lördag, juni 9

Orsaken till det tillfälliga avbrottet

Det fanns flera anledningar till att det blev en dålig dag till.

Det mesta tycks strula för mig just nu och småsaker har en tendens att ställa till stora besvär. Det är jag i och försig van vid men jag vet inte när jag ska vänja mig vid att saker och upplevelser jag verkligen älskar ställer till med besvär. Som till exempel solsken och värme. Jag som älskar sommar och längtar efter 30 graders värme och som inte skulle ha tvekat en sekund om möjligheten hade funnits att flytta någonstans där det är just är 30 grader året om har nu inte det minsta nöje av de 30 graderna. Nu tycks till och med värmen vara jobbig...

Dagen blir förstås inte bättre av att man råkar ha en chef som gör en riktigt förbannad... eller snarare sårad. Trots att han har helt rätt i det han säger. Det gör liksom ont att inse fakta och erkänna att andra har rätt och att det beslut som fattades idag borde ha blivit fattat för länge sedan. Men det gör som sagt ont. Det blir liksom ytterligare en förlust, ett misslyckande till, ett steg till in i den del av mitt nya liv som jag inte kan acceptera.

En ytterligare sak jag inte längre klarar av.

Men han har rätt. Jag inser det själv.
Det är bara det att...
Någonstans trodde jag i min naivitet att jag skulle klara av att leda det här nya projektet och ändå sköta de viktigaste delarna av mitt ordinarie jobb precis som förut. Någonstans resonerade jag med mig själv utifrån hur allt var förut och inte hur allt är nu. Jag tänkte inte på att hur gärna jag än vill så har jag fortfarande inte lyckats att jobba heltid, och absolut inte den heltid med x antal timmar övertid varje vecka som jag jobbade förut. Men även om jag inser att det är så, så är steget långt till att få höra det av min chef helt plötsligt. Jag menar, han borde väl sagt något tidigare? Förvarnat mig om vilka saker han funderar på och vad andra klagat över… inte bara plötsligt från tomma intet ta upp det under vår fredagslunch. Det förväntar man sig inte av en person man dessutom bor ihop med...

Himmel, hur länge har folk varit missnöjda med mitt jobb?
Sedan jag blev sjuk gissar jag... han måste ju ha hört det förr... Han borde ha sagt något. Givit mig en chans att om inte åtgärda det, vilket jag förmodligen inte kan, så i alla fall att förbereda mig...

Även om han hade rätt och jag till fullo förstår varför så kände jag mig sviken. Lurad. Ratad. Oanvändbar. Oduglig. Framför allt oduglig.

Men man kan inte sitta på Stadshotellet med ögonen full av tårar. Då nickar man bara och håller med. Precis som man skulle gjort om man inte råkat vara sin chefs fru. Man behåller sina åsikter för sig själv för om man säger som man känner så lär fler än chefen höra.

Och jag höll med om att det är dags att officiellt anställa en vikarie för mig på mitt ordinarie jobb istället för att fördela ut delar av mina arbetsuppgifter. Det var ju tanken från början. Och en fullständigt logisk tanke. Precis vad som borde gjorts för länge sedan. Det är bara lite svårt att acceptera att jag inte lyckats med att göra det jag borde, det jag tänkt att jag skulle klara av. Det känns som om jag får sparken… Fast jag vet att jag inte får det. Jag har ett annat jobb, projektet, som tar nästan hela min tid i anspråk så det är ett naturligt steg… men ändå. Jag vet ju innerst inne att projektet inte skulle ta så mycket tid i anspråk om jag kunde utföra mitt jobb lika effektivt som jag kunde förr. I alla fall inbillar jag mig det.

Så vem är jag mest besviken på? Och varför?
Chefen?
Ja i viss mån. Han borde tagit upp detta förr. Inte ställt mig inför en färdig tanke. Jag borde ha fått vara med på något sätt. Å andra sidan är det kanske orimliga krav som bara ställs för att jag inte bara är hans anställda.

Mig själv?
Ja absolut. Jag borde inse fakta en gång för alla.
Men mest av allt är jag, än en gång, sviken av min kropp…

Som alltid.

Men… hur söker man tröst hos den man känner sig sviken av?
Jag visste väl att det inte skulle vara så smart att inleda ett förhållande med sin chef!

7 kommentarer:

Christina sa...

Du är klok min vän. Och nu om någon gång måste du plocka fram det logiska resonemanget.
Situationen är knepig förstås. Men försök håll isär. Jag kan tänka mig att C ibland kan ha ännu svårare att hålla isär. Det kräver nog en hel del av er båda.
Han är ju chef och har ett ansvar. Han sitter dessutom i ett läge där alla förmodligen undrar om han särbehandlar dig. Även om det nu inte är så kan jag tänka mig att han känner så. Det blir en svår balansgång.
I det här fallet ser det ju ut som att han har agerat utefter just den rollen. Att han har lyckats hålla isär.
Och om du vänder på det ... så hade du nog blivit än mer besviken OM han hade särbehandlat dig. Om han hade låtit dig köra vidare i en situation som kanske skulle bli ohållbar för både dig och de övriga anställda.
Av det lilla jag "känner honom" tycker jag han visat att han faktiskt kan klara av arbetssituation komb med er privata situation.
Jag säger inte att det inte kan kännas tungt! Det FÖRSTÅR jag att det gör. Men håll isär ... det är inte dig personligen det handlar om. Det är ur företagets perspektiv ... och útifrån resurser ... och ett jobb som måste göras.
Du "duktiga flicka" ... som jag var ... men du behöver inte bevisa något. Du är kompetent "trots" det som inte fungerar som du vill.
Vi kan inte köra samma race hela livet. Alla stöter på ett gupp någon gång, en grop. Något som tvingar oss tänka om.
Det behöver inte bli sämre.
Nu har du fokus på en sak på ditt jobb. Vad skönt! Gör det till det allra bästa. Det kan du. Och vila i den tryggheten att din C inte särbehandlar dig. Det är nog bara du som kanske särbehandlar dig själv. Du är tuff mot dig själv.
Klappa en stund på din kind och säg att du är jävligt bra på det du gör - även om du faktiskt inte vill jobba i samma tempo som tidigare. Läs "VILL". Bestäm det ... för jag tror du mår bättre av att anpassa dig till det härliga liv du ändå har.
Som sagt ... boken ... "att leva ett liv - inte vinna ett krig". Obetalbar.
Stooooooor kram och förlåt mig om jag tar ord här i din blogg som inte är mina att ta ... du får inte bli ledsen på mig.

Christina sa...

OJ.

Förlåt ... det blev väldigt långt :P

annika sa...

Läs och ta till dig vad Christina skriver! Klokt.
Dessutom så tror jag att chefen gjort en ok bedömning som inte sagt något innan - jag tror inte att du varit mottaglig tidigare/stretat emot och tagit än mer än vad som varit bra för att klara bägge uppgifterna.
Däremot tycker jag det är lite segt av chefen att inte anställt någon vikarie tidigare.
Jag tror inte folk är missnöjda med DITT jobb utan med situationen - att det som utförs blir som vanligt bra men det finns saker som inte hinns med och det påverkar andras jobb. Å om man går in ett projekt borde för sjutton alla begripa att det inte går att köra parallellt med ord. jobbet, går det så har man för lite göra på ord. jobbet!
Varför vill du ha tröst? För att du blir tvungen att inse hur arbetssituationen faktiskt är? För att du är besviken? Tala om det för chefen så kan C säkert hålla om dig en stund sedan!
Långt blev detta också, hoppas du Nisse är pigg idag!

Ella sa...

Tack snälla söta Chritina och Annika

Ni har ju så rätt. I precis allt.

Jag har läst det flera gånger nu och ja...

Visst har jag alltid varit rädd för att bli särbehandlad, inte bara i egenskap av chefens flickvän/fru utan även på grund av min syn. Jag vill ju så innerligt gärna fortsätta precis som förut men det går inte. Och då vill jag självklart inte bli särbehandlad av någon orsak. Jag inser ju att det måste vara skitsvårt för C med... Men tja... när det väl blir aktuellt så känns det jobbigt ändå.

Hittills har ju mitt ordinarie jobb faktiskt blivit skött av andra än mig men då har det varit flera personer. Det håller ju inte i längden för ingen vet till slut vad som görs av vem så visst är det dags att få ordning i det hela men det här känns lite mycket definitivt för jag kan inte låta bli att undra om detta verkligen är en tillfällig lösning eller om jag någonsin kommer att kunna komma tillbaka till mitt ordinarie jobb. Hittills har jag ju ändå haft kvar vissa delar och haft ansvaret för någon slags samordning... det är väl det som inte funkar, speciellt inte när jag ständigt är borta helt oförutsägbart... Men att jag känner mig sviken och ledsen bottnar nog mest i min rädsla för att jag inte kommer att kunna komma tillbaka, klara av mitt jobb...

Någonstans kan jag inte heller låta bli att misstänka att det här är precis vad kommundirektören var ute efter, att jag skulle bli tvungen att sluta jobba för C helt och bara ha honom som chef. Jag känner mig lite manipulerad faktiskt. Fast jag kanske inbillar mig.

Hur som helst så påminner det här mig om framtiden och hur ovis den är...

Kram till er båda.
Jag blev så rörd av de långa inläggen, ni får sååå gärna ta ord. Det vet ni väl???

Anonym sa...

Ella. Tror du att jag någonsin skulle svika dig? Eller klara mig utan min ordinarie adm.chef längre än till nyår?

/chefen

Annelie sa...

Efter dessa inlägg är mina ord överflödiga.Jag nickar ochh åller med tjejerna.
Ha det fint/kram

Lina sa...

jag säger som alla andra. dina vänner är så kloka!