torsdag, augusti 16

Vissa dagar

Jag försöker ha viss självironi och distans inför alla de tusentals små vardagliga saker som inte längre är självklara...

Jag försöker att bita ihop och hitta tålamodet när saker och ting tar så mycket längre tid än de gjort tidigare och är så mycket mer besvärliga att jag ibland funderar att strunta i att göra det alls...

Jag försöker att intala mig att det kommer att bli bättre. Jag kommer att lära mig. Jag kommer att vänja mig.

Men vissa dagar...
Vissa dagar vill jag bara ge upp. Lägga mig ner och vänta tills livet tar slut för jag har inget mer tålamod, ingen mer ork, ingen lust.

Vissa dagar önskar jag så hett att jag kunde slita av mig dessa förbannade glasögon som döljer världen för mig och gör att jag ständigt måste pussla ihop verkligheten utifrån små små framgent.

Jag vill gnugga mig i ögonen tills den här dimman som gör allt suddigt försvinner så att jag kan se allt tydligt och klart.

Vissa dagar letar jag efter den där gardinen som stänger ljuset ute och gör så att alla konturer bleknar och flyter ihop och som gör att inte ens färger går att urskilja.

Jag vill sluta leta efter saker som inte ligger på sin plats eller ramlar ner.

Jag vill inte behöva undra om min sminkning blev lagom eller om håret ser ut som jag tror.

Jag vill inte behöva fråga om mina kläder är rena.

Jag vill inte behöva be någon beskriva mönstret i klänningen för att kontrasterna är för små.

Jag vill inte vara beroende av andras hjälp eller av hjälpmedel.

Jag vill inte ägna en massa tid åt enkla småsaker som jag aldrig behövt tänka på förr.

Jag vill inte vara annorlunda, speciell, i ständigt behov av andras omtanke eller andras tjänster.

Jag vill inte gissa.
Jag vill inte undra.
Jag vill inte tro.

Jag vill veta.

Jag vill kunna.

Jag vill göra som när jag var barn och lekte blindbock, ta av mig ögonbindeln när leken blir för tråkig.

Jag vill kunna se efter var jag satte grisens svans, precis som när jag var barn.

Men... Jag kommer ALDRIG få göra det. Detta är för ALLTID.

Aldrig är ett långt ord, nästan obegripligt, lika obegripligt som alltid för hittills har inget i mitt liv varat för alltid och aldrig har aldrig egentligen funnits även om jag ibland trott det.

12 kommentarer:

Lifetime sa...

Hej Ella! Jag hoppas inte jag trampar dig på tåna nu. Men med den beskrivning inlevelse du gör känns det som om man var med dig helt. Kan ana din frustration att vara beroende av andra. Ha det bra och än en gång förlåt om jag trampt dig på tån. Kram Lifetime

maria sa...

Ella, det är ju så, fast om vi ska vara lite ärliga och snälla mot oss själva... Både du och jag har gått i ett år, ett år är inte så lång tid av ett liv... För din del som du själv säger så handlar det ju egentligen om en vägran att anpassa sig, lära sig att leva med, för min del handlar det om att inte veta... Inte veta om det ska vara resten av livet eller om jag helt plötsligt ska ut och fightas på arenan igen... Men huvudgrejen är ju att ingen av oss vill anpassa oss för att vi har ett före att jämföra med... Så jag hoppar nerför trapporna och jazzar på stegar och lär mig på ett smärtsamt sätt att det går inte att hålla på så längre och du springer in i väggar och snubblar över saker och lär dig på ett smärtsamt sätt att saker och ting inte längre är som det har varit...

När jag var väldigt ung och arbetade inom omsorgen så kämpade jag hårt för människors lika värde och att detta inte sitter i huruvida du bär en blå strumpa och en röd eller har för mycket rouge eller fel kläder vid fel tillfälle, hur man ser ut eller något annat... Då gjorde jag det för att underlätta för de utvecklingsstörda att kunna ta plats i vårt samhälle och att det faktiskt inte är något konstigt, att det faktiskt kan vara mycket roligare att leva med en blå och en röd strumpa än med två blå osv... (Vet att vi bokade bord på restaurang och skulle ut med en 6 brukare och blev nekade vårt bokade bord när vi väl kom dit...)

Fast ändå så vill vi bibehålla den ordningen med lika färger på sockarna och allt, kontrollen, det lilla vi kan styra över, oss själva och vårt yttre och till en del vårt inre...

Hm, imorgon kanske jag ska ta på mig en röd strumpa och en blå... Kanske skriva Ella på den ena och maria på den andra och så ska jag gå på byn med dessa och en skrällig tantsjal runt huvudet och för mycket rouge på kinderna, fast jag kanske inte vågar det, jag vill ha kontrollen över mig själv för mycket idag. Men för tjugo år sedan då var det en baggis...

Stor kram på dig Ella

Tror jag skippar tantsjalen eller vad säger du...fniss...

Isabelle sa...

Åh Ella du berör mig så djupt. Jag började skriva en massa men alla ord känns så fattiga. Skickar stora styrkekramar istället. Du är fantastisk! Kom ihåg det!!

bollebygdsbo sa...

Ella.
Idag efter att jag duschat innan jobbet så hände något med mina ögon. vet inte vad, hade kanske fått skräp i dem eller något.
Nåväl, jag såg suddigt!
Direkt gick mina tankar till dig.
Är det så här Ella känner det?
Rädslan kom till mig, men efter någon minut såg jag som vanligt igen. Inte som för några år sedan, Åldern tar ju ut sin rätt, som det heter.

När jag läser detta så vet jag inte vad jag ska säga. Orden känns så tomma på något sätt.

En kram ska du få i alla fall, även om den kommer via cyberrymden

Monica sa...

Jag tänker på dig,morgon *kram*

Ella sa...

Lifetime
Inte blir jag trampad på tårna av det där ,)
Jag är ingen porslinsdocka, jag lovar ,)


Maria
Exakt, vi vill inte, vi är ena motvalls kärringar...

Och ja, visst lär vi oss på smärtsamt sätt? Ibland blir jag bara så trött på allt, känns som att nu räcker det, nu har jag provat, kan vi skippa den här farsen nu?

Nej, Maria skippa tantsjalen!

Men det där är lite lustigt att du nämner, för ibland (tex idag just) får jag intrycket att man förväntas klä sig på ett speciellt sätt när man har ett funktionshinder.


Isabelle
Jag kan bara skaka på huvudet och säga att du är fantastisk du med!


Bollebygdsbo
Vilken tur att det gick över! Kan ana vad rädd du måste blivit.

Kram tillbaka.

Ella sa...

Monica
Tack snälla!

Lallis sa...

Jag förstår så väl varför du känner som du gör och det känns extra mycket mer för att du skriver med sådan inlevelse som du gör.
Man blir liksom med i känslor och sinne på ett sätt som i alla fall jag inte trodde var möjligt genom att "bara" läsa en blogg.
Visst är det säket som Maria säger; en tvärvägran eller i alla fall ovilja att anpassa sig och acceptera. Och varför ska du foga dig automatiskt in i en helt ny situation som är så världsomvändande och något som du absolut inte har frågat efter?
Förstår att du är trött på alla dessa förändringar. Men det är nog som så att de känns som allra mest nu. Nu när det är ganska så nytt så att säga. Man vänjer sig vid sin utgångspunkt så småningom. Du kommer aldrig att gilla läget helt såklart men jag lovar dig, goa gumman, att det kommer att kännas som att du har mer koll på situationen ju längre tiden går!

Stor kram från mig till dig!
//Lallis

Ella sa...

Lallis
Tror du? Att man vänjer sig? jag har svårt att tro på det men jag antar att du har rätt...
Inlärning tar ju alltid lite tid...

Dubbelörnen sa...

Vänen jag känner så för dig o berörs av dina inlägg... Förändringar som är genomgripande är aldrig, aldrig någonsin enkla... Det tar tid, lång tid, t o m mycket lång, lång tid...

Bamsekramar

Ella sa...

Dubbelörnen
Nej det är inte enkelt. Och det tar alldeles för lång tid...

Krmar tillbaka bamse.

Elisabeth sa...

Vad blev det här för dag egentligen? Du gråter hos mig, och så kommer jag hit och gråter hos dig!! Hmmm!!
Men jag tokskrattade när jag läste din mening om dumma människors IQ-storlek - inte högre än skonumret! Åh, vad jag skrattade... den var så klockren!!

Vad har jag för ord att komma med när du skriver om din sorg.. din insikt om att vissa saker kommer att vara för alltid - och vissa saker kommer att aldrig mer att bli?
Inga alls egentligen.. jag kan bara känna något av vad ditt hjärta skriker: Varför?? NEJ!! Jag vill inte!! Det är ord som jag förstår...och det enda jag kan säga är: Vi får hjälpa varandra.. för igenom måste vi ju, vare sig vi vill eller inte!

Somligt kan vi ALDRIG förändra.. men vi kan ALLTID vara en vän...

Ha det bäst..Kram..

Ps. Tack för den vän du ALLTID är för mig, din omtanke och värme kommer jag ALDRIG att glömma..