Diskreta hissar och ett bekvämt liv

Det finns tusentals saker som man tar för givet. Små petitesser som bara fungerar utan att man behöver tänka på dem ens.

För de allra flesta.

Själv har jag inte kommit så långt att jag är förberedd på alla petitesser som plötsligt inte fungerar. Små detaljer som egentligen inte är så viktiga som förvandlas till små irritationsmoment, eller osäkerhetsmoment som påminner mig om att jag inte längre kan leva mitt liv så som jag är van att göra.

Påminner mig om att jag är beroende. Detta hemska ord som är lika fult varesig det används om droger eller om andra människors välvilja.

Jag kan inte ta för givet att de små detaljerna, som är så oviktiga när de fungerar också fungerar för mig. Jag kan inte längre slänga mig i bilen en halvtimme innan och åka till den Något Större Byhålan för att gå på ett möte utan att först fundera över hur jag ska komma dit. Och då hela vägen dit. Inte bara till porten eller parkeringsplatsen. Ibland händer det att jag glömmer av att planera varje detalj.

Jag glömmer att det inte räcker med att beställa en taxi i god tid och hoppas på att den faktiskt kommer när den ska. Resten ska också fungera. Till exempel behöver jag fundera ut hur jag ska ta mig in genom en port som är låst och där enda sättet att ta sig in är genom att slå en kod som är angiven någonstans på en tavla med små bokstäver. En helt vanlig, handikappanpassad hiss kan ställa till problem om man som jag inte orkat ta tag i detta med att lära sig läsa punktskrift.

Jag kunde förstås bett taxichauffören om hjälp, eller killen som släppte in mig i huset men jag är inte förutseende nog och tar alldeles för mycket för givet. Jag hade inte en tanke på att hissens knappar var av det moderna slaget, i fint blänkande rostfritt, på rostfritt bakgrund, med läckra gråa siffror som smälter in i det rostfria så att inte det diskreta intrycket ska störas. Varje knapp var visserligen nogsamt utmärkt med punktskrift och entréplanens knapp var något större än de andra men vad hjälper det när man är analfabet och inte kan läsa punkter? Vad hjälper den upphöjda knappen när det finns två knappar till vänster om den och ett antal till höger om den?

Det hjälper sällan att veta vart man skall om man inte vet vart man är. I det här fallet skulle jag till plan fyra. Jag kan räkna till fyra men som sagt, vet man inte vilken siffra man ska börja på så blir den kunskapen ganska meningslös. Noll? Ett? Två? Jag chansade och hoppades på att hissen skulle tala om det för mig men i den diskreta omgivningen hade en talande hiss givetvis förstört harmonin.

Jag borde helt klart lärt mig punktskriften lite bättre vid det här laget… eller åtminstone siffrorna. Men det är ju lätt att vara efterklok. Just då och där lovade jag mig själv att genast ta tag i det där…

Det var bara en liten detalj. Inget märkvärdigt. Efter två försök hittade jag rätt och dessutom till rätt person. Mötet gick bra och jag åkte därifrån med lite mindre självförtroende och en stor påminnelse om mitt dåliga samvete. Det dåliga samvete jag har över att jag sorgligt försummat och totalt struntat i lektionerna i punktskrift.


Jag skriver inte detta för att göra någon stor affär av det hela. Jag skriver inte detta för att gnälla, eller för att låta bitter, eller ens för att någon ska tycka synd om mig heller.

För alla er som tror att jag själv valt att vara sjuk, eller rättare sagt valt min synskada; mitt liv är fyllt av liknande detaljer. Inget märkvärdigt var och en för sig men när hela dagen är full av dessa detaljer så händer det att jag ibland önskar att jag inte hade valt att få den här sjukdomen.

Det finns en liten, avlägsen möjlighet att vi som är sjuka eller handikappade faktiskt inte valt att vara det. Det finns en möjlighet att de allra flesta som går hemma helt eller delvis med en sjukdom eller funktionsnedsättning eller skada faktiskt hellre skulle välja besväret av att arbeta än att vara hemma och leva ett bekvämt liv fyllt av dessa små små detaljer som inte bara påminner om ens egen oförmåga utan också gör det omöjligt att arbeta på samma sätt som man kunde förr. Kanske skulle det ändå vara trevligare att arbeta och tjäna 15 000 netto än att vara hemma och få 15 000 brutto.

Men vad vet jag? Jag har ju ingen anställd som får 15000 i netto som bidrag från staten. Å andra sidan är det nog ingen annan som har det heller.