tisdag, juni 12

Arg är bara förnamnet

…på vad jag är idag. På mig själv den här gången. Och kanske på mina skor…

Jag gick till jobbet, eller snarare försökte, i det här fantastiska vädret är det helt underbart. Fåglarna kvittrar, en sval vind som gör det behagligt och inte för varmt och lite skira moln som täcker för solens skarpaste strålar. Allt var frid och fröjd i ungefär hundra meter och jag började väl tänka på annat än på att vägen är lite ojämn där och att jag behöver se upp och känna mig för samtidigt… och att högklackade skor kan vara lite vingliga.

Jag behöver knappast säga vad som hände sedan? Jo, Ella ramlade pladask. Och då menar jag pladask och raklång. Jag tror aldrig jag lyckats slå mig så fördärvad och göra så stora hål i både knän, armbågar och ena handen som idag, inte ens som barn faktiskt.

Det positiva var att det inte är något område med särskilt mycket folk så ingen såg min fina vurpa och det var ganska nära att släpa sig hem. Vilket jag gjorde med möda för jag har rent ut sagt skitont i hela ena benet. Men jag bet ihop, gick hem, plåstrade om så gott det gick och bytte till långbyxor och långärmat så ingen ska behöva se det värsta. Sedan tog jag taxi till jobbet. Som tur är så är inte C här idag. Han skulle säkert säga något om mina skor (som jag nu bytt) och en del annat…

Som om det inte räcker med att jag är arg på mig själv. Och dessutom gör det ont!!!

Alltså, barn skrapar sig själva stup i kvarten, de gråter en skvätt och sedan är allt som vanligt igen men om man gör det som vuxen så har i alla fall jag lust att gråta resten av dagen för att det gör ont och förmodligen blir det etter värre när jag står i duschen. Vad beror det på? Känner inte barn smärta lika mycket eller är vi (läs jag) vuxna bara mer sjåpiga?

Och himla skämmigt var det också. Om någon frågar varför jag haltar tänker jag säga att jag fått en sticka i foten eller något...

7 kommentarer:

Anonym sa...

HAhahah en sticka i foten. Förlåt Ella, det är inte meningen att på något sätt reta dig. Jag förstår att det gör ont både i kropp och själ.Har faktiskt ramlat några gånger själv på grund av snesyner och annat(inte alkohol)Sååå jag förstår i allra högsta grad. Men inte sjutton behöver du säga att du fått en sticka i foten.HAHHAHAHA förlåt igen.
Hoppas värken går över och att du får en bra dag/kramar om

Anonym sa...

Här kommer jag och blåser lite på det onda. *blåås, blåås*
Det hjälpte ju när man var liten. :)

Anonym sa...

Sticka i foten, den var bra...

Jag tror att barn, små barn inte skäms över själva vurpan och att det gör mer ont i oss för att det är skämmigheten som gör mest ont vilket leder till att vi upplever en högre smärta rent fysiskt...

Jag skäms ju så ini norden när jag ramlar eller vinglar omkring...

Stor kram på dig och hoppas att det går över

Monika sa...

Fast jag går emot mängden. Jag skulle också skämmas.

Jag har faktiskt också undrat över det där med barn. Isabel kan slå sig näst intill fördärvad, gråta en liten stund få lite pussar och lite blås och sedan är hon som vanligt fast hon har en jättebula i huvudet. En annan skulle garanterat ligga och ojja sig.

Jag blåser lite på dina knän också och skickar en "Musch" som gör allt bra på nolltid.

Förrensten. Hälsa C att det är trevligt med en blogg till... ;)

Ella sa...

Annelie
Skratta bara. Det är faktiskt synd om mig!
Nu förstår jag hur det var för dig nyss. Blää. Fast det var väl värre förstås.

Kram själv.

Isabelle
Tack snälla. Hmm... lite hjälpte det kanske.

Maria
Det gäller att vara uppfinninsrik när man klantar sig på löpande band.

Jag förstår hur du känner det. Tänk att man ska behöva skämmas för något man inte kan hjälpa.


Monika
Vad är en Musch?

C ska inte hälsas något, han är inte klok (i alla fall när det gäller bloggen)

Dubbelörn sa...

Sorry... skrattar så tårarna rinner... åt ditt ego... Du är för härlig!!

Kramar

Ella sa...

Dubbelörnen
Du är inte snäll!!!