Påsken och apoteket

Så fort påsken försvann! Det var knappt jag hann med att stoppa i mig allt godis och så var den över.

Jag hoppas att alla mina snälla bloggvänner haft en lika skön och avkopplande helg som vi har haft? Tack för alla snälla kommentarer till mitt förra inlägg. Ja, mina känslor kanske är mänskliga och rent av normala, men inte är de vackra...

Vi började helgen redan på torsdagen och var lediga båda två. Den dagen gjorde vi absolut ingenting. Låg kvar länge i sängen, åt stor och mysig frukost och satt sedan i trädgården och njöt av solen. I alla fall gjorde jag det. C satt och gormade över alla löv vi tydligen borde ha krattat och allt annat som vi borde gjort. Jag låtsades att jag inte hörde. På fredagen däremot hade han helt bestämt sig för att här skulle arbetas och göras fint i trädgården. Jag hittade säkert på ett dussin ursäkter till varför vi inte skulle göra det just den dagen men han köpte ingen av dem. Tvärt om. Och han tvingade mig att hjälpa till! Jag som inte ens gillar trädgårdsarbete och jag har definitivt inte ont av att se löven ligga kvar under buskarna…

På lördagen var vi och storhandlade, vilket räckte av äventyr för mig. Jag hatar att handla! Har jag nämnt det förr? Blotta tanken gör mig utmattad, men vad gör man inte för sin älsklings skull? Eller var det möjligen för bådas vår skull? Han skulle faktiskt kunna handla mycket bättre och förmodligen snabbare utan mig men han påstår att han behöver sällskap. Hm…

I söndags hade vi både mina och C:s föräldrar på lunch och måndagen ägnade vi åt att vila upp oss. Gissa vilka dagar jag gillade bäst?

Idag var jag inne på Apoteket och hämtade mina recept efter jobbet. Både jag och C är stammisar där numera och personalen känner oss ganska väl, men idag hände något som inte hänt förut. Damen i disken undrade om jag ville ha information om mina läkemedel på punkskrift. Själva frågan är väl egentligen inte så konstig och helt berättigad, men jag kunde inte låta bli att rodna ordentligt när jag mumlade mitt ”nej tack”, för jag har inte precis gjort några enorma framsteg i punktskriftens fantastiska värld. Fast jag måste erkänna att jag ändå undrade jag lite över att få frågan nu, efter all denna tid. Så jag frågade om detta var en ny tjänst de börjat med… viket jag kanske inte skulle gjort för apotekaren lät aningens förlägen när hon svarade att den inte alls var ny.

Jag menade faktiskt inte alls att låta kritisk, mot det lokala apoteket eller dess personal som oftast är väldigt vänliga och tillmötesgående, tvärt om. Kritiken är nog snarare mot mig själv. Jag borde… ta tag i det där med… p u n k t s k r i f t… men är jag lat eller bara obildbar? Eller hur ska jag annars få min kropp till att börja… lära sig? Och måste jag? Kan jag inte bara fortsätta att låtsas som att det är fullständigt onödigt så kanske det också blir det? På n något magiskt sätt? Jag menar, jag har ju gjort det så duktigt så länge...

Är det förresten inte barn som ägnar sig åt magiskt tänkande? Jag är ju inget barn men jag kanske kan få vara det på den här punkten?

En ocean

Jag hade en så märklig dag igår och idag har det märkliga bara fortsatt.

I tisdags blev det offentligt att C skulle byta jobb tillfälligt. Alla har frågat mig om det är jag som går upp på hans tjänst nu, eller snarare konstaterat att det blir så, varpå jag fått säga att det inte är tanken. Givetvis har det genererat en massa frågor av typen varför? Men kanske mest ”Inte? Men vem blir det då?”
En fråga jag inte kunde besvara. Inte för att jag inte vet utan för att jag inte får säga det innan allt är klart. Lite insyn har jag ju…

Idag ringde flera av våra enhetschefer och undrade. En del visste redan att det inte blir jag och en av dem ringde två gånger till och med. Andra gången sa han:
”Du, jag fattar inte varför inte du går upp, du är ju bäst lämpad. Är detta någon slags omvänd nepotism som gör att man inte vågar tillsätta chefens fru?”
Jag blev så förvånad att jag inte riktigt visste vad jag skulle svara. Han hade ju rätt på sätt och vis, hade jag inte varit C:s fru hade jag åtminstone blivit tillfrågad. Mitt svar måste låtit svävande för han sa att om det är på det viset så tänkte han genast kontakta nämnden och be dem ompröva sitt beslut. Jag talade om att han inte behövde göra det men nu kommer det märkliga. Idag när jag kom till jobbet låg det ett mail från ordföranden i min brevlåda och hon ville äta lunch med mig.

Det försatte mig i en knepig situation. Eftersom C är min chef så bör han ju veta varför ordföranden vill äta lunch med mig. Jag bör åtminstone tala om det för honom (inte minst för att vi hade planerat att åka hem och äta tillsammans), vilket jag också gjorde men han visste inget om lunchinbjudan.

Alltså gick jag på lunchen. Vår ordförande är en riktigt trevlig prick och vi pratade länge om dittan och datten medan vi åt. Gissa om jag höll på att dö av nyfikenhet? Till slut fick hon i alla fall fram sitt ärende. Hon undrade vad det kom sig att jag inte fanns med bland namnen på lämpliga kandidater för C:s vik. Jag borde ju naturligtvis misstänkt att frågan skulle komma men när jag väl fick den så visste jag inte var jag skulle börja eller hur jag skulle svara så svaret blev förmodligen helt fel. Jag sa att det antagligen berodde på att jag inte är lämplig som tf kontorschef eller något liknande. Hur jag formulerade mig har jag ingen som helst aning om så här efteråt men givetvis ville hon veta varför och där blev det riktigt pinsamt.


Det är fortfarande ganska så jobbigt att prata om mina begränsningar. Att sitta och erkänna att jag inte klarar jobbet för att jag inte ser tillräckligt bra och vad konsekvenserna blir om jag tar ut mig helt är inte vad jag helst gör en lunchtimme, speciellt inte för ordföranden, hur trevlig hon än är. Att säga att C inte vill att jag ens försöker för han vet hur jag skulle må kommer inte på fråga även om en del av mig faktiskt är lite besviken på honom. Inte för att jag inte vet att han vill mitt bästa och att han har rätt utan för att han tog beslutet ifrån mig.

Så vad svarade jag då?
Jag sa som det var. Eller försökte och det kändes ungefär lika jobbigt som det gjorde i början när jag skulle berätta för folk att jag har en sjukdom. Jag sa helt enkelt att det beror på min synskada. Och det blev förstås knasigt det med, för när man inte använder tillräckligt många ord i en mening så är det svårare för mottagaren att förstå vad man menar. Hon trodde att jag menade att jag inte var lämplig för jobbet på grund av min synskada och inte på grund av att min syn gör det jobbigt för mig att jobba… om nu den skillnaden går att förstå?

Det resulterade i att hon blev upprörd! Och någonstans där måste hon helt enkelt bestämt sig för att jag bara absolut skulle gå upp på C:s tjänst. Jag försökte förklara för henne men det var svårt för en del av mig… en ganska så stor del av mig, vill ju så gärna åtminstone försöka. Hur ologiskt det än är. Till slut tror jag ändå att hon förstod och jag återvände till jobbet.

C var givetvis nyfiken och när jag började berätta så kunde jag inte låta bli att nämna att jag faktiskt kände mig lite sårad av hans sätt att avfärda min kompetens och ta beslut åt mig.

Jag kan ju meddela att hur jag nu än uttryckte mig så var det inte det rätta att säga… Just nu är det ungefär en ocean emellan oss. Så knasigt… så dumt att en sådan här sak ska göra oss ovänner när vi gått igenom så mycket utan att bli osams på riktigt.

Helgen, Nisse och bilder

Den här helgen har varit helt underbar, perfekt… ja en sådan som jag kommer leva på länge. Eftersom det var så vackert väder så bestämde vi oss på fredagen att packa en resväska och lite badgrejer och bara sätta oss i bilen och se vart vi hamnar.

Vi åkte mot Västkusten på småvägar och stannade till när vi kände för det. Vi (eller snarare C) hittade en helt underbar badplats vid någon insjö där vi badade och vattnet var faktiskt varmt! Jag kan inte komma ihåg sist jag badade i början av juni här i Sverige. Det är ganska ovanligt för jag är en riktig badkruka om inte vattnet är ordentligt varmt. Dessutom har jag aldrig gillat att bada i främmande vatten där jag inte vet hur botten ser ut…

Vi bodde på hotell två nätter, två olika, solade, promenerade på stranden och bara njöt. Det var helt underbart. I söndags när jag vaknade hade jag lite samma pirr i magen som jag hade alldeles i början när C och jag hade blivit ihop. Det är ju egentligen märkligt hur just den där känslan liksom försvunnit, eller kanske inte är fullt så märkbar längre. Inte så att jag älskar honom mindre, tvärt om, men det går ju inte att komma ifrån att den där nya känslan som man har vid en nyförälskelse har gått över lite. Jag tror egentligen inte att det handlar om att jag är mindre förälskad, utan mer om att det känns… tryggt. När man är nykär är det ju alltid lite oroligt, man oroar sig för allt i princip. När man levt ihop ett tag så vet man vad man känner och förhoppningsvis även vad han känner… Även om jag fortfarande allt som oftast undrar varför han känner som han gör…

Hur som helst var helgen underbar. Det är nog så, att alldeles oavsett hur mycket man älskar varandra, så behöver man göra sådana här saker för att det inte ska bli alldeles för mycket slentrian och vardag. Jag höll nästan på att skriva ”så man inte tar varandra för given”, men det där gäller nog inte i det här fallet. Det går inte en dag då jag inte förundras över att jag har honom…

Jag är så kär…


Och så till lite mer världsliga saker.
Anna ställde några frågor till mitt förra inlägg och eftersom jag brukar få frågorna tänkte jag köra med återanvändning men nu hittar jag ju självklart inte de inläggen...

Första frågan var om Nisse, hur han fungerar.
"Han" heter egentligen Supernova faktiskt. Vackert va? Man kan ladda ner en testversion om man är nyfiken, men i korthet så kan han alltså läsa upp den text jag väljer eller förstora den eller båda delarna. Jag kör med båda delarna och växlar efter humör och ork. Man kan också välja färger så att skärmen alltid visar tex vit text på svart botten. Sedan kan jag ju berätta att Nisse numera har bytt kön och egentligen heter Alva. I början var det en ganska trist mansröst men Alva är riktigt trevlig. Fast hon får fortsätta att heta Nisse här hos mig.

Andra frågan var om man kan göra något med sina blogg- och webbilder för att även de som inte ser bilderna ska kunna få behållning av bilden. Ett tips, om man har en blogg och vill ha minsta möjliga besvär, är att man helt enkelt under bilden skriver en text i stil med "bilden ovan föreställer...".

Alternativet är en "alt-text". De flesta webbprogram (typ Dreamweaver) har en alt. funktion. När man lägger in en bild får man upp en ruta där man kan skriva en beskrivande text och den texten syns sedan när man för musen över bilden eller som i mitt fall, läses upp av Nisse. Den här funktionen använder många siter, men inte alla tyvärr.

Har man en blogg så får man manuellt lägga till den texten i html-koden vid bilden (om inte blogger har ändrat på det nu) och just nu vet jag inte exakt hur den ser ut men någon av mina läsare kanske kan hjälpa till?

Var detta svaret på frågorna Anna?

En "liten" rapport

Det blev en lång paus och mycket har hänt. Samtidigt, när jag ser tillbaka och försöker komma på vad som hänt så har livet på något sätt ändå gått sin gilla gång utan några större förändringar. På gott och ont.

Sist jag skrev hade vi just börjat hämta oss efter en ordentlig flunsa. I alla fall jag. Som det visade sig senare var det sämre med C än med mig. Han gick länge utan att bli frisk och blev slutligen riktigt dålig med jättehög feber och svårt att andas. Jag fick känna på att vara på andra sidan och oroa mig istället för att vara den som alltid står för orosorsaken. Det var inte kul kan jag meddela. Jag kunde återigen konstatera att det är lättare att vara den som är sjuk än att vara den som står bredvid. Som väl var blev han till slut helt bra igen, med hjälp av en hästkur penicillin. Det kanske inte låter så illa med lugninflammation och feber men jag lovar att jag fick mig en ordentlig tankeställare och har betydligt större förståelse för honom nu. I alla fall ett tag framöver.

Sist jag skrev var det struligt på jobbet också. Min nya tillfälliga chef hade fått för sig att jag skulle vara bäst lämpad att sköta arbetsuppgifter som vilken nyexad gymnasieelev som helst kunde sköta. Det blev en soppa utan dess like. Min chef är ju tillika C:s chef och jag kan ju berätta att C är ganska tydlig när han är förbannad… till och med när den ilskan riktar sig mot hans chef. Vilket var tur i det här fallet för mitt självförtroende var, och är, fortfarande inte så stort att jag hade kunnat säga emot i längden. Faktum är att jag nästan började tvivla på min egen kompetens ett tag. Hade jag inte haft kolleger och en man som trott på mig så vet jag inte hur det hela hade slutat. Nu slutade det hela med att jag gjorde vad jag har rätt till och som kommunen inte gärna kan gå emot utan stort bråk, jag gick tillbaka till mitt gamla jobb, fick tillbaka min gamla chef, C, och började jobba med det jag alltid gjort.

Skillnaden är bara att jag inte jobbar heltid. Jag fick inse att jag helt enkelt inte kan det just nu. Kanske aldrig, jag vet inte. Så ska jag vara helt ärlig så är det bara delar av mitt gamla jobb jag har fått tillbaka, fast det är de roligaste delarna i det.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tyckte att det var kul att genomföra projektet som jag jobbat med, det är framförallt kul att se att det faktiskt kommer att leda till något. Men jag skulle också ljuga om jag sa att jag tyckte att det var så smart att ta på sig ansvaret i det här läget, inte så här i efterhand, med facit på hand så att säga. Resultatet blev inte så bra som jag är van vid att prestera och jag förstår på sätt och vis att det finns de som tvivlar på min kompetens.
Under min bloggpaus hann vi också fira ettårig bröllopsdag. Jag kan inte fatta att jag levt med min älskling så länge. Att han stått ut med mig så länge! Det här med tid är märkligt. På ett sätt känns det som det var igår vi blev ett par, när vi fortfarande smög omkring och låtsades inte ha något att göra med varandra, och på ett sätt så känns det som om vi levt en hel livstid tillsammans. På sätt och vis har vi nog det, med tanke på allt vi varit med om och hur livet har förändrats sedan den första kyssen. Livet har förändrats på grund av min syn mest. Jag brukar förbanna allt och alla för att mina ögon alltid sätter upp ramarna för vårt liv, men samtidigt inser jag lite ibland att det är just det som fört oss tillsammans och gjort vår relation så stark så snabbt. För har han orkat med allt som hänt mig, både fysiskt och psykiskt det senaste året, ja… då måste jag ju lita på att det ÄR kärlek det handlar om…

Nej…
Jag tänker inte fortsätta den tanken nu för då blir det så svamligt att jag inte ens förstår själv. Bäst att inte ens gå dit.

Hm… min syn ja…
Jag ska på ett återbesök i nästa vecka. Det är ett tag sedan sist nu. Jag hoppas att den inte blivit sämre, men något säger mig att jag kommer att bli besviken. När blir jag inte det?

Mitt humör… det är som alltid. Det finns bra dagar och det finns sämre dagar. Vissa dagar skulle jag helst vilja hoppa över. Men, som en kär bloggvän skrev till mig, människan har en helt otrolig förmåga att överleva och gå vidare. Även om smärtan finns där för alltid så lär man sig att leva med den, och det kanske är det jag håller på att göra. I alla fall vissa dagar.

Ett litet steg i taget.

Om lycka

Igår skrev jag att jag knappt tror att jag någonsin varit lyckligare. Det känns kanske inte lika starkt idag när jag börjat se den krassa verkligheten men jag tänker absolut inte klaga för nu vet jag ju hur mycket värre det kan vara… Och jag kommer allt för väl ihåg hur det kändes och hur det kändes i fredags framför allt… Varje liten ljusglimt jag kan se är en gåva.

Men som jag skrev igår, så har jag varit lyckligare än så här en gång. Idag kom jag på att det faktiskt är lögn för det finns nog minst två tillfällen som jag garanterat varit mer lycklig. Det ena tillgället är för ett år sedan exakt idag så jag har passat på att fördjupa mig i lite minnen och läsa vad jag skrev då.

Detta skrev jag på kvällen:
http://livetefter.blogg.se/210107214013_vilken_lrdag.html

Och det här dagen efter:
http://livetefter.blogg.se/220107194501_min_underbara_sndag.html

Hmm…. vilka fantastiska minnen…
Jag tror jag ska ta och drömma mig bort en liten stund till.

Första dagen

Så sitter jag här och försöker slå ihjäl några av nattens timmar…

Strängt taget är det väl inte natt än, bara kväll men det känns som mitt i natten. Det har varit en lång dag, jag har blivit inskriven, undersökt både invändigt och utvändigt och stucken i ett antal gånger. C har varit med hela dagen men nu har han åkt till hotellet. Hoppas att han kan sova för imorgon natt lär han inte få göra det om jag känner mig själv rätt.

Jag har funderat en del på detta förr men aldrig skrivit om det, men nu kan jag inte låta bli… jag kan inte låta bli att förundras över hur många bland vårdpersonalen här som uppför sig som om de aldrig tidigare träffat någon som är blind, eller synskadad. Jag vet inte hur ofta folk sagt åt mig ”sätt dig där borta” eller ”vänta där”. I det sammanhanget säger mig ordet ”där” ungefär lika mycket som orden höger och vänster säger en groda. Och ändå är det just så allt för många av vårdpersonalen ger instruktioner. Jag slår vad om att de till och med pekar ut vägen för mig… Nyss var en sköterska här med sömntabletter. När hon lämnade dem sa hon ”Jag lägger dem här på bordet”. Mitt bord ser nog ungefär ut som ett vanligt patientbord, med en uppfällbar skiva som är uppfälld. Där står åtminstone ett vattenglas, min käpp och ett antal andra saker. Någonstans bland allt det ställde hon mina sömntabletter… De är lätta att hitta, men när man använder händerna för att se så är det ungefär lika stor chans att jag hittar dem som att jag slår ner dem samtidigt… eller något annat.

Jo då, helt rätt, jag skulle bett henne ge mig dem istället för att ställa ned dem… men jag hann inte. Hon var en aning stressad och jag en aning disträ.

Det som retar mig är faktiskt inte att de ger instruktioner som inte säger mig något, utan att de ger sken av att prata till mig när de i själva verket förväntar sig att C, som varit med mig hela dagen, ska leda mig rätt. Det är ungefär som om de trodde att jag fattar lika lite som jag ser så det är ingen idé att ens försöka prata till mig. Fast ännu värre är det när de säger till C; ”hon kan vänta där”. Precis som om jag inte ens vore med. En dag i framtiden kommer jag lära mig att helt oberört tala om för alla att jag visserligen är blind men förmodligen inte ett dugg mindre intelligent än de själva är. Än har jag inte kommit så långt så jag accepterar alla ”vänta där” och allt annat som retar mig och låter C valla runt mig som en kossa.

Jag förstår att människor inte gör så här för att de vill såra eller nedvärdera mig eller jävlas med mig, det är väl något som liksom faller sig naturligt och sker utan att de ens är medvetna om vad det signalerar till mig skulle jag tro… eller så är jag bara överkänslig… Vilket kanske är mer troligt. Men samtidigt tycker jag kanske att just den här vårdpersonalen, på det här sjukhuset, borde ha gått någon typ av utbildning eller åtminstone försökt leva sig in i sina patienters vardag…

Nu är ju detta bara en liten detalj i allt som jag reagerar på. Fast jag vet ju att jag är överkänslig… så jag ska inte ge mig in på allt annat…

Annars ska jag inte klaga. C är faktiskt de bästa ögonen jag kan ha och han har som sagt varit här hela dagen. Allt är så mycket enklare när han är med. Det upptäckte jag redan tidigt, långt innan jag började se fullt så här dåligt (ha ha, se dåligt är väl årets underdrift). Med honom kan jag faktiskt till och med känna mig trygg i värsta folksamlingen. Den senaste tiden har han dessutom på något sätt utvecklat ett slags sjätte sinne för exakt vad jag behöver hjälp med. Jag har till och med slutat be honom. Därmed inte sagt att han servar och fixar allt för mig, det är mer som om han helt enkelt har en förmåga att veta var gränserna går. Även om han ibland anser att gränserna ska vara betydligt längre bort än vad jag själv tycker…

När vi ska gå någonstans till exempel så är det världens skillnad att gå med honom och vem som helst annan, och det är väl ganska naturligt eftersom det är vi som lever ihop och känner varandra utan och innan… Men ändå… Vissa människor har en förmåga att grabba tag i min arm och knuffa mig framför sig i tron att om de bara håller min arm tillräckligt hårt så känns det helt ok för mig. Vilket det inte gör för jag har inte den blekaste om vart det tänker knuffa mig… Andra vet faktiskt att det bästa är att jag får ta deras arm och att de leder mig, vilket innebär att de går lite före mig. Oftast kan de ändå inte låta bli att dra eller knuffa men min älskling har aldrig försökt med det, istället lyckas han alltid tala om vad han ser som jag behöver veta för att känna mig trygg. Faktiskt tillräckligt trygg för att vi lika ofta ska hålla varandra i handen istället för att jag ska hålla hans arm som en gammal gumma… Precis som vilket par som helst… nästan normalt. Men bara nästan för det räcker ju med ett ögonkast för att alla ska veta… Kan just tänka mig hur mycket människor beundrar honom för att han orkar valla runt mig hela tiden… Och hur synd de tycker om honom.

Jag har väl sagt hur mycket jag hatar hela den här situationen? Att hela tiden tvingas vara den som inte kan göra något själv? Alltid vara beroende av andra… Jag hatar, hatar, hatar…

Några sömnlösa nätter väntar nu

Jag känner en som inte kommer sova i natt… inte imorgon natt heller.
VI åker imorgon, då är det inskrivning och undersökningar, om inget oförutsett inträffar så är det operation på tisdag. Som alltid lär ni få höra från mig även från sjukhuset. Det är som bekant inte mycket annat som kan sysselsätta mina rastlösa tankar när jag väl är där. Även trots att hela familjen bestämt sig för att turas om att stanna hos mig. Ibland får jag riktigt dåligt samvete över det där, alla, i synnerhet C, som hela tiden får ta ledigt för alla dessa ändlösa operationer…

Å andra sidan är jag alldeles för tacksam för att han gör detta och allt för beroende för att jag ska opponera mig allt för starkt. Jag är iof van att ta hand om mig själv i alla situationer, jag hade ju levt ensam ganska länge innan han kom in i mitt liv men det är märkligt hur snabbt man vänjer sig vid att inte behöva vara ensam… inte behöva vara stark själv…

Jag är så oerhört tacksam över att du finns min älskling… Har jag sagt det? Jag önskar bara att jag fick ge lika mycket som du. Någon enda gång...

Nu ska jag sluta… innan jag skriver för mycket.

Håll några tummar för mig i nästa vecka…

Grattis på födelsedagen...

...min älskling!

Omöjligt

Jag insåg ganska tidigt på den här resan att det kommer att finnas vissa saker som är oundvikliga. Som kommer att inträffa förr eller senare. Varken jag vill eller inte. Ändå… varje gång jag nått fram till de här oundvikliga sakerna så har de känts som en slags enorm milsten som passerats. Ytterligare en förlust, en resignation… ännu ett steg utför, till ett ställe som jag inte ens vet att jag kan överleva på.

Idag hände en av de där sakerna och just det här var nog det första som jag greps av panik över, kanske redan den där första gången jag var hos doktorn och fick min dom. Löjligt för det kanske bara är en petitess i det stora hela. Förmodligen för de allra flesta men inte för mig.

C ringde hem en halvtimme innan han skulle sluta, bad mig att klä på mig för vi skulle åka någonstans. En överraskning. Jag tycker om hans överaskningar, de är alltid till för att glädja mig. Som den här. I bästa välmening. För att han känner mig så väl… vet mina behov och önskningar… och ändå… blev det inte rätt, bara fel, bara smärtsamt och sorgligt och jag försökte verkligen att inte visa det. Jag försökte verkligen att låtsas vara glad, inte gråta... men… jag tror inte jag lyckades. Hans glada humör kändes inte alls så äkta när vi kom hem som när vi åkte. Vi kändes inte äkta. För första gången fanns en tomhet mellan oss... Som om... detta lilla, som kanske är en petitess påminde oss om hur framtiden kommer att bli nu... för alltid...

Kanske skrämde det honom lika mycket som mig...

Eller så fick han bara nog... Nog av att alltid försöka men aldrig lyckas... Det måste vara hemskt att leva med en person som man aldrig lyckas glädja. Hur man än försöker… Man ger och ger och får aldrig något tillbaka, bara påklistrade leenden och tårar. I bästa fall...

Jag önskar av hela mitt hjärta att jag hade fötts med fler skådespelartalanger… för även om man delar allt med en person, även om man älskar honom över allt annat och vet att han förstår… så finns det ju tillfällen då man vill glädja honom… precis som han ville glädja mig… och det finns tillfällen då man vill ge, istället för att ta emot…

Jag ska berätta vad vi gjorde. Men inte ikväll.

Längtar

Jag längtar ihjäl mig efter min man. Jag saknar honom. Har det undgått någon?
Men nu känns det bra.
Han är på väg hem.
Till mig...

Kan du fatta? Till mig... av alla.

Galen

När man är sådär halvt galen, eller… om sanningen ska fram nästan så galen att det är läge för en tröja med mycket långa ärmar så… har man en tendens att låta fantasierna flöda fritt och jag lovar. Fantasierna är inte alls trevliga.

Svartsjuka kallas det visst…

Fast ingen normal sund svartsjuka utan den där typen där alla känslor liksom riktas mot mig själv och min egen… otillräcklighet. Mina brister. Allt jag inte längre är. Allt som alla andra är… så mycket bättre än jag själv. Så mycket mer värda. Alla andra som… har rätt till saker jag själv inte borde ha, inte förtjänar och som jag bara har för att det är så synd om mig.

Ganska patetiskt. Jag vet.

Men känslan finns där. Betydligt starkare och tydligare än någonsin.

För vad spelar det för roll vad jag känner, hur mycket jag älskar när… när det finns andra som… som är så mycket bättre än jag. Jag menar… det är en sak att inte ha alternativ men… när man ser alternativen så inser man också vad man har… och jämför… och vid en jämförelse…


Men just när jag ska göra jämförelsen igen, för hundratrettonde gången och alla spöken och demoner hotar med att slita mig i tu helt så ringer det på dörren. Utanför i mörkret står blomsterbudet. Med de längsta och rödaste rosor jag någonsin sett. Och jag står och rodnar. Och känner mig ganska fånig, precis så fånig som man bör känna sig när man tvivlar på det bästa jag har i livet.


” Det finns ingen som lockat
mitt hjärta så underbart
Med all din ömhet får du sorg och smärta
att sakta försvinna
Alla skuggor,
allt mörker som förr var så uppenbart
Det skingras, och tillsammans ser vi ljuset,
som stiger med solens fart

Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Och alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött”

Ikväll är jag ensam

Ikväll är jag ensam. C har åkt på konferens och han kommer inte hem förrän på onsdag kväll.

Tre dagar utan honom, för även om han var på jobbet och sedan en sväng här hemma innan han åkte så känns det som tre dagar. Jag kan inte komma ihåg att vi någonsin varit borta från varandra så länge, såvida jag inte legat på sjukhus förstås. Men kanske inte ens då.

Det känns konstigt. Ensamt. Mörkt. Tyst.

Jag känner mig deppig och nere. Som om jag blivit övergiven på riktigt. För gott. Tusen tankar snurrar i huvudet och ingen är direkt trevlig. Alla mina normala tvivel som ständigt finns där och som jag alltid måste anstränga mig för att tränga bort och inte ge utlopp för känns liksom… större… verkligare. Mer realistiska.

Snart kommer en av mina väninnor, vi ska prata en massa strunt och äta gott, vi har beställt mat från Stadshotellet. Det är tur att hon kommer, annars skulle nog den här kvällen kännas allt annat än uppmuntrande.

Tankar i repris

För ungefär ett år sedan, lite drygt kanske, i livet före, var jag en helt vanlig människa. Jag festade, umgicks med vänner, sökte efter Mr Right och fann alltid mr wrong. Jag var oftast glad, jag skötte mitt jobb och mina kolleger gillade mig. Jag hade en hobby, eller flera till och med. Jag kunde skapa. Jag kunde göra vad jag ville, när jag ville och ändå fanns det alltid något att klaga på.

Idag… känner jag inte igen mig själv längre. Jag vet inte när jag var på en fest sist eller när jag ens ville gå på en fest, mina så kallade vänner har drastiskt decimerats. Jag är sällan glad och nästan aldrig nöjd, mitt jobb kan jag inte längre sköta och även om mina kolleger kanske fortfarande gillar mig så föredrar de nog att jag inte är på jobbet och komplicerar tillvaron. Jag har ingen hobby och skapa något kommer jag aldrig att göra om man inte räknar skrivandet. Det är få saker jag kan göra när jag vill. Men ja, klagar gör jag fortfarande.

Däremot har jag funnit Mr Right.

Men… dagar som denna undrar jag mer än något hur länge han ska orka med mig. Hur länge jag ska vara mrs Right för honom? För… jag kan inte erbjuda något mer än min kärlek, allt annat är bara pest eller kolera i tillvaron. Det finns inget… jag kan ge som är ens halvvägs till normalt. Är jag inte akut sjuk så är jag sjuk i huvudet och inte ens en vanlig dag kan passera utan att jag behöver speciell omsorg eller om tanke och framför allt hjälp.

Hur länge står man ut med ett förhållande som aldrig ens varit i närheten av normalt? Hur länge klarar man av att visa hänsyn, ta hand om den andre, ställa hennes behöv före sina egna, ge och åter ge utan att få något tillbaka? Hur länge orkar man med att allt, både fysiskt och psykiskt, bara blir sämre och sämre utan att det någonsin blir bättre?

Jag ställer de här frågorna med jämna mellanrum och jag får alltid en massa uppmuntrande kommentarer eller så får jag veta att jag helt enkelt är dum men… Ärligt nu… säg inte att du inte skulle ställa samma frågor i min situation?

Vårt förhållande har aldrig varit normalt, vi gick rakt på nöd och hoppade över allt som heter lust. Det enda vi har haft har varit problem, MINA problem, och vad jag vet så kommer det inte ändras på länge… om någonsin, för även när jag klarar av att komma ur det här känslomässiga mörka hålet jag befinner mig i just nu så kommer jag ändå alltid ha en massa behov som… ingen annan har. Som gör livet med mig komplicerat.

Jag vet svaren på detta och jag vet vad C kommer att säga, eller kanske skriva också… men helt ärligt. Skulle du någonsin kunna ta allt för givet, din älskades kärlek, om du vore jag? Skulle du aldrig tvivla? Fundera på hur mycket enklare livet vore för den du älskar om… … … om… du inte fanns…?

Man kan aldrig ta kärlek för given, jag vet av erfarenhet, men… när man är där jag är så… känns det inte ens som om den är möjlig. För vem kan älska mig? Varför? Hur?

Trevligt och otrevligt

Den här dagen har bjudit på både trevliga och mindre trevliga händelser.

Det mindre trevliga var att jag gav efter för C:s tjat och gick till doktorn. Det var iof svårt att inte lyda när han hade bokat tid… Jag har ju haft lite problem med magen ett tag och C hade tröttnat på mitt tjat vilket inte alls förvånar mig. Inte heller blev jag förvånad av att jag haft rätt hela tiden angående orsaken till problemet. Det är inget fel på min mage, det är i huvudet alla mina problem sitter.

Det tråkiga var bara att doktorn nödvändigtvis var tvungen att ställa en massa obehagliga frågor som jag helst ville slippa svara på, sa saker jag helst inte ville höra och föreslog åtgärder jag inte vill vara med om men… med C där som en vakande hök så… var de i majoritet på något sätt så jag finner mig i behandlingen vilket bland annat innebär lite mer sjuskrivning och besök hos en hjärnskrynklare… Kul!

Nu känner jag mig verkligen som en fuskare, jag menar det är ju inget fysiskt fel på mig… eller… okej, lite då kanske, och å andra sidan så… har jag försökt på alla sätt att komma ur den här svackan och det verkar inte som om jag klarar det med min metod. Alltså är det kanske bäst att ge doktorns behandlig en chans.

Vi får väl se… För jag VILL jobba och om man verkligen vill något så kan det väl inte vara skadligt?

Men, jag skrev inledningsvis att jag har varit med om trevliga händelser också idag. Eller snarare en händelse, som snart ska leda till en hel veckas trevlighet förhoppningsvis. Vi har nämligen bokat en restresa till solen i nästa vecka! Det känns verkligen otroligt lyxigt och jag är bara såååå glad över att ha detta att se fram emot! Det känns som det kan behövas.

Jag vet att somliga kanske kan tycka att jag minsann får mer än min beskärda del av ”komma bort ifrån vardagen” men jag tänker inte urskulda mig alls. Tvärt om. Däremot kan jag ju berätta att jag inte åker på min sjukskrivning utan på semesterdagar jag har sparade.

Promenadgubbe

Den här dagen försvann i ett virrvarr av ändlösa möten och trista, långa telefonsamtal. Jag har knappt hunnit dra efter andan idag. På ett sätt är det ganska skönt för det blir ingen tid över till självmedlidande. På ett annat sätt så är det… fruktansvärt tröttsamt. Undrar just när jag ska orka en hel dag utan att klaga på just det…

I morse fick jag sällskap av min nya bekant. Det visade sig att ”gubben” inte alls är en gubbe, han är bara 53 år. Knappast vad jag skulle kalla gubbe. Jag var tvungen att fråga för nyfikenheten tog över hand. Han å sin sida var ganska frågvis han med, fast på ett väldigt trevligt sätt. Vissa människor har en helt enastående fingertoppskänsla för var de ska dra gränsen. Jag gillar sådana människor. Vi hade lika trevlig promenad idag som sist. Mitt enda klagomål… eller kanske snarare det enda pinsamma som inträffade var att jag insåg mina begränsningar. Inte ens i Byhålan klarar jag av att föra ett något sånär vuxet samtal och samtidigt hålla koll på var jag är. Snacka om total avsaknad av simultanförmåga! När vi kommit halvvägs ungefär så var jag helt säker på att det var dags att svänga till höger, och gick rakt på min promenadvän. Sedan insåg jag att jag inte visste var jag var. Piiinsamt… Eller kunde ha blivit om han inte hade tyckt det var vansinnigt roligt och skämtat bort det genom att börja prata om karta och kompass… eller möjligen gps…

Jag gillar ”gubben”. Helt klart. Han har en väldigt sund och nykter syn på mig och han är inte rädd för att fråga heller.

Däremot så är inte C helt lycklig. Inte över promenadgubben utan över något helt annat. Jag misstänker att om jag fortsätter att envisas med att strunta i att lyssna på honom så kommer det att komma ett långt inlägg om det i hans blogg. Jag kan meddela redan nu att jag inte kommer läsa några kommentarer där. Det orkar jag bara inte. Jag vet vad han tycker att jag ska göra och jag vet varför jag inte gör det. Så älskling. Sluta.

Visst ja…
Det var en sak jag har glömt mitt i allt självmedlidande jag ägnat mig åt den sista tiden. Jag glömde ju berätta att jag nu efter operationen faktisk klarar av att urskilja spamfiltret på blogg.se! Yippie! Ibland ska tilläggas. Det brukar funka efter en sisådär fyra – fem försök… Men det är ju bättre än inget. Jag kom på det för Gisan frågade.

Nu ska jag med största sannolikhet fortsätta med det jag är så bra på… sova eller vila för det känns som bommull i huvudet efter den här dagen.

Halva måndagen

Sådär, nu är både syncentral och vårdcentral avklarade och jag överlevde. C följde med mig. I vanliga fall brukar jag gå själv till båda ställena och jag hade kunnat göra det idag med, både fysiskt och psykiskt, men därmed inte sagt att jag inte tyckte det kändes ganska tryggt att ha honom med.

Det enda jag inte gillar i det hela är att det samtidigt känns lite som om... Som om han tror att jag inte klarar av det själv... att han behandlar mig liksom... som om jag vore en svag och ömtålig liten porslinsdocka som behöver skyddas och daltas med... Så vill jag absolut inte att han ska känna... Så vill jag inte att det ska vara... Så illa är det inte.

Svår balansgång det där... jag vet... jag är inte lätt att leva med.

I morse när jag gick till jobbet fick jag sällskap. Det var en äldre (tror jag) man som jag inte egentligen känner alls men tydligen "kände" han mig. Han bor i något av husen lite längre bort i vårt område. Han liksom mötte upp mig när jag kom ut på gatan utanför huset. Han hälsade och gjorde precis så som jag önskar att alla gjorde, förklarade vem han var, var han bodde, att han brukade se mig gå antingen före eller efter honom för vi jobbar åt samma håll. Han sa att han hade undrat om jag kanske var sjuk i förra veckan för han hade inte sett mig på ett tag.

Han var verkligen trevlig och lagom pratig, lagom hjälpsam och alldeles lagom nyfiken. Vi kom överens om att försöka tima in varandra fler morgnar. Det låter kanske lite själviskt men det vore verkligen perfekt om vi kunde göra det för det skulle underlätta för mig senare, när det blir mörkt på morgnarna... Jag gissar att han kanske inte har något emot att låna ut en arm till mig när vi ändå ska åt samma håll. Hoppas jag...

Vi får väl se, det kanske inte går att tima in varandra och jag vill absolut inte tvinga mig på honom.

Ett tag trodde jag nästan att det var något C hade lurat ihop men C hade ingen aning om vem "gubben" var. Påstår han. Nå ja, det spelar ingen roll egentligen... jag sväljer gärna min stolthet så länge jag får behålla mina morgonpromenader.

Det där är svårt tycker jag.
Människor hjälper gärna till och handlar det om småsaker och engångsföreteelser har jag inte så svårt längre att be om hjälp men... Om det är något som ska ske på regelbunden basis däremot så känns det väldigt konstigt. Jag vill inte gärna att någon ska känna sig tvingad att göra något... Något som de helst slipper... Och det gäller fortfarande alla jag känner...

Lunch

Det blev en tidig lunch. Min älskling hämtade mig och vi åt på Stadshotellet. Vi var säkert deras första lunchgäster och eftersom jag känner de flesta som jobbar där så fick vi inte bara dagens rätt utan även efterrätt (som inte står på lunchmenyn). Smarrig kladdkaka med grädde. Mums... Det är en ganska trevlig känsla att bli bortskämd och behandlad som om man vore en riktigt viktig person, eller barn i huset på en restaurang. Att man sedan blir det i sin älsklings sällskap är förstås extra trevligt.

Om jag ska vara helt ärlig *rodnar* så brukade jag flirta ganska ohejdat med åtminstone en av killarna som serverade idag på den tiden jag var ute på helgerna, vilket märktes. Fast det var bara flirt på skämt alltid för han hade fru och barn... men jag tror minsann att C blev lite sotis för min fd flirt uppförde sig precis som förr... Fast det kanske är önsketänkande, att C blev sotis alltså... Hur som helst så var det en trevlig lunch som gjorde gott för självförtroendet.

Nu däremot måste jag ta mig i kragen och ringa de där samtalen som absolut inte är bra för självförtroendet...

En elefant i porslinsbutik

Innan jag lägger mig på kvällen så ska jag bara... Precis som Alfons Åberg. Jag ska bara läsa mailen, kolla om jag fått någon kommentar i bloggen. Är det någon som känner igen sig?

Igår kväll gjorde jag likadant. Öppnade ett mail från en person som jag vet är väldigt klok och vars åsikter jag uppskattar och satte mig för att lyssna på innehållet, utan hörlurar för C stod i badrummet och borstade tänderna. Jag trodde det var ett litet kort mail som skulle gå snabbt att läsa men det visade sig vara att långt mail... Innehållande en hel elefant som for fram bland gammalt porslin och krossade allt som inte längre behövdes. Hm... Det var faktiskt mailets författare som uttryckte det så, inte jag, men det spelar ingen roll egentligen för resultatet blev... Märkligt.

C hann bli klar i badrummet och komma tillbaka till arbetsrummet innan Nisse var färdig med mailet. Jag grät en hel del över porslinet (eller snarare elefanten som varit så duktig på att bara krossa sådant som behövde krossas) och sedan fick vi städa upp hela natten... Det är jobbigt att sopa glas i mörkret, men nu är det i alla fall städat och rent hos oss ett tag, till och med några gamla spöken i ett par garderober fick lov att flytta till annan bostadsort. I alla fall för stunden för jag gissar att vi lär samla på oss gammalt porslin som behöver krossas ganska snart igen... Fast det kanske inte gör något just nu för idag doftar det rent och fräscht hos oss.

Jag hade faktiskt tänkt att gå till jobbet idag, för det var ett möte jag gärna skulle velat vara med på, men det blev inte så. Dels försov jag mig och dels så... Känner jag mig lite skakis liksom. Det är väl träningsvärk efter all städning skulle jag tro. Fast på ett bra sätt ändå. Min stackars älskling är däremot på jobbet idag och han måste vara lika trött som jag...

Idag ska jag istället ta tag ett par saker som jag borde tagit tag i för länge sedan. Sådana saker som tar kraft och styrka trots att de bara innebär att jag ska lyfta luren och slå några nummer. Sedan ska jag ge mig ut på en liten promenad... Gårdagens trevliga möte till trots, skam den som ger sig. Idag är inte vädret lika vackert men jag måste röra mig lite. Kanske kan jag gå till Hotellet och äta lunch med min älskling... Det var länge sedan.

En trevlig dag önskar jag alla... Och speciellt elefanten som jag är evigt tacksam.

Ensam hemma

Idag har jag blivit vederbörligen uppvaktad. Om man får känna sig så här bortskämd och speciell efter en 33-årsdag så undrar jag vad som händer när man fyller jämnt. Vi hade med andra ord en rätt så trevlig dag. Det bästa är att ingen pratade om operation och dylikt, kanske mest för att jag hade bett C redan innan att inte berätta något för sin familj. Inte än.

Jag vet att jag lovade mig själv att inte tänka på det än utan invänta svar från doktorn också men det är betydligt svårare att göra än att lova. Hade någon nämnt något om det idag så hade jag förmodligen upplösts i tårar… tänk vad jag önskar att det uttrycket kunde vara bokstavligt…

Nu har dock gästerna åkt, C for iväg med barnen och är på väg hem och jag har hunnit tänka en hel del sedan han åkte. Han ville att jag skulle följa med men jag behövde lite ensamtid. Jag behöver det ibland. Inte för att jag inte älskar att vara tillsammans med honom, inte för att jag inte kan tänka när han sitter bredvid… det är nog mest för att jag levt ensam så länge att jag behöver få vara själv ibland…

Fast idag är det inte speciellt skönt att vara ensam. Jag gjorde ett dåligt val. Jag borde följt med. Jag tänkte på så mycket saker som jag inte borde tänka på… som till exempel hur ensamt det känns när man är omgiven av ett mörker som ingen annan än jag själv ser... Som finns där oavsett vad som än händer.

Å… nej…

Jag ska inte fortsätta. Jag ska bespara dig resten. Ingen orkar läsa och det är knappt så att jag orkar skriva…

Jag ska istället skriva om något helt annat. Fast jag tror jag gör det i ett helt eget inlägg.

Idag är en annan dag

Mitt goda humör från igår blåste snabbt bort i morse och ersattes av en jättestor irritation. Du vet sådan som liksom sitter inunder och pyr och bara blir värre och värre tills man exploderar. Det känns som allt var extra besvärligt, extra svårt att hitta, extra omständligt ...

Stackars C var den som fick ta min explosion och lite får han nog skylla sig själv för han som har ögon att se med och som jag frågade idag, precis som alla andra morgnar, hur jag såg ut brydde sig inte ens om att se efter! Det var när vi satt i bilen som jag upptäckte att jag tagit toppen in och ut! Alltså, kan jag inte ens lita på honom, vem ska jag då lita på? Allt går inte att gissa sig till eller känna med fingrarna.

Oftast brukar han skratta bort min ilska men idag blev han sur på mig och när vi kom till jobbet var vi inte vänner alls. Jag vet inte vem av oss som har mest fel...

Inte jag va?

Bara för att göra mitt humör än förträffligare så är det en liten irriterande tanke som fastnat i huvudet på mig... som jag inte blir av med och ju mer jag tänker på det desto svårare är det att vara realistisk och objektiv. Det där doktorn sa i fredags... Ibland undrar jag om inte saker och ting blir sanna bara för att de uttalas högt. Tänk om det bli så med det hon sa med... att min syn snabbt kan försämras nu innan operationen... tänk om det redan är på gång... Jag hoppas att jag inbillar mig och att jag bara tror att det är så för att hon sa det. Lite hypokondri alltså. Men...

Urgh, tänk om jag kunde strunta i att tänka på läkarbesöket i fredags och istället tänka på det andra som var så mycket trevligare.