måndag, juni 11

En konspirationsteori

Den där konstiga känslan jag hade hela lördagen, den fortsatte igår med. Kanske inbillade jag mig, jag vet inte…

Vi har en gång för länge sedan lovat att inte prata arbete hemma. Det gjorde vi efter en period då vi nästan inte hade pratat annat än jobb och vi insåg att så här kan det inte hålla på. Så vi bestämde att inget arbete, inget mer än helt vanligt skvaller, skulle få avhandlas innanför hemmets väggar. Och det löftet har vi hållit.

Vi har också en gång bestämt att det som skrivs i min blogg stannar i min blogg, eller i e-posten. Det löftet har vi också hållit med undantag för en gång då allt blev så fel och vi hade ett litet gräl som inte var så lustigt och jag funderade på att sluta blogga.

Så med andra ord, min konstiga känsla fick vara kvar hela helgen. Jag tog inte upp ämnet och det gjorde inte C heller. Idag däremot har vi haft ett riktigt maratonmöte om vikarien och jobbet och arbetsuppgifter och allt annat med… sådant som faktiskt inte är arbete. Efteråt hade vi APT och C informerade om vikarien och det var nog då som jag började inse att hela den här vikariegrejen kanske inte har så mycket med arbetet att göra som med mig. Jag menar, för arbetets skull så borde detta blivit gjort för länge sedan men sanningen verkar vara den att jobbet har klarat sig rätt så bra hittills. Alla vi på kontoret har hjälpts åt att lösa de uppgifter som jag inte hunnit med, den som just har haft tid eller varit bäst lämpad har tagit det på sig. Så som vi alltid gör när någon är sjuk eller har för hög arbetsbelastning. Ut mot organisationen har det inte varit några stora problem och här på kontoret har det också funkat ganska bra. I alla fall så lät alla förvånade över att det skulle tillsättas en vikarie och någon undrade också om det var något fel på att vi fortsatte som förut.

Det fick mig som sagt att tänka efter. För om ingen har klagat… inte organisationen och inte personalen på kontoret… Varför då börja bråka med detta precis nu inför semestern? Varför inte vänta till hösten?

Kan det ha något att göra med att jag inte mått så bra den senaste tiden? Att jag är tröttare än någonsin och knappt social på fritiden? Eller med operationen som gick som den gick med allt det strul som blev?

Jag menar… om ingen klagat och alla arbetsuppgifter ändå blir lösta utan missnöje så borde det inte behövas en vikarie… bortsett från att så länge ingen ersätter mig på min ordinarie tjänst så har jag ändå ansvaret för att allt blir gjort och eftersom jag är som jag är så tar jag på mig och gör en hel del själv, trots att min tid inte egentligen räcker till…

Å joooo… C har fört detta på tal förut nu när jag tänker efter, många gånger, men jag har slagit bort det och tänkt att det blir bättre snart, jag kommer sluta vara trött bara det blir vår, bara värmen går över, vara trycket ligger rätt… och så vidare. Kanske har han tröttnat på mina undanflykter och bestämt sig att helt enkelt tvinga mig.

Hm… Han kanske inte är en skurk trots allt?

Nu menar jag förstås inte att det vara är för att jag ska må bättre som han vill ha en vikarie, självklart ÄR det bättre för alla om en person har ansvar för allt och gör det som ska göras. Naturligtvis är det så. Men det kanske är roligare med konspirationsteorier än verkligheten...

7 kommentarer:

Anonym sa...

Ella! Det är bättre för dig och arbetsplatsen i långa loppet.

Jag höll på att bli knäckt när jag blev sjukskriven och alla ringde mig och ville veta hur jag hade tänkt. Jag förstår att de ville hjälpa mig att upprätthålla mina ideér och alla, inklusive jag själv, trodde ju att jag snart skulle vara tillbaka.

När det visade sig att det höll i sig i ett halvår så beslöt sig min chef för att sätta in en vikarie och det var en sån lättnad för mig. Jag hade dåligt samvete mot allt och alla innan och nu kunde jag i lugn och ro få ta hand om den lilla tid jag har då jag mår relativt bra.

Det är både för dig och för din arbetsplats i det långa loppet!!!

Stora kramar

Anonym sa...

Kanske är det lite lugnare på jobbet under sommaren? I såfall är det väl ypperligt att sätta in vikarien nu?! Å dessutom brukar ju projekt ha en tendens att svälla och ta mer och mer tid - så till hösten kanske den stackars vikarien inte får någon bra introduktion pga att den hon ersätter är projektledare för allt vad tygen håller!
Å det kan ju vara en fördel att vara gift med chefen - han blir ju också lidande av att hans fru är törtt och inte orkar vara social...å så vill han ju givetvis inte ha det!:)
F ö så tycker jag att du ska komma ihåg att instruera vikarien i hur man hanterar växeltanter.

Chris sa...

Det kanske inte är en så tokig teori ändå?

Ella sa...

Maria
Tack! Jag ska tänka så, att detta blir bäst för alla. Inklusive mig själv.

Annika
Visst är det lugnare på jobbet på sommaren. Och visst sväller mitt projekt redan.

Ha ha, jag ska inte glömma växeltanten.

Chris
hm...

Anonym sa...

Hej Ella!

Jag vet att det kan vara svårt att släppa kontrollen om till exempel ett arbete fastän alla runt omkring förstår att man kanske inte är 100% samma person med samma förutsättningar som tidigare.
Nu vet jag förstås inte hur du känner och fungerar - jag kan bara tala utifrån mig själv. Oavsett om du har rätt i din "konspirationsteori" eller inte så försök se det positiva i det C gör för dig - man får be om hjälp ibland också vet du;)

Vill samtidigt passa på och tacka dig för att du öppnar dig så och delar med dig av dina tankar och funderingar!

miss cloudberry sa...

åh jag hittade precis c's blogg, ni är roliga ni!

Ella sa...

Lelle
Vad trevlit att du hittat hit.

Du pekar ut mina två värsta sidor, jag har jättesvårt att släppa kontrollen och hjälp är det sista jag vill be om ,) Men ibland måste man ju släppa på sina principer...

Lina
Det är inte ett dugg roligt tycker jag. Bara... k n ä p p t!