lördag, juni 16

Fredagsluncher

Igår lades ännu en fredag till handlingarna tillsammans med ett långt kapitel i mitt liv.

Fredagsluncherna.

I början tyckte jag inte om dem måste jag erkänna. Jag tyckte inte om C. Jag visste eller kände på mig att han betraktade mig som en inkompetent bimbo. Själv tyckte jag han var något liknande också. Men vi var ju tvungna att ge det hela en chans i alla fall och man kan inte ignorera sin chef hur länge som helst, inte ens om man sköter sitt jobb perfekt gentemot alla andra.

Första gången var det av tvång. Han beordrade mig att äta lunch med honom och gav mig ungefär tre minuter att avboka den lunchdate jag hade inplanerad och pudra näsan. Vi gick till Stadshotellet under tystnad. Redan då fanns något mellan oss, något obegripligt som gjorde att vad jag än sa så verkade det låta helt korkat när det väl kom ut. Och vad han än sa verkade liksom… översittaraktigt och uppblåst. Men jag vet att jag ändrade åsikt lite på det där första lunchmötet vi hade som förresten varade i närmare tre timmar. Jag började inse att han hade riktigt vettiga idéer och inte sällan samma idéer som jag själv hade.

Efter första lunchen behövde vi nästan inte ens boka in nästa fredagslunch, det blev liksom en självklarhet med hög prioritering. Jag började tycka om dem. Så småningom inte bara för att det var en viktig del i jobbet utan för att jag fick vara ostörd med honom.

Långt senare kom den där lunchen som så här efteråt verkar vara lite av början på allt. Den som följde efter det att jag berättat för honom om mina ögon. När han fick mig att storgråta och gav mig en massa griller i huvudet som jag just då i alla fall avfärdade som nonsens.

Och nu?

Nu är de över. Fredagsluncherna alltså.

En dörr har stängs bakom mig (jag vet, han säger att det inte är så).

Igår, innan han åkte för att hämta barnen, gjorde vi vår sista fredagslunch. Det kändes så välbekant, först jobbprat och sedan mer privat, solsken utanför och förväntan inför helgen. En arbetsvecka som är avklarad. En hel helg att se fram emot. En ny vecka ska planeras.

Det är bara det att det inte är mitt jobb som planerades utan min efterträdares.

Nästa vecka äter min chef lunch med en annan kvinna.

Det känns lite vemodigt. Slutet på ett stort och långt kapitel.

Är jag sotis?
Nej, faktiskt inte. Inte på det sättet. Däremot är jag sotis på henne för att hon har mitt jobb, hans förtroende… Jag skulle möjligen vara sotis på det andra viset om hon vore ung och vacker men nu är hon varken det ena eller det andra. Dessutom, hur osäker jag än är ibland och hur ofta jag än drabbas av tvivel så är jag nog ändå ganska säker på vår kärlek. På hans kärlek.

Och det kanske är så som han säger och som ni underbara bloggvänner verkar hålla med om: allt har sin tid.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Då får du börja ta torsdagsluncher med honom=) Jag förstår hur du menar och också att det är vemodigt,men som sagt allt har sin tid.Ha det fint/kram

Anonym sa...

Fast det här fattar jag inte - varför måste han göra lika med din efterträdare? Tänk om hon inte vill äta lunch med chefen varje vecka? Man har ju rätt att ha en rast när man kan lämna arbetet och kan göra andra saker än att jobba. Å hon kanske vill gå ut och köpa en tröja,en flaska vin eller vad som helst på sin fredagslunch.
Å varför kan inte du och C fortsätta att äta lunch tillsammans på fredagarna? Även om du ägnar dig åt projektet så måste du väl äta?

Ella sa...

Annelie
Ja jag får väl ha det.

Annika
Luncherna är praktiska, från början för att ingen av oss hade en ledig tid som den andre kunde på och sedan för att det liksom blev automatiskt. Alla vet att vi har arbetslunch då så min vikarie är nog inställd på fredagslunchen men å andra sidan har det alltid varit sagt så att efter lunchen så slutar vi för dagen... även om det inte ofta blivit så.

Jo då, äta måste jag, jag får väl göra det med de andra på kontoret. ;) Det är också en tradition...

Anonym sa...

Allt har sin tid Ella!!!

Var inte ganska säker på hans kärlek till dig... Var SÄKER på hans kärlek till dig!!!

Stor kram och annelies förslag är bra!!!

Anonym sa...

Jag förstår vemodet. Men du har alla härliga minnen kvar. Det är underbart att få minnas de där första trevande stegen mot den stora kärleken. Och vad gäller jobbet så kanske det kommer nya inspirerande jobbluncher?

Otroligt skönt ändå att det "bara" är den nyas arbetssituation du behöver vara sotis på. Jag tycker du är cool när du skriver "hon är varken ung eller vacker" =)

Ella sa...

Maria
DU vet ju hur jag är, jag måste ju ha något att ha ångest över...

;) Ja det kanske blir torsdagsluncher istället. Men helt privata i så fall. Vi kanske kommer att behöva det, vi träffas ju inte fullt så mycket på jobbet nu och det lär bli än mindre.

Isabelle
Ha, bara jag slipper ha jobbluncher med min nya chef, honom slipper jag gärna.

Hm... men hon är varken det ena eller det andra. Minst 15 år äldre än C. Hon är ju inte ny på kontoret så jag vet ganska väl hur hon ser ut också. Jag var bara ärlig. ,) Det får man väl vara?