Rörd...

... till tårar. Är jag nu.

Alla dessa fina kommentarer, och mail.

Och så finns det folk som påstår att bloggvänner inte är verkliga...

Komplicerad semester

Knepiga drömmar hade jag i natt med. Den ena fick mig att bli så arg att jag var tvungen att gå upp en stund och den andra gjorde mig riktigt upprörd och ledsen. Inte blev det bättre av att det var mörkt i rummet när jag vaknade och lyckades jaga upp mig ordentligt innan C vaknade och hade det sunda förnuftet att tända ljuset genast.

Jag verkar vara inne i en riktig drömperiod. Det kanske inte är så konstigt med allt som händer just nu, med läkarbesöket som var, måndagens titthål och så semestern… Det stora frågetecknet i livet just nu. Nästa onsdag kommer barnen och de ska vara hos oss två och en halv veckor. Det ska bli så kul… bara jag kunde gå upp i rök och tillfälligt sluta existera så skulle nog de också kunna få riktigt roligt.

Vad vi än pratat om att göra kompliceras tillräckligt om jag är som jag är i vanliga fall, men nu... vissa saker är bara att glömma. Sådana saker som vi pratat om länge att göra med barnen på semestern. Som att åka till Liseberg, Kolmården, Skara sommarland…

Även i normala fall är det jobbiga platser för mig med tanke på alla människor men det är sådant jag gärna står ut med för det är så kul… Speciellt Liseberg som jag är tokförtjust i. De förutsätter dock att man kan röra sig lite mer obehindrat än vad jag kan just nu och vad C än säger så känner jag mig bara som ett enda stort besvär hur vi än gör. Följer jag med så blir det jobbigt, stannar jag hemma så blir inte det bra…

Tänk om man bara kunde försvinna ett litet tag, istället för att vara en belastning för alla?

Jag vet exakt vad ni tänker skriva nu. Självklart.

Jag vet med sunda förnuftet att är man en familj så får man anpassa sig till varandra och ta hänsyn till den som kanske för tillfället inte klarar av en viss sak. Det är bara så förbannat frustrerande att tre människor som så sällan får göra saker tillsammans ska behöva bli lidande för en fjärde. Den känslan finns där oavsett vad alla säger och tänker…

Jag drömmer i färg

De senaste veckorna har jag vaknat vid femtiden nästan varje morgon. Det är iochförsig inte alls konstigt eller ovanligt. Däremot har jag vid flera tillfällen lyckats somna om och drömma helt underbara nästandrömmar. Sådana där drömmar som man i viss mån kan påverka med klara och medvetna tankar, fast ändå inte… Är det någon mer än jag som har sådana ibland? Det är ungefär som när man får början på en novell och måste avsluta den själv, för ämnet för drömmen kan jag aldrig påverka. Det bästa med de här drömmarna är att jag alltid ser allt helt glasklart, precis som i livet före.

I morses hade jag en ovanligt skum dröm, lite lätt obehaglig faktiskt. Jag drömde att det var marknad i byn. En sådan där gammaldags, hederlig med sockervadd, tivoli och gamla böcker, nästan lite som en orientalisk marknad (konstig att jag ofta drömmer om marknader, kan det vara för att jag alltid älskat att shoppa och inte kan göra det längre på samma sätt som förr?). Jag gick förbi stånd efter stånd med de mest underbara saker, tyger i alla dess färger och med mängder av mönster, helt glasklara och detaljerade, smycken, kläder, böcker. Allt hade helt sanslöst levande färger och så många små detaljer att jag bara gick med ett enormt leende på läpparna och förundrades över att jag kunde se allt det där för någonstans visste jag att det gör jag inte längre, och att jag liksom inte borde få se allt det där. Att det var ett misstag. Jag var rädd för att jag vilket ögonblick som helst skulle få tillbaka min normala syn och att allt skulle försvinna men det gjorde inte det. Däremot kände jag mer och mer att jag fuskade. Jag var inte blind fast jag borde vara det, fast alla trodde att jag var det och det var meningen att jag skulle vara det. Om någon skulle komma på mig skulle någon, jag vet inte vem, genast stänga av alla synintryck och se till att allt återgick till det vanliga. Jag blev plötsligt rädd och kände mig jagad… rädd för att avslöja mig så att jag skulle kastas tillbaka till verkligheten.

Jag vaknade med världens olustigaste känsla och hade jättesvårt att skaka av mig den.

Undrar om det fanns någon symbolik i denna dröm? Som i Elisabeths spruckna kruka?

Har du konstiga drömmar? Vilken är din konstigaste dröm som du kommer ihåg?

Ocensurerat

Jag har bestämt mig för att lägga till en etikett. Inte för att det egentligen behövs för det som kommer att hamna där kan lika gärna kallas för svammel men ändå.

Ocensurerat blir en ny etikett, under den kommer det inte finnas inlägg som går att kommentera. Bra va? För då vet du ju att det är samma gamla svammel som alltid och du behöver inte ens läsa…

Meningen med bloggen

Jag säger ofta att min blogg är viktig för mig. Det märks nog dessutom ganska tydligt på antalet uppdateringar jag gör per dag och på det att jag till och med lyckats engagera älsklingen utan att han gormar och gnäller allt för mycket. Förmodligen inser han att det är enklast för alla i min omgivning att jag får skriva av mig här istället för att älta allt svårt och jobbigt i det oändliga i verkligheten.

För hur det än är så vet jag att det är svårt för människor att bemöta svåra känslor. Nästan alla blir lite förvirrade när de ställs inför någons känslor över en svår sjukdom eller ett handikapp. Att hitta något vettigt att säga eller ett bra sätt att trösta kan få den bästa av vänner ur balans, i alla fall om de skulle få höra alla de tankar som jag skriver ner här.

För mig är alltså bloggandet ett sätt att skydda mina nära och kära, göra det lättare för dem genom att låta dem slippa de värsta av mitt känslotumult. Dessutom är det ett sätt att bearbeta dalarna, komma upp igen. Bloggen är ett ställe för mig att få skrika på, rasa på, vara arg och förtvivlad utan att behöva censurera mig själv. Ibland känns det som om det skulle kunna vara ett sådant där rum som man har på dårhus, med madrasser överallt så att man inte kan göra sig illa. Detta är nog mitt madrasserade, ljudisolerade rum.

Det var i alla fall tanken från början.

Ju längre tiden går desto mer inser jag att även kommentarerna jag får är en viktig anledning till att jag skriver. De ger mig stöd, de peppar och försöker peka ut ljuset när jag inte kan se det själv. De betyder mer än jag kan förklara.

Att läsa andras bloggar, om andras liv som inte alltid är en dans på rosor ger mig perspektiv. Gång efter annan konstaterar jag att alla har vi våra kors att bära, att det finns människor som har det sämre än jag men har funnit sätt att leva ett bra liv ändå. De ger mig perspektiv på tillvaron och även om man inte ska jämföra så inser jag, allt som oftast, att jag har mycket att glädjas åt, just tack vare att andra delar med sig av sina liv.

I början, innan jag började skriva, var jag tveksam över vilken funktion en blogg fyller och om det kan ge något mer än just att få skriva av sig. Nu inser jag, för egen del, att jag får så mycket mer än bara en ventil genom bloggandet. Jag har fått vänner, fått ta del av andras liv och livsöden, fått tröst och stöd och framför allt möjlighet att se att det finns så mycket mer i världen än bara jag.

Dessutom, sist men inte minst. Jag får vara kreativ, något jag inte trodde att jag skulle känna att en blogg kunde ge känslan av.

Vad är dina tankar om en blogg? Varför bloggar du? Varför läser du andras bloggar? Min?

Jag vet, jag har varit inne på samma ämne förut så om du redan svarat så tar jag inte illa upp om du inte vill återupprepa det igen.

PS:
Glöm inte undersökningen till vänster!

Stor undersökning

På uppdrag av SIFO genomförs i dagarna en större undersökning på denna blogg. Vi ber därför vänligast alla att besvara frågan till vänster.

PS
Är du så modig att du även vågar lämna en kommentar har du chans att vinna en trisslott!

PPS
Använder du blogger och vill ha en egen undersökning så loggar du in här: https://draft.blogger.com/draft, och lägger till ett nytt sidelement som heter undersökning (tror jag).

Funktionen ligger i något som blogger kallar "draft" och de skriver själva att det innebär att det är ett test, det kan förändras när som helst eller tas bort helt, så försvinner undersökningen beror det på det.

Förundersökning och fylleslag

Idag har jag faktiskt lyckats med att ta mig hela vägen till mitt kontor utan att några ilskna möbler eller illvilliga glasdörrar har ställt sig i min väg eller muckat gräl. Men jag har faktiskt fått ge mig. Högst motvilligt men jag hade inget val. Det verkar som att delar av min kropp har en märkig förmåga att styra mina handlingar, ungefär som när män tänker med en viss del av sin kropp fast i det här fallet är det en helt annan del... Män tänker ju ibland med det de har mellan benen, jag har fått tänka med det jag har i benet...

Igår var det inte så kul, varken med glasväggen eller bordet men allt blir ju roligare dagen efter. Idag hade vi riktigt kul åt mig på fikat. Inget är som sann skadeglädje. Det roligaste av allt är att jag just fått höra att vaktis står och stripar glasdörrarna med gul/svartrandig tape. Kommunen kommer att se ut som om den vore avspärrad av polisen för någon typ av brottsutredning. Undrar om man kan inleda förundersökning mot en illvillig glasvägg?

Tänk ändå så mycket besvär man kan ställa till med för sin arbetsgivare utan att egentligen ens anstränga sig särskilt hårt.

Vi var på skadeglatt humör idag, det vill jag lova. 17 000 i skatt för sprit man köpt utomlands var nog bland de roligare inslagen på fikat. Ingen billig bakfylla det där… speciellt inte om man dessutom behöver använda de där tabletterna de gjorde reklam för i radion. Jag menar, det blir förmodligen en hel del bakfyllor om man köpt så mycket sprit att det kan beskattas med 17 000 kronor! Himmel, det måste blivit en ordentlig fyllefest! Fast jag tror faktiskt att det fanns de som blev aningens oroade hos oss, ifall om att deras namn skulle finnas bland de 60 000 som i dagarna krävs på spritskatt.

Tänk så uppfinningsrikt vårt svenska skatteverk är ändå! Undrar vad nästa sak blir som man kan kräva skatt på… toalettbesök gjorda i utlandet? Skitsnack på semestern? Då ligger väl jag risigt till…

En liten tanke

Idag råkade jag faktiskt lyssna på radioreklamen. Normalt sett verkar det nästan som min hjärna stänger av när den börjar men idag var det ett inslag som fångade mitt intresse.

Nu finns det tydligen ett trestegspreparat mot bakfylla!

Wow, det måste ju verkligen vara vad hela mänskligheten har drömt om att få tillgång till. De säger något om forskning och forskare i reklamen, jag kommer inte ihåg den exakta ordalydelsen nu men… Det är inte utan att jag blir lite smått irriterad. Nog för att det är jobbigt att vara bakfull och förmodligen är det ganska lukrativt att forska i något som man kan sälja för dyra pengar men… Allvarligt allså. Finns det inget viktigare att hitta botemedel mot? Typ cancer, aids, diabetes… äsch jag kan till och med tänka mig ett botemedel mot glaukom för att vara riktigt småttig. Vore inte det att investera tid och resurser bättre? Eller är jag bara för gammal för att uppskatta detta mirakulösa forskarframsteg till fullo?

Okej, jag ska i ärlighetens namn ge reklamen en liten eloge, de säger i slutet att man ska låta bilen stå hela dagen efter. Det är bra fast… om du känner dig nykter och pigg är det förmodligen svårt att förstå nyttan med att ta bussen istället för att köra själv. Eller?

Översvämmad

Idag har det vräkt ner här hela dagen. Vi har inte fått någon översvämning som i Småland där inte ens tågen kan gå och dammarna brister men inte är det trevligt. Det är 11 grader och riktigt mörkt ute. Jag kan stå ut med att det är kallt, även om jag självklart skulle föredra 30 graders värme, och jag kan tolerera regnet, men jag har mycket svårt att stå ut med grådasket. När det är såhär så är det ungefär som om någon tagit en våt svamp och suddat bort alla detaljer och konturer. Som väl är är det ingen som kräver av mig att jag ska gå ut.

Så glad som jag var igår, ungefär så frustrerad är jag idag. Typiskt va? (och där slutade alla att läsa) Men jag kanske har ett par anledningar… Det första jag gjorde på jobbet idag var nämligen att gå, eller snarare hoppa rätt in i glasväggen. Den där som står där alla dagar och som jag är ytterst väl medveten om att jag inte brukar se. Ibland är den öppen, det är en slags skjutdörr egentligen och inte en vägg, och ibland, när det är kallt som idag är den stängd så att tjejen i receptionen inte ska frysa. Jag måste ha fått hjärnsläpp för det föll mig inte ens in att den skulle vara stängd idag. Undrar hur korkad man kan bli? Synd bara att huvudet inte innehåller kork, eller åtminstone näsan för i så fall hade det inte gjort hälften så ont… Eller givit mig näsblod… Så jag fick helt enkelt åka hem och byta om. Sådant gillar jag… Not!

Väl tillbaka på jobbet så var det ett bordshörn som hoppade ut rakt framför mig och körde på mig i full fart rätt in i låret. Nej då, ingen fara, gjorde inte ont alls… Stjärnorna jag såg var ganska vackra åtminstone. Sedan ska vi inte tala om alla kolleger som fått för sig att sitta på sina kontor och kura skymning. Helt omöjligt att veta om man talar till en tom stol eller ignorerar en livs levande person… Skumt det där…

Till slut var jag i alla fall så trött på hela situationen att jag bestämde mig för att nu får det banne mig vara nog. Det är dags att skippa kryckorna oavsett vad någon tycker, inklusive knäet… Inget populärt beslut kan jag meddela men efter ett par smärtstillande gick det nästan riktigt bra. I alla fall ett tag. Jag slapp att krocka med några fler glasväggar och det är inte helt föraktligt. Däremot behöver jag väl inte påpeka att det inte känns helt bra just nu…

Fast jag ska inte bara beklaga mig, jag har varit sanslöst produktiv idag mellan alla missöden. Det är en massa saker som blivit gjorda och en himla massa människor som fått springa benen av sig för min skull. Ganska trevligt faktiskt… att ge order alltså. Så egentligen tog jag det ganska lugnt på jobbet, sedan kan man diskutera om det verkligen var så lyckat att stå och laga mat och steka pannkakor… Fast ibland är det ganska trevligt att stå för översakningarna istället för att bli överraskad. C älskar pannkakor. Har jag nämnt det?

Sovit gott

Jag somnade som en stock klockan nio igår kväll. Undrar om det var vinet eller natten/dagen innan. Hur det än var så var det ganska skönt att vakna upp efter en hel natt och märka att man försovit sig! Det har inte inträffat sedan… sedan livet före faktiskt.

Så mycket kan alltså de små miraklen göra. Tänk om man kunde få flera sådana? Små mirakel alltså. Jag vaknade bredvid ett stort mirakel. Ett snarkande mirakel som börjar bli riktigt duktig på att skriva ord som gör mig tårögd upptäckte jag nyss.

Idag är det däremot en helt annan dag och det är dags att börja jobba. Hårt. För jag har en hel del att ta igen efter den gångna veckan.

Ha ha… detta var typiskt ett sådant inlägg då man egentligen inte har något att säga… Ska försöka tänka ut ett mer tänkvärt ämne till nästa gång. Till dess önskar jag alla bekanta och obekanta en riktig skön dag!

Vad har ni för väder? Här regnar det.
Vad har ni för planer idag?

Små mirakel... eller nåt

Det är egentligen märkligt hur man kan bli så glad för så lite som vi blev idag. När vi klev ur bilen på parkeringsplatsen utanför sjukhuset kändes det som om jag inte skulle kunna förmå mig att ta ett enda steg, det var verkligen panik jag kände, den där sorten som gör att man blir alldeles förlamad och har svårt att andas. Världen liksom krymper ihop lite till… C fick dra mig med, lirka och övertala, hade han inte varit där hade jag stannat i bilen, vänt och åkt hem.

När vi gick därifrån så var det en helt annan känsla. Allt annat strul som komplicerar tillvaron just nu kändes plötsligt som vilka petitesser som helst. Totalt ovidkommande. Och då är det inte precis så att det inträffat ett mirakel, eller kanske är det just det som har inträffat fast kraven på mirakel är ganska små numera. Det räcker att få höra att jag inte blivit sämre för att det ska räknas som ett mirakel, kanske för att det är vad jag väntat mig medan tanken på att bli bättre inte ens finns. Visst drömmer jag om det ibland… oft, men det är ju fullständigt orealistiskt. Så jag gläder mig åt de små miraklen. Att inte ha förlorat ytterligare av mitt synfält och att trycket ligger helt okej. Vilken känsla… Wow… det är som sagt säkert första gången det inträffat sedan hela den här karusellen började. Man lär sig snabbt att vara ödmjuk…Och tacksam för det lilla (även om jag vet att du inte tycker att jag är det).

Fast i ärlighetens namn så var det bara delvis goda nyheter. Det finns ett litet moln på himmelen men det var något som jag vetat om länge och som jag egentligen bara väntat på att få höra. Som ett brev på posten nästan… skumt uttryck det där, måste härstamma från en tid då posten faktiskt var pålitlig, vilket den inte är nu… Hur som helst, har jag tur kanske jag inte behöver tänka på det där brevet förrän till hösten. Hoppas, hoppas… Hoppas att jag kan förbereda mig till dess så att jag slipper hamna i botten av gropen igen.

Just nu känns det däremot som om man just fått ett uppskov, vunnit lite tid. Helt oförberett. Jag är ofattbart glad just nu… Vilket tyvärr inte betyder att jag kommer att vara glad och nöjd resten av veckan för detta med knäet är ganska så nervpåfrestande… Dessutom så undrar jag ibland om vissa av människorna jag träffar är helt senila eller vara helt enkelt vrickade… eller om jag är det… Det är som om de antar att min syn är helt perfekt bara för att jag inte har vit käpp nu. Märkligt… Syns det inte finns det inte? Äsch, jag ska inte reta mig på det just nu, men jag tänker berätta en dag snart för det är så urbota dumt bara…

Min kära man däremot har varit helt fantastisk. Medan jag satt och jobbade för glatta livet i eftermiddags åkte han hem och fixade en helt underbar middag för oss för att fira att vi inte behövde sörja. Han bara försvann från jobbet utan att säga ett ord. Gissa om jag blev förvånad när jag kom hem? Ja, jag blev nog förvånad redan på jobbet när jag insåg att han försvunnit utan ett ord till mig. Det brukar han inte göra, speciellt inte nu när jag är så beroende av all möjlig hjälp från alla möjliga personer… mest honom…

Så nu har vi ätit en massa och blivit aningens lummiga i huvudet. Kanske därför jag tänker så konstiga tankar som är både glada och sorgsna samtidigt? Jag och vin alltså… Det funkar inte ihop. Dessutom blev jag vansinnigt trött... kan iof bero på den gångna natten och dagens övningar.

Nu ska jag i varje fall önska alla mina kära bloggvänner en god natt för imorgon kommer en helt annan dag. Jag behöver styrka och tålamod inför den med. Jag kommer förmodligen att bli tokig innan detta med knäet är över…

Giv mig tålamod…

Ps
Idag har jag läst hos er alla igen, men jag har inte orkat kommentera någonstans trots att jag är full av kommentarer. Imorgon...

Osannolikt otroligt

Det gick bra.
Nästan helt bra.

Jag är förstummad, förundrad och såååå lättad! Det är första gången jag åker från sjukhuset utan den där klumpen i magen och utan att ha svårt att andas ordentligt. Utan att bara känna för att gråta...

Jag ska inte tänka på det där med nästan, det tänker jag helt och hållet ignorera. Jag ska bara vara glad.

Tänk att man kan vara så glad för så lite. Hade någon sagt det till mig för ett halvår sedan hade jag bara fnyst.

Tidig morgon

Det är svårt att sova nätter som denna. Under de små timmarna kommer min gamla bekant, Paniken på besök. Med sig har han sina vänner, de är inte ett dugg trevliga de heller men det är svårt att hålla dem borta. De bjuder in sig själva, tar för sig och blir högljudda. Gör mig till sitt hem. Jag är för trött för att visa dem på porten.

Jag är inte beredd.
Jag vill inte veta.
Jag har inte förberett mig.
Fast jag borde.
Jag har ju varit med förr.
Jag är van.

Magen knyter sig, en iskall klump lägger sig bekvämt tillrätta. Breder ut sig så gott det bara går. Jag känner den väl. Den kommer följa mig idag, inte försvinna förrän på vägen hem. Oftast lämnar den plats åt något mycket värre… Oftast dyker mina nattliga bekanta upp igen, följer mig hem igen. Jag är för svag för att neka dem lift.


Solen är på väg upp.
Den lyser stor och klar.
Jag hoppas.
Det kanske är ett gott tecken?

Rutiga och randiga...

...orsaker

• Ett telefonsamtal med tid för knäet.
• Ett helknäppt möte, med helknäppa lata idioter som tror att jag ber dem om saker för skojs skull.
• De förbannade kryckorna och de förbannade ögonen i kombination
• Morgondagen som kommer med en ny dom, eller snyting. I värsta fall. Platt fall.
• Spamfiler... igen!
• Midsommarhelgen
• What a wonderful world

Några tänkvärda ord

Beklaga dig gärna
när din kraft är förlamad.
Men inte för länge.
Fall omkull.
Men res dig upp igen
så snart som möjligt.
Gråt du bara
men glöm inte att skratta också.!

/Heinrich Lhotzky

Jag lånade den här.

Trollformel sökes

Jag har gått runt bland mina bloggvänner och sett hur de mår. Tyvärr kan jag konstatera att det är nästan som om det ligger något i luften, något som gör att fler än jag känner sig nere eller har det jobbigt på annat sätt. Tänk om man bara kunde göra allt bra för alla? Finna de rätta orden eller än hellre den rätta trollformeln?

Varför finns det ingett universellt medel som kan ta bort allt tråkigt och trist som drabbar människor? Ungefär som ”Ta Bort” eller ”Wnaish”. Man sprayar lite ur en rosa flaska, stoppar i tvättmaskinen och vips så är fläcken borta… ibland nästan helt. Fast det är klart, det kanske blir lika jobbigt att vara i tvättmaskinen som att stå ut med fläcken…

Jag har smugit hos er alla. Jag har inte kommenterat hos er alla. Idag har jag svårt att hitta ord som känns rätt, för jag känner mig inte rätt (what else is new?). Det har varit många sådana dagar den sista tiden. Det har varit många små saker som blivit till en hel hög med motgångar. Jag försöker att sätta mig över dem, låtsas som de inte stör mig men…

Dessutom måste jag medge att de där spamfiltren känns mer och mer besvärliga och tar längre och längre tid att försöka knäcka. Men som sagt, jag har läst…

Kram till er alla.

Någon som vet?

Har jag drömt?
Jag tyckte precis att jag hört min favoritlåt att gråta till på radion. Flera gånger. Med Rod Stewart??? Kan det vara möjligt eller har jag inbillat mig?

Har han gjort en cover på ”What a wonderful world”?

Jag hörde på radion...

"Some days I feel broke inside but I won’t admit."

Ett år i mitt liv

Ibland känns det som om tiden flugit iväg. Nyss satt jag ensam på en brygga och filosoferade över livet som singel, över den där kärleken som var obesvarad, över nästa fest…. Idag sitter jag här, i ett helt annat liv, med helt andra prioriteringar och med en helt annan framtid än vad jag någonsin skulle ha kunnat drömma om.

Ett enda kort år har gått sedan den där kvällen på bryggan, sedan midsommarfesten… innan allt började. Ett enda kort år… och idag känner jag inte igenmitt liv. Det som var tänkt blev inte och det jag inte ens vågade drömma om, blev.

Ibland, när jag tänker efter känns det som om det gått så snabbt, alldeles för snabbt. Som om vi rusat in i ett förhållande utan att ta någon notis om vad som anses normalt när det gäller tider i ett förhållane. Som om vi är obetänksamma… kanske förblindade av en hisnande förälskelse som snart ska passera, eller vakna upp ur och inse att vi gjort ett misstag. Eller snarare Han har gjort ett misstag.

Samtidigt känns det som om vi levt en hel evighet tillsammans. Som om vi delat en livstid, för så mycket har mitt liv förändrats sedan den där natten på bryggan när jag var säker på att vår kärlek var en dröm. Mitt liv har inte längre några likheter med det liv som hon på bryggan hade. På gott och ont… Och han har varit med, på vart enda steg på denna hisnande resa och delat allt med mig. Han har gått igenom samma livstid och funnits där i varje ögonblick av fruktan, sorg, förtvivlan… och glädje. Det är han som har stått för glädjen.

Så när jag börjar fundera på hur folk uppfattar vår snabba kärlekshistoria slår jag bort tankarna på vad som kan anses som normalt och att vi nog inte anses normala. För åter igen, mitt liv kan inte jämföras med någon annans, vår kärlek är vår.

Det finns ingen som känner mig så väl som han, som vet mina innersta känslor på samma vis som han, på alla möjliga plan. På gott och ont… för det finns inget som gör en människa så svag och hudlös som en förälskelse, inget som gör en så sårbar som riktig kärlek. Och så stark samtidigt. Vår kärlek, hans kärlek har gjort mig stark nog att orka. Så många gånger som jag givit upp, så många gånger har han gått före och dragit mig framåt….

Gång efter gång tvingas jag inse hur skört livet är, hur snabbt allt kan förändras. Hur lite vi kan planera och förutsäga om framtiden. Det enda jag vet är att det är det här livet jag har och jag måste leva det… på gott och ont. På de villkor som givits mig.


Jag kan fortfarande inte begripa varför någon skulle vilja dela mitt liv. Ibland undrar jag om han kanske begick ett misstag… nej, jag undrar det ofta. Ingen av oss kunde ana då vad som skulle hända, hur snabbt det skulle gå. Kanske trodde han som jag, att det aldrig skulle bli så här illa. Kanske insåg han det för sent. Någonstans anar jag att det finns en punkt där kärleken faktiskt övervinner hindren, där kärleken är liksom större än hindren men med facit på hand är det väl tveksamt om han med öppna ögon hade valt ett förhållande med så stora hinder.

Och vad som än sägs eller skrivs om det så kommer den tanken alltid finnas någonstans, mer eller mindre djupt inom mig… som en tagg som då och då gör ont. Den är helt enkelt en del av mitt liv. Förmodligen för alltid.

Vad jag försöker säga är…

Jag är lyckligt lottad som har en man som delar mitt liv. Som vågar dela den, som trots alla hinder ser möjligheter. Som tror på mig. Som är stark när jag är svag.

Jag har en enda önskan, en dröm, utöver de mer orealistiska, att han ska orka vara stark, och orka fortsätta dela mitt liv. Gå med mig på den väg som bara blir svårare och mer och mer begränsad. Jag kan bara hoppas att han inte tappar orken och lusten, för… för honom finns det andra vägar… För mig finns bara denna.

----
Jag har valt bort kommentarerna på det här inlägget.
C, du behöver inte skriva något i din blogg. Jag vet ändå vad du kommer att skriva.

En bra dag, en hemsk vecka på väg

Det blev ännu en bra dag. En lugn dag med lunch hos C:s föräldrar, god mat, gott vin och trevlig, avslappnad stämning. Lagom till solnedgången skingrades molnen och vi satt en lång stund ute på altanen här hemma och såg solen försvinna bakom trädtopparna. Nu har himlen färgats röd och det skimrande gula ljuset lyser upp vårt arbetsrum. Kvällar som denna blir som små glittrande pärlor av minnen som jag försöker bevara. Känslorna, men kanske framför allt ljuset.

Det är nästan lite kusligt, men när jag tänker tillbaka på liknande kvällar och liknande minnen eller på minnen över huvudtaget så ser jag tydligast bilderna framför mig. Det är dem jag mins mer än något annat. En solnedgång, en väns kläder, en bils interiör, en strand, en by, hus, gator, djur… De bilder jag såg då. Jag undrar vad min hjärna kommer att minnas de dagar när jag inte längre har bilderna.

Det är som alltid, jag blir lite mer ledsen och vemodig dagar som denna, eller snarare helger som denna. Den här gången har jag lyckats att tränga bort tankarna längre än vanligt men det är så lätt att göra jämförelser. Det är så lätt att falla i fällan och bara göra de negativa jämförelserna och glömma de positiva.

Fast det har varit en bra dag, som sagt. En bra kväll med. Vi har samlat krafter inför nästa vecka. En vecka som jag fasar för om jag ska vara helt ärlig. Det kommer nämligen inträffa två saker som jag helst vill slippa. Det ena är ett återbesök efter senaste operationen. Jag tror och hoppas att det inte kommer ge några negativa besked men hur många gånger har jag inte hoppats på det? Och hur många gånger har det blivit som jag hoppats? Så med andra ord, det gäller att stålsätta sig och finna mental styrka att ta emot slaget som kommer.

Det andra som jag fasar för är posten. Vilken dag som helst kan brevet från sjukhuset dimpa ned med tid för titthålsundersökningen. På ett sätt vore det skönt att få en tid snabbt och ha det gjort men samtidigt så vill jag självklart slippa att göra det alls. Just nu känns knäet nästan helt okej, inget svullet och jag kan röra det… fast helt okej är det bara tills jag försöker belasta förstås och vad ska jag med ett knä som inte går att använda till att gå?

Usch vilket deppigt inlägg detta blev. Fast jag hade alla planer på att skriva om min trevliga dag och inte om mina otrevliga rädslor och känslor…. Men… tja… Någonstans måste det väl bubbla ut även om jag gör mitt bästa för att lägga på locket och inte besvära andra med allt trams jag tänker.

Nu ska jag sluta tänka trams och hoppa i sängen.

God natt alla goda bloggvänner!

En annan midsommarafton

Det blev ingen vanlig midsommarafton, inte alls en sådan som vi hade planerat och väldigt långt ifrån de midsommaraftnar jag brukar fira. Och ändå blev det en riktigt bra midsommarafton, faktiskt en mycket bättre än vad jag kunnat föreställa mig, speciellt om man betänker omständigheterna. Jag har insett att man inte behöver följa traditioner bara för traditionens skull, ibland kan det bli riktigt bra även om man gör tvärt om.

C var inte så sjuk som jag trodde men det kändes ändå inte helt angeläget att åka iväg till festen och vara utomhus större delen av kvällen in 12 grader och regn. Så vi stannade hemma, åt gott, jag bakade en tårta (på färdiga tårtbottnar visserligen) och C:s föräldrar kom förbi på fika innan de åkte vidare till sina vänner. På kvällen grillade vi under altantaket och efteråt tände vi en brasa och satt inomhus och lyssnade på regnets smattrande, drack gott och bara var.

C fick faktiskt frukost på sängen igår. Skam den som ger sig. Först provade jag att balansera brickan i ena handen och bara använda en krycka men det fungerade inte särskilt bra, sedan kom jag på att vi har en kaffetermos och en ryggsäck. Han blev faktiskt lite överraskad och själv kände jag mig riktigt smart.

Idag har det också regnat hela dagen här. Det är grått och trist ute och en väldigt bra påminnelse om att det vänder nu. Den längsta dagen har passerat och nu kommer snart mörkret tillbaka. Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på vintern som gått. Jag försöker låta bli att tänka på vintern som kommer. Jag är rädd. Det är skrämmande att veta att nästa vår… ljuset kanske inte kommer att återvända igen till mig…

Idag hade vi inte en lika trevlig dag som igår. Den började dåligt med att jag läste något som jag helst inte ville läsa vilket ledde till ett litet… gräl, fast gräl är kanske för mycket att kalla det, men vi var i alla fall inte helt eniga. Därefter fortsatte den med matlagning och stress för att vi bjudit in mina föräldrar på lunch. Jag ville gärna att det skulle bli perfekt men det blev det inte. Maten blev perfekt, C lagade den efter att han kört iväg mig från köket för att jag ”bara var i vägen”. Dukningen blev sisådär för när han märkte att jag blev sur så gjorde han som man förmodligen gör med jobbiga barn, slängde åt mig en liten godisbit i form av att jag fick göra mig nyttig med dukningen… dvs sitta ned och ställa ut tallrikar, glas och bestick som han lade fram… Jag kände mig som en treåring.

Sedan kom dagens höjdare, mina föräldrar som blev chockade när de såg mig på kryckor igen. Jag visste att de skulle bli det. Jag vet att det är dumt men jag hade faktiskt inte berättat för dem om mitt senaste missöde för jag orkade inte med deras reaktion så jag får väl skylla mig själv. Jag hade nog hoppats någonstans att jag skulle vara tillräckligt bra för att inte använda kryckorna medan de var här men det var bara att ge upp innan jag ens började.

Det är hemskt att erkänna det men det var nästan skönt när de åkte hem. Jag älskar mina föräldrar, missförstå mig inte, de är underbara och omtänksamma men… Det är bara det att deras oro blir för jobbig att hantera helt enkelt.

Efter de åkt var jag helt slut och somnade en stund med huvudet i C:s knä… dagens mysigaste, helt klart.

En midsommarafton

Hon hade ställt klockan på åtta för att vara säker på att vakna och hinna göra sig vacker. Det var mycket som skulle göras, blommor skulle plockas, en krans bindas, potatis kokas, kläder och övernattningsgrejer skulle packas och framför allt skulle hon göra sig själv i ordning. En blommig klänning, inhandlad enkom för dagen, en vacker kofta för att hålla sig varm på kvällskvisten, nya skor, smink och lockar i det långa håret. Hon ville glänsa, som alla kvällar. Som singel var varje fest ett tillfälle att träffa kärleken, den kärlek som kanske äntligen skulle hålla och vara äkta.

Som singel var varje fest en enda stor köttmarknad.

Vännerna, tre fnittriga tjejer, hämtade henne vid tolvtiden, bilresan till sommarstugan tog en dryg timme. Stämningen var hög och full av förväntan, musiken på för fullt och fnissandet fortsatte hela vägen. Hemlisar delades, män diskuterades och dissekerades.

Väl framme började de med att klä midsommarstången, därefter följde lunch, tipspromenad och lekar. Någon började sjunga små grodorna och snart var alla på fötter och dansade runt midsommarstången. Stämningen steg, skratten blev ljudligare och musiken högre. En av de nya killarna, han som inte normalt umgicks i hennes gäng drog sig närmare och närmare, en stilla flirt inleddes. Hon drog sig undan, försökte flirta lika mycket med andra men kunde inte motstå grabben som gjorde så tappra försök.

När någon började dansa var han den första som drog upp henne på det provisoriska dansgolvet. Han blev närgången. Hon drog sig undan. Det kändes inte riktigt rätt. De senaste åren hade det funnits gott om flirtar och dejter men ingen av dem hade lett till något varaktigt. Hon var trött på att ständigt börja om på nytt. Hon ville inte inleda ännu ett förhållande som inte ens kändes rätt från början. I ett obevakat ögonblick smet hon bort från dansen och det glada gänget.

Lite längre bort fanns en liten sjö och en skruttig gammal brygga där hon satte sig. Hon tittade ut över vattnet där skuggorna tycktes nästan ogenomträngliga i solnedgången. Mörkret kändes ovant mörkt trots att ljuset dröjde sig kvar på himmelen. Tankar på andra midsommaraftnar smög sig in i huvudet, minnen från andra fester, en dans på en parkeringsplats till bilens stereo, ett midnattsdopp i en iskall sjö, en fest i en folkpark. Minnen och människor, män, passerade revy. Spriten gjorde henne nostalgisk och förstärkte den där konstiga oron hon haft i magtrakten i flera veckor. Den där som hon inte visste var hon skulle hitta orsaken till. Sedan kom tankarna osökt in på Honom. Hon undrade vad han gjorde, med vem han firade sin midsommar. En kvinna? Vänner? Sina barn?. Hon försökte slå bort tankarna, det tjänade inget till att drömma om något så hopplöst och orealistiskt. De stod mil ifrån varandra, hon borde inte ha känslor för honom, hon kände sig som en omogen tonåring när hon tänkte på hela situationen. Så löjligt att älska någon som knappt vet om ens existens som kvinna utan bara ser en som en kollega.

Plötsligt ville hon inte vara kvar på festen, hon ville inte gå tillbaka och fortsätta att undvika grabbens mindre och mindre subtila raggningsförsök, hon ville inte skratta och tramsa. Hon ville bara hem. Hem till lugnet och tryggheten, till drömmarna om en omöjlig kärlek. Ett ögonblick övervägde hon om hon skulle ta en taxi men insåg snabbt att det var dyrare än vad hon hade råd med, om det ens skulle gå att få en taxi en natt som denna.

Hon satt kvar en stund till, sedan gick hon motvilligt tillbaka när doften av grillning nådde henne. Det var bäst att ruska av sig tankarna och vemodet som plötsligt slagit klorna i henne, det var lika bra att försöka njuta av resten av kvällen. Kanske dricka lite till och få hjälp med att bli lika glad som de andra.

Sent den natten gick hon utmed en skogsväg och plockade sju sorters blommor tillsammans med ett antal fnissiga tjejer. Hon lade dem under huvudkudden för att drömma om framtiden men när hon vaknade kom hon inte ihåg någon av sina drömmar. Om hon hade haft sanndrömmar hade hon ändå aldrig trott på dem, inte ens i sina vildaste fantasier.

Allt är relativt?

Jag läser hos Dubbelörnen om hennes midsommar som är så annorlunda och sorglig. Om hur hennes väninna är döende och lämnar efter sig två små barn. Jag blir så gripen, och känner att jag måste ta fasta på hennes ord:
”Plötsligt så känns allt som var sjukdom, problem eller misslyckanden bara så fjuttigt och så simpelt...”

Jag kan bara önska att jag kunde ta fasta på de orden lite oftare. Att ställa sina egna problem mot andras är ganska nyttigt, det ger nya perspektiv på livet. Att se och försöka sätta sig in i andra människors situation, försöka känna efter hur det känns att leva så är ganska bra för att få en annan vinkling på tillvaron och kanske lyfta sig lite från allt som gör livet trist för en själv.

För ett tag sedan hade vi en diskussion både här och på bloggen ”Slottet i saknadens dalar” om andra människors bemötanden och hur andra så ofta säger att det kunde ha varit värre. Det ena ledde till det andra och jag hittade även en kommentar där någon var inne på just det här med att mäta sina egna problem mot andras.

”… men så ser jag min vän fastlåst i rullstol pga bruten nacke eller ungdomskamraten med MS som valde att avsluta det hela i Schweiz eller en katt som någon i Kina dragit skinnet av och då tänker jag att allting faktiskt är relativt och att det på det hela taget är ett bra liv jag lever.”

Jag är faktiskt lite kluven i denna fråga.

Å ena sidan fick jag en tankeställare om mina egna problem när jag läste hos Dubbelörnen. Jag fick dåligt samvete över att jag ens kan med att klaga över något över huvud taget för det jag går igenom är absolut ingenting i jämförelse med vad så många andra tvingas gå igenom. Jag borde faktiskt vara tacksam. Jag skäms lite.

Jag jämför ofta mig själv med andra, till exempel med Anne-Maj som inte bara håller på att mista synen utan också är döv. När jag går in på hennes blogg så känner jag både skräck, beundran och en oerhörd tacksamhet över att jag faktiskt fortfarande hör.

Jag läser ofta hos Maria som dagligen får yrselattacker som tvingar henne att ligga och vänta på att yrsel och illamående ska gå över och som om det inte vore nog är hennes hörsel också påverkad.

Jag läser hos Elisabeth hur livet är tillsammans med en älskad man som har Alzheimers.

Alla dessa underbara, starka och beundransvärda människor inger mig en stor respekt (och det finns så många fler!). Respekt inte bara för dem som människor utan för livet och människan som varelse som trots allt detta ändå tycks vara stark nog att gå vidare och hitta saker att glädjas åt. De ger mig perspektiv på mitt liv och jag inser gång efter annan att jag är ganska liten och ganska så lyckligt lottad. I jämförelse.

Tyvärr så är det ändå något som alltid blir fel när jag försöker jämföra mig för… Hur jag än försöker leva mig in i deras situation, hur väl jag än kan känna med dem så kan jag inte byta liv med dem och de kan inte leva mitt liv. Jag måste leva mitt eget liv själv, utan någon som helst ångervecka eller bytesrätt. Det är bara mitt eget ”lidande” som jag faktiskt kan känna som mitt eget och därmed blir jämförelser med andras bekymmer svåra, deras smärta kan jag bara känna med men aldrig till fullo känna som något verkligt.

Någon skrev till mig, eller om det var till Lars Anders, ungefär att om man jämför varandras lidanden och utgår från att andra har det värre så finns det till slut bara en människa kvar att tycka synd om i hela världen. Så är det givetvis inte. Alla har ju rätt till sina egna problem och bekymmer och alla måste väl ändå kunna känna sig ledsna över det som händer dem, även om det så bara är en lättare huvudvärk. Steget från det till att bli bitter och uppfylld av sitt eget lidande är ganska stor tycker jag.

Jag tror det är nyttigt att få perspektiv på tillvaron, att se att det finns människor som har större problem än jag men som ändå går vidare och gör sitt bästa av sitt liv. Allt är relativt. Frågan är bara om det finns något värde eller om det ens är möjligt att gradera och jämföra varandras bekymmer eller att tävla i vem som egentligen det är mest synd om. Jag är också tveksam till om det i långa loppet gör det lättare för mig att leva med mina bekymmer om jag ständigt jämför mig med andra. Kanske för ögonblicket men i längden är det tveksamt om andras bekymmer faktiskt gör mina egna mindre och lättare att bära. Mina bekymmer är ju ändå bara mina att bära. Ingen kan bära dem åt mig.

Vad tror du? Om du nu orkat läsa så här långt?

En tänkvärd dikt

Jag hittade den här dikten hos Monica. Kanske något att tänka på för fler än mig?

"Detta är en dikt som har skrivits av en tonåring med cancer. Hon vill se hur många det är som förstår hennes dikt. Skicka dikten vidare.
Flickan bor på ett sjukhus som heter New York Hospital. Dikten är skickad av en läkare på sjukhuset. Kom ihåg att läsa det som står EFTER dikten också."
Här är dikten:

SLOW DANCE
Have you ever watched kids
On a merry-go-round?
Or listened to the rain
Slapping on the ground?
Ever followed a butterfly's erratic flight?
Or gazed at the sun into the fading night?
You better slow down.
Don't dance so fast.
Time is short.
The music won't last.
Do you run through each day
On the fly?
When you ask How are you?
Do you hear the reply?
When the day is done
Do you lie in your bed
With the next hundred chores
Running through your head?
You'd better slow down
Don't dance so fast.
Time is short.
The music won't last.
Ever told your child, We'll do it tomorrow?
And in your haste,
Not see his sorrow?
Ever lost touch,
Let a good friendship die
Cause you never had time
To call and say,'Hi'
You'd better slow down.
Don't dance so fast.
Time is short.
The music won't last.
When you run so fast to get somewhere
You miss half the fun ofgetting there.
When you worry and hurry through your day,
It is like an unopenedgift....Thrown away.
Life is not a race.
Do take it slower
Hear the music
Before the song is over

I natt har jag sovit...

... i säkert tre timmar.
Men jag är pigg och glad och hela mitt liv är underbart, till och med min hälsa. Nu ska jag springa in i duschen, sedan ska jag binda en krans och därefter fixa med mat. Sedan ska jag köra till festen så att C kan dricka. Allt på lätta ben utan minsta besvär och med en knivskarp blick...

Eller nåt.

Det är också möjligt att jag ligger kvar där jag ligger en god stund och hoppas på att värktabletten ska hjälpa, alternativt att blixten slår ner och jag får försvinna för gott. Sedan, om inte blixten gör som jag vill, så får jag väl stappla upp och försöka fixa frukost till oss. Idag är det nämligen jag som är mest pigg, i alla fall om man dömer av C:s röst som låter mest som en hes kråka. Jag är ganska säker på att han har lite feber också även om han påstår att han mår bra. Han är alltså dunderförkyld. Än så länge sover han så vi får se hur illa det är.

Det går visserligen en massa förkylningar häromkring men jag är helt övertygad om att det är jag som har slitit ut honom. Han har fått fixa och serva och ta hand om mig tills hans kropp inte orkade stå emot alla baciller. Vem ska nu ta hand om mig? Springa efter saker jag vill ha, laga mat, puffa kuddar, hämta piller och droppar, klia mig under foten, ta upp tappade saker och leta rätt på sådant jag inte hittar själv??? Inte undra på att han inte mår bra. Det är mitt fel hela alltihopa.

Japp, du ser, jag är ett helt vandrande katastrofområde vilket innebär att alla runt omkring mig också drabbas. Så är det i katastrofområden, hela befolkningar kan utplånas. Snart kommer det här äktenskapet att utplånas.



Okej… jag ska vara realistisk också och berätta vad jag verkligen känner och inte bara vara sarkastisk.

Det kanske inte är mitt fel att han åkt på världens dunderförkylning men lite spelar det säkert in, det är jag helt säker på. Däremot är jag ungefär lika frustrerad och förbannad som i tisdags för… Det är sällan jag får ge i det här förhållandet, det är alltid han som tar hand om mig. Nu när det är han som skulle behöva bli ompysslad och bortskämd så kan jag inte ens göra den enklaste sak. Det känns så fel, så orättvist. Så fullständigt idiotiskt. Det är inte mycket jag kan i vanliga fall heller men nu… Jag blir så arg och så ledsen och så förbaskat besviken på mig själv att jag inte finner ord för en gångs skull.

Ansvar? Yttrandefrihet?

Jag läser på DN och Svd om att en förundersökning har inletts mot Carl Bildt eftersom det förekommit kommentarer i hans blogg som kan klassas som hets mot folkgrupp.

Jag har alltid trott att lagen om yttrandefrihet gäller även oss bloggare men det verkar ju inte så. Ägaren till en blogg är tydligen skyldig att censurera sina kommentarer (och även sig själv får jag förmoda) och omedelbart ta bort sådant som kan klassas som hets mot folkgrupp.

Jag vill absolut inte hetsa mot någon folkgrupp och jag skulle förmodligen omedelbums ta bort kommentarer som kan uppfattas som sådant men… var går gränsen? Jag kanske var ganska hetsk mot en liten folkgrupp nyligen när jag ansåg att ”feddegedde” var ute och cyklade angående karensdagarna.

Ska jag vara helt ärlig så förstår jag inte riktigt hur det kan komma sig att skumma typer, som Sverigedemokraterna till exempel, tillåts att torgföra sina åsikter i diverse demonstrationståg med hänvisning till yttrandefrihetslagen, när en kommentar på en blogg kan klassas som hets mot folkgrupp.

Däremot kan jag nog anse att man som utrikesminister bör kontrollera de kommentarer man får på sin blogg, yttrandefrihet eller inte, det torde ju vara ganska självskrivet att människor av alla de slag lockas till en så populär webbplats. Jag gillar Carl Bildt, men att inte hålla koll på sina kommentarer (eller låta någon annan göra det åt en) tyder ju faktiskt på lite dåligt omdöme eller åtminstone på dålig kunskap och förståelse för bloggen som media.

(Förresten, jag letade efter adressen till Carl Bildt på Bloggportalen under ”mest länkade” för där har jag hittat honom förr. Gissa om jag blev förvånad över att hitta mig själv på åttonde plats? Men det måste ju vara fel för det är väl bara C som länkar direkt till mina inlägg? Skumt.)

---
Tillägg 22 juni:
Idag ligger jag "bara" på plats nio och har Carl Bildt som granne ovanför mig ,)
Hm... Nu får ni vara snälla och börja länka till mina inlägg... jag tror det är inläggen som räknas (man måste länka till permalinken till ett visst inlägg alltså) för annars kan det ju inte stämma. --- Äh... jag skämtar bara!

Ibland

Händer det att jag inte ser mina nya inlägg. Är det bara jag som är korkad?

Blind?

Autocensurerad?

Snälla människor

Jag är en riktigt hemsk människa. Alltid missnöjd och gnällig och trist och tråkig och jag fattar inte att ni står ut med mig?

Inte känner jag mig mer trevlig heller när jag upptäcker att människor runt omkring mig gör sitt bästa för att muntra upp mig fast jag inte förtjänat det. Alla här kommer med så snälla kommentarer och tycker att jag ska rycka upp mig och jag är riktigt dålig på att följa alla goda råd för det känns inget vidare inuti även om jag rent logiskt kan förstå att ni alla har rätt. Och så skäms jag ännu mer för alla glada tillrop gör mig lika ledsen som om ni skulle tycka synd om mig.

Idag har jag dessutom lipat en lång stund för all snällhet blev bara för mycket… Tänk att snälla människor kan göra mig lika upprörd som de som är otrevliga eller bara saknar förmåga till empati.

Idag gjorde mina jobbarkompisar något som jag inte hade trott att någon skulle göra för mig. Varje år har vi nästan lite av en tävling på den där traditionella midsommarfesten. Alla, till och med några av killarna, har blommor i håret och tävlingen är förstås att göra den vackraste kransen. Oftast är det jag eller min väninna L som vinner, för vi är nog de som tar det hela på störst allvar. Varje år diskuterar vi på jobbet om vad som händer på midsommarafton och efteråt får jag alltid visa kort på kransen. Den är liksom tradition, nästan lika mycket som jordgubbarna och grädden på fikat dagen innan midsommarafton.

Idag frågade de mig hur det ska gå med kransen, om jag tänkte skicka ut C att plocka blommor. Jag svarade lite skämtsamt att jag får väl växa upp någon gång och skippa kransen. Sedan gick jag hem och jobbade en stund. Och ja, surade också lite. Fast det fick jag skämmas över för när C kom hem hade han med sig världens största fång med midsommarblommor, alla möjliga sorter som växer vilt. Jag kan meddela att det inte var han som hade plockat dem, det var mina underbara kolleger som hade tagit sig tid på lunchen! Gissa om jag blev förvånad? Och om jag började lipa?

Jag vet, jag klagar ibland över människors bemötande för det finns verkligen alla sorter. Men… det här hade jag absolut inte räknat med. Faktum är att jag inte räknar med hjälpsamhet eller tjänster från någon och därför blir jag så rörd varje gång någon gör något för mig. Speciellt när någon gör något så här, utan att ens fråga först. Jag räknar inte heller med all uppmuntran och alla glada tillrop mina kära bloggvänner kommer med och även om jag ibland bara känner mig otillräcklig, sur och gnällig så blir jag ändå alltid lika tacksam.

Jag är ganska så lyckligt lottad egentligen, att vara omgiven av omtänksamma och snälla människor är nog inte alla förunnat.

En kilometer per meter

Sådär, då var mitt viktiga morgonmöte avklarat.

Ja! Jag tog mig till jobbet (med C), och jag bestämde mig för att vara superegoistisk. Jag lät de fem deltagarna ta sig till mig istället för att ta hissen två trappor upp och hoppa iväg så långt bort i huset man kan komma. Vilket inte är speciellt långt med normala mått mätt men just nu känns varje meter ungefär som en kilometer.

Jag ska inte påpeka igen att jag håller på att bli tokig… Snart kanske det är om mig ni läser i DN eller Svd. Jag tvivlar på att jag lär skjuta någon polis men det är mycket möjligt att jag klappar till någon med mina kryckor. Någon av de där som kommer in och säger ”Men oj, vad har du råkat ut för?” och ”Jasså? Men vilken otur då, fast det kunde ju vara värre, du kunde brutit benet”. Och ”Nu när det är midsommar och allt” eller ”Men kära nån, vad ska ni göra på semestern nu då?”

Bra frågor allihopa men ingen som jag har lust att svara på, känner mig som en jubelidiot redan som det är tack så mycket.

Nu ska jag strax åka hem och fortsätta jobba hemifrån en stund. Sedan kanske man borde förbereda sig för midsommar… hur man nu gör det? Genom att beordra runt folk förmodligen (läs C). Det kommer att bli ett helt projekt att bara tvätta håret imorgon om jag inte tillfrisknar akut, några blommor i det är det inte snack om att plocka i år…

Äsch, midsommarblomster är ändå högt överskattat, ängarna vimlar ändå av fästingar…

Vad ska du göra imorgon?
Plockar du blommor och binder en krans? Lägger under kudden?

---
Ett PS som inte är helt oviktigt.
Jag tycker det är oerhört tragiskt det som händ och jag är verkligen ledsen för alla anhöriga till polisen som dog. Framför allt är jag ledsen över att en yrkeskategori som är så viktig för vårt samhälle ska behöva bli hotad på det här sättet. Om detta finns mycket att säga och tycka.

Påtvingad stillhet

Nu har min älskade man varit hemma och utfodrat mig. Jag föreslog att han skulle köpa med sig torrfoder så kunde jag knapra på det lite när jag blir hungrig. Han tyckte inte jag var det minsta rolig. Jag tycker inte det är det minsta roligt att vara hemma. Den här påtvingade stillheten håller på att gå mig på nerverna men jag får dubbelt så ont så fort jag börjar gå omkring… och då går jag inte ens utan hoppar…

Men jag har faktiskt varit lite duktig. Jag överdrev lite nyss, för det var faktiskt jag som fixade maten, även om det bara blev Findus eller Felix pytt i panna och stekta ägg. Och jag har faktiskt kokat kaffe till mig själv (viktigt det där), duschat och klätt på mig och suttit ute på altanen en liten stund. Men det är inget av allt detta som sker med någon större hastighet direkt. Det enda som är normal fart på är jobbet, telefonen har ringt stup i kvarten och jag har haft fullt upp med en massa arbetssamtal. Jag har till och med lyckats vara med på ett möte via telefonen. Det är en himla tur att jag kan jobba hemifrån för annars hade jag nog suttit och tyckt synd om mig och lipat hela dagen. Jag har skickat långa listor till C med vad han måste maila hem till mig så jag har hållit honom sysselsatt också.

Imorgon förmiddag däremot har jag ett möte på jobbet som jag bara måste vara med på. Jag tänker inte avboka det. Men till dess måste det väl ändå göra lite mindre ont? Eller? Någon som vet? Som har erfarenhet?

Fy sjutton vad jag hatar detta!

Ingen som vill byta med mig?

Ett riktigt trist inlägg

Jag hann tänka en hel del i natt för sova var nästan omöjligt. Det gjorde för ont och hur jag än låg så var det för obekvämt. Tänk vad man tar saker för självklara, som att kunna krypa ihop till en liten boll och vira in sig i täcket. Eller slänga sig helt obehindrat från höger till vänster i sängen. Ända tills man gör något så korkat som jag och plötsligt knappt kan byta ställning utan att gnissla tänder av smärta.

Det är som sagt inte speciellt praktiskt med kryckor. Inte ens när man ser helt obehindrat och normalt. Det är inte helt praktiskt att se dåligt heller, speciellt inte när man ska ta sig någonstans. Kombinationen känns ganska… handikappande. Precis som jag inte kände mig handikappad innan! I natt hann jag fundera på alla möjliga vardagssituationer som jag med nöd och näppe klarar ut i vanliga fall och som nu känns helt oöverstigliga. En sak är helt säker, om jag ska göra annat än sitta still på min stol den närmaste tiden så kan jag säga adjö till allt vad självständighet heter.

Inte blir jag gladare av tanken på midsommarafton. Vi är bjudna på samma fest som jag alltid är bjuden på, med mina vänner, ute i någons sommarstuga. Min midsommartradition som C skulle få dela nu. Alla jag känner och några till kommer att vara där, vi startar alltid tidigt på dagen, plockar blommor, klär en stång, går på tipspromenad, grillar, äter, dricker… Jättekul att gå på något sådant när man varken ser eller kan gå. Jag har inte minsta lust.

Om två veckor har vi semester och barnen kommer att vara hos oss i två veckor. Vi hade tänkt boka en restresa och åka någonstans eller bara ta bilen. Det kan jag glömma nu. De får åka själva. Det är ett heltidsjobb för C att ta hand om mig i vanliga fall och nu vågar jag inte ens tänka tanken fullt ut… med mig på kryckor, utomlands… Jag tror inte det. För att inte tala om att vi inte ens kan åka förrän vi vet exakt vad det är för fel på mitt knä och vad som krävs för att det ska bli bra, något som vi inte får veta förrän den där titthålsundersökningen är gjord och till den har jag inte ens fått tid än…

Fy sjutton vad irriterad jag är. Och arg. Och ledsen. Typiskt att jag ska förstöra sommaren för alla jag känner!

Nu ska jag sluta skriva för jag är på alldeles för dåligt humör för att det ska bli något som någon har lust att läsa.

Inte den bästa av dagar

Fast den började riktigt bra faktiskt. Med solsken och fågelvitter. Jag hade planerat in en riktigt stressig dag med flera möten och den där halvårsrapporten som skulle skrivas och C, han skulle iväg till den Något Större Byhålan på något möte direkt efter att han skjutsat mig till jobbet.

Dessvärre blev det inga möten för någon av oss, men vi fick snällt åka till den Något Större Byhålan ändå.

Jag vet inte vilket jag vill helst. Gråta eller slå mig själv. Det finns förmodligen ingen klantigare person än jag på denna jord för vem annars kan klara av konsttycket att öppna bilens bakdörr, ställa in datorväskan, vända sig om, fullständigt missbedöma trottoarkantens placering, snubbla och vrida till knäet igen? Det krävs förmodligen en alldeles speciell kompetens för det, en särskild talang som få människor besitter på denna jord. En talang som ingen i hela världen kan avundas mig.

Jag är så förb… trött på detta nu. Kan det inte gå en enda dag utan missöden? Kan inte livet bara få vara som vanligt en liten ynka stund. Bara några dagar? Är det för mycket begärt? Det är nästan så jag skäms för att skriva detta för det är helt osannolikt hur mycket skit jag råkat ut för den senaste tiden. Inte en dag går utan att jag har något dj*vulskap att rapportera om. Vem vill läsa sådant i längden? Jag funderar allvarligt på att sluta skriva.

Och vem sjutton orkar leva med en vandrande katastrof som mig? C har inte sagt ett ord, bara varit snäll och omtänksam och sprungit med ispåsar och servat mig, men om jag vore honom så skulle jag ta ut skilsmässa innan det är för sent. Innan jag smittar honom med en massa katastrofer också. Helt allvarligt alltså, man kan inte ens begära så här mycket av den man älskar. Vissa gränser finns det väl ändå? Det skulle vara helt rimligt om han skulle tröttna och dra. Jag skulle inte klandra honom alls. Tvärt om.


Den här gången hade jag faktiskt inget emot att åka till sjukhuset. Tvärt om var jag ganska glad när vi äntligen var framme. Betydligt mindre glad var jag när doktorn försökte undersöka mig. Ont var bara förnamnet kan jag meddela, och svullnaden är inte att leka med heller…

Jag tycker bara liiite synd om mig själv nu, mest är jag förbannad.

Diskreta hissar och ett bekvämt liv

Det finns tusentals saker som man tar för givet. Små petitesser som bara fungerar utan att man behöver tänka på dem ens.

För de allra flesta.

Själv har jag inte kommit så långt att jag är förberedd på alla petitesser som plötsligt inte fungerar. Små detaljer som egentligen inte är så viktiga som förvandlas till små irritationsmoment, eller osäkerhetsmoment som påminner mig om att jag inte längre kan leva mitt liv så som jag är van att göra.

Påminner mig om att jag är beroende. Detta hemska ord som är lika fult varesig det används om droger eller om andra människors välvilja.

Jag kan inte ta för givet att de små detaljerna, som är så oviktiga när de fungerar också fungerar för mig. Jag kan inte längre slänga mig i bilen en halvtimme innan och åka till den Något Större Byhålan för att gå på ett möte utan att först fundera över hur jag ska komma dit. Och då hela vägen dit. Inte bara till porten eller parkeringsplatsen. Ibland händer det att jag glömmer av att planera varje detalj.

Jag glömmer att det inte räcker med att beställa en taxi i god tid och hoppas på att den faktiskt kommer när den ska. Resten ska också fungera. Till exempel behöver jag fundera ut hur jag ska ta mig in genom en port som är låst och där enda sättet att ta sig in är genom att slå en kod som är angiven någonstans på en tavla med små bokstäver. En helt vanlig, handikappanpassad hiss kan ställa till problem om man som jag inte orkat ta tag i detta med att lära sig läsa punktskrift.

Jag kunde förstås bett taxichauffören om hjälp, eller killen som släppte in mig i huset men jag är inte förutseende nog och tar alldeles för mycket för givet. Jag hade inte en tanke på att hissens knappar var av det moderna slaget, i fint blänkande rostfritt, på rostfritt bakgrund, med läckra gråa siffror som smälter in i det rostfria så att inte det diskreta intrycket ska störas. Varje knapp var visserligen nogsamt utmärkt med punktskrift och entréplanens knapp var något större än de andra men vad hjälper det när man är analfabet och inte kan läsa punkter? Vad hjälper den upphöjda knappen när det finns två knappar till vänster om den och ett antal till höger om den?

Det hjälper sällan att veta vart man skall om man inte vet vart man är. I det här fallet skulle jag till plan fyra. Jag kan räkna till fyra men som sagt, vet man inte vilken siffra man ska börja på så blir den kunskapen ganska meningslös. Noll? Ett? Två? Jag chansade och hoppades på att hissen skulle tala om det för mig men i den diskreta omgivningen hade en talande hiss givetvis förstört harmonin.

Jag borde helt klart lärt mig punktskriften lite bättre vid det här laget… eller åtminstone siffrorna. Men det är ju lätt att vara efterklok. Just då och där lovade jag mig själv att genast ta tag i det där…

Det var bara en liten detalj. Inget märkvärdigt. Efter två försök hittade jag rätt och dessutom till rätt person. Mötet gick bra och jag åkte därifrån med lite mindre självförtroende och en stor påminnelse om mitt dåliga samvete. Det dåliga samvete jag har över att jag sorgligt försummat och totalt struntat i lektionerna i punktskrift.


Jag skriver inte detta för att göra någon stor affär av det hela. Jag skriver inte detta för att gnälla, eller för att låta bitter, eller ens för att någon ska tycka synd om mig heller.

För alla er som tror att jag själv valt att vara sjuk, eller rättare sagt valt min synskada; mitt liv är fyllt av liknande detaljer. Inget märkvärdigt var och en för sig men när hela dagen är full av dessa detaljer så händer det att jag ibland önskar att jag inte hade valt att få den här sjukdomen.

Det finns en liten, avlägsen möjlighet att vi som är sjuka eller handikappade faktiskt inte valt att vara det. Det finns en möjlighet att de allra flesta som går hemma helt eller delvis med en sjukdom eller funktionsnedsättning eller skada faktiskt hellre skulle välja besväret av att arbeta än att vara hemma och leva ett bekvämt liv fyllt av dessa små små detaljer som inte bara påminner om ens egen oförmåga utan också gör det omöjligt att arbeta på samma sätt som man kunde förr. Kanske skulle det ändå vara trevligare att arbeta och tjäna 15 000 netto än att vara hemma och få 15 000 brutto.

Men vad vet jag? Jag har ju ingen anställd som får 15000 i netto som bidrag från staten. Å andra sidan är det nog ingen annan som har det heller.

Ingen svartsjuka

Han var inte svartsjuk. Inte det minsta. Däremot lite irriterad över att jag inte var hemma när han kom hem och inte heller hade talat om vart jag tagit vägen. Han fick komma till hotellet och hämta mig. Innan vi åkte hem (med taxi) tog C ett par öl också och hamnade i en lång diskussion med K. Om mig. Huruvida jag är dum eller korkad för att jag är så upprörd över vikarien. Och om man möjligen kunde vara mer obstinat än jag när det gällde mitt äventyr i förra veckan.

På vägen hem sa C till mig om K: ”Smart karl det där. Det gör inget om du träffar honom oftare.”

K har alltid en förmåga att säga som det är så jag förstår ju att de där två trivs ihop. Men vi hade faktiskt himla kul, så kul att vi inte kom i säng förrän vid ett-tiden.

Jag blir så in i vassen förbannad!!!

Kommer du ihåg mitt inlägg om regeringens tankar på fler karensdagar?

Jag har just läst ett av de sista kommentarerna till det inlägget som jag vill dela med mig av:

Freddegredde sa...
Sluta gnäll på nya regeringen och deras framsynta bidragspolitik. Det ska inte löna sig att vara arbetsoförmögen, eller arbetsovillig. Har du idag inte råd att vara sjuk ett par dagar en månad, så är det kanske dags att se över levnadssituationen och göra omprioriteringar.
Jag kan bidra med ett skräckexempel från förra regeringens politik: Jag har en anställd som tjänar 15.000 nettor i månaden. Lika mycket får hon i bidrag varje månad från staten.
Äckligt.

Jag skrev ett svar i ren ilska men jag är säker på att någon kan hjälpa mig med ett bättre svar till den här dessinformerade stackaren.
Mitt svar:

Det låter på dig som om människor som inte kan arbeta har valt sin situation själv. Jag blir så förbannad att jag inte finner ord. Du är välkommen hit till mig och ta del av min vardag, sedan kan du frivilligt välja att byta med mig eftersom du tycks tro att man är arbetsoförmögen med vett och vilja. Jag tycker du ska spara dina åsikter tills den dag du själv provat att vara sjuk. Jag tvivlar också på att din anstälde får 15 000 netto i bidrag från staten. Då är du förmodligen grymt felinformerad. Gå gärna in på f-kassans hemsida och kolla in vilka regler som gäller för sjukskrivning!

Tacos och drinkar

Min mamma är expert på att fjäska för C:s barn. Idag hade hon gjort tacos med alla upptänkliga tillbehör och när vi väl var proppmätta säger hon att hon bakat jordgubbstårta. Hennes marängtårta är helt underbar.

Efteråt satt barnen i soffan och höll på att somna för så mätta blev de. Och vi med så klart. Tur det för idag har det regnat nästan hela dagen och termometern står på tio grader! Känns som i oktober ungefär. Mörkt är det också. Och mamma och pappa var inte precis uppmuntrande kan jag berätta. Jag hade bara nämnt i förbigående att jag råkat ramla men inget sagt om hur knasigt det blev med knäet. Givetvis tyckte de att det var fruktansvärt och det ena med det andra. De sa en massa saker som faktiskt gjorde mig ledsen även om de bara menade väl. När vi väl åkte därifrån var jag inte direkt på humör och det märktes nog tyvärr. Jag skyllde på att jag hade ont i knäet (bra med en ursäkt), fast jag misstänker att C förstod den verkliga orsaken även om han var snäll nog att inte kommentera. Det där är väldigt fint med honom, han har en förmåga att vänta med att kommentera tills jag liksom orkar med att ta kommentaren. Kan inte för mitt liv begripa hur han kan läsa av mig så väl, jag måste verkligen visa alla känslor som en öppen bok.

Jag fick inte följa med och lämna barnen. Eller rättare sagt, en bilresa på närmare fyra timmar tur och retur är nog inget mitt knä pallar med idag för även om den är bättre så är det liksom svårt att hitta någon riktigt vettig ställning som jag kan behålla en längre tid utan att det börjar göra ont. Men det går väl över snart nu hoppas jag…Börjar bli tröttsamt. Jag vill åka inlines… fast kanske inte när det är tio grader ute och regn förstås.

C åkte för en halvtimme sedan, han lär inte vara hemma på ett bra tag som sagt. Jag kände mig lite ensam så jag ringde till en gammal vän som jag inte träffat på ett bra tag. Han lovade genast att komma och hämta mig så jag kunde följa med honom och ta en drink på hotellet. I ett anfall av sinnesförvirring sa jag faktiskt ja fast just nu känns det inte alls lika kul. Å andra sidan vill jag ju gärna träffa K. Fast jag vet inte riktigt om det känns helt rätt. Inte för att K någonsin skulle kunna bli annat än en väldigt god vän i mina ögon men han är faktiskt en karl, visserligen äldre än C, om nu ålder är relevant, men… Jag menar, jag skulle ju inte gilla läget om det vore tvärt om. Absolut inte. Även om jag nu inte är sotis på hans fredagsluncher med min vikarie så vore det en helt annan sak om han hade någon annan typ av träff med henne utanför arbetstid.

Nå ja, en halvtimme eller så… sedan åker jag hem igen. Och berättar för C vad jag gjorde innan han läser det här.

Nu när jag tänker efter så vet jag faktiskt inte om han är den svartsjuka typen, ska bli lite intressant att ta reda på det.

En lagom lång lista

Jag hittade en lagom lång lista hos Isabelle igår. Den får bli dagens utmaning till alla som inte har annat att skriva om och känner för att göra den.

1. Kan du fixa en punktering och byta torkarblad själv?
Nej inte en punktering, det blir man smutsig av men torkarblad har jag bytt (eller var det så att jag bad killen på macken att byta?). Bra kvinna reder sig själv.

2. Hur äter du ett äpple?
Med skalet på för jag är för lat. Dessutom är skalet nyttigt läste jag nyligen.

3. Är du rädd för små svarta kryp med många ben?
Bara om de skulle krypa på mig, annars är det tveksamt om jag skulle märka dem.

4. Big Brother eller Sportnytt?
Slipper hemskt gärna båda delarna.

5. Rent spontant, om du får välja en present till dig själv, vad skulle det bli då?
Ha ha... kläder så klart.

6. Är du mörkrädd?
Jag tycker inte om mörkret. Ibland är det skrämmande.

7. Resmål som fascinerar?
Massor. Listan skulle kunna göras mycket lång.
Jag har just varit på en av de platser som stod överst på min lista, Rom. Nu återstår bland annat Las Vegas, Hawaii, Egypten... Äh, jag skulle kunna fortsätta i evigheter som sagt.

8. Ditt senaste telefonsamtal?
Mamma som ringde igår för att höra om vi skulle komma på lunch idag, vilket vi ska.

9. Om du får välja en artist som kommer och spelar för dig på din födelsedag, vem blir det?
Då får jag beslutsångest och kan inte välja alls. Kan inte ens komma på någon enda. Jag föredrar låtar framför artister. Kanske Robbie Williams?

10. Förrätt eller efterrätt?
Varför kan man inte få båda?

11. Bästa stunden på dagen?
Hmmm... måste nog vara på kvällen när jag får krypa intill min älskling och bara vara. Utan några sådana krav som dagarna ställer. Eller på morgnarna när jag vaknar och kryper tätt intill.

12. Tre saker du alltid har med dig?
Beror ju förstås lite på vart jag ska eller vart jag är men mobilen och handväskan är nästan alltid med och numera går jag nog ingenstans utan min hemska ovän, den vita. Bläää, jag hatar att erkanna det där.

3. E-post eller snigelpost?
E-post.

14. Den senaste komplimangen du fick?
Hm... Igår. Min man sa "Du är så läcker", fast då syftade han på mina omplåstrade knän så jag tror han var ironisk. Härom dagen skrev han däremot att jag är fantastisk. Det måste väl räknas som en riktigt fin komplimang?

15. Senaste gången någon skällde på dig?
Äh... i torsdags? Samma person som ovan men mer ska vi inte gå in på.

En lördag

Dagens huvudaktivitet har utgjorts av trädgårdsarbete. Det är praktiskt att lägga sådana sysslor på en helg då barnen är här för då kan de hjälpa till… vilket de gjorde i ungefär tio minuter innan de tröttnade. Det var en himla tur att vi inte hade köpt allt för många plantor som skulle planteras, bara några smultronplantor, för annars hade stackars C fått ligga på knä alldeles själv eftersom jag fortfarande är mest lik ett kylskåp i alla fall när det gäller vigheten.

Vi köpte däremot några läckra krukor och ett antal plantor att sätta i dem, det fick bli mitt jobb för det kunde jag göra stående. Så jag har faktiskt inte bara stått och delat ut arbetsuppgifter utan även arbetat lite. För att inte tala om den avancerade lunchen jag lagade helt på egen hand. Tack Felix och Findus för halvfärdig och tack Whirlpool för micron.

För övrigt har det varit en ganska bra dag här. Solen har skinit på oss och där det varit lä har det varit riktigt varmt. Det blev en hel del inlines också, fast jag fick förstås bara titta på den här gången. Nå ja, var sak lär ju ha sin tid så nästa helg så… Barnen uppskattade förresten mina kryckor betydligt mer än vad jag gjorde.

I kväll har vi grillat. Det är alltid lika lyckat och efteråt blir alla lite lätt trötta och sitter och glor i soffan. Själv är jag för rastlös för det just nu, det har blivit lite väl mycket stillasittande de senaste dagarna och när jag sitter still slår tankarna klorna i mig mycket lättare. Nattsömnen är inte så lätt att komma överens med heller.

Vad har du gjort idag? Och hur var vädret?

Jag önskar alla mina bloggvänner en riktigt god natt och en skön fortsättning på helgen.

Fredagsluncher

Igår lades ännu en fredag till handlingarna tillsammans med ett långt kapitel i mitt liv.

Fredagsluncherna.

I början tyckte jag inte om dem måste jag erkänna. Jag tyckte inte om C. Jag visste eller kände på mig att han betraktade mig som en inkompetent bimbo. Själv tyckte jag han var något liknande också. Men vi var ju tvungna att ge det hela en chans i alla fall och man kan inte ignorera sin chef hur länge som helst, inte ens om man sköter sitt jobb perfekt gentemot alla andra.

Första gången var det av tvång. Han beordrade mig att äta lunch med honom och gav mig ungefär tre minuter att avboka den lunchdate jag hade inplanerad och pudra näsan. Vi gick till Stadshotellet under tystnad. Redan då fanns något mellan oss, något obegripligt som gjorde att vad jag än sa så verkade det låta helt korkat när det väl kom ut. Och vad han än sa verkade liksom… översittaraktigt och uppblåst. Men jag vet att jag ändrade åsikt lite på det där första lunchmötet vi hade som förresten varade i närmare tre timmar. Jag började inse att han hade riktigt vettiga idéer och inte sällan samma idéer som jag själv hade.

Efter första lunchen behövde vi nästan inte ens boka in nästa fredagslunch, det blev liksom en självklarhet med hög prioritering. Jag började tycka om dem. Så småningom inte bara för att det var en viktig del i jobbet utan för att jag fick vara ostörd med honom.

Långt senare kom den där lunchen som så här efteråt verkar vara lite av början på allt. Den som följde efter det att jag berättat för honom om mina ögon. När han fick mig att storgråta och gav mig en massa griller i huvudet som jag just då i alla fall avfärdade som nonsens.

Och nu?

Nu är de över. Fredagsluncherna alltså.

En dörr har stängs bakom mig (jag vet, han säger att det inte är så).

Igår, innan han åkte för att hämta barnen, gjorde vi vår sista fredagslunch. Det kändes så välbekant, först jobbprat och sedan mer privat, solsken utanför och förväntan inför helgen. En arbetsvecka som är avklarad. En hel helg att se fram emot. En ny vecka ska planeras.

Det är bara det att det inte är mitt jobb som planerades utan min efterträdares.

Nästa vecka äter min chef lunch med en annan kvinna.

Det känns lite vemodigt. Slutet på ett stort och långt kapitel.

Är jag sotis?
Nej, faktiskt inte. Inte på det sättet. Däremot är jag sotis på henne för att hon har mitt jobb, hans förtroende… Jag skulle möjligen vara sotis på det andra viset om hon vore ung och vacker men nu är hon varken det ena eller det andra. Dessutom, hur osäker jag än är ibland och hur ofta jag än drabbas av tvivel så är jag nog ändå ganska säker på vår kärlek. På hans kärlek.

Och det kanske är så som han säger och som ni underbara bloggvänner verkar hålla med om: allt har sin tid.

Ska man skratta eller gråta?

Ja det gäller ju att slå på dem som redan ligger. Idag berättar både DN och Svd om att regeringer vill införa ytterligare en karensdag. Det förvånar mig inte, med den politik man fört hittills så är det väl bara väntat. De som redan har det svårt ska få det än svårare. Vad som däremot, som alltid, förvånar mig är själva resonemanget bakom som för mig tycks vara förd av en fyraåring:

”Huvudsyftet med åtgärdspaketet är att korta de långa sjukskrivningarna och att minska antalet nya förtidspensionärer.”

Ursäkta mig om jag har något svårt att begripa hur de långa sjukskrivningarna ska kortas genom ytterligare karensdag som infaller alldeles i början av sjukskrivningen. En sådan karensdag kan eventuellt minska antalet kortare sjukskrivningar men är man sjuk på längre sikt har man ju redan passerat dessa två karensdagar. Man talar visserligen om att införa ytterligare karensdagar längre in i sjukskrivningen men det förstår jag inte heller. Blir man frisk snabbare av att förlora sin inkomst? Om man verkligen är sjuk, går man då tillbaka till jobbet för att man får en karensdag och får än mindre att leva på efter två veckor eller tre månader? Och den som satt i system att vara sjukskriven och arbeta svart eller vad det är regeringen misstänker att den sjukskrivna håller på med, kommer den personen att sluta med det på grund av två extra karensdagar?

För mig är detta en obegriplig logik som endast syftar till att håva in än mer pengar till staten men inte till att på ett konstruktivt sätt bidra till att svaga och utsatta människor får en möjlighet till att arbeta istället för att vara sjukskrivna. För helt ärligt, om jag vore hjärnkirurg, taxichaufför eller pilot så skulle inga karensdagar i världen kunna få mig till att gå tillbaka till ett jobb som jag inte längre kan utföra. Varför sysselsätter man i regeringen inte sina fyraåriga hjärnor med att ta faram åtegärdspaket som inbegriper möjligheter till arbetsplatsanpassning eller omskolning? Är det för avancerat tro?

Ännu än dörr som stängts bakom mig

Det är snart ett år sedan jag påbörjade denna resa. En resa som jag, som sagt, inte valt själv men som jag måste fortsätta vare sig jag vill eller inte, vare sig jag är stark eller svag, modig eller feg. Livet fortsätter, och ibland har man helt enkelt inget val. Man måste följa med. Gå på den väg som är den enda man har att gå på.

Ibland känns det som om jag går på en liten stig omgiven av ett bråddjup på båda sidor, helt utan skyddsnät eller staket. En slingrande stig som med jämna mellanrum kommer fram till vägskäl där jag varje gång tvingas att välja den smalare stigen, den som är än mer slingrande, än mer ojämn, mörk och gropig och som är omgiven av än djupare avgrunder. Vid varje vägskäl tvingas jag stänga dörrar bakom mig som aldrig kan öppnas igen och lämna delar av mig, det jag älskar och uppskattar i livet, med vetskapen om att jag aldrig mer kommer att återse dem. Vid varje vägskäl förändras livet och ett nytt kapitel läggs till historien. Känslan av avslut är så stark att den förtar alla tankar som ens påminner om att varje slut samtidigt är en början på något nytt.

Idag nådde jag slutet på ett kapitel och stängde en dörr bakom mig. Jag lämnade en dröm, en förhoppning och en framtidsvision som jag inte är säker på att jag någonsin kan få tillbaka. För även om jag valt själv, och även om alla säger att den här dörren bara stängts tillfälligt så vet jag att chanserna till att någonsin återvända är små, i alla fall om jag ser tillbaka till det knappa år som gått, på tidigare vägskäl som passerats och dörrar som lämnats på glänt bara för att upptäcka att när jag väl vänder mig om så är de låsta och nycklarna försvunna för alltid.

En del av mig vet att den här dörren är annorlunda men tanken och tron är svår att fånga och ta fasta på. Vissa dagar är hoppet så långt borta att man inte ens kan skymta spåret efter det. Jag vill tro och jag vill hoppas men det är svårt dagar som denna.

Vig som ett kylskåp

Idag skuttade jag glatt iväg till jobbet på viga ben med min älsklings glada tillrop… not.
Jag skuttade visserligen men ungefär som ett gammalt kylskåp på väg till skroten. Och min älskling… han sa att om jag ens tänker tanken att gå till jobbet sådär så kommer han att sluta prata med mig.

Jag struntade både i min likhet med ett gammalt kylskåp och i mannens gormanden och det hade nog de flesta gjort med två möten inbokade, båda med deltagare som tagit sig besväret att resa till mig trots att jag var ensam och de var flera. Om jag hade avbokat de mötena skulle det säkert ha slutat med att jag skulle fått åka till dem nästa gång och det kände jag inte alls för. Missförstå mig inte, det är inte det att jag försöker undvika besvärliga situationer, jag är nog mer lat. Det kräver ju lite mer att åka iväg än att stanna hemma. Men jag är inte feg… i alla fall hoppas jag att jag inte är det.

Däremot kan jag återigen konstatera att jag känner mig ganska ensam numera utan min högt hatade ovän. Käppen. Omvärlden är aningens skrämmande utan den, i alla fall den som är utanför jobbet och hemmet och i synnerhet när man måste ta sig runt på kryckor (jo då, jag provade att inte använda dem, flera gånger, men det gick inte så bra). Nu behövde jag i och för sig inte flacka runt på byn själv men lunchen med mina besökare var en tillställning jag gärna hade hoppat över.

Nå ja, mötena var i alla fall givande och imorgon är det fredag och barnhelg. Snart kanske min man börjar prata med mig också? Eller så skriver han något i sin blogg. Man vet ju inte, han verkar ju ha blivit lika tokig som jag. Vad gör man för att fjäska in sig hos sin ilskna man om man inte är i form för varesig kakbak eller andra aktiviteter? Någon som har ett bra tips till trötta mig?

Jag måste tyvärr meddela...

…(för husfridens skull) att vi numera säkert kan betraktas som tokiga familjen. Ifall du missat det så finns det en ny länk till vänster.

Jag säger då det… Mycket ska man behöva stå ut med, men någon sa att om man är tillräckligt tokig så kan ett förhållande vara i minst tio år…

För övrigt kan jag också meddela att han dessutom är feg. Han låter bara mig kommentera, men ifall någon skulle vilja kommentera så går det ju alltid bra att lämna kommentaren här... ,)

Ha ha (som man bäddar får man ligga).

Jag har förklarat för honom att ingen orkar följa en blogg till. Han bara skrattar åt mig.

Två tidningar, en flicka, två olika nyheter

Idag är jag faktiskt lite förvånad. Dn skriver att en tidning fått tips om var den försvunna flickan Madeleines kropp kan hittas, medan Svd skriver att föräldrarna nu tar time out och låter polisen fortsätta sökandet.

Undrar vilket som är sant?

Dessvärre, hur mycket jag än hoppas på motsatsen, så är jag böjd att tro på DN i det här fallet för ju längre tiden går dess mindre är väl chanserna att flickan återfinns i livet. Jag tycker verkligen synd om föräldrarna. Det måste vara fruktansvärt. Att inte veta, att oroa sig, att befara det värsta och framför allt att kanske klandra sig själva för de lämnade ju faktiskt två små barn ensamma på ett hotellrum i ett främmande land. Jag vet visserligen inte så mycket om barn i den åldern men… bör man verkligen lämna dem sådär?

I vilket fall som helst så hoppas jag på det bästa, det finns ju trots allt barn och vuxna med som hållits fångna mycket länge, till och med flera år.

Stackars lilla flicka. Så rädd hon måste vara om hon lever.

Det kunde ha varit värre

Av en ren händelse snubblade jag idag in på en blogg jag ibland läser. Där hittade jag ett inlägg som skulle kunna ha varit skrivet av mig, jag vet inte hur ofta jag själv varit inne på samma ämne här men kanske aldrig lyckats uttrycka mig så väl som den här manen kan.

Det handlar om människors reaktioner, eller, jag skulle kanske snarare säga de reaktioner som jag upplever dem ha gentemot mig och min sjukdom (vet inte när jag ska börja kalla det för vad det är, ett handikapp).

Som jag skrev för inte så länge sedan så finns människor av alla de slag. Det finns de ”…som snarast tycker att det är lite osmakligt av en att komma och påminna dem om deras egen bräcklighet genom att ha den stora fräckheten att vara skadad.”. Eller de som tycker att ”det kunde vara värre”.

Jag själv kan inte låta bli att ibland mästra mig och påminna mig om att jag borde vara tacksam för det skulle kunna vara värre. Ändå är det kanske inget jag vill höra från någon annan för: ” Detta faktum, att det kunnat sluta ännu värre än vad det gjorde, ger emellertid inte den oskadda omgivningen rätt att trivialisera skadan genom att kräva att man ska känna tacksamhet för att det "bara" blev som det blev. Den tacksamheten förtar nämligen på intet sätt de våndor som den reella skadan faktiskt innebär. Den tacksamheten är dessutom någonting personligt som den förment inkännande omgivningen inte har med att göra.”

Just de orden, att tacksamheten inte förtar de våndor man faktiskt känner… Mitt i prick. Tack för dem! Dem ska jag ta fram ibland när jag har dåligt samvete över att jag retar mig över saker som faktiskt kunde vara värre.

Jag läste givetvis hela inlägget ett antal gånger och även de kommentarer som kommit in hittills. En av dem är skriven av någon som förmodligen inte vågar stå för sin åsikt och kallar sig för Inkognito:

”Om inte den oskadda omgivningen har rätt att trivialisera skadan så borde - med samma logik - inte den skadade ha rätt att diktera den oskaddes sätt att hantera situationen.
Du får det att låta som att alla oskadda har en plikt att särbehandla och skadade. Var inte så konflikträdd och säg till nästa gång du tar illa upp så folk vet hur de ska behandla dig. Detta istället för att på prosa skriva upp regler om hur folk ska behandlas rent allmänt. Ursäkta min direkthet.”

Han har givetvis rätt. Jag har ingen som helst rätt att kräva något av min omgivning, jag kan inte berätta för människor hur de ska reagera på min synskada. Det enda jag kan hoppas på är att människor visar någon slags hänsyn. Till hänsyn hör att inte trivialisera den kanske största tragedi en person någonsin upplevt vilket självklart inte innebär att man istället ska erbjuda en aldrig sinande ström av medlidande som ingen egentligen har behov av. Medlidande och medkänsla är inte samma sak...

Jag begär inte att bli särbehandlad, jag tvivlar på att Lars Anders, författaren till ovan citerade blogg, vill bli det heller. Men när människor helt enkelt tycker att ens handikapp, skada eller sjukdom inte ens är värd att erkänna existensen av så blir det också en form av särbehandling. En särbehandling där mina behov inte är berättigade och är mindre värda än andras bara för att mina behov uppstått till följd av en sjukdom medan andras finns där av naturen och delas av större delen av befolkningen. Det är också en form av särbehandling när människor anser att man borde vara tacksam för det man har för att det kunde vara värre. Ingen kräver att du ska vara tacksam för att du har huvudvärk men skulle du ha varit med om en bilolycka så anser de flesta att du ska vara glad för att du bara har ont i huvudet… För det kunde ju ha varit värre.

Han vann…

Vi åkte in till sjukhuset. Trots att jag inte alls var lika svullen idag när jag vaknade som igår kväll. Men C hade bestämt sig för att nu fick det vara nog och när han bestämt sig för något så… tja… Då är han som en åsna. Jag lovar. Det är lika bra att ge upp. Så vi åkte in. Jag blev röntgad, noggrant undersökt och sedan sa doktorn att det troligtvis inte är något allvarligt, möjligen en lättare ledbandsskada. Jag fick några tabletter, ett stödförband och sedan fick vi åka hem.

Och ja… jag fick låna ett par kryckor och ”avlasta lite så länge jag har ont”.

När jag var barn var det en tjej i klassen som bröt benet på sportlovet. Hon fick gips från tårna ända upp till höften och alla var sååå… upptagna av hennes gips och hennes kryckor. Hon var stora stjärnan i klassen. Alla skulle prova hennes kryckor och jag tror alla i hemlighet ville bryta benen bara för att få ett par egna. Inklusive jag. Just nu kan jag ju meddela att det inte känns speciellt roligt men som väl är så trodde doktorn att det skulle max ta några dagar innan jag kan lämna tillbaka dem för man ska visst belasta knät även om det gör lite ont. Tur det. Det är inte speciellt praktiskt med kryckor kan jag meddela. Funkar inte alls ihop med min vanliga ovän så den har fått tillfälligt ledigt. Å andra sidan lär jag stanna hemma åtminstone idag med och här hemma kvittar det.

Vilken tur att det inte var värre, jag hade nästan börjat fasa för att bli tvungen att hoppa runt på kryckor i flera veckor. Det hade varit ganska så jobbigt faktiskt.

En liten update angående fotbollen

Har jag berättat ett jag hyser en viss aversion mot sjukhus och akutmottagningar? Inte?

Men det gör jag. Och ingen liten sådan heller för att uttrycka det milt och civiliserat.

Så jag avvaktade i eftermiddags och efter några timmar med is på knät och högläge kändes det faktiskt inte alls lika illa så jag brydde mig inte om att ringa till vårdcentralen eller vart man nu ringer i sådana här lägen. När C kom hem tänkte jag glatt skutta upp och möta honom i hallen och berätta vad jag roat mig med idag (för det hade jag nämligen inte vågat göra i telefon), men jag kom inte så långt som till hallen. Inte ens till sovrumsdörren faktiskt och då är inte vårt sovrum extremt stort. Jag vände halvvägs.

Jag behöver nog inte berätta vad C tyckte när han fick klart för sig läget. Det blev en mindre dragkamp mellan ”vi åker till akuten nu!” och ”Det gör vi så fan heller”. Det sistnämnda vann med mycket liten marginal efter diverse övriga utlåtanden och andra utpressningsknep. Så nu fortsätter jag med att ligga med benet i högläge med ispåsar på (för det har jag minsann googlat mig till) och hoppas att jag imorgon vaknar upp till en betydligt bättre dag och med ett knä som åtminstone ser halvnormalt ut för det sista jag vill är att åka till akuten frivilligt.

Nehej du, där kan de ju få för sig att det är något fel på mig, gipsa mig och ge mig kryckor och hur ska det gå?

Absolut inte!

Kommer inte på fråga. Något måste jag väl få bestämma själv?


Gissa om C är sur på mig nu?

Personligen tror jag faktiskt att han nästan är redo att säga upp bekantskapen med mig. Han kallade mig just för något så sött som ”envis tokig åsna” tidigare var jag bara ”korkad” så det går framåt. Det är tur att jag har min älskade dator som håller mig varm i sängen för min älskade man är inte speciellt kärvänlig i detta nu.

Och nu vet jag ju att du genast kommer att hålla med honom… eller hur?

Suuur som ättika

Jag kan meddela att jag tog taxi hem på lunchen och det är inte för att jag är lat. Det är mer för att mitt ena knä har formen av en större fotboll… Undrar om luften pyser ut om jag sticker ett hål i den?

Jag tänker inte ta taxi tillbaka till jobbet utan ligga kvar här, med benet i högläge. Så det så.

Jag är så suuuur!

Detta bevisar ju bara att han har rätt. Jag klarar inte av att vara på jobbet två veckor i sträck ens. Vem vill ha en sådan anställd?

Undrar om jag inte är lite inbillningssjuk tro? Jag kanske inte vill jobba?

Nu ska jag ringa och säga att jag jobbar hemifrån resten av dagen.

Arg är bara förnamnet

…på vad jag är idag. På mig själv den här gången. Och kanske på mina skor…

Jag gick till jobbet, eller snarare försökte, i det här fantastiska vädret är det helt underbart. Fåglarna kvittrar, en sval vind som gör det behagligt och inte för varmt och lite skira moln som täcker för solens skarpaste strålar. Allt var frid och fröjd i ungefär hundra meter och jag började väl tänka på annat än på att vägen är lite ojämn där och att jag behöver se upp och känna mig för samtidigt… och att högklackade skor kan vara lite vingliga.

Jag behöver knappast säga vad som hände sedan? Jo, Ella ramlade pladask. Och då menar jag pladask och raklång. Jag tror aldrig jag lyckats slå mig så fördärvad och göra så stora hål i både knän, armbågar och ena handen som idag, inte ens som barn faktiskt.

Det positiva var att det inte är något område med särskilt mycket folk så ingen såg min fina vurpa och det var ganska nära att släpa sig hem. Vilket jag gjorde med möda för jag har rent ut sagt skitont i hela ena benet. Men jag bet ihop, gick hem, plåstrade om så gott det gick och bytte till långbyxor och långärmat så ingen ska behöva se det värsta. Sedan tog jag taxi till jobbet. Som tur är så är inte C här idag. Han skulle säkert säga något om mina skor (som jag nu bytt) och en del annat…

Som om det inte räcker med att jag är arg på mig själv. Och dessutom gör det ont!!!

Alltså, barn skrapar sig själva stup i kvarten, de gråter en skvätt och sedan är allt som vanligt igen men om man gör det som vuxen så har i alla fall jag lust att gråta resten av dagen för att det gör ont och förmodligen blir det etter värre när jag står i duschen. Vad beror det på? Känner inte barn smärta lika mycket eller är vi (läs jag) vuxna bara mer sjåpiga?

Och himla skämmigt var det också. Om någon frågar varför jag haltar tänker jag säga att jag fått en sticka i foten eller något...

Ha ha ha!

You are Brigitte Bardot

Naurally sensual and beautiful You're an exotic beauty who turns heads everywhere You've got a look that's one of a kind

Vilken berömd Pinupa är du?

I´m a classic bikini!

You Are a Classic Bikini!

You are the type of gal who looks good in almost any bikini.Going for the understated look, you don't need a flashy bikini to turn heads.

Vilken bikini är du?

En konspirationsteori

Den där konstiga känslan jag hade hela lördagen, den fortsatte igår med. Kanske inbillade jag mig, jag vet inte…

Vi har en gång för länge sedan lovat att inte prata arbete hemma. Det gjorde vi efter en period då vi nästan inte hade pratat annat än jobb och vi insåg att så här kan det inte hålla på. Så vi bestämde att inget arbete, inget mer än helt vanligt skvaller, skulle få avhandlas innanför hemmets väggar. Och det löftet har vi hållit.

Vi har också en gång bestämt att det som skrivs i min blogg stannar i min blogg, eller i e-posten. Det löftet har vi också hållit med undantag för en gång då allt blev så fel och vi hade ett litet gräl som inte var så lustigt och jag funderade på att sluta blogga.

Så med andra ord, min konstiga känsla fick vara kvar hela helgen. Jag tog inte upp ämnet och det gjorde inte C heller. Idag däremot har vi haft ett riktigt maratonmöte om vikarien och jobbet och arbetsuppgifter och allt annat med… sådant som faktiskt inte är arbete. Efteråt hade vi APT och C informerade om vikarien och det var nog då som jag började inse att hela den här vikariegrejen kanske inte har så mycket med arbetet att göra som med mig. Jag menar, för arbetets skull så borde detta blivit gjort för länge sedan men sanningen verkar vara den att jobbet har klarat sig rätt så bra hittills. Alla vi på kontoret har hjälpts åt att lösa de uppgifter som jag inte hunnit med, den som just har haft tid eller varit bäst lämpad har tagit det på sig. Så som vi alltid gör när någon är sjuk eller har för hög arbetsbelastning. Ut mot organisationen har det inte varit några stora problem och här på kontoret har det också funkat ganska bra. I alla fall så lät alla förvånade över att det skulle tillsättas en vikarie och någon undrade också om det var något fel på att vi fortsatte som förut.

Det fick mig som sagt att tänka efter. För om ingen har klagat… inte organisationen och inte personalen på kontoret… Varför då börja bråka med detta precis nu inför semestern? Varför inte vänta till hösten?

Kan det ha något att göra med att jag inte mått så bra den senaste tiden? Att jag är tröttare än någonsin och knappt social på fritiden? Eller med operationen som gick som den gick med allt det strul som blev?

Jag menar… om ingen klagat och alla arbetsuppgifter ändå blir lösta utan missnöje så borde det inte behövas en vikarie… bortsett från att så länge ingen ersätter mig på min ordinarie tjänst så har jag ändå ansvaret för att allt blir gjort och eftersom jag är som jag är så tar jag på mig och gör en hel del själv, trots att min tid inte egentligen räcker till…

Å joooo… C har fört detta på tal förut nu när jag tänker efter, många gånger, men jag har slagit bort det och tänkt att det blir bättre snart, jag kommer sluta vara trött bara det blir vår, bara värmen går över, vara trycket ligger rätt… och så vidare. Kanske har han tröttnat på mina undanflykter och bestämt sig att helt enkelt tvinga mig.

Hm… Han kanske inte är en skurk trots allt?

Nu menar jag förstås inte att det vara är för att jag ska må bättre som han vill ha en vikarie, självklart ÄR det bättre för alla om en person har ansvar för allt och gör det som ska göras. Naturligtvis är det så. Men det kanske är roligare med konspirationsteorier än verkligheten...