Små mirakel... eller nåt

Det är egentligen märkligt hur man kan bli så glad för så lite som vi blev idag. När vi klev ur bilen på parkeringsplatsen utanför sjukhuset kändes det som om jag inte skulle kunna förmå mig att ta ett enda steg, det var verkligen panik jag kände, den där sorten som gör att man blir alldeles förlamad och har svårt att andas. Världen liksom krymper ihop lite till… C fick dra mig med, lirka och övertala, hade han inte varit där hade jag stannat i bilen, vänt och åkt hem.

När vi gick därifrån så var det en helt annan känsla. Allt annat strul som komplicerar tillvaron just nu kändes plötsligt som vilka petitesser som helst. Totalt ovidkommande. Och då är det inte precis så att det inträffat ett mirakel, eller kanske är det just det som har inträffat fast kraven på mirakel är ganska små numera. Det räcker att få höra att jag inte blivit sämre för att det ska räknas som ett mirakel, kanske för att det är vad jag väntat mig medan tanken på att bli bättre inte ens finns. Visst drömmer jag om det ibland… oft, men det är ju fullständigt orealistiskt. Så jag gläder mig åt de små miraklen. Att inte ha förlorat ytterligare av mitt synfält och att trycket ligger helt okej. Vilken känsla… Wow… det är som sagt säkert första gången det inträffat sedan hela den här karusellen började. Man lär sig snabbt att vara ödmjuk…Och tacksam för det lilla (även om jag vet att du inte tycker att jag är det).

Fast i ärlighetens namn så var det bara delvis goda nyheter. Det finns ett litet moln på himmelen men det var något som jag vetat om länge och som jag egentligen bara väntat på att få höra. Som ett brev på posten nästan… skumt uttryck det där, måste härstamma från en tid då posten faktiskt var pålitlig, vilket den inte är nu… Hur som helst, har jag tur kanske jag inte behöver tänka på det där brevet förrän till hösten. Hoppas, hoppas… Hoppas att jag kan förbereda mig till dess så att jag slipper hamna i botten av gropen igen.

Just nu känns det däremot som om man just fått ett uppskov, vunnit lite tid. Helt oförberett. Jag är ofattbart glad just nu… Vilket tyvärr inte betyder att jag kommer att vara glad och nöjd resten av veckan för detta med knäet är ganska så nervpåfrestande… Dessutom så undrar jag ibland om vissa av människorna jag träffar är helt senila eller vara helt enkelt vrickade… eller om jag är det… Det är som om de antar att min syn är helt perfekt bara för att jag inte har vit käpp nu. Märkligt… Syns det inte finns det inte? Äsch, jag ska inte reta mig på det just nu, men jag tänker berätta en dag snart för det är så urbota dumt bara…

Min kära man däremot har varit helt fantastisk. Medan jag satt och jobbade för glatta livet i eftermiddags åkte han hem och fixade en helt underbar middag för oss för att fira att vi inte behövde sörja. Han bara försvann från jobbet utan att säga ett ord. Gissa om jag blev förvånad när jag kom hem? Ja, jag blev nog förvånad redan på jobbet när jag insåg att han försvunnit utan ett ord till mig. Det brukar han inte göra, speciellt inte nu när jag är så beroende av all möjlig hjälp från alla möjliga personer… mest honom…

Så nu har vi ätit en massa och blivit aningens lummiga i huvudet. Kanske därför jag tänker så konstiga tankar som är både glada och sorgsna samtidigt? Jag och vin alltså… Det funkar inte ihop. Dessutom blev jag vansinnigt trött... kan iof bero på den gångna natten och dagens övningar.

Nu ska jag i varje fall önska alla mina kära bloggvänner en god natt för imorgon kommer en helt annan dag. Jag behöver styrka och tålamod inför den med. Jag kommer förmodligen att bli tokig innan detta med knäet är över…

Giv mig tålamod…

Ps
Idag har jag läst hos er alla igen, men jag har inte orkat kommentera någonstans trots att jag är full av kommentarer. Imorgon...