onsdag, augusti 29

Onsdag morgon, dagen före

Det blev inte mycket sömn i natt heller. Min kropp vill inte riktigt slappna av och tankarna kan inte riktigt släppa taget. De mal, och mal om allt som hänt det senaste året när det gäller operationer och resultat och till slut är jag så trött att jag bara har lust att gråta men jag kan inte för börjar jag så kan jag inte sluta.

Några av mina bloggvänner skrev igår att de inte kan förstå hur jag kännner och det begär jag inte heller att någon ska göra. Jag förstår ju inte ens själv hur jag känner. Mina känslor är inte logiska eller konsekventa ens när mina tankar lyckas vara det någon enstakla sällsynt sekund.

Sanningen är ju den att de sista veckorna, eller kanske snarare sedan vi kom hem från semestern, så har min syn försämrats drastiskt, det lilla som var kvar. Allt har blivit så suddigt och oklart att jag knappt kan skilja ut något längre och det känns inte som om steget till att vara helt blind är speciellt stort för oftast så är det bara en grötig massa som visserligen gör att jag ser skillnad mellan ljus och mörker men inte ger så mycket mer. Försämringen går så snabbt nu (precis som doktorn sa att det skulle göra) att jag till och med märker skillnader från kvällen innan... Riktigt så här illa var det inte i våras när jag var på sjukhuset på undersökningen då. Med andra ord så har jag ju rent logiskt inget att förlora på den här operationen men har jag tur kan jag kanske få tillbaka något istället.

Problemet är att så känns det inte riktigt. Jag kan inte låta bli att gå tillbaka till alla operationer som inte har lyckats med vad de utlovade, till alla komplikationer och framför allt till den där hemska gången i vintras när allt blev svart. Och hur lite jag än ser idag så känns det som det är mer än ingenting som blev resultatet tillfälligt den där gången.

Samtidigt vet jag ju. Jag vet att detta är en helt vanlig operation som tusentals människor gör varje dag och som inte är farlig eller riskfylld. Jag känner till och med människor som gjort den. Jag vet att riskerna för komplikationer inte är stora, kanske inte ens för mig... Det är ju så jag borde känna och tänka men ju mer jag tänker desto mer kommer minnet av i vintras tillbaka och till slut glömmer jag av allt sunt förnuft och allt känns som om jag stod inför en upprepning av det som hände då.

Inför varje sjukhusbesök och varje operation är det vissa saker som måste göras. Vissa rutiner, som att gå till jobbet sista dagen före operationen och se till att allt blir gjort, se till att alla får instruktioner och så vidare, packa, plocka iordning, sova i sin egen säng en sista gång, duscha på ett speciellt sätt, inte äta frukost, se sig om en sista gång... För varje sak jag gör blir knuten i magen bara större och större och paniken stiger för varje sak är en påminnelse om hur det har varit alla andra gånger, inte om att den här gången är det annorlunda och det finns alla chanser till att det blir ett bättre resultat. Varje liten detalj väcker minnen av sådana känslor som jag försökt förtränga men som nu forsar tillbaka med samma kraft som om jag var tillbaka i den tid då jag kände dem för första gången... I vintras. Efter operationen. Efter att förbandet togs bort och allt var borta...


Nej... Jag hoppas inte på att någon ska förstå dessa ologiska känslor. Men jag måste ändå skriva ner dem för min egen skull...
Och nej, jag vill inte att du kommenterar detta... Jag vill inte ha medlidande. Jag måste bara få skriva av mig lite.

BloggRegistret.se

16 kommentarer:

maria sa...

Jag vet att du inte ville ha kommentarer men jag måste bara få säga att jag tycker inte att du är så ologisk som du vill mena... Jag tycker att alla dina känslor inför det här är fullkomligt klara!!! Visst det behöver inte gå fel men det är ju det du har med dig i bagaget och...

Stor kram på dig min vän och jag hoppas så...

P I F F L A N sa...

Än en gång har du all rätt till att känna som du gör...tror de flesta som skulle vara i din situation skulle känna detsamma. Du vill inte ha medlidande, men våga ta emot stöd i allafall, det är lättare att fräsa fram i livet med lite stödhjul.
Kram!

Elisabeth sa...

Av respekt för dig, då du inte ville ha några kommentarer.. men ändå vill jag ge dig orden: I mina tankar är jag med dig nu..imorgon, och sen möts vi här igen..

Kram..hela tiden..

bollebygdsbo sa...

Egentligen är väl de "ologiska" känslorna helt logiska.
Om nu någon förstår vad jag menar.
kan inte skriva det på ett sätt som alla ska förstå.

Kramar till dig, Ella.

Annelie sa...

KOmmenterar inte alls, det vet du. Jag önskar dig allt gott och hoppas på att få höra av dig inom kort (kramar)

Christina sa...

Det är inte konstigt att de gamla erfarenheterna gör sig påminda. De är ju vad du har att referera till. Nu önskar jag att du får en annan upplevelse att gå tillbaka till. Så att det du bär på suddas ut. Till förmån för någonting som känns bättre. Stor kram.

Lisa sa...

Jag vill bara önska lycka till och håller tummarna för att det ska gå bra den här gången!!!

Dubbelörnen sa...

Vill bara säga att du finns så ofta i mina tankar... o denna gång så är jag med dig hela vägen...

Skickar alla positiva tankar jag kan...

Varmaste kramarna

Lifetime sa...

De "ologiska" tankarna är logiska. Tänker på dig. Kram Lifetime

Gisan sa...

Kommentar och medlidande behöver ju inte vara samma sak skulle jag vilja säga. I övrigt skickar jag massor med kramar och positiv energi till dig...

Monas Universum sa...

Hej tjejen
Är bara inne i 10 sekunder, och ville önska till i morgon. Jag håller tummar och tår på att allt ska gå bra.
Kram
M

Annika sa...

Kram!

en liten tant sa...

(Jag kommenterar inte heller, pratar bara högt för mig själv i närheten av tangentbordet.)

* ser inte något ologiskt i detta, nä, verkligen inte, hoppas tiden går fort till den där avslappningssprutan man får inför operationer, hoppas Ella känner alla omtankar vi alla tänker*

(Nu ska jag sluta prata för mig själv och ta tag i disken istället)

Smeden Bengt sa...

Jodå jag förstår dig! Kanske man kan på något krångligt vis gemföra den med fobi. Jag brukar säga att jag inte är rädd för något mer än tandläkaren och den räddlan är inte liten. Måste ta valium varje gång.Då ska det således ske i morgon. Jag ska tänka på dig och hålla tummarna för dig.Kan dethjälpa lite? Hoppas det och kram på dig!

Anne-Maj sa...

Ja livet är inte lätt.. I går när jag steg av tåget på Centralen, fick jag panik eftersom det var jättemycke med folk och mörkt. Jag hade glömt hur det var att kunna se bra förut. Som tur var hade mina styrelsekollegor beställt dövblindtolkar och hamnade på samma perrong som jag så jag... har idag beställt ändå från vagnen till hemresa nästa vecka.

Tänker på dig i morgon och dagarna efteråt. Känslorna är jobbiga, men det är så att .. man kan styra känslorna med tanke och det är bara en själv som kan påverka tankarna i dess riktning. Jag läser boken "Du är där vart än du går". Mycket intressant. Mindfulness. Ja.. men du! Kram från mig som ska nu hänga upp tvätten.

Monica sa...

vet du inte vill att jag skriver,men jag VILL endå :O
JAG Vill bara skriva att jag tänker på dig i morgon
*kramar om i massor*
Skicka´r massor av tankar till dig!