En annan midsommarafton

Det blev ingen vanlig midsommarafton, inte alls en sådan som vi hade planerat och väldigt långt ifrån de midsommaraftnar jag brukar fira. Och ändå blev det en riktigt bra midsommarafton, faktiskt en mycket bättre än vad jag kunnat föreställa mig, speciellt om man betänker omständigheterna. Jag har insett att man inte behöver följa traditioner bara för traditionens skull, ibland kan det bli riktigt bra även om man gör tvärt om.

C var inte så sjuk som jag trodde men det kändes ändå inte helt angeläget att åka iväg till festen och vara utomhus större delen av kvällen in 12 grader och regn. Så vi stannade hemma, åt gott, jag bakade en tårta (på färdiga tårtbottnar visserligen) och C:s föräldrar kom förbi på fika innan de åkte vidare till sina vänner. På kvällen grillade vi under altantaket och efteråt tände vi en brasa och satt inomhus och lyssnade på regnets smattrande, drack gott och bara var.

C fick faktiskt frukost på sängen igår. Skam den som ger sig. Först provade jag att balansera brickan i ena handen och bara använda en krycka men det fungerade inte särskilt bra, sedan kom jag på att vi har en kaffetermos och en ryggsäck. Han blev faktiskt lite överraskad och själv kände jag mig riktigt smart.

Idag har det också regnat hela dagen här. Det är grått och trist ute och en väldigt bra påminnelse om att det vänder nu. Den längsta dagen har passerat och nu kommer snart mörkret tillbaka. Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på vintern som gått. Jag försöker låta bli att tänka på vintern som kommer. Jag är rädd. Det är skrämmande att veta att nästa vår… ljuset kanske inte kommer att återvända igen till mig…

Idag hade vi inte en lika trevlig dag som igår. Den började dåligt med att jag läste något som jag helst inte ville läsa vilket ledde till ett litet… gräl, fast gräl är kanske för mycket att kalla det, men vi var i alla fall inte helt eniga. Därefter fortsatte den med matlagning och stress för att vi bjudit in mina föräldrar på lunch. Jag ville gärna att det skulle bli perfekt men det blev det inte. Maten blev perfekt, C lagade den efter att han kört iväg mig från köket för att jag ”bara var i vägen”. Dukningen blev sisådär för när han märkte att jag blev sur så gjorde han som man förmodligen gör med jobbiga barn, slängde åt mig en liten godisbit i form av att jag fick göra mig nyttig med dukningen… dvs sitta ned och ställa ut tallrikar, glas och bestick som han lade fram… Jag kände mig som en treåring.

Sedan kom dagens höjdare, mina föräldrar som blev chockade när de såg mig på kryckor igen. Jag visste att de skulle bli det. Jag vet att det är dumt men jag hade faktiskt inte berättat för dem om mitt senaste missöde för jag orkade inte med deras reaktion så jag får väl skylla mig själv. Jag hade nog hoppats någonstans att jag skulle vara tillräckligt bra för att inte använda kryckorna medan de var här men det var bara att ge upp innan jag ens började.

Det är hemskt att erkänna det men det var nästan skönt när de åkte hem. Jag älskar mina föräldrar, missförstå mig inte, de är underbara och omtänksamma men… Det är bara det att deras oro blir för jobbig att hantera helt enkelt.

Efter de åkt var jag helt slut och somnade en stund med huvudet i C:s knä… dagens mysigaste, helt klart.