Allt är relativt?

Jag läser hos Dubbelörnen om hennes midsommar som är så annorlunda och sorglig. Om hur hennes väninna är döende och lämnar efter sig två små barn. Jag blir så gripen, och känner att jag måste ta fasta på hennes ord:
”Plötsligt så känns allt som var sjukdom, problem eller misslyckanden bara så fjuttigt och så simpelt...”

Jag kan bara önska att jag kunde ta fasta på de orden lite oftare. Att ställa sina egna problem mot andras är ganska nyttigt, det ger nya perspektiv på livet. Att se och försöka sätta sig in i andra människors situation, försöka känna efter hur det känns att leva så är ganska bra för att få en annan vinkling på tillvaron och kanske lyfta sig lite från allt som gör livet trist för en själv.

För ett tag sedan hade vi en diskussion både här och på bloggen ”Slottet i saknadens dalar” om andra människors bemötanden och hur andra så ofta säger att det kunde ha varit värre. Det ena ledde till det andra och jag hittade även en kommentar där någon var inne på just det här med att mäta sina egna problem mot andras.

”… men så ser jag min vän fastlåst i rullstol pga bruten nacke eller ungdomskamraten med MS som valde att avsluta det hela i Schweiz eller en katt som någon i Kina dragit skinnet av och då tänker jag att allting faktiskt är relativt och att det på det hela taget är ett bra liv jag lever.”

Jag är faktiskt lite kluven i denna fråga.

Å ena sidan fick jag en tankeställare om mina egna problem när jag läste hos Dubbelörnen. Jag fick dåligt samvete över att jag ens kan med att klaga över något över huvud taget för det jag går igenom är absolut ingenting i jämförelse med vad så många andra tvingas gå igenom. Jag borde faktiskt vara tacksam. Jag skäms lite.

Jag jämför ofta mig själv med andra, till exempel med Anne-Maj som inte bara håller på att mista synen utan också är döv. När jag går in på hennes blogg så känner jag både skräck, beundran och en oerhörd tacksamhet över att jag faktiskt fortfarande hör.

Jag läser ofta hos Maria som dagligen får yrselattacker som tvingar henne att ligga och vänta på att yrsel och illamående ska gå över och som om det inte vore nog är hennes hörsel också påverkad.

Jag läser hos Elisabeth hur livet är tillsammans med en älskad man som har Alzheimers.

Alla dessa underbara, starka och beundransvärda människor inger mig en stor respekt (och det finns så många fler!). Respekt inte bara för dem som människor utan för livet och människan som varelse som trots allt detta ändå tycks vara stark nog att gå vidare och hitta saker att glädjas åt. De ger mig perspektiv på mitt liv och jag inser gång efter annan att jag är ganska liten och ganska så lyckligt lottad. I jämförelse.

Tyvärr så är det ändå något som alltid blir fel när jag försöker jämföra mig för… Hur jag än försöker leva mig in i deras situation, hur väl jag än kan känna med dem så kan jag inte byta liv med dem och de kan inte leva mitt liv. Jag måste leva mitt eget liv själv, utan någon som helst ångervecka eller bytesrätt. Det är bara mitt eget ”lidande” som jag faktiskt kan känna som mitt eget och därmed blir jämförelser med andras bekymmer svåra, deras smärta kan jag bara känna med men aldrig till fullo känna som något verkligt.

Någon skrev till mig, eller om det var till Lars Anders, ungefär att om man jämför varandras lidanden och utgår från att andra har det värre så finns det till slut bara en människa kvar att tycka synd om i hela världen. Så är det givetvis inte. Alla har ju rätt till sina egna problem och bekymmer och alla måste väl ändå kunna känna sig ledsna över det som händer dem, även om det så bara är en lättare huvudvärk. Steget från det till att bli bitter och uppfylld av sitt eget lidande är ganska stor tycker jag.

Jag tror det är nyttigt att få perspektiv på tillvaron, att se att det finns människor som har större problem än jag men som ändå går vidare och gör sitt bästa av sitt liv. Allt är relativt. Frågan är bara om det finns något värde eller om det ens är möjligt att gradera och jämföra varandras bekymmer eller att tävla i vem som egentligen det är mest synd om. Jag är också tveksam till om det i långa loppet gör det lättare för mig att leva med mina bekymmer om jag ständigt jämför mig med andra. Kanske för ögonblicket men i längden är det tveksamt om andras bekymmer faktiskt gör mina egna mindre och lättare att bära. Mina bekymmer är ju ändå bara mina att bära. Ingen kan bära dem åt mig.

Vad tror du? Om du nu orkat läsa så här långt?