torsdag, augusti 2

Om att fånga en dag

Igår när jag skrev om mina känslor inför augusti så fick jag så många varma och kloka kommentarer. Tack snälla!

Det var en sak eller kommentar som fastnade i tankarna lite extra länge och fick mig att fundera en lång stund. Minnas saker från ett helt annat liv.

Carpe Diem - fånga dagen.

Jag har aldrig varit förtjust i uttrycket, kanske för att jag aldrig riktigt förstått det. Hur gör man för att fånga en dag? Låter en dag sig fångas alls? Eller innebär uttrycket bara något som borde vara så enkelt men är så svårt, att man ska fylla dagen med innehåll som sedan är värd att minnas? Och försöker vi inte alla att fånga dagen i så fall?

... nej... kanske inte. För hur ofta säger vi inte "det där hinner jag med, jag gör det imorgon" bara för att upptäcka att morgondagen blev fylld av något helt annat och möjligheten att göra det där man skulle ha gjort inte längre finns? Jag gjorde det mer ofta förr. Till och med i höstas när jag borde vetat bättre, men ju längre tiden går dess mer sällan gör jag det nu. Tror jag. Hoppas jag.

Men hur fångar man en dag egentligen?

Jag funderade länge och gick tillbaka till de dagar och minnen som jag vet att jag redan då ville fånga. Min bröllopsdag är lika klar och tydlig som om det bara var igår, men andra dagar då jag vet jag varit lycklig, då jag vet att jag gjort något jag ville minnas för evigt... vart har de tagit vägen? Har jag verkligen lyckats fånga dem?

Jag kommer ihåg en speciell kväll, jag var runt 20 år och på fest i någon liten intim lokal på högskolan. Jag kommer ihåg kläderna jag bar, jag vet att jag kände mig vacker, jag hade fantastiskt roligt och jag var lycklig. Jag minns att jag dansade med olika killar hela kvällen och när jag inte orkade dansa mer så var det någon som erbjöd sig att bära mig till dansgolvet...

Men jag kommer inte ihåg känslan. Jag kan inte känna den där lyckokänslan, eller känslan av att vara nöjd med sig själv. Jag kommer inte ihåg hur det kändes även om jag "förstår" känslan. Vad värre är att jag inte kan se människorna framför mig, eller höra fåglarna som jag kommer ihåg kvittrade när vi på morgonkvisten gick hemåt.

Detta är ändå ett förhållandevis skarpt och tydligt minne men det finns så många andra tillfällen som inte finns kvar lika tydligt och ändå vet jag att en gång så trodde jag att jag aldrig skulle glömma.

För inte allt för många år sedan, kanske 6-7, bilade jag tillsammans med mina föräldrar genom Europa. Jag kommer ihåg att jag var helt uppfylld av skönheten runt mig när vi kom till Alperna och i baksätet satt jag och tog säkert hundra bilder för att vara säker på att kunna bevara minnet av det vackra och känslan av det intryck skönheten gjorde på mig (det var före digitalkamerans tid).

När jag nu tänker tillbaka och försöker se det vackra, som jag en gång var säker på att jag för alltid skulle kunna frammana bilden av, så kommer inga synbilder till mig. Jag minns resan ungefär som när man tittar i ett fotoalbum och studerar bilderna. Stillbilderna är sekvenser som är utskurna ur helheten och väsentliga detaljer saknas. Delar av bilden har bleknat och suddats ut. Jag kommer ihåg men ändå inte, alla små perfekta detaljer som jag vet att jag en gång trodde skulle finnas i min personliga bildbank är för alltid borta. Jag kommer ihåg fotona jag tog snarare än verkligheten. Trots att jag en gång trodde att jag för alltid skulle komma ihåg varje sekund av den där resan och varenda bild. För jag fångade verkligen de dagarna.

Precis så som jag tror att jag gör varje dag idag.

Men gör jag det egentligen, fångar dagen? Kan man någonsin göra det? Kan den någonsin fångas och återupplevas eller spelar minnet oss ett spratt? Vi kommer ihåg ATT men inte HUR. Jag kommer ihåg att jag sett och beundrat något för dess skönhet men kan inte frammana minnesbilden av det vackra längre. Jag kommer ihåg att jag känt men jag kan inte plocka fram känslan och återuppleva den igen. Jag VET men kan inte komma ihåg känslan...

Jag skrev en gång att jag samlar på minnen likt pärlor. Ibland blir jag rädd för att det inte går att samla på minnen och intryck för med tiden bleknar de och det som skrämmer mig mest är att mitt synminne bleknar först.

Så går det egentligen att fånga dagen eller är det kanske så att det enda man kan göra med en dag är att försöka fylla den med sådant som ger en störst glädje just i den sekunden? För när allt kommer omkring så finns det bara en enda sekund man till fullo kan äga?

Jag avslutar dessa djupa tankar med en utmaning till alla som orkat läsa till slutet:

Berätta för mig, i din egen blogg eller här, hur fångar man en dag? Hur fångar du dagen?

BloggRegistret.se

6 kommentarer:

Anonym sa...

Hej!
Jag försöker leva efter att fånga dagen. Det är när jag tar dagen som den kommer. Tänker inte bakåt och inte framåt.
Summerar ibland mina dagar när det blir kväll och skriver då på min blogg.
Mår bäst här och nu!
Ha en bra dag!

Anonym sa...

Alltså, hm, det var långt detta...

Och det är flera delar i det hela...

En del är att när jag hamnade i allt mitt, förra hösten, så tappade jag allt bildminne, jag kunde inte längre "se saker" framför mig eller "frammana" en bild, inte heller drömma i bild. Det var naturligtvis på grund av chocken jag utsatts för samt depressionen... Jag kan fortfarande inte detta fullt ut men det har kommit tillbaka...

En annan del är att i och med att man (förhoppningsvist) utvecklas och växer med livets dagar på nacken så förändras minnesbilderna, känslan du talar om.. Känslan av minnet blir mer förenligt med vem du är idag och mindre med den faktiska känsla du upplever att du hade vid själva tillfället... Därför är minnen inte en faktiskt återgivning av det som var utan din bild idag av hur det var...

Sen att "fånga dagen" är nog högst individuellt men för mig så är det att samla på de dagar jag kan känna att dagen trots allt gav något, behöver inte vara mycket men att jag kan känna att det var en dag värd att leva ändå... I slutändan hoppas jag att jag ska kunna se tillbaka och känna att dessa dagar var övervägande och att jag känner mig tillfreds med mig själv och mitt liv och leverne...

Dubbelörn sa...

Det var mycket så här på morgonen;) Men för mig är minnet ingen hårddisk med exakta bilder. Kommer ihåg när sonen några år efter lillens bortgång gråtande kom till mig o sa att han längre inte kunde komma ihåg hur lillebror sett ut. Men det är inte viktigt att exakt komma ihåg, det är minnet av känslorna för lillebror som är det viktiga. Jag kan komma ihåg känslan av barndomslyckan på julafton, friheten som tonåring på tågluff, mina roliga jobb, roliga vänner som man haft osv.

"Fånga dagen" är för mig också mer som Marias tankegångar. Det är inte så mycket vad jag gör idag för att dagen ska bli så otroligt värdefull. Utan mer att njuta av det lilla i dagen. Som i natt se fullmånen genom sovrumsfönstret, kliva upp o bara njuta av den, känna min käras hand i natt, solens varma strålar när jag går ner till brevlådan på morgonen, mysig stund vid datorn o kika runt hos mina favoriter, se en glad son istället för en sur son(!), glädjen över vänner som kommer till helgen, planering för renoveringarna osv osv... Det är det där alldeles vardagliga små lyckohändelserna som jag vill "fånga", ta tillvara, uppskatta. Så varje dag har nog på detta sätt haft något som gjort mitt hjärta varmt... Så fånga dagen för mig blir att se livet för vad det är, en rad av dagar som vi människor ska förstå att uppskatta för att vi får dem alls, överhuvud taget... för somliga blir dessa rader av dagar betydligt kortare än för andra...

Kramar till dig som som är en av de saker som ger mig "fånga-dagen-feeling" *ler*

Mirja sa...

jag är impulsiv och gör saker som jag känner för utan att reflektera för mkt. Men ibland är jag kass och drar på saker oxå, men då handlar det nog mer om att de sakerna inte är sådär jätteintressanta kanske :)

Ella sa...

Gunilla
JAg tror att du gör rätt. Fast det är svårt ibland.



Maria
Du har helt rätt om minnesbilderna, v isst förändras de och får en annorlunda betydelse när man utvecklas...

Jag tror att jag gillar din definition av att fånga dagen.



Dubbelörnen
Nej, minnet är ingen hårddisk och det är väl egentligen tur det. Fast ibland önskar jag att jag kunde bestämma mer över vad som ska fastna och vad som ska raderas.

Du skriver så vackert om att fånga dagen. Precis så är det, varje dag vi förstår att uppskatta att vi fått den alls... Så är det.

Tack... hur jag nu kan göra det *rodnar*



Mirja
*skrattar* Men så är väl det för alla, diska kan ju till exempel vänta till morgondagen...

Anonym sa...

Åh. Jag fångar min dag genom att inte fånga den. Det går...ibland. På något sätt tror jag att när man anstränger sig att etsa in något i minnet för att inte glömma det - så upptas man av ansträngningen istället för att njutningen. De bästa stunderna jag haft har varit de där jag inte tänkt så mycket utan bara upplevt, här och nu. Och det kan man ju alltid göra. Minnet blir ändå inte lika bra som nuet - tycker jag. Men självklart har jag minnen som är fantastiska på sitt sätt - och minnen som blivit mer och mer fullödiga allteftersom tiden har gått. De har liksom fått en annan känslomässig botten ju äldre jag blivit. Lustigt, men sant. Men det är ändå nuet som ger mig den där härliga känslan. Och det är genom att uppleva nuet som jag kan uppleva mina minnen mer levande. Låter nog litet knepigt är jag rädd, men så tycker jag att det är för mig.