I natt har jag sovit...

... i säkert tre timmar.
Men jag är pigg och glad och hela mitt liv är underbart, till och med min hälsa. Nu ska jag springa in i duschen, sedan ska jag binda en krans och därefter fixa med mat. Sedan ska jag köra till festen så att C kan dricka. Allt på lätta ben utan minsta besvär och med en knivskarp blick...

Eller nåt.

Det är också möjligt att jag ligger kvar där jag ligger en god stund och hoppas på att värktabletten ska hjälpa, alternativt att blixten slår ner och jag får försvinna för gott. Sedan, om inte blixten gör som jag vill, så får jag väl stappla upp och försöka fixa frukost till oss. Idag är det nämligen jag som är mest pigg, i alla fall om man dömer av C:s röst som låter mest som en hes kråka. Jag är ganska säker på att han har lite feber också även om han påstår att han mår bra. Han är alltså dunderförkyld. Än så länge sover han så vi får se hur illa det är.

Det går visserligen en massa förkylningar häromkring men jag är helt övertygad om att det är jag som har slitit ut honom. Han har fått fixa och serva och ta hand om mig tills hans kropp inte orkade stå emot alla baciller. Vem ska nu ta hand om mig? Springa efter saker jag vill ha, laga mat, puffa kuddar, hämta piller och droppar, klia mig under foten, ta upp tappade saker och leta rätt på sådant jag inte hittar själv??? Inte undra på att han inte mår bra. Det är mitt fel hela alltihopa.

Japp, du ser, jag är ett helt vandrande katastrofområde vilket innebär att alla runt omkring mig också drabbas. Så är det i katastrofområden, hela befolkningar kan utplånas. Snart kommer det här äktenskapet att utplånas.



Okej… jag ska vara realistisk också och berätta vad jag verkligen känner och inte bara vara sarkastisk.

Det kanske inte är mitt fel att han åkt på världens dunderförkylning men lite spelar det säkert in, det är jag helt säker på. Däremot är jag ungefär lika frustrerad och förbannad som i tisdags för… Det är sällan jag får ge i det här förhållandet, det är alltid han som tar hand om mig. Nu när det är han som skulle behöva bli ompysslad och bortskämd så kan jag inte ens göra den enklaste sak. Det känns så fel, så orättvist. Så fullständigt idiotiskt. Det är inte mycket jag kan i vanliga fall heller men nu… Jag blir så arg och så ledsen och så förbaskat besviken på mig själv att jag inte finner ord för en gångs skull.