En bra dag, en hemsk vecka på väg

Det blev ännu en bra dag. En lugn dag med lunch hos C:s föräldrar, god mat, gott vin och trevlig, avslappnad stämning. Lagom till solnedgången skingrades molnen och vi satt en lång stund ute på altanen här hemma och såg solen försvinna bakom trädtopparna. Nu har himlen färgats röd och det skimrande gula ljuset lyser upp vårt arbetsrum. Kvällar som denna blir som små glittrande pärlor av minnen som jag försöker bevara. Känslorna, men kanske framför allt ljuset.

Det är nästan lite kusligt, men när jag tänker tillbaka på liknande kvällar och liknande minnen eller på minnen över huvudtaget så ser jag tydligast bilderna framför mig. Det är dem jag mins mer än något annat. En solnedgång, en väns kläder, en bils interiör, en strand, en by, hus, gator, djur… De bilder jag såg då. Jag undrar vad min hjärna kommer att minnas de dagar när jag inte längre har bilderna.

Det är som alltid, jag blir lite mer ledsen och vemodig dagar som denna, eller snarare helger som denna. Den här gången har jag lyckats att tränga bort tankarna längre än vanligt men det är så lätt att göra jämförelser. Det är så lätt att falla i fällan och bara göra de negativa jämförelserna och glömma de positiva.

Fast det har varit en bra dag, som sagt. En bra kväll med. Vi har samlat krafter inför nästa vecka. En vecka som jag fasar för om jag ska vara helt ärlig. Det kommer nämligen inträffa två saker som jag helst vill slippa. Det ena är ett återbesök efter senaste operationen. Jag tror och hoppas att det inte kommer ge några negativa besked men hur många gånger har jag inte hoppats på det? Och hur många gånger har det blivit som jag hoppats? Så med andra ord, det gäller att stålsätta sig och finna mental styrka att ta emot slaget som kommer.

Det andra som jag fasar för är posten. Vilken dag som helst kan brevet från sjukhuset dimpa ned med tid för titthålsundersökningen. På ett sätt vore det skönt att få en tid snabbt och ha det gjort men samtidigt så vill jag självklart slippa att göra det alls. Just nu känns knäet nästan helt okej, inget svullet och jag kan röra det… fast helt okej är det bara tills jag försöker belasta förstås och vad ska jag med ett knä som inte går att använda till att gå?

Usch vilket deppigt inlägg detta blev. Fast jag hade alla planer på att skriva om min trevliga dag och inte om mina otrevliga rädslor och känslor…. Men… tja… Någonstans måste det väl bubbla ut även om jag gör mitt bästa för att lägga på locket och inte besvära andra med allt trams jag tänker.

Nu ska jag sluta tänka trams och hoppa i sängen.

God natt alla goda bloggvänner!