En konspirationsteori

Den där konstiga känslan jag hade hela lördagen, den fortsatte igår med. Kanske inbillade jag mig, jag vet inte…

Vi har en gång för länge sedan lovat att inte prata arbete hemma. Det gjorde vi efter en period då vi nästan inte hade pratat annat än jobb och vi insåg att så här kan det inte hålla på. Så vi bestämde att inget arbete, inget mer än helt vanligt skvaller, skulle få avhandlas innanför hemmets väggar. Och det löftet har vi hållit.

Vi har också en gång bestämt att det som skrivs i min blogg stannar i min blogg, eller i e-posten. Det löftet har vi också hållit med undantag för en gång då allt blev så fel och vi hade ett litet gräl som inte var så lustigt och jag funderade på att sluta blogga.

Så med andra ord, min konstiga känsla fick vara kvar hela helgen. Jag tog inte upp ämnet och det gjorde inte C heller. Idag däremot har vi haft ett riktigt maratonmöte om vikarien och jobbet och arbetsuppgifter och allt annat med… sådant som faktiskt inte är arbete. Efteråt hade vi APT och C informerade om vikarien och det var nog då som jag började inse att hela den här vikariegrejen kanske inte har så mycket med arbetet att göra som med mig. Jag menar, för arbetets skull så borde detta blivit gjort för länge sedan men sanningen verkar vara den att jobbet har klarat sig rätt så bra hittills. Alla vi på kontoret har hjälpts åt att lösa de uppgifter som jag inte hunnit med, den som just har haft tid eller varit bäst lämpad har tagit det på sig. Så som vi alltid gör när någon är sjuk eller har för hög arbetsbelastning. Ut mot organisationen har det inte varit några stora problem och här på kontoret har det också funkat ganska bra. I alla fall så lät alla förvånade över att det skulle tillsättas en vikarie och någon undrade också om det var något fel på att vi fortsatte som förut.

Det fick mig som sagt att tänka efter. För om ingen har klagat… inte organisationen och inte personalen på kontoret… Varför då börja bråka med detta precis nu inför semestern? Varför inte vänta till hösten?

Kan det ha något att göra med att jag inte mått så bra den senaste tiden? Att jag är tröttare än någonsin och knappt social på fritiden? Eller med operationen som gick som den gick med allt det strul som blev?

Jag menar… om ingen klagat och alla arbetsuppgifter ändå blir lösta utan missnöje så borde det inte behövas en vikarie… bortsett från att så länge ingen ersätter mig på min ordinarie tjänst så har jag ändå ansvaret för att allt blir gjort och eftersom jag är som jag är så tar jag på mig och gör en hel del själv, trots att min tid inte egentligen räcker till…

Å joooo… C har fört detta på tal förut nu när jag tänker efter, många gånger, men jag har slagit bort det och tänkt att det blir bättre snart, jag kommer sluta vara trött bara det blir vår, bara värmen går över, vara trycket ligger rätt… och så vidare. Kanske har han tröttnat på mina undanflykter och bestämt sig att helt enkelt tvinga mig.

Hm… Han kanske inte är en skurk trots allt?

Nu menar jag förstås inte att det vara är för att jag ska må bättre som han vill ha en vikarie, självklart ÄR det bättre för alla om en person har ansvar för allt och gör det som ska göras. Naturligtvis är det så. Men det kanske är roligare med konspirationsteorier än verkligheten...