måndag, augusti 13

Möjliga och omöjliga jämförelser

Jaha...
Så är jag är igen, i samma tankar som ett antal gånger förr. Ibland undrar jag om hjärnan fastnat i samma hjulspår eftersom jag har ett sådant behov av att ständigt återvända till vissa saker. Ibland, som nu beror det på att jag läser något eller hör någon säga något och genast är tankarna igång.

Jag möts förhållandevis ofta av kommentarer, mer eller mindre sagda i klarspråk, som går ut på att; "ja, jo, jag har ett litet handikapp eller sjukdom men det kan jag inte ens nämna inför dig för du har det så mycket värre".

Man kan aldrig jämföra handikapp eller sjukdomar (jag vet, det heter funktionshinder), jag försöker säga det om jag har möjlighet, jag försöker förklara att man har rätt att känna sig ledsen över hur lite eller hur stort som helst för det är bara ens egen sorg/smärta/förlust man faktiskt kan känna. Man kan inte jämföra med andra.

Att jämföra med andra för att känna sig mindre ledsen över sin egen begränsning eller frustration kanske funkar i den mån att man får lite distans till sig själv och kan tala om för sig själv att det kunde vara värre, men det gör inte begränsningen eller känslan mindre. Eller lättare.

Det är vad jag brukar säga och tänka.

Men nu har jag som sagt funderat mer på det hela. På VARFÖR jag egentligen tycker så. Varför jag är säker på att det är så. Jag brukar ju tycka om att analysera saker och företeelser, och det är det jag gjort.

Jag tror att när man drabbas av något svårt, som en sjukdom eller ett handikapp som innebär att man måste lära sig att leva på annat sätt än man gjort förut så finns det två delar i det hela.

Det ena är det rent praktiska.
Jag måste lära mig att klara av vardagens alla praktiska delar som blir mer och mer komplicerade. Jag måste hitta på knep och lära mig nya sätt och jag måste ibland till och med kanske erkänna att vissa saker kan jag inte hitta knep för utan behöver hjälp med.

I allt det praktiska kan man nog säkert jämföra sig med andra. Det är till och med ganska lätt. Det är krångligare för mig att klara saker som att sortera tvätt, hitta saker, läsa, skriva mm än för många andra. Så är det bara. Andra saker är lättare för mig än för andra med andra sjukdomar eller till och med samma sjukdom.

Den andra delen är det känslomässiga.
Det är det som gör varje jämförelse mellan olika sjukdomar, handikapp och andra irritationsmoment i tillvaron fullständigt bortkastade, för vi är ju alla individer och alla upplevelser är tolkade utifrån egna erfarenheter, drömmar, önskningar, hopp och känslor. Det är bara vi själva som kan säga vad vi känner.

I det avseendet kan jag inte ens jämföra mig med någon som har exakt samma sjukdom, exakt samma synskada för vi har inte samma tidigare erfarenheter och känslor.

Jag inbillar mig att någonstans blir det känslomässiga svårare att hantera ju mer känslor man har för det man förlorat. Jag kan bara ta mig själv som exempel. I många år åkte mina föräldrar världen runt för att de var som besatta av att se allt som är vackert, både i naturen och det människan skapat. Jag blev alltid tillfrågad om jag ville följa med men tackade alltid nej för för mig hade det vackra inte någon större betydelse, jag var upptagen av helt andra, mer ytliga saker. Det var inte förrän jag började fotografera som jag började se världen på ett helt annat sätt. Jag tror att om jag hamnat i samma situation jag är nu då, innan jag började inse hur mycket skönhet det finns i världen, så hade nog kanske min sorg och känsla av förlust inte varit så stor... bortsett från skapandet förstås...

Missuppfatta mig inte, jag vill inte förringa någon annans förlust eller sjukdom/handikapp, jag menar bara att kanske finns det en orsak till att vi upplever våra förluster så olika. Att det är jäkligt opraktiskt att ha ett handikapp/sjukdom är en sak, vad man känner för det är en helt annan... Och där med så måste jag också dra slutsatsen att alla kanske inte förstår varför jag är så vansinnigt upprörd över det jag håller på att förlora för det kanske inte är så betydelsefullt känslomässigt för alla som för mig.

Ähum... jag kanske kommer att få ta tillbaka en del av detta när jag läser eventuella kommentarer...

11 kommentarer:

Anonym sa...

Att jämföra sitt funktionshinder med andra är ganska meningslöst, själv är jag döv på ena örat, en handikapp för mig, men som drängen sa som satt på sin task: "En vänjer sig".
Visst kan man tänka på att andra har det värre, men det bästa enligt mig är att som drängen, vänja sig och gilla läget!
En dålig jämförelse? Visst, jag vet, men ändå!!

Men det är ju knepigt med funktionshinder, helt normalt att analysera sina känslor inför det, sen har ju du då ett funktionshinder som är nånting jag absolut inte kan föreställa mig!

Att acceptera är dock (tror jag) viktigt för att kunna gå vidare!!


En kram kommer HÄÄÄR!

Anonym sa...

Jag tror lite som Micke och jag upplever ofta samma saker som du, Ella... Man nämner inte alltid för mig eller oxå så kommer vi till det "ryck upp dig stadiet"...

Människor frågar mig om varför jag nekar operation och vill inte förstå att jag hellre står ut med yrseln än blir döv, att jag hellre står ut med att må så här än att jag förlorar all balans och kanske inte ens kan gå längre och vara stendöv.

Ibland när jag säger det så kan jag nästan känna hur man menar att det är mitt eget fel att jag mår som jag gör... Men dessa kan ju inte se hur viktigt det är för mig i mitt liv att höra så länge jag nu kommer att kunna det och även om min hörsel kommer att försvinna så kommer jag aldrig att bli helt döv om jag låter bli att operera, balansen kommer att försämras och det vet man inte hur mycket men så länge jag avstår kirurgiska ingrepp så finns den magiska möjligheten att jag kan bli frisk, visserligen med viss hörselförlust och med sämre balans men ändå...

Men då vid dessa tillfällen så kan jag nästan känna mig skyldig för att jag inte hugger all teknik, förstör mina organ och slipper yrseln, jag kan inte, för jag kan inte sluta hoppas och ändå har jag som Micke säger accepterat, så som situationen är idag men jag är inte där att jag är beredd att förhandla...

bollebygdsbo sa...

Ella.
jag tror att jag delvis kan fatta vad/hur du menar.
Man kan ju bara sakna sådant som man varit medveten om, bara sådant som betytt mycket för en.
Jag saknar den ork och den glädje som jag hade innan jag blev sjuk.
Därför tror jag att jag begriper dig lite grand.

Prata du på, det hjälper även oss andra som läser din blogg.
tack.

Ella sa...

Micke
Vad kul att du tittade in igen, jag har saknat dig!

Gilla läget och acceptera däremot... det är jag tveksam till. Vänja sig, lära sig att leva med det ja, men tycka om och acceptera... NEJ! Absolut inte. SÅ långt tror jag aldrig att jag kommer eller ens vill komma.


Maria
Jag förstår dig fullständigt att du nekar operation.

Jag önskar att folk bara ville acceptera att de aldrig kan sätta sig in i en annan människas känslor...


Bollebyggdsbo
Ja i alla fall så saknar man mer ju mer det betydde eller hur? Ganska naturligt egentligen ,)
Jag förstår att du saknar din ork och glädje, det kan jag begripa till fullo.

Anonym sa...

Ella; hm... jag är ganska så övertygad om att om man fick en lista att välja mellan så skulle nog faktiskt synen vara rätt så högt upp i topp över sådant som man INTE vill mista.
Det är en livskris för dig och du har all rätt i världen att försöka ta dig ur den, ja, delvis leva med den, men att det behövs ältas och klagas kan det nog inte finnas någon som förnekar.
Att jämföra är ju helt omöjligt. Till och med människor som har samma åkomma kan ju reagera på så många olika sätt liksom. *ler*
Styrkekram från mig till dig.
//Lallis

Elisabeth sa...

Som vanligt så skriver du ungefär som jag tänker...jag fattar inte hur du lyckas med det??

För precis som du skriver, vi är alla individuella varelser.. och det som kanske är en ren katastrof för dig - är överlevnadsbart för mig! Medan någonting annat som skulle drabba mig,och vara en katastrof... skulle för dig vara hanterbart!

Som du kanske vet så har jag ända sedan jag var liten varit dödens rädd för att bli blind, och jag trodde länge i min dumhet att de var nog de flesta människor rädda för... ända tills jag en dag frågade min pappa vad han var rädd för: "Att bli döv, tänk dig att inte kunna höra musik, fågelkvitter, vinden när den blåser" var det svar jag fick. "Men skulle du inte tycka att det vore värre att bli blind", frågade jag. "Nej, var jag tvungen att välja så skulle jag hellre välja att bli blind",svarade han. Först förstod jag inte alls.. men sen insåg jag ju, att för min pappa var det nog så.. för han, som varit musiker i hela sitt liv, skulle det vara en total katastrof att aldrig få höra musik igen.. medan det för mig inte alls skulle innebära samma förlust! Så... precis som du skriver..den känslomässiga förlusten drabbar utifrån vilka vi var/är tidigare, innan förlusten drabbade oss...!!

Ja, det blev ju ingen intelligent kommentar av det här.. (o märker du hur tårarna droppar ner i kommentaren bara för att jag pausar och ser "Extreme Home Makeover" mitt i det jag skriver..)utan jag håller helt enkelt med inläggsskrivaren...

Ha det bäst..Kram..

Ella sa...

Lallis
Tack...
He he.. jag är ganska bra på att älta.
Men annars ävi nog ganska eniga skulle jag tro.


Elisabeth
Jo intelligent var precis vad det blev. Jag håller nog faktiskt med dig, jag skulle nog också föredra dövhet framför blindhet men så är jag ingen musiker diret (århundradets underdrift).

Å, är det det nu? Snyftprogram klarar jag inte, då skriker jag över allt annat med...

Anonym sa...

Hoppet är väl det sista som lämnar en människa!
Att acceptera är inte samma sak som att ge upp!
Kramen kommer HÄR igen!!

P I F F L A N sa...

Jag håller med dig. Man kan inte jämföra smärta, allting är relativt, jag förstår precis hur du tänker för jag tänker på samma sätt själv. En stor kram!

Ella sa...

Micke
Det kanske beror på vad man lägger i acceptera? Men nej, det är inte att ge upp.


Pifflan
,) Kram tillbaka.

Anonym sa...

Det är nog svårt att jämföra handikapp och sorger över förluster. Det enda som betyder något är, tycker jag, de känslor man faktiskt har. Det är nog hemskt individuellt hur stor en sorg är. För mig skulle det vara fruktansvärt att förlora rösten - inget kul för någon naturligtvis - men för mig har rösten betytt...mer än något och någon annat/annan jag kan komma på. (Tills jag träffade J förstås :-) )Nu är rösten och sången inte lika viktiga längre som de var en gång. Men fortfarande tror jag att rösten och att sjunga är så mycket en del av MIG. Som ett livselixir eller något. Ju större kärleken till det man förlorar är desto större blir sorgen. Så tror jag. Vare sig det gäller kroppsliga förluster eller människor. Så att ta sina känslor på allvar och se dem för vad de är - det är sann kärlek för mig. Till livet och till själv - vad det än handlar om för känslor. Jag tycker man skall ta sig rätten att känna allt man känner - vare sig det är glädje, ångest, sorg, ilska.