvis tillbaka nu…

Tack min älskling! En jordenruntkryssning och allt guld i världen hade garanterat inte gjort mig mer glad en det här gjorde!

Spanienrapport 1

Å det känns som om jag varit borta en evighet från bloggen. Jag har verkligen saknat den. Det är helt klart att jag har ett litet beroende... eller hur? Jag menar två dagar utan borde man klara...

Jag har faktiskt skrivit en hel del men det är i min egen dator och den har vi fprtfarande inte klarat av att koppla till det här trådlösa bredbandet så just nu skriver jag på husets dator (så ursäkta tryckfelen). C har lovat att publicera åt mig. Att jag inte kan använda min egn dator betyder förstås att jag inte kan läsa era kommentarer eller läsa bloggar vilket inte är ett litet problem kan jag meddela. Men jag tänker sätta C i arbete så fort det blir en sekund över. Hittills har vi haft fullt upp med att upptäcka, bada, shoppa och sola och när vi var klara med det var det ingen av oss som orkade att göra annat än slockna i värmen. Det ÄR varmt här!

Hur som helst så har jag ont om tid så detta blir bara en snabb rapport.

Resan hit gick faktiskt riktigt bra trots min oro. Det är lite annorlunda att resa med två förväntansfulla barn än jag är van vid. Dessutom har det sina fördelar att det ena barnen är en flicka och gärna följer med in på toaletten med mig till exempel. Jag måste också, motvilligt, erkänna att jag hade vissa fördelar av den där hemska kryckan. Det är nästan så att jag är aningens överväldigad av hur vänliga och tillmötesgående alla blev helt plötsligt. På planet fixade de till och med platser med bättre benutrymme åt oss fast vi inte hade bokat eller ens bett om det. Det imponerade faktiskt på mig. Det enda jag blev aningens irriterad över var flygvärdinnan på det spanska planet som envisades med att låtsas som jag inte bara var synskadad utan även döv och stum och ställde alla frågor till mig genom C. Inte ens när jag svarade C (på engelska) och han upprepade mitt svar slutade hon...

Annars var det som sagt en bra resa men det tog tid innan vi var framme i Torrevieja som den här orten heter. Vi var framme vid tolvsnåret på natten men då var alla så sugna på att bada så att vi genast hoppade i polen. Huset vi har fått hyra ligger inte i ett av de där områdena där alla hus ser likadana ut och som är byggt för turister, utan i ett äldre område som ser ut att vara ett vanligt spanskt villaoområde. Utifrån ser huset inte mycket ut, gammalt och överväxt av grönska men inuti är det jättefräscht och ljust och inrett som ett hus hemma i Sverige med alla bekvämligheter, inklusive diskmaskin. Som väl är finns det till och med luftkonditionering för det är fruktansvärt vamt här, hela dagen. Tomten är liten och nästan helt stenlagd och polen är också oytteliten men vattnet är alldeles lagom varmt och det räcker precis för oss. Barnen skuttar och hoppar i och ur som om deras energi aldrig skulle ta slut medan det är ett mindre projekt för mig att ta mig i och ur...

Igår sov vi länge, åt frukost ute, åkte och shoppade på en stormarknad där jag förra året säkert med glädje hade gått runt hela dagen och tittat, tagit och kännt på alla varor. Det finns inget så roligt som att upptäcka en massa nya saker utomlands, men igår blev jag bara trött, och det blixtsnabbt. Men de andra tyckte det var lika roligt som jag skulle tyckt... Så vi blev kvar en lååång stund. Efteråt blev det lång siesta och mera bad i poolen och middag på altanen. Det är helt fantastiskt att kunna sitta ute till sent på kvällen, visserligen är det mörkt men nattens alla ljud är så annorlunda här och det är så roligt att lyssna på dem, liksom dofterna... Hmmmm. Det dofter fantastiskt av alla blommor, av saltvatten, alltiohopa mixat i den tunga varma fuktiga luften. Fast fukten gör ju inga mirakel för håret kan jag meddela, det är alldeles frissigt och lockigt hela tiden...

Idag ska vi upptäcka badstranden alldeles strax. Det lär finnas en lång sandstrand inte allt för långt härifrån och en ännu längre och bättre en lite längre bit härifrån. Den ska enligt uppgift vara bättre och lite lugnare så det blir nog den i satsar på. Ska bli spännande att se hur det verkar och hur det funkar med sand öerallt...

Nu ska jag be C publicera.

Jag önskar dig en helt underbar dag!