Ett år i mitt liv

Ibland känns det som om tiden flugit iväg. Nyss satt jag ensam på en brygga och filosoferade över livet som singel, över den där kärleken som var obesvarad, över nästa fest…. Idag sitter jag här, i ett helt annat liv, med helt andra prioriteringar och med en helt annan framtid än vad jag någonsin skulle ha kunnat drömma om.

Ett enda kort år har gått sedan den där kvällen på bryggan, sedan midsommarfesten… innan allt började. Ett enda kort år… och idag känner jag inte igenmitt liv. Det som var tänkt blev inte och det jag inte ens vågade drömma om, blev.

Ibland, när jag tänker efter känns det som om det gått så snabbt, alldeles för snabbt. Som om vi rusat in i ett förhållande utan att ta någon notis om vad som anses normalt när det gäller tider i ett förhållane. Som om vi är obetänksamma… kanske förblindade av en hisnande förälskelse som snart ska passera, eller vakna upp ur och inse att vi gjort ett misstag. Eller snarare Han har gjort ett misstag.

Samtidigt känns det som om vi levt en hel evighet tillsammans. Som om vi delat en livstid, för så mycket har mitt liv förändrats sedan den där natten på bryggan när jag var säker på att vår kärlek var en dröm. Mitt liv har inte längre några likheter med det liv som hon på bryggan hade. På gott och ont… Och han har varit med, på vart enda steg på denna hisnande resa och delat allt med mig. Han har gått igenom samma livstid och funnits där i varje ögonblick av fruktan, sorg, förtvivlan… och glädje. Det är han som har stått för glädjen.

Så när jag börjar fundera på hur folk uppfattar vår snabba kärlekshistoria slår jag bort tankarna på vad som kan anses som normalt och att vi nog inte anses normala. För åter igen, mitt liv kan inte jämföras med någon annans, vår kärlek är vår.

Det finns ingen som känner mig så väl som han, som vet mina innersta känslor på samma vis som han, på alla möjliga plan. På gott och ont… för det finns inget som gör en människa så svag och hudlös som en förälskelse, inget som gör en så sårbar som riktig kärlek. Och så stark samtidigt. Vår kärlek, hans kärlek har gjort mig stark nog att orka. Så många gånger som jag givit upp, så många gånger har han gått före och dragit mig framåt….

Gång efter gång tvingas jag inse hur skört livet är, hur snabbt allt kan förändras. Hur lite vi kan planera och förutsäga om framtiden. Det enda jag vet är att det är det här livet jag har och jag måste leva det… på gott och ont. På de villkor som givits mig.


Jag kan fortfarande inte begripa varför någon skulle vilja dela mitt liv. Ibland undrar jag om han kanske begick ett misstag… nej, jag undrar det ofta. Ingen av oss kunde ana då vad som skulle hända, hur snabbt det skulle gå. Kanske trodde han som jag, att det aldrig skulle bli så här illa. Kanske insåg han det för sent. Någonstans anar jag att det finns en punkt där kärleken faktiskt övervinner hindren, där kärleken är liksom större än hindren men med facit på hand är det väl tveksamt om han med öppna ögon hade valt ett förhållande med så stora hinder.

Och vad som än sägs eller skrivs om det så kommer den tanken alltid finnas någonstans, mer eller mindre djupt inom mig… som en tagg som då och då gör ont. Den är helt enkelt en del av mitt liv. Förmodligen för alltid.

Vad jag försöker säga är…

Jag är lyckligt lottad som har en man som delar mitt liv. Som vågar dela den, som trots alla hinder ser möjligheter. Som tror på mig. Som är stark när jag är svag.

Jag har en enda önskan, en dröm, utöver de mer orealistiska, att han ska orka vara stark, och orka fortsätta dela mitt liv. Gå med mig på den väg som bara blir svårare och mer och mer begränsad. Jag kan bara hoppas att han inte tappar orken och lusten, för… för honom finns det andra vägar… För mig finns bara denna.

----
Jag har valt bort kommentarerna på det här inlägget.
C, du behöver inte skriva något i din blogg. Jag vet ändå vad du kommer att skriva.