Meningen med bloggen

Jag säger ofta att min blogg är viktig för mig. Det märks nog dessutom ganska tydligt på antalet uppdateringar jag gör per dag och på det att jag till och med lyckats engagera älsklingen utan att han gormar och gnäller allt för mycket. Förmodligen inser han att det är enklast för alla i min omgivning att jag får skriva av mig här istället för att älta allt svårt och jobbigt i det oändliga i verkligheten.

För hur det än är så vet jag att det är svårt för människor att bemöta svåra känslor. Nästan alla blir lite förvirrade när de ställs inför någons känslor över en svår sjukdom eller ett handikapp. Att hitta något vettigt att säga eller ett bra sätt att trösta kan få den bästa av vänner ur balans, i alla fall om de skulle få höra alla de tankar som jag skriver ner här.

För mig är alltså bloggandet ett sätt att skydda mina nära och kära, göra det lättare för dem genom att låta dem slippa de värsta av mitt känslotumult. Dessutom är det ett sätt att bearbeta dalarna, komma upp igen. Bloggen är ett ställe för mig att få skrika på, rasa på, vara arg och förtvivlad utan att behöva censurera mig själv. Ibland känns det som om det skulle kunna vara ett sådant där rum som man har på dårhus, med madrasser överallt så att man inte kan göra sig illa. Detta är nog mitt madrasserade, ljudisolerade rum.

Det var i alla fall tanken från början.

Ju längre tiden går desto mer inser jag att även kommentarerna jag får är en viktig anledning till att jag skriver. De ger mig stöd, de peppar och försöker peka ut ljuset när jag inte kan se det själv. De betyder mer än jag kan förklara.

Att läsa andras bloggar, om andras liv som inte alltid är en dans på rosor ger mig perspektiv. Gång efter annan konstaterar jag att alla har vi våra kors att bära, att det finns människor som har det sämre än jag men har funnit sätt att leva ett bra liv ändå. De ger mig perspektiv på tillvaron och även om man inte ska jämföra så inser jag, allt som oftast, att jag har mycket att glädjas åt, just tack vare att andra delar med sig av sina liv.

I början, innan jag började skriva, var jag tveksam över vilken funktion en blogg fyller och om det kan ge något mer än just att få skriva av sig. Nu inser jag, för egen del, att jag får så mycket mer än bara en ventil genom bloggandet. Jag har fått vänner, fått ta del av andras liv och livsöden, fått tröst och stöd och framför allt möjlighet att se att det finns så mycket mer i världen än bara jag.

Dessutom, sist men inte minst. Jag får vara kreativ, något jag inte trodde att jag skulle känna att en blogg kunde ge känslan av.

Vad är dina tankar om en blogg? Varför bloggar du? Varför läser du andras bloggar? Min?

Jag vet, jag har varit inne på samma ämne förut så om du redan svarat så tar jag inte illa upp om du inte vill återupprepa det igen.

PS:
Glöm inte undersökningen till vänster!