onsdag, augusti 8

Tankemönster och djupa samtal

I lördags var jag som bekant inte i form. Nattens övningar satte sig liksom och det blev svårt att tränga bort känslorna. Det är samma känslor som jag har varje dag, mer eller mindre, och varje dag måste jag aktivt tvinga bort mina tankar från den där paniken jag kände i morgondimman.

Efter ett tag blir det en vana, ett slags medveten omedveten tankemönster som jag inte ens tänker på att jag har... inte förrän något som lördagsmorgonens panikattack inträffar. Då blir det plötsligt svårt att hitta tillbaka till tankemönstret och minsta lilla tanke kan få känslorna i kaos långt efteråt.

I lördags åkte vi iväg till goda vänner till C, vänner som även jag tycker om och som inte tycker att min sjukdom är något märkvärdigt samtidigt som de visar hänsyn på ett sätt som aldrig känns onaturligt, tvunget eller nedlåtande. Vi åkte till deras stuga, den där stugan vi lånade ett par gånger i vintras. C tyckte inte vi skulle åka för han förstod att något inte var bra med mig, eller snarare var sämre än vanligt, även om jag just då inte kunde prata om det. Men jag ville åka, för jag ville inte förstöra en helg till, ville inte snärja in mig i en massa tankar som jag inte just då orkade sätta ord på. Och det var faktiskt bra att åka iväg, att tänka på annat, att umgås normalt med normala människor och låtsas att allt var normalt. Att få lite distans till paniken helt enkelt.

På natten när vi gick och lade oss (vi sov över i deras gäststuga) så sov vi däremot inte många timmar. Istället pratade vi... Om allt sådant som vi, eller rättare sagt jag, så sällan orkar prata om... om mina känslor, min panik, rädsla för framtiden, oro, ilska, frustration. Sorg... men också om C:s känslor. De känslor som han inte uttalar av rädsla för att jag inte vill eller orkar höra. Vi är egentligen ganska lustiga... eller kanske patetiska, som inte vågar klä känslor i ord inför varandra av omtanke om den andre.

Nu tror jag iochförsig inte att det skulle vara nyttigt för ett förhållande att ständigt klä svåra tankar och känslor i ord men kanske vore det nyttigt att göra det lite oftare än vi gör istället för att lita på det skrivna ordet.

Jag säger ofta att jag skriver för att kunna älta allt i lugn och ro, att det är bra för mig och det är det. Men hur bra det än är att skriva av sig så inser jag efter varje gång vi har ett av våra långa samtal att det ger så mycket mer att faktiskt prata. Att höra de jobbiga orden uttalas, både av mig själv och av honom som jag älskar och som älskar mig. Att lyssna på de känslor som orden och tonen avslöjar... Att helt enkelt få känna att det är tillåtet, och till och med välkommet... Att världen inte faller i bitar av mina tårar, och att jag inte är ensam om tårarna.

Så här efteråt inser jag återigen vilken lycka jag har. Vilket privilegium... att leva med en man som "älskar som jag".

BloggRegistret.se

10 kommentarer:

maria sa...

Jag tror att det var jättebra... Jag tror inte som du att man inte i ett förhållande ska klä svåra saker i ord... Jag tror att man ska det, det behöver inte alltid vara i ord utan i gester, miner och annat. Men jag tror på att man behöver tala om det mesta även om man inte behöver älta det dag ut och dag in men att återkomma till olika saker då och då vid behov tror jag är en nödvändighet...

Skönt för er!

Visst Ella så känner jag mig tjatig ibland när jag talar med maken om mina rädslor och allt som du uttryckte men tjatig blir jag nog inte förrän den dagen jag bara hänger mig åt mina känslor och rädslor, om jag inte tar in hans delar, hans rädslor och känslor...

Magalös sa...

Min erfarenhet är också att det är viktigt att men pratar MED varandra om allt. Kanske inte alltid, men att det inte går för långt emellan. Problemen blir ofta så mycket "större" om man väntar för länge. Varför det oftast blir nattetid vet jag inte, men så är det i alla fall här.
Skönt att helgen blev skaplig trots allt och att ni åkte iväg och gjorde något annat än vad vardagen ger. *kram*

Anonym sa...

Jag läser och blir berörd i dag med, vill ta del av hela din historia och önskar att du gett ut den i bokform, jag hade köpt den direkt.

Jag tror också att det är viktigt att prata med varandra, våga vara öppen och dela med sig, man får en annan vinkel på saker och ting.
Hälsningar Lisa

Lifetime sa...

Efter eget bakslag började jag skriva och det känns mycket bätre än bära kring sina känslor och tankar kring vissa saker man inte vill klä i ord till den andra. Och vill tillägga att jag återkommer gärna och läser det du skrivit. Ha de gott Kram från Lifetime

Emma sa...

Jag tror man skall klä sina tankar i ord. Ju svårare, desto viktigare - så tror jag. För det är så förlösande både för en själv och den andre. Och de där sakerna man tror är så stora att de inte går att uttala utan att något förstörs - blir mer hanterbara i samma stund man delar dem. Inte för att de inte är stora fortfarande - men de får liksom mer av verkligheten i sig och inte den där påverkan som fantasin kan ha - när man inte delar.

Och nu läste jag anonym, som säger att hon/han skulle köpa din bok direkt om du gav ut en. Så har jag också tänkt. Du har en förmåga att skapa inre bilder som berör, med dina ord.

Smeden Bengt sa...

Jo, jag följer med i tankarna av de kännslor du ger uttryck åt. Men det var de allra sista orden som berörde mig mest! TÄNK OM ALLA MÄNNISKOR FICK HA DET SÅ! Värlen skulle bli mycket vackrare och mycket av elende skulle gå att stå ut med! Kram från Bengt!

Ella sa...

Maria
Men det tror jag inte heller egentligen. Det är nog mer så att jag helt enkelt inte kan. Det är för svårt att göra det för ofta. Så egentligen är vi nog ense, inte älta saker dag ut och dag in men ibland då och då...

Men om man struntar i den andres känslor... vad har man då för förhållande?



Magalös
Nej jag vet inte heller varför det alltid är på nätterna vi har våra längsta samtal...

Ja det var skönt att komma iväg faktiskt.
Kramar tillbaka.



Lisa
Jag tror det skulle bli en mycket tjatig bok fast tanken är väldigt smickrande *rodnar*.
Tack snälla.



LIfetime
Ja så är det för mig med, det är mycket lättare att skriva än att säga orden högt. Och jag vet ju att han läser.
Förresten, vilket gulligt namn du har på din man ,)



Emma
Du skriver precis så som det är, som vanligt mitt i prick.

Gulle dig. Tack... sitter här och lyser som en sol av allt beröm.



Smeden
Ja, på det där tänker jag ofta. Tänk om han inte fanns, tänk om jag var ensam, så som så många andra är.

Filifjonkan sa...

HEJ ELLA.FILIFJONKAN RUSAR IN EN RUNDA. DET HAR VARIT OMÖJLIGT IDAG VARIT UTDRAGNA SLADDAR PÅ GRUND AV ÅSKAR BLIXT.KÄNNER DU DEN OLYCKAN,USCH HAN HAR LEVT OM HÄR SÅ MAN BLIR LITE SUR,, DET HAR VARIT RENA OCEANEN UTANFÖR PÅ MIN TOMT ETT TAG MEN RUNNIT UNDAN NU TILL SIST,MEN VAD GÄLLER RABATTBLOMMORNA NU SÅ ÄR DET INTE MYCKET BEVÄNT MED DEM. HAR GIVIT UPP DEM. BESEGRAD AV ÅSKAR MED HANS KUSIN FRÖKEN SJÖ.JAJA SÅ ÄR DET TÄNKTE BARA SÄGA DIG EN GODNATT SOV GOTT.

Ella sa...

Ja åska har vi haft med och ni är det dimma. Trist.
Hoppas Filifjonkan får en mindre högljudd dag idag.

Gisan sa...

Jag tror på att prata, även om jag ibland har svårt för det som du och C av missriktad hänsyn. Istället blir jag otrevlig (säger absolut inte att du blir det). Men jag har lärt mig att då funkar det att skriva ner det jag känner och låta min Älskling läsa det. Sen kommer orden av sig själv. Funkar mycket bra för mig. Tror även att min sambo tycker det.
Hoppas att du får en bra dag idag! Stora kramar Gisan