tisdag, juni 19

Inte den bästa av dagar

Fast den började riktigt bra faktiskt. Med solsken och fågelvitter. Jag hade planerat in en riktigt stressig dag med flera möten och den där halvårsrapporten som skulle skrivas och C, han skulle iväg till den Något Större Byhålan på något möte direkt efter att han skjutsat mig till jobbet.

Dessvärre blev det inga möten för någon av oss, men vi fick snällt åka till den Något Större Byhålan ändå.

Jag vet inte vilket jag vill helst. Gråta eller slå mig själv. Det finns förmodligen ingen klantigare person än jag på denna jord för vem annars kan klara av konsttycket att öppna bilens bakdörr, ställa in datorväskan, vända sig om, fullständigt missbedöma trottoarkantens placering, snubbla och vrida till knäet igen? Det krävs förmodligen en alldeles speciell kompetens för det, en särskild talang som få människor besitter på denna jord. En talang som ingen i hela världen kan avundas mig.

Jag är så förb… trött på detta nu. Kan det inte gå en enda dag utan missöden? Kan inte livet bara få vara som vanligt en liten ynka stund. Bara några dagar? Är det för mycket begärt? Det är nästan så jag skäms för att skriva detta för det är helt osannolikt hur mycket skit jag råkat ut för den senaste tiden. Inte en dag går utan att jag har något dj*vulskap att rapportera om. Vem vill läsa sådant i längden? Jag funderar allvarligt på att sluta skriva.

Och vem sjutton orkar leva med en vandrande katastrof som mig? C har inte sagt ett ord, bara varit snäll och omtänksam och sprungit med ispåsar och servat mig, men om jag vore honom så skulle jag ta ut skilsmässa innan det är för sent. Innan jag smittar honom med en massa katastrofer också. Helt allvarligt alltså, man kan inte ens begära så här mycket av den man älskar. Vissa gränser finns det väl ändå? Det skulle vara helt rimligt om han skulle tröttna och dra. Jag skulle inte klandra honom alls. Tvärt om.


Den här gången hade jag faktiskt inget emot att åka till sjukhuset. Tvärt om var jag ganska glad när vi äntligen var framme. Betydligt mindre glad var jag när doktorn försökte undersöka mig. Ont var bara förnamnet kan jag meddela, och svullnaden är inte att leka med heller…

Jag tycker bara liiite synd om mig själv nu, mest är jag förbannad.

15 kommentarer:

Anonym sa...

Ella, Ella om du tänker efter så handlar det om precis samma saker som jag går igenom nu... Att vänja sig vid de förmågor och den kapacitet man har idag...

Inte är du värst och inte kan C låta bli att älska dig för den du är med allt som händer...

Du fick ju mitt mail och som du själv säger så tycker du att jag är klok och förnuftig och ja, jag vet inte allt... Du, kloka och förnuftiga människor hamnar inte i sån skit...

Ta emot!!! Ella. Ta emot det han ger dig om så bara för idag och var lycklig över det. Om, vilket jag betvivlar starkt, skulle ledsna så inte är det för att sånt här händer och i så fall även om det skulle hända så har du fått uppleva det här men bara om du tar emot det...

Stora kramar nu

Vad sa doktorn om knät???

Ella sa...

Så himla skumt. Jag satt precis och skrev ett mail till dig och när jag klickat iväg det så låg din kommentar i mailboxen. Tala om tankeöverföring...

Dessutom skrev jag till dig exakt de ord du skriver här, att jag tycker att du är klok och förnuftig ,)

Doktorn sa att det är en ordentlig ledbandsskada men han vill titta inuti. Hua... blä... det vill inte jag.

Elisabeth sa...

Så max otur!! Det här behövde du ju inte just nu...! Man får vara förbannad, och man får vara ledsen och känna sig misslyckad.. en stund.. för utan dessa känslor skulle vår strävan mot glädje, lycka och "bra dagar" inte sökas lika starkt..! Tror jag iallafall!

Tro på er kärlek - allt bär den! Kärlek förändras inte av sjukdom, den förändras inte till medlidande, och den står stark när det blåser...!

Det känns skönt att jag inte är den enda på jorden som faktiskt också tycker liiiite synd om mig själv ibland... (Det har jag lite småbarnsligt bestämt att man får göra, när man behöver supporta sig själv..!)

Många kramar..

Anonym sa...

Känslan av att bara vara en belastning finns även här. Det är nog jag som lider mest av det, som vanligt. Mannen är som en gås man häller vatten på, det är hos mig det sitter kvar. Tänk så mycket bättre dom skulle ha utan mig.
Det går bra ett långt tag men plötsligt är man (jag) där igen. Antar att det blir bättre om ett tag, det har det ju blivit förr. Tycker bara inte om när det varar. Envishet är inte alltid bra, men utan den hade jag inte varit där jag är idag ändå. Är det kanske det som är livet?
En bra människa jag pratade med i veckan sa att det finns ingen normal familj i byn om hon skulle gå och fråga runt. Alla har mer eller mindre problem och egenheter. Man inbillar sig bara att alla andra har det bra.
Stora kramar till er båda!

K sa...

Sån otur du har med knät´. Hoppas undersökningen visar att det kommer att bli bra utan större operationer.
Du får be C om en god måltid, den bärbara och en härlig fåtölj med fotpall. När du blir frisk i knät´ kan du bjuda tillbaks med god mat och andra härliga upplevelser.
Stor krya på dig kram!

Anonym sa...

Vilken himla otur! Och knän som gör så ont!

Men du... vad är det du skriver? "Jag hade planerat in en
riktigt stressig dag" ?????

Stressiga dagar ramlar jag utför trappor och bryter handleder, tappar stekpannor på fötterna, slänger bilnyckeln under bilen så jag måste ligga raklång på marken och peta med en pinne för att få fram den, knäpper på kaffebryggaren istället för vattenkokaren och den lilla gamla kaffeskvätten bränner torrt och fastnar i kaffekannan, tappar mjölkförpackningen på köksgolvet precis innan jag ska rusa iväg... osv.

Eftersom jag är så klok och vis försöker jag därför undvika att få till stressiga dagar...

Lite förnumstiga ord så här på kvällskvisten...

Anonym sa...

Tråkigt med knäet, själv har jag slagit bakdörren i huvudet, två gånger..

Anonym sa...

Å Ella...jag tror att En Liten tant har rätt -planera inte in så stressiga dagar!
Å inte skulle du tagit ut skilsmässa om du varit C - för då hade du, precis som han, älskat dig!
Men en liten "tyckersyndomdigkram" får du här!

Ella sa...

Elisabeth
Nä, fast vem behöver ett trasigt knä? ,)

Ochja, visst får man tycka synd om sig. En liten stund i alla fall.

Anonym
Undrar om du är samma anonym som ibland vill vara anonym?

Det känns alltid bra att man inte är ensam om sina känslor. Och visst är envishet bra? Men kanske i måttliga doser? ,)

Ja *ler* Den människan har säkert rätt för jag är säker på att det inte finns några "normala" familjer helt utan problem. Det är bara mer eller mindre synligt utåt.

Magalös
Den stackarn fixar och grejjar utan att jag behöver säga något. Det kommer bli jobbigt att ge igen ,)

Kram själv!


En liten tant
Hm... du harju rätt, exakt så brukar jag med göra fast någon stekpanna harjag ännu inte lyckats tappa på tårna.
I mitt nästa liv ska jag också bli klok och vis ,)


Hannele
Två gånger??? aj. Men vissa saker lär man sig aldrig ,)

Annika
Vi får hoppas att hans kärlek orkar med allt detta.

Anonym sa...

Ja! Det är jag.

miss cloudberry sa...

du måste nog börja inse att du är ett kap, för det vet jag!

Ella sa...

Anonym
*ler* Visste väl det.

Kram


Lina
Bah... det kan du ju inte veta. Hur går det på nya jobbet?

miss cloudberry sa...

jag känner det på mig bara, kvinnlig intuition du vet :)

ny jobbet börjar först om 10 dagar, men det kommer nog gå bra :)

Ella sa...

Lina
man ska inte lita på sådant, man kan ta fel. ,)

Dubbelörn sa...

Vem kan göra sånt??!! JAG!!! Har gjort det flera gånger med samma förbannade knä!!! Haltar fram o ska på röntgen o sedan får jag väl tjata mig till atroskopi för jag vet att det är menisken. Har haft samma sak i andra knät. GJorde atroskopi o de tog bort delar av menisken o på en vecka var jag helt OK!! Så bara vänta på röntgen osv...