Komplicerad semester

Knepiga drömmar hade jag i natt med. Den ena fick mig att bli så arg att jag var tvungen att gå upp en stund och den andra gjorde mig riktigt upprörd och ledsen. Inte blev det bättre av att det var mörkt i rummet när jag vaknade och lyckades jaga upp mig ordentligt innan C vaknade och hade det sunda förnuftet att tända ljuset genast.

Jag verkar vara inne i en riktig drömperiod. Det kanske inte är så konstigt med allt som händer just nu, med läkarbesöket som var, måndagens titthål och så semestern… Det stora frågetecknet i livet just nu. Nästa onsdag kommer barnen och de ska vara hos oss två och en halv veckor. Det ska bli så kul… bara jag kunde gå upp i rök och tillfälligt sluta existera så skulle nog de också kunna få riktigt roligt.

Vad vi än pratat om att göra kompliceras tillräckligt om jag är som jag är i vanliga fall, men nu... vissa saker är bara att glömma. Sådana saker som vi pratat om länge att göra med barnen på semestern. Som att åka till Liseberg, Kolmården, Skara sommarland…

Även i normala fall är det jobbiga platser för mig med tanke på alla människor men det är sådant jag gärna står ut med för det är så kul… Speciellt Liseberg som jag är tokförtjust i. De förutsätter dock att man kan röra sig lite mer obehindrat än vad jag kan just nu och vad C än säger så känner jag mig bara som ett enda stort besvär hur vi än gör. Följer jag med så blir det jobbigt, stannar jag hemma så blir inte det bra…

Tänk om man bara kunde försvinna ett litet tag, istället för att vara en belastning för alla?

Jag vet exakt vad ni tänker skriva nu. Självklart.

Jag vet med sunda förnuftet att är man en familj så får man anpassa sig till varandra och ta hänsyn till den som kanske för tillfället inte klarar av en viss sak. Det är bara så förbannat frustrerande att tre människor som så sällan får göra saker tillsammans ska behöva bli lidande för en fjärde. Den känslan finns där oavsett vad alla säger och tänker…