tisdag, augusti 14

Överlevt igen

Jag överlevde och jag uppförde mig. Helt utan att göra bort mig alls… vad jag vet ska jag kanske tillägga.

Jag tog med datorn, och hör och häpna, de hade skaffat en projektor, bara för min skull! Det betyder faktiskt ganska mycket även om det inte var någon stor föredragning jag gjorde. Fast det påminner mig om att jag genast ska skriva till min nya chef och begära att han skaffar mig en egen projektor… eller projektet…

När jag kom dit hade de just fikat och satt och väntade på mig. Det är fortfarande en märklig känsla att komma in i en lokal och veta att det sitter människor där som jag känner, som känner mig men som jag inte ser tillräckligt väl för att avgöra vem som är vem. Det är sådant som gör mig vansinnigt nervös. I bästa fall, med bra belysning (vilket innebär ljust men absolut ingen motljus) så brukar jag åtminstone kunna gissa grovt utifrån kläder, färger och former men i det här rummet är det alltid motljus eller om det är fördraget som idag, inte tillräckligt ljust, inte ens när taklamporna är tända vilket är märkligt egentligen... Det kändes minst sagt konstigt att gå in och veta att C var där men inte vart han var till exempel, inte förrän han sa något vilket han givetvis gjorde ganska snabbt… fast då blev jag nervös för det, för att jag visste att han var där… eller ja, det visste jag ju redan när jag gick dit, men då var det mer påtagligt liksom.

Sedan har jag alltid den där känslan av att folk iakttar oss på ett speciellt sätt när vi är på möten tillsammans eller på jobbet över huvud taget. Som om de… liksom spionerar, undrar hur vi har det egentligen, hur synd det är om C osv…

Jag har bara varit i en liknande situation en enda gång sedan vi blev ihop och i livet efter, den där gången när jag höll det där hemska föredraget, men då var han ju mest där för att hålla mig sällskap, inte i egenskap av ”åhörare”. Bara det är ju pinsamt, eller nervöst, att hålla ett officiellt föredrag inför den man lever ihop med. Känns väldigt märkligt. Väldigt pirrigt.

Men när all teknik väl funkade så flöt det hela på bra. Jag berättade hur långt vi kommit och vad som var på gång närmast, vad som funkat, inte funkat osv. De ställde en himla massa frågor efteråt, även C, och jag kunde svara på nästan alla. Datorn funkade, Nisse funkade. På det hela taget gick det som sagt bra. Även om jag efteråt var helt skakis. Är det fortfarande ska jag väl säga.

Jag har nog inte träffat de här cheferna sedan innan… i livet före kanske. Om ens då, i alla fall inte alla samlade på det här viset. En och en ja men inte i klump och jag vet inte ens om jag någonsin varit den som hållit i ett föredrag inför dem, men det har jag nog fast jag förträngt det. Jag tycker alltid det är mer skrämmande med folk i klump än var och en för sig. I början av mötet kändes det jättekonstigt. Jag inbillar ju mig alltid en massa saker om vad de som ser mig känner och tycker om mig. Jag måste erkänna att jag fortfarande, alltid och i synnerhet i lägen som detta, skäms för att jag inte ser dem, skäms för varje liten sak jag behöver hjälp med och skäms framför allt för varje synligt tecken på min synskada… sedan att jag idag bara behövde hjälp med sådant som vem som helst hade kunnat behöva hjälp med, som att koppla ihop datorn med projektorn, det spelar ingen som helst roll.

Samtidigt är det kul att de visade så stort intresse, frågade så mycket och att de vid slutet av mötet nästan kändes normala… hur ska jag förklara? I början var det min syn, jag och därefter min ”komepetens”. I den ordningen och med fördelning 90% 7% och 3%, i den ordningen… efteråt, när jag hade pratat klart och de började ställa frågorna så var det tvärt om, helt och hållet. Men… det är naturligtvis bara min känsla av det hela och kan vara ren inbillning. Jag var ju trots allt där en begränsad tid.

Nu är jag däremot ganska slak… som om energin runnit ur mig på något sätt. Kanske jag slutar lite tidigare idag.
BloggRegistret.se

11 kommentarer:

P I F F L A N sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
P I F F L A N sa...

Du hackar så mycket på dig själv kära Ella...jag hackar också på mig själv, så egentligen har jag inte rätt att säga någonting, men jag skulle vilja be dig om att tänka på en sak...? Det gör ont i mig när du ber om ursäkt för att du mår dåligt, för du har INGET att be om ursäkt för. Det gör ont i mig när du känner skuld över att må dåligt, du är inte skyldig till någonting....
Jag vet...inga lätta saker att tänka på, men nåt som kanske kunde vara värt att reflektera över ändå?
KRAM!

Lifetime sa...

Alla jag säger alla är oerhört nervösa att tala inför publik/åhörare.
Sedan spelar det ingen roll om och vad det är. Vi är funtade så. Har gått på så många kurser i retorik, men känslan som kommer smygand är fruktansvärd. Spring på toan och göra både det ena eller andra dricka vatten så måste man gå ytterligare på toan ja listan kan göras hur lång som helst, men är man nervös och det är alla. Och ditt som du kallar gnäll, hur många gör inte det övervägande kvinnor, och då gnälls det för ingenting passar en dag som är under all kritik. Vi är konstruerade så att få lätta på trycket och då är det gnäll som känns bäst. Ha det bra Kram Lifetime

maria sa...

Gör det Ella Sluta tidigare idag, jag VET vad energi, sånt du gör mot dig själv och går igenom, drar... Sköt om dig lite, skäm bort dig lite, bara för att du är du och så himla bra!!!!

Ella sa...

Pifflan
Gulle dig...
Hm... gör jag? Hackar på mig själv? Kanske jag gör, jag är ganska sur på min kropp, eller snarare mina ögon.



Lifetime
Jo, det är ju klart alltid lite nervöst, så är det för alla.


Maria
Ja, jag gjorde det, gick hem och somnade en halvtimme. Hade tänkt gå tillbaka men det blir lite jobb hemifrån istället.

Lallis sa...

Grattis!
Du klarade ju av det:)
Ta nu och viiiila lite. Unna dig att ta hand om dig själv!
Kram Lallis

Monica sa...

Va bra att du tog dig lite ledigt ,kan va skönt att få en liten vila mitt på dagen!
Det gillar jag, :) skulle önske vi hadde lite siesta här med!

Va kul att allt gick bra idag! Själv skulle jag ALDRIG ställa mig upp o göra ett föredrag! ALDRIG !!
Avundsjuk på alla som kan det ..

*kramis* :)

Isabelle sa...

Jag tror att du var hur proffsig som helst och gjorde ett kanonjobb. Jag tycker du är supermodig! Det var starkt gjort och jag förstår att det tog massor av energi. Hoppas du hunnit fylla på lite.

Monas Universum sa...

Okey bruden. Nu är det dags för storsläggan från mig.

Jag vill ställa en fråga till dig.

Jag förutsätter att du känner någon som är tjock.

Så min fråga lyder: tänker du alltid på att denna person är fet när du pratar med henne/honom?

Och här kommer en till slägga:

"hur synd det är om C osv"

ALLTSÅ ELLA. Tror du på fullaste allvar att folk tänker så?

FINNS det någon möjlighet att de tänker:

"vilken jädra kalaspingla hon är, fan, C har verkligen dragit hem lottovinsten."

????????

Monas Universum sa...

Och så ska du så klart ha ett BRAVO för att du genomförde det så bra.

Fast ett litet bravo. För du måste sluta och tänka som du gör.

Du får ett stort bravo nästa gång, när du genomför samma sak igen UTAN att ha en massa skruvade tankar.

Deal?!

Gisan sa...

Jag lämnar min kommentar här till inlägget ovan. Jag vet så väl hur det känns att tycka att man är "gnällig". Jag tycker det när jag "gnäller" . När jag läser andras bloggar och pratar med nära och kära ser jag det helt annorlunda. Lite grann är det nog så att det är "fult" att tycka synd om sig själv. Men ibland måste man få göra det. Din smärta eller ångest blir inte mindre för att barn i Afrika svälter t ex. En klok person lärde mig en sak för flera år sedan "Om du gråter för att du är sugen på äpple och inte har något hemma så är det din sorg. Den stora frågan är vad du gör med sorgen" Så "gnäll" Ella, hur mycket du vill. Jag/vi kommer hit och läser frivilligt. Kramar...