Det kunde ha varit värre

Av en ren händelse snubblade jag idag in på en blogg jag ibland läser. Där hittade jag ett inlägg som skulle kunna ha varit skrivet av mig, jag vet inte hur ofta jag själv varit inne på samma ämne här men kanske aldrig lyckats uttrycka mig så väl som den här manen kan.

Det handlar om människors reaktioner, eller, jag skulle kanske snarare säga de reaktioner som jag upplever dem ha gentemot mig och min sjukdom (vet inte när jag ska börja kalla det för vad det är, ett handikapp).

Som jag skrev för inte så länge sedan så finns människor av alla de slag. Det finns de ”…som snarast tycker att det är lite osmakligt av en att komma och påminna dem om deras egen bräcklighet genom att ha den stora fräckheten att vara skadad.”. Eller de som tycker att ”det kunde vara värre”.

Jag själv kan inte låta bli att ibland mästra mig och påminna mig om att jag borde vara tacksam för det skulle kunna vara värre. Ändå är det kanske inget jag vill höra från någon annan för: ” Detta faktum, att det kunnat sluta ännu värre än vad det gjorde, ger emellertid inte den oskadda omgivningen rätt att trivialisera skadan genom att kräva att man ska känna tacksamhet för att det "bara" blev som det blev. Den tacksamheten förtar nämligen på intet sätt de våndor som den reella skadan faktiskt innebär. Den tacksamheten är dessutom någonting personligt som den förment inkännande omgivningen inte har med att göra.”

Just de orden, att tacksamheten inte förtar de våndor man faktiskt känner… Mitt i prick. Tack för dem! Dem ska jag ta fram ibland när jag har dåligt samvete över att jag retar mig över saker som faktiskt kunde vara värre.

Jag läste givetvis hela inlägget ett antal gånger och även de kommentarer som kommit in hittills. En av dem är skriven av någon som förmodligen inte vågar stå för sin åsikt och kallar sig för Inkognito:

”Om inte den oskadda omgivningen har rätt att trivialisera skadan så borde - med samma logik - inte den skadade ha rätt att diktera den oskaddes sätt att hantera situationen.
Du får det att låta som att alla oskadda har en plikt att särbehandla och skadade. Var inte så konflikträdd och säg till nästa gång du tar illa upp så folk vet hur de ska behandla dig. Detta istället för att på prosa skriva upp regler om hur folk ska behandlas rent allmänt. Ursäkta min direkthet.”

Han har givetvis rätt. Jag har ingen som helst rätt att kräva något av min omgivning, jag kan inte berätta för människor hur de ska reagera på min synskada. Det enda jag kan hoppas på är att människor visar någon slags hänsyn. Till hänsyn hör att inte trivialisera den kanske största tragedi en person någonsin upplevt vilket självklart inte innebär att man istället ska erbjuda en aldrig sinande ström av medlidande som ingen egentligen har behov av. Medlidande och medkänsla är inte samma sak...

Jag begär inte att bli särbehandlad, jag tvivlar på att Lars Anders, författaren till ovan citerade blogg, vill bli det heller. Men när människor helt enkelt tycker att ens handikapp, skada eller sjukdom inte ens är värd att erkänna existensen av så blir det också en form av särbehandling. En särbehandling där mina behov inte är berättigade och är mindre värda än andras bara för att mina behov uppstått till följd av en sjukdom medan andras finns där av naturen och delas av större delen av befolkningen. Det är också en form av särbehandling när människor anser att man borde vara tacksam för det man har för att det kunde vara värre. Ingen kräver att du ska vara tacksam för att du har huvudvärk men skulle du ha varit med om en bilolycka så anser de flesta att du ska vara glad för att du bara har ont i huvudet… För det kunde ju ha varit värre.