Inte den bästa av dagar

Fast den började riktigt bra faktiskt. Med solsken och fågelvitter. Jag hade planerat in en riktigt stressig dag med flera möten och den där halvårsrapporten som skulle skrivas och C, han skulle iväg till den Något Större Byhålan på något möte direkt efter att han skjutsat mig till jobbet.

Dessvärre blev det inga möten för någon av oss, men vi fick snällt åka till den Något Större Byhålan ändå.

Jag vet inte vilket jag vill helst. Gråta eller slå mig själv. Det finns förmodligen ingen klantigare person än jag på denna jord för vem annars kan klara av konsttycket att öppna bilens bakdörr, ställa in datorväskan, vända sig om, fullständigt missbedöma trottoarkantens placering, snubbla och vrida till knäet igen? Det krävs förmodligen en alldeles speciell kompetens för det, en särskild talang som få människor besitter på denna jord. En talang som ingen i hela världen kan avundas mig.

Jag är så förb… trött på detta nu. Kan det inte gå en enda dag utan missöden? Kan inte livet bara få vara som vanligt en liten ynka stund. Bara några dagar? Är det för mycket begärt? Det är nästan så jag skäms för att skriva detta för det är helt osannolikt hur mycket skit jag råkat ut för den senaste tiden. Inte en dag går utan att jag har något dj*vulskap att rapportera om. Vem vill läsa sådant i längden? Jag funderar allvarligt på att sluta skriva.

Och vem sjutton orkar leva med en vandrande katastrof som mig? C har inte sagt ett ord, bara varit snäll och omtänksam och sprungit med ispåsar och servat mig, men om jag vore honom så skulle jag ta ut skilsmässa innan det är för sent. Innan jag smittar honom med en massa katastrofer också. Helt allvarligt alltså, man kan inte ens begära så här mycket av den man älskar. Vissa gränser finns det väl ändå? Det skulle vara helt rimligt om han skulle tröttna och dra. Jag skulle inte klandra honom alls. Tvärt om.


Den här gången hade jag faktiskt inget emot att åka till sjukhuset. Tvärt om var jag ganska glad när vi äntligen var framme. Betydligt mindre glad var jag när doktorn försökte undersöka mig. Ont var bara förnamnet kan jag meddela, och svullnaden är inte att leka med heller…

Jag tycker bara liiite synd om mig själv nu, mest är jag förbannad.