Arg är bara förnamnet

…på vad jag är idag. På mig själv den här gången. Och kanske på mina skor…

Jag gick till jobbet, eller snarare försökte, i det här fantastiska vädret är det helt underbart. Fåglarna kvittrar, en sval vind som gör det behagligt och inte för varmt och lite skira moln som täcker för solens skarpaste strålar. Allt var frid och fröjd i ungefär hundra meter och jag började väl tänka på annat än på att vägen är lite ojämn där och att jag behöver se upp och känna mig för samtidigt… och att högklackade skor kan vara lite vingliga.

Jag behöver knappast säga vad som hände sedan? Jo, Ella ramlade pladask. Och då menar jag pladask och raklång. Jag tror aldrig jag lyckats slå mig så fördärvad och göra så stora hål i både knän, armbågar och ena handen som idag, inte ens som barn faktiskt.

Det positiva var att det inte är något område med särskilt mycket folk så ingen såg min fina vurpa och det var ganska nära att släpa sig hem. Vilket jag gjorde med möda för jag har rent ut sagt skitont i hela ena benet. Men jag bet ihop, gick hem, plåstrade om så gott det gick och bytte till långbyxor och långärmat så ingen ska behöva se det värsta. Sedan tog jag taxi till jobbet. Som tur är så är inte C här idag. Han skulle säkert säga något om mina skor (som jag nu bytt) och en del annat…

Som om det inte räcker med att jag är arg på mig själv. Och dessutom gör det ont!!!

Alltså, barn skrapar sig själva stup i kvarten, de gråter en skvätt och sedan är allt som vanligt igen men om man gör det som vuxen så har i alla fall jag lust att gråta resten av dagen för att det gör ont och förmodligen blir det etter värre när jag står i duschen. Vad beror det på? Känner inte barn smärta lika mycket eller är vi (läs jag) vuxna bara mer sjåpiga?

Och himla skämmigt var det också. Om någon frågar varför jag haltar tänker jag säga att jag fått en sticka i foten eller något...