tisdag, augusti 28

Fem i fem...

Det var då hon äntligen ringde. Hon med tiden. Man kan ju nästan undra om hon inte gjorde det för att jävlas med mig så att jag fick gå omkring med fjärilar och ont i magen så länge som möjligt.

Nu vet jag iof inte om jag fick mindre ont av att få veta att det redan blir på torsdag! Torsdag! Det är ju bara en dag kvar! Jag fattar inte hur jag ska överleva denna väntan och sedan operationen och sedan... Vem vet?

Jag vet att jag låter otacksam men ändå. Jag är rent ut sagt skiträdd för operationen. Efter alla jag varit med om vid det här laget och ingen enda som gått planenligt...

Hur är det egentligen tänkt att man ska orka med allt detta psykiskt? För varje gång blir det värre och den här gången, med allt detta innan… det känns helt ärligt som att flyga till månen i luftballong. Men jag antar att jag kommer att överleva… tyvvärr…

BloggRegistret.se

14 kommentarer:

Anonym sa...

Isabelle och du beskriver våndan av att vänta så bra och tydligt. Jag kan förstå hur hopplöst jobbigt det är. Men håll ut en stund. Dagarna går ... och de brukar gå fort. Kram!

Anonym sa...

Jag förstår Ella, det bästa vore om torsdagen redan var avklarad och dagarna efter det oxå...Pjuff bara så var du framme vid resultatet... För egentligen tror jag att det för dig såsom så många andra, däribland mig själv. så är det resultaten som hela tiden kommer närmare... Håll ut vännen!!!

En bamsekram till dig men avslappning!!!

Ella sa...

Christina
Jo de går fort, nästan alltid...

Kram


Maria
Just det, spola fram tiden liksom.

Jag satt precis och skrev mail till dig ,)

Kram

Anonym sa...

Jag vet inte vad jag ska säga.
Jag försöker och försöker tänka mig in din situation. Väntan på egna operationer har jag upplevt, men då har jag varit så himla sjuk att allting liksom varit likgiltigt. Oro inför resultat av operation har jag upplevt men då som bredvidstående anhörig.
Detta som du går igenom kan jag inte greppa fullt ut.

Jag kan bara säga att jag tänker på dig varje dag och att jag följer dig i tanken genom nattens oro, operation och tiden efter.

bollebygdsbo sa...

Det kommer att gå bra.
Du vet att vi alla tänker på dig, det finns plats att tänka på många samtidigt, som tur är.

Kramar från mig också

Annika sa...

Oj, vilken dag du haft! Massor av väntan och frustration och när besked om tiden kommer så blir det 280 knyck på tankar och känslor och oro.
Å jag säger som En liten tant:Detta som du går igenom kan jag inte greppa fullt ut.
Å slå mig inte nu - men jag tycker nog att det verkar bättre att få operationen nu än i oktober. För då hade du nog varit så slutkörd psykiskt av väntan att det kunnat påverka orken till återhämtningn efter operationen. Nu tycker du förståss att du redan är slutkörd, att det är ett rent helvete som drar igenom dig just nu och det är det säkert. Men tänk att hålla på så i ett par månader till! Ibland är det bättre att "ta skiten nu". Jag tror att det här är ett sådant "ibland".
Min hjärna kommer att vara i full gång de här dagarna för att sända alla positiva vibbar till dig som jag mäktar med. Å några kommer med jämna mellanrum att gå till C - han kan nog behöva det för din din oro och ängslan den delar han ju. Glöm inte att släppa in honom!
Ella,det här är något du måste göra och det kommer att gå bra! Jättekram på dig! (

Anonym sa...

Jag förstår(tror jag) hur du känner dig. Du vill och du vill inte.
Det är ju jättebra att det blev på torsdag.. om man jämför alternativet oktober.. men ändå är det med liiite för kort varsel för dig såklart eftersom att du förmodligen känner att du behöver ha lite tid för att förbereda dig mentalt framför allt.
Kramar i mängder, gumman.
/Lallis

P I F F L A N sa...

oj,oj...det gick snabbt! Men vad bra att du slipper sitta i flera veckor och oroa dig för att din syn bara ska bli sämre vecka efter vecka för att du inte fått tid för operation...
Det kommer att gå bra. Stor kram!

Ella sa...

En liten tant
Tack snälla. De orden gör mig alldeles varm inombords.



Bollebygdsbo
Tack. Alla tankar känns i det här läget ,)


Annika
Ja du har helt rätt, detta är bäst, det kan inte bli bättre men jag är ju livrädd ändå... Å andra sidan så försämras min syn så snabbt nu så snart har jag inte så mycket att förlora heller. MEN, det är ju logik sedan handlar det om att glömma känslorna som blotta ordet sjukhus framkallar...

Gulle dig som tänker på C också. Han får ta allt skit nu, den stackaren, mer än vanligt alltså. Mina humörsvängningar går i raketfart, min panik... allt. Det är helt klart inte att leka med.


Lallis
Exakt, jag vill men inte.
Jag tror faktiskt inte jag klarar av att förbereda mig mentalt längre. Inte så att det blir lättare i alla fall...



Pifflan
Ja det är bra att slippa vänta och bli sämre i vänta på.

Jag hoppas att det kommer att gå bra.

Anonym sa...

Precis som En liten tant, kan jag inte greppa din situation. Men precis som henne, kan jag ändå någonstans förstå.

Jag har också valsat runt i sjukvården, tampats med oempatiska läkare och väntat på besked.

Jag vill inte jämföra. Det är egalt.

Men jag vill att du ska veta, att jag någonstans förstår. Och att jag bryr mig.

Dagen närmar sig, men väntan blir mindre. Och därmed ovissheten.

Vänner, du finns i mina tankar!

Anonym sa...

Ella ... Jag menar förstås VÄNNEN -singular! Förlåt!

Elisabeth sa...

Ella.. jag kommer in lite sent (o hur nytt är det då..??) på din blogg nu! Kommer in imorgonbitti igen! Men jag måste bara få säga - att det går inte en endaste dag utan att jag tänker på dig!
Hoppas du/ni får sova inatt.. så mycket oro och tankar, sorg och rädsla som kommer i natten.. men hoppas ändå att ni ska finna några stunder av lugn och ro... du/ni behöver dem nu!!
Hörs imorgon bästa vän... varma varma kramar...

Anonym sa...

Inte mycket kan jag säga. Bara skicka en kram igen. Dem kan man aldrig få för många av.

Anonym sa...

Förstår din oro, och önskar att detta inlägg var skrivet efter operationen.Så du slipper våndas och brottas med tankarna och rädslan. Du ska se att allt kommer att gå bra.