Påsken och apoteket

Så fort påsken försvann! Det var knappt jag hann med att stoppa i mig allt godis och så var den över.

Jag hoppas att alla mina snälla bloggvänner haft en lika skön och avkopplande helg som vi har haft? Tack för alla snälla kommentarer till mitt förra inlägg. Ja, mina känslor kanske är mänskliga och rent av normala, men inte är de vackra...

Vi började helgen redan på torsdagen och var lediga båda två. Den dagen gjorde vi absolut ingenting. Låg kvar länge i sängen, åt stor och mysig frukost och satt sedan i trädgården och njöt av solen. I alla fall gjorde jag det. C satt och gormade över alla löv vi tydligen borde ha krattat och allt annat som vi borde gjort. Jag låtsades att jag inte hörde. På fredagen däremot hade han helt bestämt sig för att här skulle arbetas och göras fint i trädgården. Jag hittade säkert på ett dussin ursäkter till varför vi inte skulle göra det just den dagen men han köpte ingen av dem. Tvärt om. Och han tvingade mig att hjälpa till! Jag som inte ens gillar trädgårdsarbete och jag har definitivt inte ont av att se löven ligga kvar under buskarna…

På lördagen var vi och storhandlade, vilket räckte av äventyr för mig. Jag hatar att handla! Har jag nämnt det förr? Blotta tanken gör mig utmattad, men vad gör man inte för sin älsklings skull? Eller var det möjligen för bådas vår skull? Han skulle faktiskt kunna handla mycket bättre och förmodligen snabbare utan mig men han påstår att han behöver sällskap. Hm…

I söndags hade vi både mina och C:s föräldrar på lunch och måndagen ägnade vi åt att vila upp oss. Gissa vilka dagar jag gillade bäst?

Idag var jag inne på Apoteket och hämtade mina recept efter jobbet. Både jag och C är stammisar där numera och personalen känner oss ganska väl, men idag hände något som inte hänt förut. Damen i disken undrade om jag ville ha information om mina läkemedel på punkskrift. Själva frågan är väl egentligen inte så konstig och helt berättigad, men jag kunde inte låta bli att rodna ordentligt när jag mumlade mitt ”nej tack”, för jag har inte precis gjort några enorma framsteg i punktskriftens fantastiska värld. Fast jag måste erkänna att jag ändå undrade jag lite över att få frågan nu, efter all denna tid. Så jag frågade om detta var en ny tjänst de börjat med… viket jag kanske inte skulle gjort för apotekaren lät aningens förlägen när hon svarade att den inte alls var ny.

Jag menade faktiskt inte alls att låta kritisk, mot det lokala apoteket eller dess personal som oftast är väldigt vänliga och tillmötesgående, tvärt om. Kritiken är nog snarare mot mig själv. Jag borde… ta tag i det där med… p u n k t s k r i f t… men är jag lat eller bara obildbar? Eller hur ska jag annars få min kropp till att börja… lära sig? Och måste jag? Kan jag inte bara fortsätta att låtsas som att det är fullständigt onödigt så kanske det också blir det? På n något magiskt sätt? Jag menar, jag har ju gjort det så duktigt så länge...

Är det förresten inte barn som ägnar sig åt magiskt tänkande? Jag är ju inget barn men jag kanske kan få vara det på den här punkten?

Frukost på sängen

Om resten av mina dagar som sambo ska vara så här så finns det en viss risk för att jag blir lat och bortskämd.

Hör och häpna, idag var det jag som fick frukost på sängen och det är inte lite det för min älskling… nej förresten, stryk det, min sambo (det låter det), är inte den som är den mest morgonpigga människan här på jorden. Han gick upp före mig, uppe med tuppen måste han varit, fixade med nybakt bröd, färskpressad apelsinjuice och latte. Allt serverat på en bricka tillsammans med en röd ros. Fint va? Japp… och jag började givetvis lipa. Tänk om jag kunde växa upp någon gång?

Annars har vi mest packat upp och packat ned idag, inte speciellt romantiskt eller roligt. Solen skiner ute och vi ska snart äta och sedan gå bort till min lägenhet och kolla så inget blivit kvar. Som väl är slipper vi städa för en av mina kollegers dotter ville tjäna lite extra pengar så hon ska få städa. Det känns också oerhört lyxigt, även om det inte är gratis.

Min älskling är rätt så ”rolig” ibland. Den där punktskriftsboken jag pratade om för ett tag sedan, den hade jag packat ned i en kartong som skulle placeras i förrådet, något jag gjorde för ett bra tag sedan, innan jag förstod riktigt hur suddigt jag skulle se. Sedan har jag funderat på var jag har lagt den men givetvis inget sagt högt. Okej, jag erkänner, jag har inte ägnat någon längre tid eller större ansträngning åt funderandet direkt. Idag när jag kom in i köket låg den på köksbordet. Jag var tvungen att gå fram och lyfta på den för att se vad det var och även om jag letat efter den så kändes det absolut inte kul att hitta den där som en påminnelse över vad det är jag borde göra och inte gör. Det var nästan som boken bet mig, som man läser om i romaner att otrevliga föremål kan göra.

Fast jag ska faktiskt anmäla mig till en kurs nu, det ska visst starta en i den Lite Större Byhålan som ligger 2 mil härifrån. Det är bra (okej, jag känner inte det men rent logiskt är det bra) för då behöver jag inte åka iväg på någon veckolång kurs och vara borta från min älskling… sambo… (och jobb och annat).

Hm… detta var ju inte alls vad jag skulle skriva om… Jag skulle ju bara berätta om min gulliga älskling… sambo.