Vig som ett kylskåp

Idag skuttade jag glatt iväg till jobbet på viga ben med min älsklings glada tillrop… not.
Jag skuttade visserligen men ungefär som ett gammalt kylskåp på väg till skroten. Och min älskling… han sa att om jag ens tänker tanken att gå till jobbet sådär så kommer han att sluta prata med mig.

Jag struntade både i min likhet med ett gammalt kylskåp och i mannens gormanden och det hade nog de flesta gjort med två möten inbokade, båda med deltagare som tagit sig besväret att resa till mig trots att jag var ensam och de var flera. Om jag hade avbokat de mötena skulle det säkert ha slutat med att jag skulle fått åka till dem nästa gång och det kände jag inte alls för. Missförstå mig inte, det är inte det att jag försöker undvika besvärliga situationer, jag är nog mer lat. Det kräver ju lite mer att åka iväg än att stanna hemma. Men jag är inte feg… i alla fall hoppas jag att jag inte är det.

Däremot kan jag återigen konstatera att jag känner mig ganska ensam numera utan min högt hatade ovän. Käppen. Omvärlden är aningens skrämmande utan den, i alla fall den som är utanför jobbet och hemmet och i synnerhet när man måste ta sig runt på kryckor (jo då, jag provade att inte använda dem, flera gånger, men det gick inte så bra). Nu behövde jag i och för sig inte flacka runt på byn själv men lunchen med mina besökare var en tillställning jag gärna hade hoppat över.

Nå ja, mötena var i alla fall givande och imorgon är det fredag och barnhelg. Snart kanske min man börjar prata med mig också? Eller så skriver han något i sin blogg. Man vet ju inte, han verkar ju ha blivit lika tokig som jag. Vad gör man för att fjäska in sig hos sin ilskna man om man inte är i form för varesig kakbak eller andra aktiviteter? Någon som har ett bra tips till trötta mig?