torsdag, mars 29

Idag

Så var det gjort. Och jag överlevde. Med nöd och näppe kan man väl påstå.

Jag tror aldrig jag varit så här nervös i mitt liv tidigare, inte ens alldeles i början när jag skulle berätta för mina egna arbetskamrater. Jag mådde så illa att jag nästan spydde, helt seriöst alltså. Fy farao, jag vill aldrig behöva stå inför en publik igen och säga det jag sa i början… resten gick faktiskt riktigt bra. Men början… Näää.

Jag sov så klart nästan inget i natt, jag vaknade redan kl 6 och gick upp och gjorde mig i ordning. När jag var färdigklädd och sminkad var det nästan en timme kvar tills vi skulle åka och det var då först C vaknade, yrvaken och lika trött som jag borde ha varit för jag hade givetvis hållit honom vaken inatt med.

Han konstaterar att jag tagit på mig toppen ut och in. Enligt min mamma betyder sådant tur men vid det laget ser jag bara spöken och tänker genast att det var ett dåligt tecken.

Medan han går in i duschen sätter jag på kaffe, inte för att jag ska dricka för då lär jag spy. Häller upp och häller givetvis hälften på toppen. Givetvis får jag byta allt för några fler matchande toppar till den kjolen syns inte till i garderoben just idag. När C kommer ut konstaterar han buttert: ”kjolen var sexigare”. Ja ha ja. ”Men jag går inte dit för att vara sexig”.

Klockan sniglar sig fram medan fjärilarna i magen förökar sig i rekordtakt. C är tyst, som alltid på morgnarna och det hjälper inte direkt kan jag berätta. Han bläddrar i tidningen och mumlar om någon artikel om hemligheter som jag borde läsa. Jag har inte läst en dagstidning på länge, jag gillar inte känslan av trycksvärta på näsan.

Slutligen är det dags att åka. Jag tar på mig kappa, obekväma men snygga skor, handväska med käppen i, datorn i andra handen – som C tar ifrån mig med en suck. Innan vi går ut ställer jag mig framför hallspegeln för att mötas av en suddig figur som kan se bra ut. Eller så kan hon se helt fel ut. Jag vet inte. C tittar på mig, säger; ”Du ser bra ut. Proffsig. Lika proffsig som du är.” Min blick säger mer än tusen ord tror jag, för han kommer fram, kramar mig och säger; ”Sluta oroa dig.”

Sedan åker vi. 20 minuter som är de mest nervösa i mitt liv. Vi parkerar, kliver ur, går in hänger av oss. C tar min kappa, inte för att jag inte kan hänga upp den själv utan för att han faktiskt hör till de få männen idag som fortfarande tror på artighet. När han hänger upp den på galgen konstaterar han att prislappen sitter kvar. Naturligtvis.

Vi möts av kvinnan som ansvarar för dagens konferens, jag känner henne ganska väl och har pratat med henne och förvarnat henne. Hon var snäll och flyttade mitt föredrag från sista tiden till första. Tillsammans går vi in i lokalen för att göra inordning allt innan de andra börjar droppa in. Tillsammans konstaterar vi att det är någon som snott kablarna som ska finnas där för att koppla ihop datorn med projektorn. Jag riktigt känner hur nervös hon blir, de var ju där igår. Jag riktigt känner att nä… nu är detta sista droppen, jag borde aldrig gått ur sängen idag. Men jag säger inget. Jag biter ihop och spänner mig lite till. C och jag sätter oss utanför och tar en kopp kaffe och smörgås. Han äter. Jag sitter och funderar på vad jag ska göra med den vita käppen medan vi sitter där. Och sedan när jag står framför publiken. Min mage har vid det laget vänt sig helt och fullständigt ut och in, bara tanken på kaffe ger mig kväljningar. Slutligen bestämmer jag mig för att stoppa ned den i handväskan. C skakar på huvudet åt mig men säger inte ett ord om det.

Tiden går och snart är vi omgivna av bekanta och pratet blir mer och mer högljutt. Fikalokalen fylls av deltagarna och jag hör sorlet runt omkring. Själv är jag alldeles för nervös för att delta i något samtal.

Klockan fem i nio, fem minuter innan showen ska dra igång kommer S tillbaka, hon som är ansvarig för kalaset, och meddelar att kablarna är upphittade. Det är nu det roliga börjar för mig.

På något märkligt sätt har jag hamnat innerst vid bordet. Från början hade jag suttit närmast ingången till föreläsningssalen men nu, plötsligt, sitter jag längst bort och måste runda hela vårt bord för att gå in. Efter en snabb uträkning och överslag av trängsel, saker på golvet, belysning, människor som rör sig mm förstår till och med jag att det är dags att ta fram min pinsamme vän ur väskan. Vilket jag gör. Och biter ihop. Och går. Bakom mig tystnar sorlet, vid bordet där jag suttit är det helt tyst och innan jag går in i föreläsningssalen hinner jag uppfatta den första frågan: ”Herregud, vad har hänt med Ella?”. C följer mig in och håller mig sällskap medan jag startar datorn. Folk börjar komma in och sätta sig medan jag håller på och det känns vansinnigt pinsamt för jag vet att de inte bara tittar extra mycket på mig utan att de nu dessutom ser samma sak som jag på skärmen för projektorn är i gång. Jag vet inte varför det är tusen gånger skämmigare, pinsammare obehagligare och allt det där plus lite till att människor får bevis för hur dåligt jag ser än att de vet att jag ser dåligt.

Naturligtvis känns det som om det tar en evighet innan allt är igång och jag kan koppla bort Nisse och hans vänner. Naturligtvis är jag röd från topp till tå. Naturligtvis önskar jag att ett hål i marken skulle uppsluka mig genast för jag lovar, i den stunden skulle det inte vara pinsammare att upptäcka att man glömt ta på sig kläderna till skolan än att stå där jag står. Iakttagen av femtio nyfikna människor.

Till slut är allt igång, jag och C kan äntligen sätta oss men lugnet varar inte länge för snart har S presenterat mig och det är dags att börja. I bilen på vägen dit hade jag tränat på C och han hade påpekat att de flesta faktiskt vet att jag varit borta en hel del från jobbet. Ett bra påpekande för det tar jag också med i inledningen även om jag efteråt inte kommer ihåg så mycket av vad jag säger.

Min inledning blir inte bra. Jag är för nervös, rösten låter konstig, jag är rädd för att komma av mig, mina uppehåll blir för långa, mina händer pillar på något, jag rodnar ännu mer… men till slut är det sagt och jag kan slappna av. Resten av föredraget går nästan lika bra som det brukar. Jag får en hel del frågor och efteråt är det mängder med människor som stannar och vill prata med mig privat. Fråga hur jag mår, hur det känns, beklaga, berömma… Själv vill jag bara hem för nu när det är över är jag helt slut, det enda jag vill är att komma till bilen innan benen viker sig på mig. Som väl är förstår C utan att jag behöver säga något. Vi går så snart det är möjligt. Han lyckas smita ut med mig utan fler frågor och fler möten.

Väl hemma går jag på toa och spyr det första jag gör. Sedan lägger jag mig, med de starkaste värktabletter jag kan hitta…



* * *
Jag är innerligt glad över att han följde med. Utan honom hade jag inte klarat av den här dagen.

Jag är glad att jag gjorde det, men jag är inte säker på att jag vågar göra något liknande inom en snar framtid för trots att det gick hyfsat så rörde det upp alldeles för mycket känslor som ändå finns där hela tiden, som inte behöver röras till. Det hela gjorde mig helt enkelt ledsen. Inte nöjd, inte glad… det var bara en enda påminnelse om något som inte finns längre.

17 kommentarer:

en liten tant sa...

Du har en enastående förmåga att beskriva skeenden och känslor. Jag har andnöd efter att ha läst detta. Vilken känslomässig pärs!

Jag förstår att det känns som att aldrig, aldrig, aldrig mer...
Men jag är helt övertygad om att detta till sist kommer att leda vidare genom det känslomässiga inferno du hanterar varje dag.Känslorna behöver röras upp för att inte ligga och bulna till något som växer sig större och blir ohanterligt och till sist förminskar den värld du törs röra dig i.

Det var ett otroligt viktigt steg att ta. Så fantastiskt att du sa allt i inledningen. Vilken styrka, vilket mod!

Och du... själva föredraget gick ju dessutom bra. Du är professionell!

Men nu... VILA!

Anki sa...

Oj, det blev jobbigt för dig. Inte föredraget som sådant, utan allt det känslomässiga. Jag har ju tidigare dragit paralleller med händelser från mitt liv, när sorgen var ny. Även nu kan jag göra det. Så fort jag skulle iväg på något där jag skulle träffa på folk som jag kände, eller där jag skulle presentera mig lite mer omfattande, var jag så oerhört nervös och spänd. Jag var alltid rädd för att få frågan hur jag mådde, eller hur många barn jag hade. En strategi jag hade ett tag, var att börja med att berätta min historia. Det var så oerhört jobbigt och ibland grät jag, men när det var avklarat kunde jag koncentrera mig på det som det var tänkt. Jag minns en klassträff jag var på, som kändes så jobbig. När allt var över åkte jag hem och spydde.
Vila dig nu kära Ella så att du kan njuta av våren till helgen.
Massor av kramar!

C sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
annika sa...

Håller med en liten tant om din förmåga, jag är imponerad över att du överhuvudtaget orkar skriva om din dag! Förstår att det är mycket tankar och känslor i omlopp nu.
Förstår att det kändes läskigt när sorlet tystnar men du överlevde det också! Sedan är jag itne ett dugg förvånad över att rösten stockar sig när man ska berätta om sin situation - en oönskad och inte accepterad sitiuation dessutom - men efter några gånger fixar du det, för som lilla tanten klokt säger; annars förminskas den värld du törs röra dig i. Men du behöver ju inte göra det nu direkt utan vänta ett tag.
Å jag hade def. inte klarat av att åka bil om jag mådde så illa, va snäll du är med C som väntade tills du kom hem!:)
Du tycker inte att du är duktig misstänker jag men det tycker jag och som tur är får jag tycka vad jag vill!
Hoppas C och du får sova lite mer i natt!

C sa...

För att ingen ska tro något annat så måste jag tala om, än en gång, att du gjorde en fantastisk presentation - från början till slut.

Som din chef så tackar jag min lyckliga stjärna för att jag har anställda som dig. Det är inte måga andra som skulle fixat det du gjorde idag.

Som den som älskar dig är jag djupt imponerad av ditt mod och din styrka för jag vet vad det kostade. Jag är glad att du vågade och snart kommer du också vara glad för det även om en del av mig önskar att det inte hade blivit så här snart.

Upplysningsvis kan jag också meddela att jag gjorde inget. Det var du som gjorde allt.

Dubbelörnen sa...

Vännen... förstår precis vad du gått igenom... Känner så igen det Anki berättar om... Det är inte lätt... men den allra första gången är absolut den svåraste! Att bearbeta det som drabbat dig är en lång process, en del i den var att offentligt för "obekanta" berätta detta. Du har gjort det o överlevt o du kommer att överleva det än en gång o än en gång... Din story kommer att sitta som en läxa... det vet jag...

Kramar

Annelie sa...

Jag tycker du var duktig. Var stolt över dig själv. Det är du verkligen värd.
Kram/Annelie

Magalös sa...

Helt otrolig på att skriva är du! Att berätta så levande som att sitta med under din dag. Tack!
Det finns andra saker man säger Aldrig mer till: Föda barn t.ex. - direkt efter förlossningen vill man inte göra det någon gång mer, trots det är vi många som gjort det minst en gång till...
Tänk så skönt egentligen att ytterligare 50 pers vet om din situation. Till slut behöver du inte förklara, de vet och ni kan umgås på ett naturligt sätt igen. (Ett försök till att se positivt på din situation).
Önskar er en God Natt med skön sömn. Hoppas du har möjlighet att ta igen dig i morgon.
Kram!

Pialotta/Kaffebönan sa...

Det där gjorde du säkert bra, men förstår din nervositet..
Du kan det där med att beskriva med känsla.. märks när du skriver här oxså.
Ha de gott nu då det är över..
Ops! Du gillade väl inte kaffe :-)
Tjingeling

Ella sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Emma sa...

Fina fantastiska Ella! Jag har sagt det förut, och säger det igen. Du har verkligen förmågan att beskriva din värld så att den kommer nära. Det är svårt att sätta sig in i hur du har det. Det går nog kanske inte för den som inte är där- men med din beskrivning...tror jag att jag förstår litet mer. Du är så modig! Det är det modigaste, att göra något som skrämmer och som man kanske känner att man nästan inte pallar med. Så modig! På något sätt, efter att ha läst din blogg nu ett tag, så får jag för mig att du är van att klara allt, och ha kontroll på allt. Därför blir det ännu större, det du gjorde! Nu skall jag torka tårarna och återgå till mitt pluggande. Storkram!

Ella sa...

Emma
Tihi, du börjar känna mig, jag är verkligen kontrollfreak no 1. Och självklart är det en jättestor nackdel för jag kan inte ha koll på allt nu. Det är JOBBIGT. :)
Jag kan tala om att jag inte kände mig ett dugg modig, jag var skiträdd hela tiden!

Emma sa...

Men det är ju det som jag tycker är mod. Att göra det man är rädd för. OM man inte är rädd, behöver man ju inte vara modig :-)

Christina sa...

Oj. Jag blev matt av det där. Lilla gumman vilket jättemod du uppbringade, vilka superkrafter! Och nu är det gjort. Och du gjorde det förbannat bra och du vet vad det handlar om nu. Och förmodligen har du satt ett eller flera spår hos andra människor. Nu är det tillåtet att gå runt och vara mallig ;)

Ella sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Ella sa...

En liten tant
Igår kändes det verkligen som aldrig mer. Och till viss del känns det så idag med men med lite större distans så inser jag själv att varesig jag vill eller inte så kommer jag att göra om det i något sammanhang... förr eller senare.

Anki
Tack snälla Anki. Man kan ju inte jämföra känslor med varandra men jag är övertygad om att det du gått igenom är ännu värre.

Annika
Jag var tvungen att skriva av mig dagen. :) Så är det oftast, när jag skrivit färdigt blir det lite lättare att gå vidare. Få distans så att säga. Märkligt...
Den lilla tanten har alltid rätt har jag märkt. Men som du säger och vi med, nu får det bli en liten paus innan nästa gång.

C
Du är partisk :)
Ingen litar ändå på det du säger.

Allt är redan sagt, möjligen en sak kvar att säga som inte kan sägas för ofta. Jag älskar dig också

Dubbelörnen
Jag hoppas att det blir lättare nästa gång men till dess är det väl något nytt som inträffat om jag känner mig själv rätt.

Annelie
Jag känner mig inte så duktig faktiskt :)

Magalös
Ha ha... ja jag vet inte, jag kanske hade föredragit att föda barn. Utan bedövning...
Men du har rätt, 50 personer i den här trakten är inte lite, för det blir ju dessutom inte bara 50 personer utan alla de pratar med och här skvallras det friskt...

Pialotta/Kaffebönan
Jag tycker visst om kaffe!!!

Ella sa...

Emma
Det kanske är så?

Christina
Känner inte direkt att jag har något att vara mallig över, tvärt om :)