Fredagsluncher

Igår lades ännu en fredag till handlingarna tillsammans med ett långt kapitel i mitt liv.

Fredagsluncherna.

I början tyckte jag inte om dem måste jag erkänna. Jag tyckte inte om C. Jag visste eller kände på mig att han betraktade mig som en inkompetent bimbo. Själv tyckte jag han var något liknande också. Men vi var ju tvungna att ge det hela en chans i alla fall och man kan inte ignorera sin chef hur länge som helst, inte ens om man sköter sitt jobb perfekt gentemot alla andra.

Första gången var det av tvång. Han beordrade mig att äta lunch med honom och gav mig ungefär tre minuter att avboka den lunchdate jag hade inplanerad och pudra näsan. Vi gick till Stadshotellet under tystnad. Redan då fanns något mellan oss, något obegripligt som gjorde att vad jag än sa så verkade det låta helt korkat när det väl kom ut. Och vad han än sa verkade liksom… översittaraktigt och uppblåst. Men jag vet att jag ändrade åsikt lite på det där första lunchmötet vi hade som förresten varade i närmare tre timmar. Jag började inse att han hade riktigt vettiga idéer och inte sällan samma idéer som jag själv hade.

Efter första lunchen behövde vi nästan inte ens boka in nästa fredagslunch, det blev liksom en självklarhet med hög prioritering. Jag började tycka om dem. Så småningom inte bara för att det var en viktig del i jobbet utan för att jag fick vara ostörd med honom.

Långt senare kom den där lunchen som så här efteråt verkar vara lite av början på allt. Den som följde efter det att jag berättat för honom om mina ögon. När han fick mig att storgråta och gav mig en massa griller i huvudet som jag just då i alla fall avfärdade som nonsens.

Och nu?

Nu är de över. Fredagsluncherna alltså.

En dörr har stängs bakom mig (jag vet, han säger att det inte är så).

Igår, innan han åkte för att hämta barnen, gjorde vi vår sista fredagslunch. Det kändes så välbekant, först jobbprat och sedan mer privat, solsken utanför och förväntan inför helgen. En arbetsvecka som är avklarad. En hel helg att se fram emot. En ny vecka ska planeras.

Det är bara det att det inte är mitt jobb som planerades utan min efterträdares.

Nästa vecka äter min chef lunch med en annan kvinna.

Det känns lite vemodigt. Slutet på ett stort och långt kapitel.

Är jag sotis?
Nej, faktiskt inte. Inte på det sättet. Däremot är jag sotis på henne för att hon har mitt jobb, hans förtroende… Jag skulle möjligen vara sotis på det andra viset om hon vore ung och vacker men nu är hon varken det ena eller det andra. Dessutom, hur osäker jag än är ibland och hur ofta jag än drabbas av tvivel så är jag nog ändå ganska säker på vår kärlek. På hans kärlek.

Och det kanske är så som han säger och som ni underbara bloggvänner verkar hålla med om: allt har sin tid.