Nu kan man...

...följa denna blogg. Och prenummerera på den.

Inte för att jag förstår varför någon skulle vilja utsätta sig för detta elende men... jag har hört att det är en kul funktion... (och det är inte jag som fixat dit den)

Solros

I am a Sunflower What Flower Are You?

Jag är en solros...

Hm... tillåt mig tvivla.

"When your friends think smile, they think of you. There is not a day that goes by that you can't find something good about the world and your fellow human."

Ah... de måste mena raka motsatsen?

Tillbaka...

Min paus blev längre än jag trodde. Ska jag vara helt ärlig har jag inte ens tittat in på bloggen och det var inte förrän nu jag läste alla kommentarer. Som alltid så har jag lite svårt att hålla mig från tårar när jag läser om all omtanke som ni delar med er av till mig. Ett tack känns nästan fjuttigt.

Just nu känns det lite ovant att skriva här, men jag lovar, jag återkommer snart med ett mer informativt inlägg och berättar om livet. Till dess skulle jag så gärna krama er alla, i alla fall i tanken.

Tack

Dagens svammel, för det kommer att bli svammel, ska jag inleda med ett enormt, stort, jättetack för alla era kommentarer till gårdagens inlägg. Jag insåg, när jag läste dem att jag faktiskt inte kan leva utan mina kära bloggvänner som är så snälla att de både läser och tycker till om mina virriga tankar… så därför… så kommer nog mitt skrivande här fortsätta. Mer eller mindre ostrukturerat. Som alltid ,)

När jag läste kommentarerna förstod jag med ens varför jag skriver. Och jo, jag är fullständigt egoistisk, jag skriver för min egen skull och enda anledningen till att det sker offentligt är att jag behöver dina tankar, behöver höra att det finns andra som förstår eller inte förstår mina knäppa funderingar, jag behöver helt enkelt höra mina tankar med någon annans ord. Låter det begripligt?

Så med andra ord har jag insett att jag inte bara har behov av att skriva av mig utan av att bli läst och framför allt av att få höra kommentarerna om det jag skriver. Märkligt? Kanske. Ja säkert märkligt. En dag ska jag sätta mig och fundera allvarligt över detta märkliga behov men just nu har jag ingen färdig analys.

Jag måste också erkänna, fast jag rodnar från topp till tå, att jag tycker det är trevligt att tro att det är så som en del av er skriver, att min lilla blogg kanske kan ge någon annan något värdefullt.


Allt nog, nu ska jag inte spåna mer om detta för egentligen håller jag på och stressar ihjäl mig med en rapport som måste vara klar på måndag så jag hinner inte skriva men jag måste ändå berätta… En riktigt otäck sak hände alldeles nyss. Det värsta är att det inte är första gången men jag lyckades skrämma upp mig lika mycket den här gången med.

I ”morse” när jag gick till jobbet var det ett helt fantastiskt väder, strålande solsken och fågelkvitter. Som jag sa har jag en hel del att stressa med så jag har suttit koncentrerad på mitt jobb och inte tittat ut förrän för en liten stund sedan och då höll jag på att dö… Inget solsken, inget ljus, bara en jämngrå dimma. För en bråkdel av en sekund trodde jag att min lilla syn slutat att fungera helt plötsligt, den bråkdelssekunden räckte för att jag skulle få ont i magen kan jag meddela och få hjärtklappning och akut ångest. Det var helt enkelt fruktansvärt och… ganska ologiskt egentligen men det är konstigt hur snabbt logiken kan flyga sin kos när det gäller det mina ögon ser. Eller inte ser.

Jag antar att det kanske egentligen inte är så konstigt vid närmare eftertanke… jag lever ju fortfarande i någon slags ständig skräck för att varje sekund ska vara den sista när det gäller min syn, då kanske det inte är så konstigt att min inbillning spelar mig spratt. På ett sätt är det bra för jag glömmer inte att vara tacksam, på ett sätt så är det bra att mitt hjärta inte är speciellt skröpligt för annars hade jag fått hjärtinfarkt.

Och nu ska jag önska alla en skön dag. Nu MÅSTE jag jobba!

Jag vet inte

Det är ett underligt väder här idag. Det är varken soligt eller molnigt, varken vår eller vinter, varken kallt eller varmt… eller kanske är det alltihop samtidigt? Mitt i mellan? Går man åt ena hållet blir man varm, går man åt andra så fryser man i den iskalla vinden.

De senaste dagarna har jag faktiskt gått både till och från jobbet! Det är ljust på morgnarna nu och det känns ganska fantastiskt att kunna gå. Själv. Utan att vara beroende av någon annan. Tänk att det finns så små och enkla glädjeämnen i livet… som man tar för givet ända tills man inte längre har möjlighet att njuta av dem. Tänk att det inte är länge sedan jag var ganska säker på att jag aldrig skulle få gå till jobbet!

Min bloggpaus blev inte så lång. Eller så är det fortfarande paus. Jag vet inte. Jag har inte bestämt mig än. Jag är återigen tillbaka i de där tankarna om bloggens vara eller inte vara, om jag ska fortsätta att skriva, eller snarare vad jag ska skriva om. Saken är den att jag har ett behov av att skriva av mig en massa tankar som inte är speciellt lätta eller logiska, precis som jag haft sedan jag började skriva. Frågan är bara om jag ska fortsätta med det offentligt. Tillåta mig själv att fortsätta älta offentligt eller om det är dags att låsa dagboken. Så som de flesta normala människor gör.

Jag vet inte.

Jag återkommer när jag vet… eller när jag bestämt mig för att det inte spelar någon roll att jag inte vet.

Ha en riktigt skön dag alla.

Lite tyst här nu

Ja, det är glesare mellan inläggen. Det är inte så att jag saknar tankar att skriva om, jag har bara... av någon märklig anledning tappat lusten att skriva ner dem.

Vad gör jag istället?
Smyger omkring bland bloggvännerna och skriver om annat än mitt liv.

Men jag återkommer.... Snart.

Till dess,
KRAM till er alla.

Tillgänglighet igen

Idag presenteras ett förslag om ny lagstiftning när det gäller diskriminering. Den som är diskriminerad kan få ersättning… Hm… vore det inte bättre att åtgärda istället för att ge skadestånd?

Att diskriminera funktionshindrade genom bristande tillgänglighet är trots nytt lagförslag, ny organisation mm fortfarande fullt tillåtet. För den som är funktionshindrad är kanske just tillgängligheten den största frågan, man kan ju knappast bli diskriminerad av sin chef om man inte ens kommer in på arbetsplatsen på grund av fysiska hinder.

Men vad vet jag? Mer än att det är oerhört frustrerande att bli utesluten från vissa sammanhang bara för att min mina ögon inte fungerar. Det är inte bara frustrerande utan direkt kränkande faktiskt att jag inte har möjlighet att tex kommentera på vissa bloggar för att den som skapat verktyget struntar fullständigt i allt vad tillgänglighet heter, trots att det finns en teknik som skulle göra det möjligt för alla att kommentera. Och det är just det sista som gör att det blir kränkande, att det FINNS en teknik som inte används. Eller rättare sagt, som bara används av utländska verktyg. Inte Svenska.

Det är ju visserligen en petitess i sakfrågan. Det finns faktiskt större saker att bråka om, jag vet, men på något sätt så bidrar varje liten detalj till att skapa ett utanförskap och tydliggöra de brister jag har, som jag inte kan göra något åt, som gör ont nog ändå, men som samhället bidrar till att öka på, lyfta fram och tydliggöra, både för mig själv och för människor i min omgivning.

Att ha ett helt tillgängligt samhälle för alla är givetvis en utopi, men jag kan inte förstå varför det finns en sådan motvilja att nyttja den teknik och de enkla lösningar som faktiskt finns så att man kan öka tillgängligheten så gott det går för dem som har en funktionsnedsättning. Är det bara kostnaderna som styr? Eller är det ren okunskap? Ointresse? Är det inte fint nog? Lönsamt nog? Ser det bättre ut i marknadsföringen att skriva att vi värnar om miljön än att skriva att våra tjänster är anpassade till en bred grupp av människor?

Jag bara undrar...

Ett tillägg
Jag menar absolut inte att "böter" inte är bra. Tvärt om. Det jag nog menar är att jag är idealist, jag tror och hoppas att samhället ska fungera för alla utan att någon ska behöva ersättas för att han eller hon diskrimineras.

Jag inbillar mig att fler än jag känner att om man är diskriminerad så har man blivit det på grund av att man redan från början befinner sig på en plats i samhället där man har svårt att göra sin röst hörd. Hindren kan vara ens egna fysiska eller psykiska eller samhällets. Att säga att nu ska den som diskrimineras få ersättning innebär med stor sannolikhet att det är den diskriminerades uppgift att begära och bevisa rättigheten till ersättningen. Man lägger över ansvaret på den som är utsatt helt enkelt och frånskriver sig själv uppgiften att arbeta mot diskriminering. Att ingen har krävt skadestånd innebär att jag uppfyller min plikt när det gäller diskriminering och jag kan lugnt luta mig tillbaka och fortsätta utan att göra något förebyggande.

Jag kanske är speciell och kan säkert inte tala för andra men jag skulle aldrig, idag, orka kräva ett skadestånd.

Men... jag kan ha fel och detta är bara MINA tankar.

Förresten...

... jag tror jag har fler besökare här än de som lämnar kommentarer. Tänk så kul det vore att få veta lite om er...

Mail, blogg och bloggvänner

De senaste dagarna har jag fått ett par mail från bloggvänner som gjort mig både glad och rörd. Jag blir alltid lika rörd över all omtanke jag får genom bloggen, men när människor som bara känner mig via min blogg förmår att dela med sig av sin omtanke trots att de själva kanske har det svårt… ja då känner jag mig väldigt liten och väldigt förundrad.

Jag borde naturligtvis besvara mina mail och sanningen är att jag börjat göra det ett antal gånger men… så fort jag börjar skriva ens de enklaste ord så känns det… som om jag inte hittar orden helt plötsligt. Allt jag skriver blir konstigt. Jag vet inte varför. Samma fenomen inträffar när jag hälsar på hos mina bloggvänner och ska börja skriva något vettig… fast där ska jag kanske erkänna att jag oftast inte ens kommer så långt att jag orkar börja skriva.

Jag vet att det mesta jag själv skrivit i min egen blogg på sista tiden kanske inte går att kommentera. Jag förväntar mig inte att du ska kommentera, och om du gör det så räcker det med att skriva att du läst för jag vet att jag själv inte skulle kunna kommentera det jag skriver, så hur ska någon annan?

Men… egentligen så var det något annat jag ville skriva om. Jag vet bara inte hur jag ska börja.

Jag har aldrig haft ambitioner med min blogg, även om jag alltid är glad när någon läser och kommenterar. Jag skriver för min egen skull och har egentligen aldrig tänkt att det jag skriver kan göra nytta för någon annan än mig. Men idag när jag läste min kära kloka väns mail så insåg jag att jag kanske faktiskt har påverkat någon och att det kanske faktiskt har lett till en förbättring för någon annan. Det känns… ganska märkligt, på ett bra sätt.

Jag menar, själv tyckte jag, och tycker, att jag bara klagar över mörkret, både nu och tidigare när jag ständigt ältade hur besvärligt allt blir när belysningen är dålig. Jag klagar över allt annat som är besvärligt också och undrar ofta varför någon ens vill läsa… men tydligen har mitt klagande gjort liiite nytta. Den som skrev mailet berättade om hur vissa på hennes jobb gillar att släcka belysningen och tända ljus om vintrarna och ha mysigt, samtidigt som de har en synskadad kollega som med stor sannolikhet är minst lika besvärad av mörkret som jag… var. Eftersom jag klagat så högt och ljudligt i mon blogg har nu min kloka vän börjat uppfostra sina kolleger. Bra va? För jag antar att hennes synskadade kollega, i likhet med mig, ganska snabbt tröttnat på att be människor tända, och ständigt vara den som ställer krav. Om hon ens gjort det någonsin.

Så vad jag egentligen försöker säga är att jag är förvånad och glad för att min lilla egotrippade blogg faktiskt har gjort en liten skillnad, någonstans där jag aldrig ens varit. Tanken är egentligen ganska märklig, att jag kunnat påverka människor som jag inte känner.

Jag antar att det finns en del som anser att jag är ganska knäpp som delar med mig av mitt innersta till främlingar, som berättar detaljer som andra, inklusive mig själv, knappt skulle uttala högt. Jag antar att det finns en hel del människor som inte har minsta förstående för bloggandet som fenomen och som fortfarande anser att bloggare är ett märkligt släkte, och till viss del kan jag faktiskt förstå dem. Vad är det som gör att man vill dela med sig av sitt liv till främlingar egentligen? Vad är nyttan?

Samtidigt, när jag läste mailet idag, så insåg jag att hur märklig bloggen än är i allmänhet och jag i synnerhet så har jag ändå genom den påverkat någon. Om så bara en enda människa… så är det ju ändå en mer än vad jag någonsin trodde från början…

Helgen som varit

Det var några dagar sedan. Längre uppehåll än jag brukar ha och längre än vad jag tänkt. Men det verkar vara så nuförtiden. Tankar och känslor är bara för svåra att uttala eller ens skriva ner. Eller så skriver jag ner dem, bara för att genast inse att de mår bäst av att vara osagda, oskrivna, olästa. Deliteknappen används flitigt numera.

Helgen har varit regnig. Det regnar i och för sig ofta men oftast låter det inte speciellt mycket om det. Igår slog regnet mot rutorna och förde ett himla väsen. Märkligt nog hade C inte hälften så ont av det som jag. Eller… det kanske inte alls är märkligt förresten.

Vi har inte varit så särdeles aktiva i helgen. Jag har inte alls varit på humör, fast det brukar C inte bry sig speciellt mycket om, men just den här helgen verkade han inte heller vara i form för några aktiviteter när det väl kom till kritan. Kanske var det vädret eller den här förkylningen vi båda haft ett tag nu. Jag var hur som helst tacksam för ibland blir minsta sak för mycket.

Egentligen är det ganska praktiskt att inte se. I alla fall om man är lat av naturen för det är inte många som ber mig göra saker nuförtiden. Och även om de skulle be mig så har jag en bra ursäkt. Jag kan alltid tala om att jag inte kan, eller att jag helt enkelt inte har lust för att jag inte har någon behållning av det hela. Det finns bara en person som inte tror på de där ursäkterna (inte för att jag ens behövt prova dem än) eller bara helt enkelt givit sig den på att det inte finns något i denna värld som en icke seende person inte kan klara av.

Denna någon är C. Självklart. Ibland verkar han helt enkelt glömt bort att jag inte ser ens så mycket som jag gjorde tidigare. Han tar helt och hållet för givet att jag fixar allt. Skala potatis, fixa frukost, se på film, julpynta…. Och så vidare… Eller som igår, när han frågade om vi BEHÖVER städa. Jag har faktiskt försökt hålla efter här hemma och tagit lite städning varje dag, lite - för minsta lilla tar en evig tid och jag har ingen aning om hur det ser ut efteråt,vilket gör en redan deprimerand syssla än mer motbjudande. Rent logiskt skulle vi alltså inte behöva städa, men jag har ju ingen aning för damråttorna annonserar inte precis sin närvaro högt. Så varför fråga mig om det finns ett BEHOV?

Eller som i fredags kväll då han planerade lördagen. Med julklappsshopping. Jag skulle inte tro det. Inte andra helgen i december i shoppingcentret som är överfullt av människor. Det är ju inte så att jag känner mig mindre osäker och utsatt i folksamlingar nu än vad jag gjorde förra året, och redan då var det allt annat än kul. Frågan är bara hur jag ska bära mig åt för att köpa mina julklappar… jag menar, prova själv att beställa något från tex Ellos och blunda samtidigt.

Men… hur det än är, så är jag oerhört glad över att C är så envis med att låtsas som om allt är sig likt och på så vis tvinga mig att göra allt precis som förut, även om det inte funkade så bra i helgen. För… tänk om han varit lika hänsynsfull som mina vänner och mina föräldrar… då skulle det vara än svårare att ha något slags liv alls… Så, även om jag gnäller högt och ljudligt över vissa av hans idéer (somliga betydligt mer svåra än de jag just nämnt) så inser jag nyttan med hans strategi. Om det inte vore för honom skulle jag vara totalt isolerad i mitt mörker och vägen tillbaka… eller, ja, det finns ju ingen tillbakaväg, men vägen framåt, skulle vara vansinnigt mycket svårare.


Så till en helt annan sak.
Jag har först nu begripit att Blogger gjort om kommentarsfunktionen. Om man inte är registrerad användare av blogger så visas inte adressen till ens blogg eller så blir man anonym. Jag vet ärligt sagt inte exakt hur det hela verkar för er som ser men, jag skulle uppskatta om ni inte var anonyma utan i så fall lade in er adress någonstans så jag kan hitta till er ändå. Kanske går det att lägga in i själva kommentaren, som en signatur, eller istället för smeknamnet.

Märkligt

Blogg.se är ett av de svenska bloggverktygen som diskriminerar mig genom sitt spamskydd som inte kan läsas av mitt skärmläsningsprogram. Bland annat därför flyttade jag min blogg till blogspot, men mina tidigare inlägg finns ju kvar där och när någon gör en kommentar så kommer det till min mail.

Blogg.se har gjort stor möda för att stänga mig ute från både min egen blogg och mina bloggvänners bloggar. Nu är det i och för sig lätt att stänga sådana som mig ute, överallt i samhället men det är en helt annan sak. Vad som däremot är märkligt är att jag de senaste dagarna fått flera spam-kommentarer i min blogg på blogg.se, på engelska, i stil med: ” Great site. Keep doing.”

Jag funderar bara på vad som är så bra med min site, speciellt när personen i fråga inte ens kan läsa innehållet och förstå det. Och vad är meningen att jag göra? Vad förväntar de sig att uppnå??? Jag är totalförvirrad på detta. Någon som kan förklara vitsen med dessa inlägg?

Sedan kan jag också, i ett anfall av bitterhet, konstatera att jag tydligen har lägre status än ett spam, i alla fall hos de svenska bloggverktygen. Om jag börjar fundera på det så blir jag riktigt förbannad... för jag vet ju att jag faktiskt inte är ensam om att bli diskriminerad. Undrar om det finns en diskrimineringsombudsman?

En av de saker jag saknar mest...

... är att inte kunna kommentera hos er...

Vill bara tala om...

... att det finns något viktigt till vänster.

Tack igen.. och lite till

Inte på hela dagen har jag orkat ens starta datorn men nu när jag legat sömlös en god stund så drogs jag hit ändå.

Jag har inga ord heller… för att beskriva vad jag känner när jag läser era kommentarer, inklusive den i min gästbok.

Jag tror att ni alla förstår hur mycket det betyder för mig… att ni finns. Varendaste liten bokstav, varje ord, varje kommentar… får mig att känna mig… Jag vet inte. Förstådd. Mindre ensam i detta. För även om man inte kan förstå något sådant här förrän man befinner sig här så känns det ändå som… att ni alla ändå försöker, och förstår i viss mån mina känslor även om kanske ingen som inte är i samma situation kan förstå mina känslor för just själva mörkret i sig.

Jag ska nog inte försöka förklara mer. Jag tror att ni vet. Och jag hoppas att ni förstår att det här är det enda svar jag kan ge alla underbara kommentarer, för hur glad jag än är över alla tankar och känslor som kommentarerna förmedlar så… när jag försöker svara er personligen så… kan jag bara inte sluta gråta.

Jag måste vara självisk nu, skriva för min egen skull, eller inte skriva, ta till mig alla kommentarer och må lite bättre av dem utan att ge så mycket tillbaka. Bloggen får bli min spyhink. Just nu klarar jag nog inte mer. Just nu känns det som om världen, tillvaron balanserar på en tunn tråd ovanför ett bråddjup och det gäller att undvika allt som kan få tillvaron i minsta lilla rörelse för jag är inte säker på att det finns en väg tillbaka ur djupet.

Så… jag gör inget just nu. Jag undviker allt som får min fruktansvärda klump i magen att göra än mer ont, jag tillåter mig själv att… bara göra sådant som… inte gör saker värre. Att med alla medel försöka låta bli att tänka efter och känna efter, för gör jag det så faller jag. Även om det som idag innebär att jag ber C att bara köra, så långt bort han kan, för jag inbillar mig att det som gör så ont gör mindre on någon annan stans. Jag vet inte var vi var, för mig hade det kvittat om han kört runt och runt, timme efter timme i byhålans enda rondell… bara jag kände hjulen snurra. Bort. Bort från allt… precis som när man har riktigt ont någonstans i kroppen och tror att det ska hjälpa att byta ställning… men… det gick inte. Det hjälpte inte. Allt fanns kvar när vi kom hem. Det mörka huset, lamporna som C eller jag tänder, för jag gör det alltid, som en reflex. De tysta knäppen som låter som ett hån. Som… Satan som skrattar.

Tack

Tack snälla för alla vackra ord. Precis som En liten tant skriver så är er närvaro en tröst och jag känner all värme ni försöker förmedla. För varje kommentar har jag fällt en tår. Både för kommentarer från nya och gamla vänner.

Tack. Tusen tackför alla ord och tankar.

Jag lyssnar...

...på era kommentarer och blir så rörd... och tacksam för att ni finns.

Bloggregistret

När man går in på bloggregistret så kan man idag hitta min blogg på sjunde plats. Jag hade en dröm om att den skulle hamna på första plats där en vacker dag men så blir det nog aldrig. Istället innehas första plats av en annan blogg som verkligen SKA ligga på första plats. Grattis Mona!

Fast om man klickar på statistiken för min blogg hamnar man på en sida där mina läsare kan gå in och recensera min blogg och när jag läser recensionerna så känner jag mig absolut som en vinnare!

Spammad

För första gången sedan jag började blogga här på Blogspot har jag fått spam!
Och inte lite heller!
Och det märkligaste av allt är att de alla är på samma inlägg, alla på engelska och alla börjar med en lång obegriplig harang som är html-kod. Hemskt jobbigt att läsa och lyssna till, för det gör jag eftersom de alla också hamnar i min mail.

Av den anledningen är jag tyvärr tvungen att sätta på de sjösjuka bokstäverna ett tag i alla fall. Jag som svär ve och förbannelse över andras spamfilter är nu tvungen att ha det själv! Snopet! Jag ber hemskt mycket om ursäkt.

Jo pyttsan!

Det gick inte så bra detta med bloggpaus.
Jag saknar min blogg och mina vänner.

Jag vet bara inte... hur jag ska fortsätta och vad jag ska göra.
Med bloggen och orden alltså...

Mitt i natten…

…och jag kan inte sova.

Det är inget ovanligt. Oftast ligger jag kvar och snurrar, låter tankarna snurra runt. I natt blev tankarna för snurriga och jag kände att jag tvungen att gå upp i mörkret. Vissa nätter blir jag rädd för mörkret. Det är helt ogenomträngligt nu och tankarna det väcker skrämmer mig. Då ligger jag kvar och kryper intill C.

I natt… jo då, mörkret är lika skrämmande och bordslampan lyser bara upp här, där jag sitter. Men mina snurriga tankar som kretsade kring min egen tillvaro nyss har ersatts av andra snurriga tankar.

Tankar på mina bloggvänner.
Jag har fått denna stora gåva, att få så många vänner vars liv jag får dela via bloggen. Jag har fått lära mig, genom era ord, att livet, för så många, varken är lätt eller rättvist trots att sorgerna, oron, smärtan och bekymren har olika orsaker.

Jag känner mig ödmjuk när jag tänker på att alla dessa människor som så frikostligt delar med sig av sitt liv, sina ord och sitt stöd till mig, gör det trots att de själva behöver all stöd och styrka de kan få. Jag blir så ödmjuk inför livet, människan och mänskligheten när jag inser att det finns så många vackra och omtänksamma människor, och jag blir framför allt så oerhört tacksam över att jag funnit ett sätt att få lära känna så många av dessa människor.

I natt har jag faktiskt bara en enda önskan. Att jag hade det där trollspöet som jag så ofta önskat mig så jag kunde vifta med den och sprida lite glädje, ljus, tröst och trygghet hos alla dem som behöver det. Eller att jag finge en önskan för varje bloggvän som kunde besannas. Tänk vilken lycka…