Idag

Så var det gjort. Och jag överlevde. Med nöd och näppe kan man väl påstå.

Jag tror aldrig jag varit så här nervös i mitt liv tidigare, inte ens alldeles i början när jag skulle berätta för mina egna arbetskamrater. Jag mådde så illa att jag nästan spydde, helt seriöst alltså. Fy farao, jag vill aldrig behöva stå inför en publik igen och säga det jag sa i början… resten gick faktiskt riktigt bra. Men början… Näää.

Jag sov så klart nästan inget i natt, jag vaknade redan kl 6 och gick upp och gjorde mig i ordning. När jag var färdigklädd och sminkad var det nästan en timme kvar tills vi skulle åka och det var då först C vaknade, yrvaken och lika trött som jag borde ha varit för jag hade givetvis hållit honom vaken inatt med.

Han konstaterar att jag tagit på mig toppen ut och in. Enligt min mamma betyder sådant tur men vid det laget ser jag bara spöken och tänker genast att det var ett dåligt tecken.

Medan han går in i duschen sätter jag på kaffe, inte för att jag ska dricka för då lär jag spy. Häller upp och häller givetvis hälften på toppen. Givetvis får jag byta allt för några fler matchande toppar till den kjolen syns inte till i garderoben just idag. När C kommer ut konstaterar han buttert: ”kjolen var sexigare”. Ja ha ja. ”Men jag går inte dit för att vara sexig”.

Klockan sniglar sig fram medan fjärilarna i magen förökar sig i rekordtakt. C är tyst, som alltid på morgnarna och det hjälper inte direkt kan jag berätta. Han bläddrar i tidningen och mumlar om någon artikel om hemligheter som jag borde läsa. Jag har inte läst en dagstidning på länge, jag gillar inte känslan av trycksvärta på näsan.

Slutligen är det dags att åka. Jag tar på mig kappa, obekväma men snygga skor, handväska med käppen i, datorn i andra handen – som C tar ifrån mig med en suck. Innan vi går ut ställer jag mig framför hallspegeln för att mötas av en suddig figur som kan se bra ut. Eller så kan hon se helt fel ut. Jag vet inte. C tittar på mig, säger; ”Du ser bra ut. Proffsig. Lika proffsig som du är.” Min blick säger mer än tusen ord tror jag, för han kommer fram, kramar mig och säger; ”Sluta oroa dig.”

Sedan åker vi. 20 minuter som är de mest nervösa i mitt liv. Vi parkerar, kliver ur, går in hänger av oss. C tar min kappa, inte för att jag inte kan hänga upp den själv utan för att han faktiskt hör till de få männen idag som fortfarande tror på artighet. När han hänger upp den på galgen konstaterar han att prislappen sitter kvar. Naturligtvis.

Vi möts av kvinnan som ansvarar för dagens konferens, jag känner henne ganska väl och har pratat med henne och förvarnat henne. Hon var snäll och flyttade mitt föredrag från sista tiden till första. Tillsammans går vi in i lokalen för att göra inordning allt innan de andra börjar droppa in. Tillsammans konstaterar vi att det är någon som snott kablarna som ska finnas där för att koppla ihop datorn med projektorn. Jag riktigt känner hur nervös hon blir, de var ju där igår. Jag riktigt känner att nä… nu är detta sista droppen, jag borde aldrig gått ur sängen idag. Men jag säger inget. Jag biter ihop och spänner mig lite till. C och jag sätter oss utanför och tar en kopp kaffe och smörgås. Han äter. Jag sitter och funderar på vad jag ska göra med den vita käppen medan vi sitter där. Och sedan när jag står framför publiken. Min mage har vid det laget vänt sig helt och fullständigt ut och in, bara tanken på kaffe ger mig kväljningar. Slutligen bestämmer jag mig för att stoppa ned den i handväskan. C skakar på huvudet åt mig men säger inte ett ord om det.

Tiden går och snart är vi omgivna av bekanta och pratet blir mer och mer högljutt. Fikalokalen fylls av deltagarna och jag hör sorlet runt omkring. Själv är jag alldeles för nervös för att delta i något samtal.

Klockan fem i nio, fem minuter innan showen ska dra igång kommer S tillbaka, hon som är ansvarig för kalaset, och meddelar att kablarna är upphittade. Det är nu det roliga börjar för mig.

På något märkligt sätt har jag hamnat innerst vid bordet. Från början hade jag suttit närmast ingången till föreläsningssalen men nu, plötsligt, sitter jag längst bort och måste runda hela vårt bord för att gå in. Efter en snabb uträkning och överslag av trängsel, saker på golvet, belysning, människor som rör sig mm förstår till och med jag att det är dags att ta fram min pinsamme vän ur väskan. Vilket jag gör. Och biter ihop. Och går. Bakom mig tystnar sorlet, vid bordet där jag suttit är det helt tyst och innan jag går in i föreläsningssalen hinner jag uppfatta den första frågan: ”Herregud, vad har hänt med Ella?”. C följer mig in och håller mig sällskap medan jag startar datorn. Folk börjar komma in och sätta sig medan jag håller på och det känns vansinnigt pinsamt för jag vet att de inte bara tittar extra mycket på mig utan att de nu dessutom ser samma sak som jag på skärmen för projektorn är i gång. Jag vet inte varför det är tusen gånger skämmigare, pinsammare obehagligare och allt det där plus lite till att människor får bevis för hur dåligt jag ser än att de vet att jag ser dåligt.

Naturligtvis känns det som om det tar en evighet innan allt är igång och jag kan koppla bort Nisse och hans vänner. Naturligtvis är jag röd från topp till tå. Naturligtvis önskar jag att ett hål i marken skulle uppsluka mig genast för jag lovar, i den stunden skulle det inte vara pinsammare att upptäcka att man glömt ta på sig kläderna till skolan än att stå där jag står. Iakttagen av femtio nyfikna människor.

Till slut är allt igång, jag och C kan äntligen sätta oss men lugnet varar inte länge för snart har S presenterat mig och det är dags att börja. I bilen på vägen dit hade jag tränat på C och han hade påpekat att de flesta faktiskt vet att jag varit borta en hel del från jobbet. Ett bra påpekande för det tar jag också med i inledningen även om jag efteråt inte kommer ihåg så mycket av vad jag säger.

Min inledning blir inte bra. Jag är för nervös, rösten låter konstig, jag är rädd för att komma av mig, mina uppehåll blir för långa, mina händer pillar på något, jag rodnar ännu mer… men till slut är det sagt och jag kan slappna av. Resten av föredraget går nästan lika bra som det brukar. Jag får en hel del frågor och efteråt är det mängder med människor som stannar och vill prata med mig privat. Fråga hur jag mår, hur det känns, beklaga, berömma… Själv vill jag bara hem för nu när det är över är jag helt slut, det enda jag vill är att komma till bilen innan benen viker sig på mig. Som väl är förstår C utan att jag behöver säga något. Vi går så snart det är möjligt. Han lyckas smita ut med mig utan fler frågor och fler möten.

Väl hemma går jag på toa och spyr det första jag gör. Sedan lägger jag mig, med de starkaste värktabletter jag kan hitta…



* * *
Jag är innerligt glad över att han följde med. Utan honom hade jag inte klarat av den här dagen.

Jag är glad att jag gjorde det, men jag är inte säker på att jag vågar göra något liknande inom en snar framtid för trots att det gick hyfsat så rörde det upp alldeles för mycket känslor som ändå finns där hela tiden, som inte behöver röras till. Det hela gjorde mig helt enkelt ledsen. Inte nöjd, inte glad… det var bara en enda påminnelse om något som inte finns längre.