måndag, augusti 6

Dimma

Jag skrev att jag skulle göra en sammanfattning av helgen och det tänker jag också göra för jag behöver komma ihåg tankarna. Alla... Vilket innebär att det kommer bli ett långt inlägg. Möjligen flera.

Det är lördag natt och jag ligger vaken i mörkret. En lång, lång stund ligger jag där bara utan att våga röra mig av rädsla för att mitt huvud kanske sprängs i tusen bitar då. Har jag tur så kräks jag bara upp middagen.

Jag är rädd.
Eller kanske mer panikslagen.

Jag intalar mig att jag haft denna huvudvärk en gång förut och försöker komma ihåg vad som då hade utlöst den. Jag väntar på att det ska gå över, eller på att jag ska våga resa mig upp och gå ut för att hämta en av de där starka tabletterna jag har. C ligger bredvid mig och andas tungt och fridfullt. Jag funderar på att väcka honom men jag drar mig för det för jag vet att han är än mer ologisk på nätterna än vad jag är och om jag väcker honom för att be honom hämta smärtstillande kommer han utan tvekan att gripas av panik. Jag kan inte hantera hans panik just nu.

Slutligen bestämmer jag mig för att gå upp. Biter ihop. Blundar hårt. Att koncentrera sig på att hitta är näst intill omöjligt men att tända är uteslutet. Inte för att C skulle vakna utan för att ljuset skulle göra allt värre. Men till slut hittar jag till köket, hittar tabletterna som ligger i en burk jag genast känner igen med fingrarna, exakt på den plats jag ställt dem sist. Ett av vinglasen från i kvällen innan faller ner i diskhon och går i tusen bitar när jag letar efter något att dricka ur. Det känns som om skallen också går i tusen bitar i den sekunden. Jag håller andan och lyssnar efter C:s muttrande men inte ett ljud hörs som väl är.

Jag fumlar och snubblar tillbaka, lägger mig och väntar på att tabletten ska verka, huvudvärken lättar så småningom, det allra värsta försvinner och jag slumrar till medan jag känner biverkningarna komma.

Några timmar, eller kanske många timmar senare kan jag inte ligga kvar längre. Huvudvärken har lättat även om hjärtat fortfarande slår i dubbel hastighet. Jag går upp, ställer mig vid fönstret för att titta efter vilket väder dagen kommer att bjuda på.

Jag möts av en helt ogenomtränglig vit sörja. Jag ser inget. Inte buskarna utanför, inte grannens röda bil vars tak brukar synas eller grannens övervåning. Mitt lilla hål är helt igentäppt med något vitt och ogenomträngligt.

Tusen tankar far genom huvudet i den sekunden eller kanske tusendels sekunden. Återigen grips jag av panik som förlamar mig, gör mig stum. Jag vill skrika på C jag vill springa min väg men jag står kvar och ser mig omkring, blicken far åt alla håll och inget av det jag ser, eller snarare inte ser, kan jag ta in. Jag blundar, försöker andas. Försöker tänka. Jag visste ju att den här dagen skulle komma men inte nu, inte idag inte än!

Jag är inte färdig än, jag har inte sett klart! Jag har inte hunnit med. Jag är inte redo!

Kommer jag någonsin bli det?

Sedan... långt senare, slår jag upp ögonen och min blick fastnar på min knutna hand. Som jag ser precis lika "tydligt" som igår.

När jag tittar ut genom fönstret är den vita sörjan kvar och med min förlamade hjärna tar det några sekunder, eller kanske till och med minuter innan jag inser att det som skymmer min syn är dimma.

D I M M A

Dimma... Jag är inte blind. Inte än. Jag borde vara tacksam. Glad. Lycklig.

Istället går jag ut ur sovrummet och sätter mig i vardagsrummet och gråter.

Dimma. Höst. Mörker. Slut. Sommaren är över.

20 kommentarer:

MonasUniversum sa...

Å fy farao vilken panik jag skulle få! Tack gode gud att det bara var dimma!

Anonym sa...

Vilken fasansfull upplevelse! Mitt alltihop måste jag ändå uttrycka min beundran för din förmåga att beskriva det som hänt så man sitter här med rysknotter på armarna, håret på ända och håller andan tills man vet hur det gick.

Anonym sa...

Ella. förstår att det var en fasansfull upplevelse men inte är sommaren över, strålande sol och 30 grader varmt idag, du ska se att sommaren kommer att vara framåt oktober...

Anonym sa...

ÄLSKADE SÖTA VÄN. Nu tar jag tag i dig, hårt och ömt och håller om dig jättelänge.

Vem som helst skulle behöva det efter en sådan upplevelse. Att stå där ensam och inse att det gick fortare än vad du hade trott ... å, det kan jag inte föreställa mig. Bara ana.
Kan du göra något av det där ...? Placera dig själv i känslan du hade framför fönstret. Känna efter igen. Försöka ta in och möta rädslan för att den inte ska bli så hotfull?

Ella sa...

Monas Universum
,) Ja tur. SÅ här efteråt känner jag mig ganska löjlig men då kändes det bara hemskt.


En liten tant
JAg trodde att du skulle skriva "mitt i alltihop måste man ändå skratta lite... " för visst var jag snabb med att dra förhastade slutsatser ,)
Tack.



Maria
Nej, idag är det definitivt sommar.



Christina
Tusen tack vännen. Dina ord betyder så mycket.
JAg tror att det är det jag försöker göra, skriva ner och spara liksom... så jag inte glömmer till nästa gång. På något sätt kanske det gör nästa gång lättare... Jag vet inte.

Husbilen Credo sa...

Oh, vad hemskt att vakna med sådan panik. Hoppas verkligen inte sommaren är över vill ha den när vi flyttar tillbaka hem till Sverige i september. Ha de gott /Lifetime

Ella sa...

Lifetime
Jag hoppas som du, att inte sommaren är över riktigt än, och idag är den verkligen inte det ;)

Anonym sa...

Har en blogg om min sjukdom jag med kolla in:
http://www.patrik.zoomin.se
tråkigt allt det där

Ella sa...

Välkommen hit Patrik.
Jag har försökt läsa lite hos dig men har tyvärr lite svårt att hitta. Jag gör ett nytt försök lite senare.

Anonym sa...

Hej igen ... jag drar mig från min egen blogg och den "diskussion" som pågår där haha!

Självklart är det så du gör när du skriver. Dumt av mig att inte tänka på det. Det är oftast en otrolig hjälp att klä sina känslor och tankar i ord. Men vet du en sak ... du klarar allt. Du GÖR det. Du är en modig person som har koll på det som är viktigt. Full av ömhet, kärlek och empati. Med många runt omkring dig som håller upp och emot om du ramlar i sorg eller besvikelse. Glöm inte det.

Anonym sa...

För mig har det också rått dimma. Inte på grund av fel på ögonen. Därför harjag inte varit hos dig på några dagar. Men nu läser jag igen vad du har att komma med. Gillar att vara och läsa hos dig!

K sa...

Sänder dig många VARMA kramar från vardagsrummet och takfläkten!

Elisabeth sa...

Jag har ett fel.. stort fel tror jag! När jag blir väldigt djupt berörd av någonting, något jag ser,hör eller som nu, läser.. då blir jag stum och tappar orden! Det gjorde jag nu.. alla ord känns så futtiga och blir liksom bara svarta bokstäver! Känslan härinne kan liksom inte förflytta sig till pennan som jag vill...
Ella, jag kände din skräck och din rädsla mellan raderna.. såg dimman som fördunklade din syn.. och kände din lättnad när du insåg att det bara var dimma ute.. du skrev så starkt, och tog med oss allihopa i ditt inlägg..!

Ella, jag önskar så så så mycket att jag kunde vara nära och ge dig alla kramar som du ville ha och behövde! Önskar jag hade kunnat vara en sköld för dina ögon.. så att inget mer skulle drabba dem!
Men det kan jag ju inte.. jo, förresten.. det kan jag! Jag gör det i tanken.. jag är där och jag är din sköld!!

Tack Ella, för att du finns.. Kram..

**MY LIFE** sa...

Du skriver så målande att jag känner rysningar på armarna.
Känner igen den där huvudvärken. Den som kommer och får en helt handikappad.
Hoppas allt är bättre nu.
Förresten, idag började grabben på fritids.. HURRA
kram
XENA

Dubbelörn sa...

Vaknade nu på morgonen till denna tjocka vita dimma... o så kommer jag hit o läser detta! Kan så väl föreställa mig den känslan du fick. Men tack o lov så är det bara den gamla vanliga augustidimmman som lägger sig som mjölk över landet.

Vännen kramar om dig....

Anonym sa...

Det är ett grymt öde som du fått. Jag finner inga kloka ord att skriva. Ingen borde få uppleva det du upplever. Jag kan inte påstå att jag förstår vad du går igenom. Men jag vet vad panik vill säga. Jag önskar jag hade kunnat ta dig i min famn i den stunden och gett dig den mjuka avslappnande ansiktsmassagen jag lärde mig på en kurs en gång. Samtidigt skulle jag försöka föra över god energi genom mina fingrar. Även om jag inte är där fysiskt ska du veta att du finns i mina tankar! Kramar...

Anonym sa...

Ella, stor kram till dig.
Kan bara till en pytteliten del sätta mig in i hur fasansfullt det kändes för dig.
Just den där tanken på hur lång tid det är kvar då du kan se lite grand.
Även om jag tror mig veta att du kommer att klara framtiden väldigt bra, så är det jobbigt när man väntar och fasar för vad som ska komma.

Oj, detta blev svamligt, men jag raderar inte i alla fall. Mina tankar kommer nog fram ändå i alla orden

Ella sa...

Christina
Tusen tack!
JAg vet inte om jag har samma tilltro till mig själv som du, men jag måste väl ,)



Smeden
Jag är så ledsen för din skull. Hoppas att det känns lite lättare nu. Men jag vet vad du går igenom.



Magalös
Du sitter väl under takfläkten? Inte i va? ;)


Elisabeth
Men du är ju inte stum ,)
Tusen tack för dina ord. De betyder så mycket. Jag hittar inga ord heller för det jag känner när jag läser det du skriver.



Xena
Ja visst ja, du brukar också få sådant. Är det migrän?



Dubbelörnen
Vilken perfekt beskrivning, det såg exakt ut som mjölk.

Kramar tillbaka.



Gisan
Å, jag tror jag skulle behöva ansiktsmassage idag, det hjälper säkert mot huvudvärken.



Ingela
Inte alls svamligt, precis som du skriver så förstår jag dina tankar. Tack snälla!

Anonym sa...

Åh Ella! Jag fick en känsla av att vara instängd i mig själv på något sätt när jag läste ditt inlägg. Fruktansvärt! Jag tänkte skriva att det var litet dråpligt också - för att det bara var dimma. Men det känns inte dråpligt på något sätt - för jag förstår ju att det är en högst reell skräck du har, att den där dimman skall komma för att stanna. Därför var det så otroligt skönt att läsa att det var en vanlig dimma och inget som satt i dina ögon.
Sommaren är fortfarande här. Det tar nog ett tag innan den försvinner misstänker jag. Idag har vi legat vid havet hela dagen - helt hysteriskt varmt. Men såå skönt! Storkram!!!

Ella sa...

Emma
,)
Ja men visst, så här efteråt när jag fått lite distans så är det ju lite dråpligt. Helt klart. Fast det tog som sasgt ett tag att känna så.
Ja, nu kanske sommaren äntligen är här. Vad skönt det låter att ligga vid havet hela dagen!